Den första akten utav det Shakespeareianska drama som en normal Premier League-säsong utgör är över. Den tidiga höstens båda landslagsuppehåll är avklarade och i och med att England framgångsrikt kvalificerade sig till VM, utan att behöva ta den ångestladdade omvägen via playoff, och allt fokus kommer därför fram till mitten av våren att ligga på klubblagsfotbollen och ligaspelet.
Alltså kan det vara dags att stämma av vad som har skett hittills under säsongen. Trots att två månader passerat så har vi bara spelat sju omgångar av Premier League, men det är ändå sju omgångar som på lite olika sätt har vänt upp och ned på våra allmänt hållna föreställningar om ligan, dess starka och dess svagare kort.
Sju är ett heligt tal inom de flesta världsreligioner, så också inom kristendomen. I den bibliska sagan om Josef som säljs till slaveri i Egypten talas det explicit om sju goda år som ska följas av sju dåliga år. Goda och dåliga saker hittar vi så klart också i Premier League, även om de inte är fullt så omtänksamma att de dyker upp i riktigt lika god ordning som i Bibeln.
:::
Sju goda saker
(7) Southamptons imponerande start. Det är alltid särskilt roligt när de lite mer oväntade klubbarna svarar för en positiv säsongsinledning, men desto roligare när det är ett lag som både spelar en bra fotboll och vars framgång bygger på ett långsiktigt arbete med den egna ungdomsakademin. Det är i och för sig osannolikt att Southampton kommer hålla sig kvar på fjärde plats någon längre tid, men de förtjänar att ligga däruppe nu.
(6) Nykomlingarnas uppkäftighet. Det här var säsongen när de allra flesta trodde att Premier Leagues nykomlingar skulle få extra stora problem, och där det var sannolikt att alla tre skulle åka ur på en gång. Med lite olika angreppssätt under sommaren så har dock både Cardiff och Hull visat framfötterna rejält under säsongsinledningen, och det är snarare andra klubbar som ser ut att ligga betydligt mer illa till.
(5) Aston Villas högre lägstanivå. Säsongen inleddes strålande med en mycket meriterande bortaseger mot Arsenal. Därefter har resultaten varierat mellan svaga och starka, exemplifierat av förlust hemma mot Newcastle men vinst hemma mot Man City. Aston Villa är svårförutsägbara den här säsongen, men det är ändå bättre än förra säsongens förutsägbara svaghet. Aston Villa börjar hitta fotfästet i Premier League igen.
(4) Arsenals momentum. Act as if ye hath faith and faith shall be given to you. Eller med andra ord, fake it until you make it. Arsenal har inlett svagt några säsonger i rad och på så vis omedelbart hamnat på efterkälken. Den här gången har de undvikit detta, en utveckling som definitivt förstärktes i och med köpet av Mesut Özil, och till skillnad från tidigare säsonger så kan Arsenal nu spela med vinden i ryggen. Det kan bära långt.
(3) Premier Leagues nya TV-avtal. Det känns som att något håller på att hända med Premier League och mycket av förändringen kommer underifrån. Det nya TV-avtal som Premier League skrev på har gett samtliga klubbar i ligan helt nya ekonomiska förutsättningar, och redan till den här säsongen har vi sett ett rejält kvalitetsinflöde också i Premier Leagues mindre klubbar. Det leder till ökad otrygghet för ligans storklubbar, men skapar högre konkurrens och mer spänning.
(2) Bredden på toppstriden. Det mediala argumentet är naturligtvis att det är de stora klubbarna som blivit allt sämre, men den mer optimistiska glaset är halvfullt-tolkningen är även att de tidigare underpresterande storklubbarna inte längre underpresterar. Liverpool, Arsenal och Tottenham är alla tre med i toppen av Premier League på ett annat sätt än tidigare säsonger, och visst är det något som ökar både spänning och underhållning.
(1) De unga spelarnas framfart. Saido Berahino, Ravel Morrison, Ross Barkley, Adnan Januzaj, Robbie Brady med flera. Det har klagats mycket på att Premier League inte attraherar världsfotbollens största namn, men vad Premier League alltid har varit särskilt bra på är att ge ett skyltfönster åt världsfotbollens kommande stornamn och den här säsongen är så här långt inte något undantag. Det är de unga stjärnorna som hittills har lyst upp Premier League-säsongen.
:::
Sju dåliga saker
(7) Crystal Palace infriar förväntningarna. Om Hull och Cardiff har imponerat så har Crystal Palace snarare imploderat. Ian Holloway gjorde succé med Blackpool under sin förra sejour i Premier League, men med Crystal Palace verkar det mesta ha gått fel. Laget var i rejält behov av att förstärka försvaret under sommaren, men Holloway har ihärdat med att istället värva offensiva spelare. Tre poäng på sju matcher är illa för Crystal Palace.
(6) Swanseas mediokra inledning. Swansea är en klubb som vunnit många beundrare under sina två säsonger i Premier League. Inför den här säsongen är det många som förväntat sig att de ska ta nästa steg i sin utveckling, därtill inspirerade av sitt Europa League-spel. Men ligaformen har varit allt annat än övertygande, med förluster på hemmaplan som ett lag med aspiration på tabellens övre halva inte kan tillåta sig.
(5) Newcastles likgiltiga säsongsstart. Det har varit svårt att förutspå vad Newcastle skulle hitta på. Det gick illa förra säsongen men då fanns Europa League att skylla på. Utan den belastningen den här säsongen så var förhoppningen att Newcastle skulle återfinna samma form de uppvisade för två säsonger sedan. Istället har det blivit lite mellanmjölk av Newcastles inledning, inte särskilt bra men heller inte direkt katastrofalt.
(4) Fulhams bristande målmedvetenhet. Fyra klubbar ligger och snurrar på sju poäng på eller runt nedflyttningsstrecket. Fulham är en av dessa klubbar men ger intryck av att befinna sig i en värre situation än övriga på grund av en oro i klubben. Mediauttalanden kan betyda allt och intet, men det sänder inte ut några bra signaler när managern själv indikerar att han inte är nöjd med sin tillvaro i klubben. Spänningsvärk med klubbens nye ägare.
(3) Man Utds ledningsproblem. Det var många som kliade sig i huvudet under sommaren och undrade vad Man Utd egentligen pysslade med. Offentliga bud på några av transfermarknadens långskott, ett velande med betydligt mer rimliga måltavlor, ett tapp av etablerade och uppskattade tränare i klubben, och några osmidiga grodor i hanterandet av Wayne Rooney har handikappat Man Utd under säsongsinledningen.
(2) Storklubbarnas omställningsproblem. De allra största klubbarna i England drivs ju sedan länge som företag, och är det något som de borde kunna hantera så är det personalförändringar på toppnivå.Men det visar sig att förändring inte är något som klubbar som Chelsea, Man Utd, Man City med flera riktigt har lärt sig att bemästra. Vilket skänker ett något annat perspektiv på allt prat om hur professionella moderna fotbollsklubbar har blivit.
(1) Sunderlands röra. De stora reformatorernas främsta misstag är att försöka genomföra alltför mycket förändring på alltför kort tid. Paolo Di Canio såg sig själv som en reformator, rev upp väldigt mycket av det gamla med rötterna, och köpte in mängder med nya spelare. Det var ett högriskprojekt som till sist misslyckades och misslyckades spektakulärt med en poäng på sju matcher. Di Canio fick sparken och ersätts nu av Gus Poyet.
:::
Be Champions!!