Det är en av de mest svårlösta för att inte säga olösbara diskussionerna inom organisationsteorin, för all del inom samhällsvetenskapen som helhet, hur stort inflytande på världen som individer har i förhållande till strukturer eller institutioner. Funktionalistisk forskning tenderar att överskatta individens handlingsutrymme samtidigt som kritisk och postmodern forskning underskattar detsamma.
En liknande diskussion pågår inom fotbollen där det diskuteras vilken betydelse en manager egentligen har på en fotbollsklubbs framgångar. Är det managern som i kraft av sin egen personlighet driver klubben till framgång, eller är hans närvaro mer av en lycklig omständighet och klubbens framgångar snarare mer en produkt av goda institutionella förutsättningar?
Alex Ferguson är den manager inom engelsk fotboll som troligtvis ansetts som mest betydelsefull av dem alla. Han uppfattas som den kanske störste managern genom alla tider, men det är också ett rimligt antagande att det hade han inte ansetts som nu om han inte hade kommit till Man Utd. Ferguson gjorde Man Utd framgångsrika igen, men det var inget Hull eller Wigan som han gjorde till ett av världens största och bästa klubblag.
Sanningen är dock sällan eller aldrig ensidig. För sett till totala spelarlöner och spelartruppens marknadsvärde, två faktorer som anses ha enormt stor betydelse för ett lags framgångar, så har det räknats ut att Man Utd under Fergusons tid i klubben ”borde” ha vunnit Premier League sex gånger. Han vann Premier League med Man Utd mer än dubbelt så många gånger. Någon betydelse måste han alltså ha haft.
Statistiska nyckeltal är dock inte nödvändiga för att inse en managers betydelse. Johan Cruyff grundlade en hel klubbfilosofi i Barcelona. Bill Shankly skapade ett imperium i Liverpool och Arsene Wenger förvandlade ett mediokert Arsenal till en europeisk storklubb.
:::
En manager idag har inte det inflytande som han hade tidigare inom engelsk fotboll. Då kontrollerade managern i stort sett varenda aspekt av klubben och exempel på sådana klubbikoner är många inom engelsk fotboll. Matt Busby, Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough med flera.
Kapitalinflödet i Premier League, och inte minst invasionen av utländskt ägande, har skapat en betydligt mer aktiv ägarstyrning inom engelska fotbollsklubbar. Detta har kringskurit managerns auktoritet. Detta samtidigt paradoxalt nog som managern i media och i realiteten ensam tvingas bära hela ansvaret för en klubbs och ett lags misslyckanden.
Så kallade football directors har blivit allt vanligare också inom engelsk fotboll, och kan förväntas bli än mer vanligt förekommande. Detta är det kanske allra mest konkreta exemplet på hur klubbledningar begränsar managerns inflytande och det är också ett ingrepp som i flera klubbar har lett till konflikt med den gamla föreställningen om managerns särställning.
Även om det i flera fall också har visat sig vara en lyckad reform som gett upphov till långsiktighet och strategisk planering.
:::
Simon Kuper och Stefan Szymanski har med sin bok Soccernomics fått ett rejält genomslag. En av deras slutsatser som fått allra mest genomslag är den att en klubbs ligaposition i slutet av säsongen till 89% beror på storleken på klubbens lönebudget. Implikationen av detta skulle alltså bli att en manager själv som mest kan påverka 11% av sitt lags prestation i ligan.
Nu finns det mycket med denna slutsats som kan ifrågasättas. För det första så visar en motsvarande studie genomförd över en annan tidsperiod att lönebudgetens påverkan bara är 81%, vilket är en väsentlig skillnad. För det andra bortser Kuper och Szymanski från att en bra manager normalt sett kommer kunna förhandla till sig en högre lönebudget. För det tredje väljer de att titta på lönebudgeten som ett aggregerat mått, när managern i själva verket kan påverka väldigt mycket genom att fördela sin lönebudget olika för olika spelare.
Det där kan man så klart diskutera i oändlighet. Intressant är dock att även om vi skulle acceptera slutsatsen att en managers inflytande bara sträcker sig till 11% så är detta kanske inte så bara. En motsvarande studie av en VD:s påverkan på sitt företags lönsamhet, publicerad i Chris Andersons och David Sallys The Numbers Game, visar för övrigt att en VD påverkar 14,5% av företagets prestation.
Men fotboll är en sport med väldigt små marginaler, så 11% kan ju sett i det sammanhanget vara väldigt mycket. Fotboll handlar om att göra fler mål än sina motståndare och ta fler poäng än sina konkurrenter. Kan dessa 11% vara skillnaden mellan 1-1 och 2-1, eller mellan tre poäng och en poäng från en match? Ja, det måste man anta.
Men det är klart, ingen manager kan heller trolla med knäna. Och 11% är i absoluta tal så väldigt mycket mer i en klubb som Man Utd, som Arsenal, som Man City, Liverpool eller Chelsea, än vad 11% är i klubbar som Stoke, Wigan, Norwich, Aston Villa eller Fulham.
Det finns däremot en sak som samtliga dessa argument bortser från, nämligen managerns symbolvärde. En manager, åtminstone inom engelsk fotboll, är en symbol för klubben och en enande figur för dess samtliga intressenter: spelare, ägare, ledning och supportrar. Managern är på gott och ont den karaktär runt vilken såväl förhoppningar som frustrationer ges utlopp.
Managerns betydelse i formell mening är kanske på väg att avta, men det kommer att dröja länge än innan dennes symboliska mening inom engelsk fotboll minskar i omfattning.
:::
Dagens matcher: Newcastle vs Liverpool (13:45), Arsenal vs Norwich, Chelsea vs Cardiff, Everton vs Hull, Man Utd vs Southampton, Stoke vs West Brom, Swansea vs Sunderland, samt West Ham vs Man City (18:30).
Liverpool svarade för en riktig demolition av Newcastle på St James’ Park förra säsongen, och det kan finnas skäl att undra vad ett liknande resultat den här gången skulle göra med Alan Pardews anställningstrygghet. Arsenal, Chelsea och Man Utd har samtliga matcher de bör eller ska vinna, samtidigt som Man City har en knepig bortamatch på kvällen mot ett laddat West Ham.
:::
Be Champions!!