Crystal Palace gjorde det pragmatiska valet med Tony Pulis

I och för sig var Tony Pulis i det ögonblicket bara formellt tillsatt som manager, men han var inte tillträdd i rollen. Han gjorde den klassiska fulingen man kan göra som nytillsatt manager, man ”sitter av” den första matchen. Går det bra så har man fått en bra början, går det inte bra så hade man ändå inget med saken att göra.

För några veckor sedan bloggade jag om det vägval som Crystal Palace stod inför. De hade att välja mellan vad jag såg som det okomplicerade valet (Iain Dowie), det modiga valet (Dan Petrescu) och det pragmatiska valet (Tony Pulis). Det blev alltså Tony Pulis.

Och visst kan man ana ett visst mått av pragmatism i Crystal Palaces beslut. Det handlar helt enkelt om att hålla sig kvar i Premier League. Det är ingen lätt uppgift, men det är en ekonomiskt livsviktig uppgift för en klubb som Crystal Palace.

:::

Inte alltför många kommer att glädjas särskilt mycket över att Tony Pulis nu är tillbaka i Premier League. Många av Stokes fans var kanske trötta på hans profil och spelidé under sin tid i klubben. Väldigt få av Stokes motståndare erinrar sig nog med någon egentlig glädje den ofta bokstavligt smärtsamma upplevelsen att ta sig an det Tony Pulis-influerade Stoke.

I och med att en manager får sparken så är det lätt att bara minnas de dåliga sakerna, det som kanske var anledningen till att han fick sparken. Det är lätt att glömma bort vad Pulis också uppnådde med Stoke. Förändringen av klubben från bottenlag i The Championship till mittenlag i Premier League. Cupfinal och europeiskt cupspel.

Vad man också bör minnas, inte minst i dessa tider när begrepp som filosofi och spelidé är så omåttligt populära, är att han faktiskt var en manager som gav sitt lag en väldigt tydlig identitet. Det var kanske en identitet som inte var så väldigt populär, men icke desto mindre var det en identitet.

Huruvida det är en identitet som passar in på Crystal Palaces egen klubbprofil och karaktär på spelartruppen är något oklart, precis som det är oklart ifall Pulis vill luftlandsätta sin egen identitet på klubben eller om det är något som han är beredd att låta växa fram underifrån. Problemet med det senare är att det finns det förmodligen inte tid till.

Crystal Palace har inte intresserat sig för några långsiktiga projekt i sitt beslut att tillsätta Tony Pulis. De vill och hoppas att Tony Pulis på kort tid ska lyckas reproducera i Crystal Palace vad han skapade med Stoke, och att detta ska vara tillräckligt för att hålla Crystal Palace kvar i Premier League. Tanken är inte fel, även Stoke var ett lag som så att säga trotsade förväntningarna.

:::

Var anställningen av Tony Pulis rätt beslut av Crystal Palace?

Det finns inga självklara svar på en sådan fråga. Med en svag och obalanserad spelartrupp så finns det väldigt lite utrymme att spela med i spelartruppen. Det är alltså inte så mycket teknik och taktik som kommer att hålla Crystal Palace kvar i Premier League.

Ska de lyckas med den till synes övermäktiga uppgiften att hålla sig kvar i Premier League så är det snarare kamp och moral som gäller. En vilja och en förmåga att jobba för varandra. Och för den uppgiften kan Tony Pulis mycket väl visa sig vara rätt manager. Han är omvittnat skicklig på att skapa lojalitet och sammanhållning i ett fotbollslag.

Tony Pulis har också ett facit av att vända klubbar i förfall till framgångsrika klubbar. Svagheten i det resonemanget är emellertid att det normalt sett har krävts längre tid för att lyckas med det. Nu har han ett halvår på sig. Ett positivt omen är dock att Tony Pulis själv aldrig har blivit nedflyttad med något av sina lag.

Nu kan han inte gömma sig längre. Crystal Palace ställs idag mot Norwich på bortaplan. En match där Crystal Palace kan ha poäng att hämta, och en match mot en motståndare som Crystal Palace mycket väl kan ha förhoppningar om att hålla bakom sig vid säsongens slut.

Full fart från början för Tony Pulis.

:::

Dagens matcher: Aston Villa vs Sunderland, Cardiff vs Arsenal, Everton vs Stoke, Norwich vs Crystal Palace, West Ham vs Fulham, samt Newcastle vs West Brom (18:30).

Dagen erbjuder den engelska fotbollens motsvarighet till en Gott och Blandat-påse. Ingen match som i sig är så där våldsamt superintressant, men en samling matcher som samtliga är hyggligt intressanta och på förhand sevärda. Lite grann som Metallicas Black Album.

:::

Be Champions!!

Det första målets psykologi är helt enkelt av stor betydelse inom fotboll. Av större betydelse egentligen än vad man har skäl att misstänka. Det är egentligen inget med spelet som borde förändras bara för att ett lag eller ett annat gör matchens första mål.

Det är också lite svårt att förstå vad det kan tänkas bero på. Varför blir det svårare för storlaget att ta sig igenom motståndarförsvaret beroende på vad måltavlan visar? Hur kommer det sig att det mindre laget hävdar sig bättre baserat på vad det står i matchen?

Vare sig teknik eller taktik förändras rimligen av vilket lag som får det första målet, så där kan inte förklaringen ligga. Men om inte dessa aspekter ger oss någon egentlig ledtråd så får man lämna fotbollens tekniska aspekter och istället försöka se mer till de mänskliga aspekterna. Vad har psykologin att säga oss om detta?

:::

Daniel Kahneman och Amos Tversky revolutionerade mot slutet av 1970-talet vår syn på hur människor fattar beslut. Istället för att utgå från hur människor borde fatta beslut, likt tidigare teoribildning, så beskrev de med sin prospektteori hur människor faktiskt fattar beslut genom att värdera å ena sidan risken för förlust och å andra sidan chansen till vinst. För detta arbete skulle de senare erhålla Nobelpriset i ekonomi.

Vad Kahneman och Tversky kommer fram till är att människor värderar förluster mer negativt än vad de värderar vinster positivt. Det klassiska exemplet är att en person som blir av med 100 kronor kommer vara betydligt mer sur än vad samma person är glad om han skulle få 100 kronor. Vissa studier har kommit fram till att människor värderar förluster dubbelt så högt som vinster.

Kan detta hjälpa oss att förstå betydelsen av vilket lag som gör det första målet i en fotbollsmatch?

Ja, kanske. Om det mindre laget faktiskt  gör det första målet så kommer de i högre utsträckning än tidigare ha något att förlora. Enligt psykologisk teori motiveras alltså de mer av att försöka undvika den förlusten än vad storlaget, som inte längre har något att förlora, motiveras av möjligheten att vända matchen till vinst. Ett liknande resonemang är så klart tillämpbart om det mindre laget håller ett oavgjort resultat långt in i matchen.

Det omvända gäller naturligtvis det också. Om det mindre laget tidigt släpper in ett mål och hamnar i underläge så har det inte längre något att förlora, de har då bara att sträva efter att vinna eller få med sig något från matchen, vilket enligt psykologisk teori skulle göra dem mindre motiverade.

:::

Vi kan ofta se det här mer konkret på fotbollsplanen. Visst förundras man ofta över hur otroligt motiverade och kämpavilliga vissa lag kan vara under till synes omöjliga förhållanden på bortaplan mot tekniskt och taktiskt helt överlägsna fotbollslag. Hur de offrar sig för allt och krigar för varenda millimeter.

Precis samma lag kan i en helt annan match, till och med mot svagare motstånd, vara fullständigt harmlösa och helt under isen. Så till den grad att man undrar ifall det egentligen är ens samma fotbollslag. Spelarna har inte på kort tid blivit tekniskt mindre skickliga, laget tillämpar i grund och botten samma taktiska upplägg.

Ofta hör man kommentatorer prata om betydelsen av att göra det första målet. Det som låter som en klyscha, och ärligt talat en av de mer irriterande av alla som finns, kan alltså faktiskt ha en rätt stor betydelse inom fotbollen.

:::

Be Champions!!

Djukic missar straffen, matchen slutar 0-0 och istället vinner Barcelona La Liga på samma poäng som La Coruña men med bättre inbördes möten. I Barcelona spelade för tillfället Michael Laudrup.

Kanske känner alltså Michael Laudrup ikväll en viss anledning till optimism när nu hans Swansea hemma på Liberty Stadium möter just Valencia med just Djukic på tränarbänken, i vetskapen att en vinst garanterar Swansea att för första gången i den klubbens historia kvalificera sig till slutspelsfasen i en europeisk cupturnering.

Resultatet i den första matchen ger så klart också det en viss anledning till optimism. Swansea förnedrade då det tidigare europeiska storlaget på Mestalla genom att vinna med 3-0. Två oavgjorda matcher därefter för Swansea betyder dock att Swansea i praktiken måste vinna för att kunna vinna gruppen, och på så vis få en bättre lottning i slutspelet.

:::

Även om Swansea nu gör sin blott andra match mot spanskt motstånd så bör Swansea vara intimt bekanta med både det spanska sättet att spela fotboll och med flera av Valencias spelare.

Det finns naturligtvis flera spelare i Swansea med koppling till Valencia. Pablo Hernandez inte minst som spelat över 100 matcher för Valencia, och gjort 15 ligamål för klubben. Swanseas mittback Chico bör vara väl bekant med Valencias farlige anfallare Pablo Piatti efter att under några år ha spelat tillsammans med honom i Almeria.

Andra spelare i Swansea med en betydande erfarenhet av spansk fotboll är Jonathan de Guzman, Angel Rangel och Roland Lamah, samt inte minst så klart Swanseas farlige anfallare Michu, förra säsongens succévärvning från Rayo Vallecano.

Michael Laudrup har sin huvudsakliga fotbollserfarenhet från Spanien och det är med spanska fotbollsidéer som han har försökt forma Swansea. Det har i stora drag varit framgångsrikt, med förra säsongens vinst i Ligacupen som höjdpunkten så här långt.

:::

Den goda konsekvensen med segern i Ligacupen har varit att Swansea får spela i Europa League, och europeisk cupfotboll är alltså återigen en företeelse på Liberty Stadium.

Det är ett stort steg naturligtvis. Och till viss del kan man få intrycket, efter att Swansea uppträtt lite skakigt i Premier League under de första tolv matcherna, att Swansea drabbats av det som många engelska lag drabbas av, nämligen svårigheten att kombinera ligaspel och Europa League-spel.

En tiondeplats i ligan, med ett fempoängsglapp upp till närmaste konkurrenter, är troligtvis inte riktigt vad Swansea hade väntat sig. De är i sina bästa stunder starkare än så. Läget är å andra sidan ännu inte så illa som det var för Newcastle i motsvarande situation förra säsongen, som då i alla fall tillfälligtvis var indragna i nedflyttningsdiskussionen.

Att framgångsrikt balansera både Premier League och Europa League är en tuff uppgift för engelska klubbar. Ligaspelet är så krävande i sig och Europa Leagues spelschema med matcher på torsdagar gör turneringen på så sätt svårare att hantera än Champions League. Ett lag som Swansea har heller inte bredden i spelartruppen på samma sätt som de största klubbarna har.

Men å andra sidan finns det nog mycket som talar för att både Swanseas supportrar och Swansea som klubb nog gärna gör den dealen. De kan nog tänka sig en medelmåttig säsong i Premier League samtidigt som de får uppleva ett europeiskt äventyr. Möjligheten att vinna en europeisk cuptitel är inte att förakta, och det är inget som är över Swanseas förmåga.

Europa League är ingen B-turnering för Swansea. Och det är just den enkla omständigheten som gör turneringen mer spännande, och som innebär att det här otyget att låta Champions League-förlorarna komma in bakvägen i Europa League-slutspelet omedelbart bör avskaffas.

:::

Be Champions!!

Man Utd har så här långt haft en jobbig säsongsinledning. Det är naturligtvis inte svårt att se detta som en konsekvens av att Alex Ferguson lämnade klubben i slutet av förra säsongen, och den förändring och osäkerhet som detta oundvikligen skapat inom och utanför klubben. Det handlar inte nödvändigtvis om att det blivit sämre, men det har blivit annorlunda.

När media bevakar Man Utd och utvärderar deras framgångar och möjligheter så görs det oftast utifrån lagets agerande på transfermarknaden. Prestation ses endast som en produkt av att kunna värva världens största spelare. Den mer eller mindre uttalade ståndpunkten är att en klubb måste tillämpa samma strategi som Chelsea, Man City och Real Madrid för att vara framgångsrik. En något märklig slutsats i sammanhanget när Man Utd aldrig riktigt haft exakt den strategin, men ändå har varit mer framgångsrika än alla.

Peter McNamara, Simon Peck och Amir Sasson erbjuder ett alternativt synsätt och en möjlig förståelse för en klubbs utveckling i deras artikel ”Competing Business Models, Value Creation and Appropriation in English Football” i tidskriften Long Range Planning. Vad de kommer fram till är att flera så kallade affärsmodeller kan existera tillsammans, alla olika men samtliga på sitt sätt framgångsrika. Det framstår som ett mer produktivt synsätt.

Vad McNamara med flera också lyckas med att visa är hur förändringar inom och mellan sådana affärsmodeller kan leda till försämrade resultat, som kan visa sig vara tillfälliga. Och därmed kan man misstänka att resonemanget kan få viss tillämpbarhet för Man Utd.

:::

McNamara med flera fokuserar på fotboll som en talangbaserad industri, det vill säga ett perspektiv där talang är en begränsad resurs och att de största talangerna är väldigt svåra att rekrytera. De citerar en berömd studie av konsultfirman McKinsey som menar att:

”A players’ – the best 20 percent or so – raise operational productivity, profits, and sales revenues much more than average performers do. Companies scoring in the top quintile of talent management practices outperform their industry’s mean return to shareholders by a remarkable 22 percentage points.”

Utgångspunkten är alltså att framgång i en talangbaserad industri handlar om att värva den största talangen. Men en annan dimension handlar också om att integrera denna talang i den egna organisationen och på så vis skapa specifik kunskap inom den egna organisationen, där varje individuell deltagare är bekant med andra och varandras styrkor och svagheter.

Ett lags framgång på planen i en så uppenbart talangbaserad industri som fotboll formas alltså längs två dimensioner: (i) Lagets uppsättning och kombination av talang, samt (ii) Lagets samlade kollektiva erfarenhet av att jobba tillsammans. Utifrån dessa två dimensioner presenterar McNamara med flera således fyra så kallade ”affärsmodeller”:

:::

Modell 1

Ett alternativ för engelska fotbollsklubbar kan vara att delta endast med måtta på spelarmarknaden, och på så vis konkurrera om vad som kanske lite brutalt kan kallas för B-talang. I realiteten är detta så klart det enda tillgängliga alternativet för majoriteten av klubbarna.

Flera klubbar som tillämpar denna modell har dock inte gjort något val att bygga långsiktigt i termer av kollektiv erfarenhet. Istället finns där en hög omsättning både på spelare och på managers. Det är inte svårt att här se klubbar som Crystal Palace, Sunderland, Norwich och Fulham som exempel på den här modellen.

Kanske inte så förvånande så är det sällan vi ser den här typen av klubbar högre upp i Premier League-tabellen. Betydligt oftare befinner sig dessa klubbar indragna i nedflyttningsstriden och allt som oftast är det också dessa klubbar som åker ur Premier League. Queens Park Rangers är ett tydligt och sentida exempel.

:::

Modell 2

Något högre upp i tabellen befinner sig dock motsvarande klubbar, som kanske inte har råd att konkurrera om den allra främsta talangen men som satsar målmedvetet och långsiktigt på att bygga sin kollektiva erfarenhet.

Stoke, Everton och Swansea är tydliga klubbar som under senare år presterat på förhållandevis hög nivå med den här modellen. Southampton har nu slagit in på samma bana med snabba framgångar som följd.

Vad man kan förvänta sig av den här typen av klubbar är att de ska kunna konkurrera på övre halvan av Premier League, vara aktuella för någon av de europeiska cupplatserna, samt i någon realistisk mening ha möjlighet att vinna någon av de inhemska cuperna.

:::

Modell 3

Den tredje modellen är den som media genomgående har valt att se som någon form av facit. Vi talar här om klubbar med resurser att investera i den allra främsta talangen, som något slarvigt kan kallas för A-talang. I England handlar detta i huvudsak om de sex stora klubbarna: Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd och Tottenham.

Även här kan fokus vara olika i termer av hur mycket vikt som läggs på den kollektiva erfarenheten. Ju större ekonomiska resurser desto mindre kan incitamenten antas vara att satsa på kollektiv erfarenhet som strategi. Chelsea är så klart den här tredje modellens främsta representant inom engelsk fotboll, där har man i stort sett gjort kortsiktigheten till en dygd.

Även Man City tillämpar den här modellen. Ambitionen verkar här finnas att skapa en kollektiv erfarenhet, eller ett holistiskt synsätt som de själva kanske skulle uttrycka det, men det är en process som i så fall sker över tid. Vi kan förvänta oss att sådana här klubbar alltid är livsfarliga toppkonkurrenter och titelkandidater men också att de kan falla igenom från säsong till säsong.

:::

Modell 4

Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham är samtliga mer inkörda på den fjärde modellen. De värvar samtliga så kallad A-talang men de besitter antingen inte de ekonomiska resurserna eller den ekonomiska viljan att gå head-to-head med exempelvis Chelsea och Man City om de absolut största spelarnamnen.

Den alternativa strategin har således blivit att kombinera en något mildare variant av A-talanginköp med en målmedveten satsning på långsiktighet och kollektiv erfarenhet. Vissa av dessa klubbar befinner sig kanske i slutet av eller till och med efter en sådan cykel. Andra befinner sig möjligen snarare i början av en motsvarande cykel.

Den realistiska förväntningen på sådana här klubbar är att när planeterna står i linje med varandra så har de all potential i världen att utmana om ligatiteln, stundtals kanske till och med vara favorit till den. Allra minst kommer de ha en stabil närvaro i toppen av tabellen.

:::

Det jag tycker McNamaras med flera analysmodell faktiskt bidrar med är ett konceptuellt verktyg för att förstå varför olika klubbar presterar som de gör i ligaspelet, och som nyanserar den extremt förenklade mediala bilden. Det handlar inte bara om hur mycket pengar som spenderar, utan hur man spenderar dessa pengar och hur bra man faktiskt är på att samordna de resurser och de spelare man har.

Mest intressant är kanske analysmodellens inbyggda tanke om förändringens betydelse. Att vad som kan förklara förändringar i prestation i ligaspelet är en klubbs ekonomiska eller organisatoriska förutsättningar förändras. Liverpools resultat i ligaspelet verkar exempelvis ha vunnit rejält på en under senare år mer målmedveten satsning på kollektiv erfarenhet, de kan sägas ha rört sig från modell 3 till modell 4.

Omvänt går det alltså med det här som utgångspunkt att förstå Man Utds nuvarande läge. De har under många år befunnit sig stabilt i den fjärde modellen, och vunnit ligatitlar i massor i konkurrens med mer resursstarka konkurrenter som en följd. De har kunnat värva talang av högsta kvalitet samtidigt som deras kollektiva erfarenhet har varit oslagbra.

Alex Fergusons avgång har förändrat den här ekvationen. Resurserna finns fortfarande att värva talang av hög kvalitet, men den kollektiva erfarenheten har sjunkit, i alla fall tillfälligtvis. En rörelse bort från modell 4 i riktning mot modell 3 har, precis som analysmodellen antyder, resulterat i att en hög poängskörd omvandlats till en mer moderat sådan.

Betydelsen av förändring leder oss dock fram till en viktig slutsats, som alltför många förbiser. Att ingen utveckling är evig eller linjär. Ingen klubb i världen kan bli bara bättre hela tiden, lika lite som någon klubb kan bli bara sämre hela tiden. Alla bra saker har ett slut likaväl som alla dåliga saker också måste ha en ände.

:::

Be Champions!!

Det är en match mellan två lag som det har gått väldigt olika för i Champions League så här långt. Arsenal med tre vinster på fyra matcher, och Marseille med noll poäng efter fyra matcher. Visst kunde man förutse att Marseille skulle få det svårt i en grupp med Arsenal, Dortmund och Napoli, men kanske inte att de skulle vara strykpojkar i just den här utsträckningen.

Samtidigt är det en match som Arsenal måste försöka vinna. Även vid vinst så är läget i gruppen småjobbigt inför den sista omgången, i alla fall om Dortmund också vinner ikväll, då det tvingar Arsenal att undvika förlust borta mot Napoli för att ta sig till slutspel. Något annat än vinst och läget börjar bli rent ut sagt besvärligt.

Att vara tvingade att vinna en enskild match kan alltid vara lite pressande, särskilt när det gäller något så fundamentalt som att ta sig vidare till Champions League-slutspel. Marseille är heller inte ett så dåligt fotbollslag att man bara kan ta seger helt för givet. Samtidigt kanske man ändå andas lite lättare över att det är Marseille som står för motståndet i en hemmamatch som måste vinnas.

Det hade kunnat vara värre.

:::

Mycket talar för en enkel och bekväm resa för Arsenal på Emirates ikväll. För detta vittnar tidigare resultat i gruppen, kvaliteten på individuella spelare, men också viss jämförbar statistik de båda lagen emellan. Några av de huvudsakliga rubrikerna inför matchen är:

Arsenal är mer ambitiösa

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Fotboll är att vilja har kanske inte Arsene Wenger sagt, men det känns som något han skulle kunna säga eller ha sagt. Arsenal som lag skapar fler chanser än vad Marseille har mäktat med, vilket till viss del speglar sig i lagets antal skott mot och på mål. Aaron Ramsey ligger inte minst bakom detta.

Arsenal är mindre pressade

Arsenal är också bättre än Marseille på att undvika press. Ett enkelt sätt att se det är att Marseilles målvakt har tvingats ingripa för att göra fler räddningar än Wojciech Szczesny i Arsenals mål. En kanske något tydligare statistik är hur många brytningar som laget gör, där Arsenal är betydligt mer effektiva på att ta bollen från motståndarlaget.

Arsenal är mer effektiva

Arsenal är samtidigt också mer effektiva. När chanserna väl dyker upp så är de bättre än Marseille på att ta dessa chanser tillvara. Det kan dels tyda på att Arsenal i större utsträckning spelar sig fram till möjligen färre chanser men ändå chanser av högre kvalitet och kaliber. Den individuella spelarkvaliteten i Arsenal är naturligtvis högre, vilket brukar avspegla sig just i hur bra man är i motståndarnas straffområde.

Arsenal är mer organiserade

Ett mått på samordning är hur många passningar som sker inom ett lag under en match, samt vad för passningar som slås. Arsenal har här ett väldigt högt bollinnehav, och många passningar under en match. Marseille å andra sidan är det lag i Champions League där försöker sig på flest dribblingar, vilket visar på en tonvikt mot ett mer individuellt tänkande bland spelarna, och betydligt mindre utav kollektivt samspel.

:::

Allt detta talar naturligtvis för en enkel seger för Arsenal ikväll. Men det svåra med fotboll är att den nästan aldrig är enkel. Det är sällan så förutsägbart som statistiken ibland kan leda oss att tro. Om Arsenal exempelvis inte håller koll på Marseilles inläggsspel så kan läget snabbt bli komplicerat.

Statistiken säger oss emellertid att Chelsea med näst intill visshet gränsande sannolikhet kommer att kvalificera sig för slutspel. Visst är Basel kapabla att vinna mot Chelsea. Vinner man mot dem på Stamford Bridge så kan man så klart vinna mot dem också på bortaplan.

Men med matchen hemma mot Steaua Bukarest som backup-plan i den sista omgången så finns det inte en snöflingas chans i helvetet att Chelsea inte tar sig till slutspel. Dessutom kommer Chelsea visa ikväll att Basels vinst på Stamford Bridge var ett olycksfall i arbetet.

:::

Be Champions!!

Det är i och för sig att begränsa sig lite. Allra helst är det kanske ett exempel på lateralt tänkande att bara titta på de huvudsakliga lagdelarna. Det finns ju, som någon också påpekade i kommentarsfältet, andra former av par på planen som är väl så viktiga för ett lags spel, men där spelarna tillhör olika lagdelar.

Ett hyfsat centralt sådant par för de flesta lag är ytterbacken och yttermittfältaren, eller åtminstone dess närmaste motsvarighet. Oftast måste dessa båda spelare samarbeta för att ge det egna laget bredd och fler offensiva alternativ längst kanten, och på så vis dra isär motståndarförsvaret.

Här är de fem som över ett visst tidsperspektiv imponerar mest på mig.

:::

(5) Glen Johnson och Jordan Henderson – Liverpool

Ett litet otippat par på en sådan här lista. Glen Johnson har förvisso länge varit en kapabel ytterback, inte minst då i rollens mer offensiva uppgifter, men Jordan Henderson är knappast att betrakta som någon yttermittfältare i traditionell mening. Något sådant är dock inte längre meningsfullt att prata om då taktiken utvecklats. Det är två spelare som kombinerar med varandra bra och som utgör en viktig kugge i lagets anfallsspel.

(4) Ashley Cole och Eden Hazard – Chelsea

Samarbetet har varit av varierande natur de senaste åren men Ashley Coles raider längs vänsterkanten har länge varit ett av Chelseas viktigaste om än kanske något underskattade anfallsvapen. När Cole fyller på så ger det även Hazard möjlighet att rikta sin kreativa fantasi inåt i planen, och när det händer så är Chelsea livsfarliga. Den som studerar Chelseas anfallsspel märker hur de ofta överbelastar vänsterkanten, en medveten taktik naturligtvis.

(3) Leighton Baines och Steven Pienaar – Everton

En väldigt firad kombination på senare år, inte minst kanske på grund av Leighton Baines med sina inlägg och sina frisparkar har blivit Premier Leagues kanske mest firade ytterback, och i den rollen otroligt nog faktiskt en av de spelare som producerar flest målchanser för sitt lag. Betydelsen av Steven Pienaar i sammanhanget ska dock inte underskattas, som genom sitt kreativa spel ger Baines det utrymme och de passningar han behöver.

(2) Gael Clichy och David Silva – Man City

När Man City är på sitt bästa humör så är det en av de för tillfället mäktigaste upplevelserna inom engelsk fotboll. Det är naturligt att mycket av Man Citys anfallsspel sker via vänsterkanten, där David Silva hör hemma. På senare tid har även Samir Nasri gjort det väldigt bra på en liknande position. Som allra mest förödande är dock Man City när Gael Clichy fyller på med sina långa och snabba rusher längs vänsterkanten, vilket han gör ofta och bra.

(1) Rafael Da Silva och Antonio Valencia – Man Utd

Med vår förstaplats blir vi kanske lite mer traditionella. På sätt och vis är Rafael Da Silva och Antonio Valencia ett av få ytterpar som härstammar i den klassiska 4-4-2-modellen, en renodlad ytterback och en renodlad yttermittfältare. I de båda rollerna har de varit ett av Premier Leagues allra främsta och mest produktiva anfallsvapen under flera säsonger, och skapat mängder med mål och målchanser åt Man Utd.

:::

Tottenham är närmast uppseendeväckande utelämnade från den här listan efter att kanske ha varit givna på den för mindre än ett år sedan. Men Andre Villas-Boas har delvis gått ifrån Tottenhams tidigare så effektiva kantspel, och det får så klart konsekvenser. Kyle Walker och Aaron Lennon är annars ett potentiellt väldigt intressant ytterpar.

Ett annat par som jag skulle vilja se mer av är Newcastles franska högerduo Mathieu Debuchy och Hatem Ben Arfa, en kombination som skulle kunna visa sig hålla väldigt hög klass för Newcastle. Arsenals vänsterback Kieran Gibbs förtjänar också ett omnämnande, särskilt när han kombinerar med exempelvis Santi Cazorla på Arsenals vänstersida.

:::

Be Champions!!

:::

Ja Jesus!

Ett mål i den första minuten och ett andra mål i matchens sista. Det var onekligen en Come To Jesus-match för Man City mot Tottenham idag, och många trodde nog också att de skådade Jesus därnere på fotbollsplanen.

Förvisso inte i form av kristendomens främste frälsare, men väl i form av Jesus Navas som nog gjorde sin bästa och viktigaste insats i en Citytröja.

Inför matchen bloggade jag om Man Citys tendens att antingen tappa poäng eller vinna matcher stort. De stannar inte av vid 2-0 som många andra lag kanske skulle göra, vilket minst sagt märktes idag.

Samtidigt fick sig Tottenhams mer eller mindre självpåtagna etikett som Premier Leagues bästa defensiv en rejäl solk i kanten. När Premier Leagues förmodat bästa offensiv mötte Premier Leagues förmodat bästa defensiv så var det ingen tvekan om vad som borde förmodas efter matchen.

Inför matchen menade jag också att det var en match i vilken Man City var tvungna att demonstrera sitt fokus. Och det gjorde de verkligen, med bravur.

Ett grymt derby

Annars sparkade ju den engelska fotbollshelgen igång med ett riktigt rackarrykande derby mellan Everton och Liverpool. Tre mål innan 20 minuter är spelade är minst sagt spektakulärt.

Resultatet är annars lite typiskt. Everton är så nära att vinna. Tänk om Chelsea kunde värva en anfallare som Romelu Lukaku för övrigt. Men Liverpool får ändå med sig kvitteringen i slutet. Dock förtjänt kan man också tycka.

Arsenal har ”turen”

Det talas ju om tur i tid och otid inom fotbollen. Det är ett uttryck jag avskyr då det antingen enbart speglar personliga känslor eller en svag helhetsförståelse för vad som sker på planen.

Vad som däremot kan ske är att ett lag som kollektiv kan vara så bra i de små detaljerna på planen att de själva skapar förutsättningarna för att lyckosamma saker ska inträffa. Man är sin egen lyckas smed som det brukar heta.

Det här är något som de genuina topplagen ofta lyckas väldigt bra med. Det är till viss del därför de också är genuina topplag. Vad man än tror så är det här dock inte tillfälligheter i det ordets rätta bemärkelse.

Och är det inte tillfälligheter så är det heller inte tur, i det ordets rätta bemärkelse. Det är inga tillfälligheter att Arsenal just nu i så många matcher har den här ”turen”.

Man Utd har tappat ”turen”

Det fanns en tid när Man Utd vann matcher på tilläggstid. Numer så tappar Man Utd viktiga poäng på övertid. Vi har sett det tidigare under säsongen, och under söndagskvällen såg vi det igen.

Det är inte några tillfälligheter det heller.

:::

Omgångens vinnare: Chelsea, Crystal Palace, Man City

Omgångens förlorare: Fulham, Tottenham, West Ham.

Omgångens manager: Manuel Pellegrini. Svårt att argumentera emot när man krossar en topprival med 6-0 i en match av stor betydelse för utgången av årets ligastrid.

Omgångens mål: Luis Suarez, 2-1 vs Everton

:::

Be Champions!!

Med ett sådant dagsfacit undrar man så klart vad jag kan hitta på för motsvarande lustigheter inför dagens höjdarmöte mellan Man City och Tottenham på Etihad. Det finns en del att hitta på för om statistiken för Everton var tydlig så är den inte desto mindre talande vad gäller kontrasterna mellan dagens båda kombatanter.

Tottenham är laget som är oerhört svårt att göra mål på, men som har väldigt svårt att göra mål. Laget släpper in 0,55 mål per match men gör småttiga 0,82 mål per match. Jämförelsevis ligger endast fem andra lag under 1,00 gjorda mål per match och inget av dessa fem lag tillhär tabellens tolv översta lag.

Man City är å andra sidan en annan historia. Där finns inget problem med målproduktionen. Med sina 2,55 mål per match är laget det överlägset mest produktiva offensivt i Premier League. Defensivt släpper laget dock in 1,09 mål per match, vilket inte är fruktansvärt illa, men av de förväntade topplagen är det ändå bara Man Utd som är sämre.

Något tyder det kanske också på att Man City tenderar att vinna stort när de väl vinner. Men att de också råkar ut för matcher när det går grus i maskineriet. Poängmässigt hade de förmodligen vunnit på en jämnare fördelning av målen över sina matcher.

:::

I övrigt så framstår både Man City och Tottenham den här säsongen som två klubbar på jakt efter något.

Man Citys jakt har emellertid mycket lite med Premier League att göra. Man Citys jakt är i Europa. Delvis har de redan uppnått målet för denna jakt genom att kvalificera sig för slutspelet i Champions League. Men målet är ändå att etablera sig som en europeisk storklubb och för att lyckas med detta så måste de uppnå mer än så. Semifinal i samma turnering är då ett minimimål.

Tottenhams jakt har också med Champions League att göra, men är ändå nära förknippad med ligaspelet. Ambitionen är så klart att kvalificera sig för Champions League, men för att lyckas med det så måste Tottenham slå sig in bland de fyra bästa. Deras helhetliga fokus den här säsongen ligger således på ligaspelet.

Det är så klart en riskabel balansgång som Man City vandrar. För även om de möjligen uppnår sina europeiska ambitioner den här säsongen så måste de fortsätta placera sig högt i Premier League för att alls ha möjlighet att följa upp den här säsongens resultat i Champions League. Vi har samtidigt en ligasäsong där ingen brist på målfokus verkar gå ostraffad.

:::

Roberto Mancini byggde sin plattform i Man City på att uppnå framgång i Premier League. Samtidigt misslyckades han när det kommer till Champions League, något som i slutänden kostade honom jobbet.

Manuel Pellegrini å andra sidan är anställd med det konkreta uppdraget att vända Man Citys lycka i Champions League. Något han så här långt har varit framgångsrik med. Men hur ensidigt formulerade Man Citys klubbstyrelse detta mandat? – finns det skäl att oroa sig för att styrelsens signaler fått klubbens manager att överprioritera Champions League?

Eller är det något som har med spelartruppen att göra? Förra säsongen framfördes den i sig absurda tanken, den borde i alla fall vara absurd, att Man Citys spelare var mätta på ligaspelet efter sin ligaseger säsongen innan. Ett något märkligt scenario efter att ha vunnit ligan blott en enda gång.

Det är å andra sidan inte orimligt att Man Citys spelare, etablerade världsstjärnor de allra flesta, framför allt när ambitioner när det gäller Champions League. Det är i den turneringen de vill spela, och själva klubben är blott ett fartyg för denna önskan, inte ett ändamål i sig själv. Men har Premier League mer eller mindre medvetet glömts bort?

:::

Några svar på dessa frågor får vi kanske idag på Etihad Stadium. Det är hemmamatch och det är mot Tottenham. Det är en match som Man City ”ska” vinna, en mental måstematch.

Tottenham är ett väldigt bra fotbollslag. Jag menar ändå att Man City i grund och botten, än så länge, är ett bättre fotbollslag. Spelare för spelare, men också i sina bästa stunder som ett lag. Detta spelar dock ingen som helst roll om Man Citys fokus inte är etthundra procent mentalt fokuserade på uppgiften, vilket idag och här och nu är Premier League. Inget annat.

Tottenham kommer vara fokuserade. Och om vi fick ett fyrverkeri igår på Goodison Park så ska det idag bli väldigt spännande att se Premier Leagues förmodat bästa anfall mot Premier Leagues förmodat bästa försvar.

:::

Dagens matcher: Man City vs Tottenham (14:30), samt Cardiff vs Man Utd (17:00).

Det har varit en skitsäsong så här långt för Man Utd. No doubt. Ändå har laget idag möjlighet att vid seger borta mot Cardiff, alldeles oavsett hur det går i dagens tidigare match, hoppa upp på Champions League-platserna. Men Cardiff borta är en tuff match att spela. Förmodligen en match där vi kommer få se hur mycket Man Utd kommer sakna Michael Carrick.

:::

Be Champions!!

Om ett sådant uttalande kunde man ju tycka lite vad man ville. Dumdristigt möjligen att säga något sådant när konkurrensen i ligan är vad den är. Kanske naturligt å andra sidan att en ny manager vill sätta en målsättning som är högre än vad den tidigare managern faktiskt lyckades uppnå. Något annat skulle kanske uppfattas som negativt.

Min egen uppfattning var emellertid att målsättningen var orealistisk. Dels tyckte jag att David Moyes hade gjort ett väldigt bra jobb med Everton och fått dem att (ett ord jag avskyr) ”överprestera”. Dels såg jag att konkurrensen i Premier League blivit allt hårdare i toppen, och att det skulle bli svårare än någonsin att kvalificera sig. Överdrivet imponerad av Roberto Martinez som manager var jag inte heller.

Ändå så befinner sig Everton nu på sjätte plats i tabellen, med endast någon poäng upp till Champions League-platserna. En förhållandevis god position, och det är med det utgångsläget som Everton nu alltså förbereder sig för säsongens första derby, hemma mot Liverpool.

:::

Huruvida Everton kvalificerar sig för Champions League återstår att se. Jag hävdar fortfarande att målsättningen är orealistisk, den här säsongen och inom en överskådlig framtid. Däremot har så här långt min analys om varför visat sig vara helt felaktig.

Min syn var att Evertons defensiv skulle visa sig alltför skröplig med Roberto Martinez som manager. Facit efter elva matcher är att Everton har släppt in tio mål, eller 0,9 mål per match, vilket endast överträffas av Southampton och Tottenham.

Många andras syn var istället att Everton skulle bli offensivt bättre med Roberto Martinez som manager. Facit efter elva matcher är att Everton har gjort 14 mål, eller 1,27 mål per match, vilket överträffas av åtta lag i ligan, och av samtliga lag i toppstriden utom Tottenham.

Bakom dessa enkla förhållanden ligger Evertons och Roberto Martinez fokus på bollinnehav som taktisk metod. Mot exempelvis Crystal Palace i förra omgången hade Everton 72% av bollinnehavet. Ändå var det en match som frustrerande nog för Everton slutade 0-0.

Många betraktar bollinnehav som en offensiv taktik. Kanske för att passa bollen inom laget framstår som mer konstruktivt än att ”parkera bussen” och sparka iväg bollen. Kanske för att taktikens främsta ambassadörer, Barcelona, är så fruktansvärt effektiva offensivt. I själva verket är det en taktik som utgår från ett defensivt tänkande, om det egna laget har bollen så kan inte motståndaren göra mål.

Defensivt fungerade inte taktiken lika väl för Roberto Martinez med Wigan. I Everton har han dock genomgående bättre spelare till sitt förfogande, kapabla att i större utsträckning hålla bollen inom laget.

Vad han dock saknar i Everton, vilket liknar vad som saknas också i Southampton och i Tottenham, två lag som tillämpar en liknande spelidé och med motsvarande svårigheter med sin målproduktion, är den individuella spetskompetensen att omsätta bollinnehav i mål, vilken finns i sådant överflöd i Barcelona.

:::

Till stor del är detta också vad som kanske skiljer Everton och Liverpool åt den här säsongen. Everton ligger alltså sexa i tabellen. Liverpool ligger å andra sidan tvåa och har startat den här ligasäsongen bättre och mer stabilt än vad klubben har orkat med på många år.

Brendan Rodgers och Liverpool tillämpar en liknande spelidé baserad på just bollinnehav. Men där Everton stundtals har visat sig rejält impotenta offensivt så har Liverpool å andra sidan på elva matcher producerar 50% fler mål än Everton. Liverpool är ett lag som besitter offensiv individuell kvalitet i form av då framför allt Daniel Sturridge och Luis Suarez.

Kanske är det vad som kommer visa sig utgöra skillnaden i dagens derby.

Det är ändå en match som betyder en del, även rent tabellmässigt men så klart också symboliskt mellan de båda klubbarna. Vinner Everton så går de upp på 23 poäng, samma poäng som Liverpool. Vinner Liverpool så distanserar de Everton rejält och befäster sin position i toppen av tabellen, och sätter tryck på de övriga lagen i toppen av tabellen.

Everton har länge haft svårt för Liverpool. Liverpool har å sin sida haft relativt lätt för Everton, som är en av tre klubbar mot vilka Liverpool har tagit mest poäng under Premier League-eran. Det är ett tämligen enkelt storebrors- och lillebrorsförhållande kan man tycka. Storebror är inte alltid bättre men vinner ändå oftast just för att han är storebror.

Situationen är ändå lite annorlunda nu jämfört med de senaste säsongerna. Då befann sig Everton före Liverpool i tabellen vilket kanske satte lite extra press på dem inför derbyt, behovet av att visa att de faktiskt var bäst. Nu är Liverpool återigen före Everton. Samma press finns kanske inte där längre, istället kan Everton slå ur underläge.

Kanske förändrar det utgångsläget till Evertons fördel.

:::

Internet uppmärksammade mig för övrigt på en rolig omständighet som jag inte tänkt på tidigare, nämligen att säsongens första Merseysidederby av någon anledning alltid går på Goodison Park, inte på Anfield.

Märkligt kan man tycka, i och med att lottningen av spelschemat ju är tänkt att vara slumpmässig så långt som möjligt. Men tydligen heller inte någon konspiration då det enligt utsago är Everton själva som ansökt till Premier League om just den ordningen.

Skälet är något unikt. Nämligen att Everton erbjuder sina supportrar möjligheten att köpa halvsäsongsbiljetter, och klubbledningen är rädd att många supportrar, om derbyt på Goodison Park låg på våren, skulle välja att bara köpa vårbiljetter. (Man får med det resonemanget anta, inte helt orimligt, att supportrarna har en tendens till att vara mer vårystra än höstglada.)

Underförstått är alltså att många av Evertons supportrar köper säsongsbiljetter till stor del bara för just den här matchen, hemmaderbyt mot Liverpool. För en klubb som trots allt krigar uppe på tabellens övre halva om de europeiska cupplatserna, och har så gjort under snart tio år, så tycker jag det säger en hel del om hur mycket det här derbyt betyder för de närmast sörjande.

Men av detta kanske också Roberto Martinez kan dra en livsviktig slutsats. Nämligen att det viktigaste för honom, i alla fall på kort sikt, inte nödvändigtvis är för Everton att kvalificera sig till Champions League, utan att börja vinna derbyna mot Liverpool.

:::

Dagens matcher: Everton vs Liverpool (13:45), Arsenal vs Southampton, Fulham vs Swansea, Hull vs Crystal Palace, Newcastle vs Norwich, Stoke vs Sunderland, samt West Ham vs Chelsea (18:30).

Idel hårda matcher under dagen, var och en dessutom av betydelse för något i tabellen. Många kommer att sitta som på nålar, andra kan luta sig tillbaka i TV-soffan och njuta av en härlig fotbollslördag. Premier League är äntligen tillbaka, och nu är det slut med uppehållen för ett tag.

:::

Be Champions!!

Vi har framför oss en helg med idel stormatcher. Arsenal tar emot Southampton vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men Arsenal ligger etta och Southampton trea i Premier League. Helgen inleds med Everton mot Liverpool och på söndag möts Tottenham och Man City.

Vi går alltså i väntans tider. Ett sätt att fördriva tiden skulle kunna vara att ägna oss åt lite konstruktivt tävlande. Detaljkunskapen om engelsk fotboll är ju ofta imponerande hos många supportrar, men hur mycket vet vi egentligen om de olika lagen?

Här är 20 frågor som ni kan försöka besvara, en fråga om respektive klubb i Premier League. Enkelt googlande gör så klart att man hyfsat lätt kan hitta svaren, men jag skulle ändå vilja uppmuntra till att först försöka besvara frågorna utan att googla.

Så får vi se vem som kan mest.

:::

Arsenal. FA-cupfinalen 1979 mellan Arsenal och Man Utd räknas som en av de mest dramatiska någonsin, när Alan Sunderland gör det avgörande 3-2-målet i matchens sista minut. Men vilka gör Arsenals två första mål i matchen? Brian Talbot och Frank Stapleton

Aston Villa. Bayern München var stora favoriter att vinna Europacupen 1982 men Aston Villa överraskade och vann med 1-0, och såg till att engelskt lag vann turneringen för sjätte gången i rad. Men vem gjorde målet? Peter White

Cardiff. Cardiff spelar nu för tiden sina hemmamatcher på Cardiff City Stadium. Men vad heter deras klassiska hemmaarena som de flyttade till 1910 innan de lämnade arenan 2009? Ninian Park

Chelsea. Säsongen 2003-04 var den första under Roman Abramovichs ägarskap. Chelsea slog ett rekord den säsongen genom att hålla nollan i 21 matcher. Vad hette de tre målvakter som bidrog till den sviten? Carlo Cudicini, Marco Ambrosio och Neil Sullivan

Crystal Palace. En av engelsk fotbolls främsta anfallare fick sitt genombrott i Crystal Palace, bland annat genom att göra två mål i FA-cupfinalen 1990. Han skulle därefter flytta till Arsenal. Vem är anfallaren? Ian Wright

Everton. En av Evertons storhetstider var under 1980-talet när Liverpool var fotbollens huvudstad i England. Everton och Liverpool konkurrerade då om både ligatitlar och FA-cuptitlar. Men vilka säsonger under 1980-talet vann Everton ligan? 1984-85 och 1986-87

Fulham. Säsongen 1974-75 var en framgångsrik säsong för Fulham när de för första och enda gången i klubbens historia gick till final i FA-cupen. Men vilken spelare utsågs den säsongen av Englands fotbollsskribenter till årets spelare? Alan Mullery

Hull. Hulls arena KC Stadium är för tillfället föremål för en konflikt mellan Hulls stadsledning och klubbens ägare Assem Allam. Hull flyttade 2002 till KC Stadium, men vad hette deras tidigare arena? Boothferry Park

Liverpool. Som en av engelsk fotbolls mest framgångsrika klubbar så har Liverpool ett starkt facit mot de flesta motståndare. Men mot vilka tre klubbar under Premier League-eran har Liverpool tagit flest poäng? Aston Villa (78), Newcastle (74) och Everton (69)

Man City. Man City vann Premier League 2011-12 mycket tack vare att de gjorde så många mål. Genom åren har tre Man City-spelare vunnit skytteligan i Englands högsta division, vilka tre spelare? Frank Roberts (1924-25, 31 mål), Francis Lee (1971-72, 33 mål) och Carlos Tevez (2010-11, 20 mål) 

Man Utd. Många talangfulla spelare har tillhört Man Utd genom åren. En av de mest talangfulla avgjorde FA-cupfinalen mot Everton 1985 men tvingades sorgligt nog avbryta sin karriär redan vid 26 års ålder på grund av en knäskada. Vem? Norman Whiteside

Newcastle. Newcastle var inledningsvis en av de stora klubbarna i Premier League och har sedan dess med ett års undantag varit en ständig del av ligan. Sju spelare har gjort fler än 200 Premier League-matcher för Newcastle, vilka sju? Shay Given (354), Alan Shearer (303), Shola Ameobi (268), Rob Lee (267), Nolberto Solano (230), Gary Speed (213) och Aaron Hughes (205)

Norwich. Norwich var ett lag som under 1990-talet satte mycket färg på det nybildade Premier League med ett frejdigt offensivt spel. Tre spelare har gjort 20 mål eller fler för Norwich i Premier League, vilka är dessa tre spelare? Chris Sutton (33), Grant Holt (23) och Mark Robins (20)

Southampton. Southampton vann sin hittills enda större titel 1976, när de mycket överraskande besegrade Man Utd med 1-0 i FA-cupfinalen. Vem gjorde lagets mål och vem var kapten? Målskytt var Bobby Stokes och kapten var Peter Rodrigues

Stoke. Stoke har länge uppfattats som ett klassiskt brittiskt lag. Men tre spelare med afrikanskt ursprung har vunnit klubbens utmärkelse för årets spelare sedan Premier League grundades. Vilka är dessa tre spelare? Mark Stein (1992-93), Ade Akinbiyi (2003-04) och Abdoulaye Faye (2008-09)

Sunderland. Fyra spelare har gjort 20 mål eller fler för Sunderland under Premier League-eran. Men vilken spelare har gjort flest mål och hur många mål har han gjort? Kevin Phillips, 61 mål

Swansea. Michael Laudrup har haft stora framgångar som manager för Swansea, och har etablerat dem i Premier League samt vunnit Ligacupen. Men Laudrup är inte Swanseas första kände danske manager. Vilken var den förste? Jan Molby

Tottenham. Tottenham har under hela Premier League-eran varit en av ligans mest framträdande klubbar. Under hela sin tid i Premier League så är det bara två klubbar som Tottenham inte har lyckats besegra vid ett enda tillfälle, vilka två klubbar? Blackpool och Swindon

West Brom. Sång är ett framträdande fenomen på engelska fotbollsläktare och många klubbar har sina alldeles egna hymner. Liverpool har You’ll Never Walk Alone, Swansea har Hymns And Arias, Stoke har Delilah och så vidare. Men vad heter West Broms? The Lord’s My Shepherd

West Ham. En av West Hams mest kända supportrar är Iron Maidens basist Steve Harris. Det framgår på omslaget till albumet Somewhere In Time där West Ham rapporteras ha besegrat vilket lag med vilka siffror? Arsenal, 7-3

:::

Svaren kommer ikväll eller imorgon.

:::

Be Champions!!

Det klassiska anfallsparet har varit en bestående del utav engelsk fotboll i många år. Till stor del hänger det naturligtvis ihop med den så brittiska 4-4-2-formationen. Några av de mest berömda paren genom åren utgörs av Kenny Dalglish och Ian Rush, Andy Cole och Dwight Yorke, Chris Sutton och Alan Shearer med flera. Det engelska anfallsparet var ofta någon variant på temat Big Man och Little Man.

Fotbollen och dess taktik, likt så mycket annat här i världen, handlar till stor del om mode. Det högsta modet under de senaste cirka tio åren har varit att spela med en ensam anfallare. En konsekvens av viljan att av taktiska skäl skaffa sig ett numerärt överläge på det centrala mittfältet. Det är en modell som har varit väldigt framgångsrik och likt alla framgångsrika modeller så har den fått många att därmed tro att det är den enda rätta modellen.

Men alla sorts moden går i vågor och cykler. Vad som var populärt på 1970-talet är kanske stendött på 1980- och 1990-talen bara för att 30 eller 40 år senare bli inne igen. Och kanske är det något sådant vi nu ser inom engelsk och europeisk fotboll, när anfallsparet verkar ha fått en pånyttfödelse som en form av retromode.

:::

Man City är laget som kanske har det mest tydliga exemplet på ett så kallat anfallspar, och som i någon mening motsvarar den gamla klassiska brittiska typen, i form av Alvaro Negredo (Big Man) och Sergio Agüero (Little Man). Det är samtidigt två anfallare som båda är tekniskt väldigt skickliga, men där de helt tydligt har kompletterande roller på planen.

Det mest omtalade anfallsparet för tillfället i England är emellertid SAS, eller Daniel Sturridge och Luis Suarez för att tala klartext. Båda gör mål i massor samtidigt som de bidrar med lite olika saker på planen. Helt klart är i alla fall att det här anfallsparets framgångar på planen är vad som huvudsakligen ligger bakom Liverpools rörelse uppåt i den engelska ligatabellen.

Även Man Utd bygger sin offensiv kring ett anfallspar i form utav Robin van Persie och Wayne Rooney. Här talar vi inte nödvändigtvis ett anfallspar likt en traditionell 4-4-2-uppställning, utan snarare ett anfallspar där den ene agerar spets och den andre ligger djupare i planen. En modell som populariserades i Serie A redan under 1990-talet.

Trenden med två anfallare återfinns inte bara i England. Juventus har gått mot en anfallsduo bestående av i huvudsak Fernando Llorente och Carlos Tevez, och i Fiorentina hittar vi Mario Gomez och Giuseppe Rossi. Atletico Madrid skördar framgångar med David Villa och Diego Costa. Mest framträdande är kanske PSG som valt att kombinera Zlatan Ibrahimovic med Edinson Cavani.

:::

Man kan så klart fundera över skälen till att två anfallare återigen verkar bli populärt inom engelsk och europeisk fotboll. Taktiska val borde ju rimligen bygga på ackumulerad kunskap skulle man kunna hävda, och om man vid en viss tidpunkt kommer fram till att en anfallare är taktiskt bättre än två så rimmar det illa med den kunskapshypotesen att vid en senare tidpunkt återgå till två anfallare.

Men kanske är det inte så att taktik är en fråga om kunskap alls, utan snarare en fråga om att försöka hitta vad som inom företagsvärlden brukar kallas för temporära monopol, eller konkurrensfördelar. Man försöker helt enkelt hitta nya eller nygamla taktiska knep som överraskar motståndaren, något som motståndaren inte är förberedd på.

Om då motståndarna i runt ett decennium har präglat sin defensiv på att ta hand om ensamma anfallare så kan det så klart innebära en fördel att helt plötsligt ställa dem inför en för dem obekant uppgift, att istället ta hand om två anfallare. Mycket av den tidigare taktiska cykeln handlade om att överbelasta mittfältet, nu är teorin snarare om att överbelasta motståndarnas backlinje.

Med tre lag i toppen av Premier League som för närvarande tillämpar en ensam anfallare, och tre lag som å andra sidan satsar mer på ett anfallspar, så är den här de närmaste säsongerna i Premier League ändå ett intressant taktiskt litmustest för de båda anfallsmodellerna. Vilken av dem kommer röna mest framgång och bli de närmaste årens dominerande modell?

:::

Be Champions!!

För den som med ålderns rätt har möjlighet att jämföra så är det naturligtvis uppenbart. Dagens tryck på läktarna låter vanligtvis som näst intill ingenting i jämförelse med den frenetiska atmosfär och ljudkuliss som spelades upp på engelska läktare under inte minst 1980-tal och 1990-tal.

Det betyder inte att det är omöjligt att fortfarande uppnå detta på engelska arenor. Under de rätta omständigheterna, mot vissa motståndare och i vissa turneringar, så är fortfarande Anfield, Old Trafford, Emirates och Stamford Bridge kapabla till en helt fantastisk publikupplevelse. Likaså finns det arenor inom engelsk fotboll, exempelvis Britannia Stadium Goodison Park och The Hawthorns, där stämningen alltid är hög och intensiv.

Det går så klart att hitta externa förklaringar till detta fenomen. Till viss del handlar det om att arenorna har blivit större och mer människor gör det svårare att uppnå en helt kollektiv atmosfär. Publikens sammansättning, med äldre supportrar och mer familjer på arenan, gör också sång och hög volym mindre sannolik. Fotbollsturismen har också blivit mer utspridd, och den lokala supporterkulturen har i viss utsträckning förflyttats från arenan till puben.

En mer intern förklaring är dock att det åtminstone på toppnivån inom engelsk fotboll har uppstått en viss mättnad. Det är matcher hela tiden, i flera olika turneringar, och de största klubbarna möter regelbundet andra större klubbar under så kallade super sundays, titelmöten, europeiska cupmatcher mot de kontinentala storklubbarna och så vidare. Något som har pågått i många år. Då kan det vara svårt att uppbåda den riktiga entusiasmen för en hemmamatch mot exempelvis West Brom.

Det är inte något roligt perspektiv, men förmodligen realistiskt.

:::

Nu verkar det ändå som om det här är ett problem som klubbarna har börjat uppmärksamma och försöker göra något åt. Även ligaorganisationen Premier League självt, som har till uppgift att sälja ligans kommersiella rättigheter över hela världen, har börjat se det som ett problem.

Förvisso kan man misstänka att Premier Leagues egen diagnos, så som den formuleras av Premier Leagues VD Richard Scudamore, möjligen är signifikativ för problemet i sig självt när han beskriver problemet med en minskad stämning främst eller enbart i termer av hur det påverkar intrycket av Premier League som show.

Många skulle kanske mena att det är just den marknadsorienterade synen på Premier League som en underhållningsprodukt som har lett fram till en svagare stämning på läktarna. Varför, med ett sådant synsätt, ska publiken engagera sig mer i Premier League än i exempelvis professionell wrestling?

:::

Engelska klubbar har börjat adressera problemet inte minst genom att försöka införa särskilda sektioner för hemmafans som vill sjunga eller på andra sätt försöka skapa en atmosfär. Arsenal har exempelvis sin Red Action-sektion och Man Utd experimenterade med en sångsektion i den senaste hemmamatchen i Champions League mot Real Sociedad.

För andra klubbar är det dock lättare. Stoke menar exempelvis att deras strategi för att skapa en bra atmosfär på Britannia Stadium handlar om att vinna matcher. Vilket är en rätt skön inställning, men möjligen otillräcklig i större klubbar där det här med att vinna fotbollsmatcher kanske är lite mer av vardagsmat för dess supportrar.

Den stora pucken är dock ståplats eller sittplats. Det kommer aldrig kunna bli riktigt lika bra stämning på läktarna när alla sitter ned som när publiken, i alla fall delar utav den, står upp under match. Rent politiskt är dock ståplatsläktare ända sedan Hillsborough ett stort no-no inom engelsk fotboll, även om det finns säkra sätt att återinföra det.

Glädjande nog så börjar dock idén växa till sig hos några av de engelska klubbarna. Både Aston Villa och Man Utd, säkert bland flera andra klubbar, ser nu över möjligheten att återskapa ståplatssektioner, eller så kallad safe standing, på sina arenor. Och det där skapar naturligtvis en snöbollseffekt, om en klubb börjar så kommer flera och till sist många att hänga på i den utvecklingen.

Och då kanske engelsk fotboll än en gång börjar närma sig den där stämningen som fanns på arenorna under 1980-talet och 1990-talet. Stämningen som en gång i tiden fick många av oss att fastna för engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Den 27 juni 2010. Nästan ett decennium senare. England och Tyskland möts i åttondelsfinal i VM i Sydafrika. Matchen förväntas bli spännande men Tyskland gör bratwurst av engelsmännen och dominerar matchen igenom med ett rappt passningsspel och snabba spelvändningar. 4-1 till Tyskland blir slutresultatet och förlusten i München är hämnad.

2001 och något år därefter är det England som är hett. Englands landslag består av en uppsjö av etablerade världsstjärnor och lovande talanger i sina allra bästa år. Sven-Göran Eriksson har fått en flygande start på sitt nya jobb och ser ut att rent taktiskt kunna ta laget till en ny nivå. VM 2006 är det slutgiltiga målet. Samtidigt befinner sig Tyskland långt nere i en fotbollsmässig depression.

2010 och åren därefter är situationen den precis omvända. Tyskland är tillsammans med Spanien världens mest hyllade landslag. En ny generation tyska fotbollsspelare har växt fram under de gångna tio åren som spelar en för Tyskland ny typ av fotboll och som motsäger den klassiska tyska stereotypen utan att ha tappat dess positiva egenskaper. England är samtidigt ett landslag som tappat all form av såväl identitet som självförtroende.

Ironiskt nog är det kanske VM 2006 som är någon form av mental vändpunkt. Det var ett VM som skulle bli Englands triumf men som bara blev ännu en ångestladdad upplevelse. VM 2006 i Tyskland blev samtidigt det ögonblick när Tyskland återfann sitt självförtroende och hittade en ny spelglädje. Men vad är det egentligen som har hänt under de tio åren sedan den där kvällen i München 2001?

:::

Till stor del är det i mina ögon en fråga om en institutionellt betingad framgång för det tyska landslaget, samtidigt som England har handikappats av en total brist på institutionellt ledarskap.

Tysklands motgångar, som kulminerade strax efter millennieskiftet just runt 2001, fick det tyska fotbollsförbundet att kraftfullt utvärdera läget och genomföra medvetna reformer i syfte att på längre sikt återuppbygga styrkan i den tyska landslagsfotbollen. Reformerna innehöll inte minst en rejäl satsning på mängden och kvaliteten på coacher på alla nivåer inom den tyska fotbollen, en satsning som till slut har burit rejäl frukt.

England å andra sidan levde sedan 2001 i tron att deras landslagsfotboll inte var i behov av några institutionella reformer. De var ju med sin gyllene generation på väg att ta över världen. Misslyckandena som följde under det kommande decenniet sågs som olycksfall i arbetet snarare än som symptom på ett mer djupliggande problem.

Insikten om sjukdomen har så sakteliga börjat infinna sig också inom Englands landslagsfotboll. Problemet för England är dock att där inte finns samma utrymme för institutionella reformer, eftersom FA helt enkelt inte har samma makt inom engelsk fotboll och gentemot klubbarna som det tyska förbundet har inom tysk fotboll.

Det finns några länder som har lyckats göra en kollektivt samlad nationell satsning på sin landslagsfotboll, från gräsrotsnivå och med hjälp av klubbarna ända upp till landslaget. Bland dessa länder hittar vi Tyskland och Spanien, till viss del också Holland. Frankrike utgjorde förebilden genom sin satsning som gav sådana framgångar under 1990-talet. Dessa länder har under senare år varit enastående framgångsrika inom landslagsfotbollen.

Landslagsfotboll har alltså utvecklats till att inte längre bara handla om kvaliteten på spelarna och kanske det taktiska upplägg som förbundskaptenen har att bidra med. Den är istället en produkt av ett större arbete som däremot kräver nödvändiga institutionella förutsättningar för att kunna genomföras. Och innan England hittar ett sätt att skapa dessa förutsättningar för sig själva så kommer landslaget att vara handikappat i konkurrensen.

:::

Så kommer det sig alltså att Tyskland kan bege sig till England för en landskamp månaderna innan ett nytt mästerskap, vila mängder av sina bästa spelare, och ändå ses som något av favoriter i matchen. England måste samtidigt spela matchen med vetskapen att allt de gör på planen kan komma att hållas emot dem efteråt.

Spelare som tillbringar sitt liv under ett sådant förstoringsglas tenderar att försöka undvika hettan. Men ett lag där spelare hellre undviker hettan blir sällan eller aldrig särskilt framgångsrikt.

Det finns en rivalitet mellan England och Tyskland. Åtminstone ser England på Tyskland som rivaler. Det är väl förmodligen det mer än något annat som fick Wayne Rooney att inför kvällens landskamp lite buttert påstå att det minsann inte var Tyskland, utan istället Spanien, som var Englands förebilder inom landslagsfotbollen.

Wayne Rooney har naturligtvis fel. Eller i alla fall är det feltänkt. Spanien är inga bra förebilder för England som landslag, de kulturella skillnaderna inom de båda ländernas fotboll är alltför stora för att England på ett framgångsrikt sätt ska kunna replikera Spaniens modell. Englands betydligt mer realistiska förebilder, kulturellt, taktiskt och tekniskt, är Tyskland.

:::

Be Champions!!

Vad som händer i samhället bör alltså avspegla sig i fotbollen. Omvänt kan man kanske tänka att det inom den mer konkreta nivå som fotbollen rör sig på tidigt kan ses mönster av genomgripande samhällstrender.

Det politiska nätverket World Economic Forum har nyligen gjort ett stort jobb med att identifiera vad de ser som världens tio främsta trender nu när vi börjar närma oss 2014. De här trenderna tar naturligtvis fasta på politiska och ekonomiska faktorer, men sedda ur ett fotbollsperspektiv så utgör de också en närmast kusligt exakt beskrivning av den moderna fotbollens mest framträdande tendenser.

Kanske ligger det med andra ord en viss sanning i att fotbollen speglar samhället. Inte onaturligt måhända med tanke på att fotbollen trots allt är en del av samhället.

:::

(10) Växande sociala konflikter i Mellanöstern och Afrika

Inom fotbollen ser vi tydliga mönster av detta. Beslutet att förlägga VM i Qatar 2022 har lett till ett ökat fokus på arbetarförhållanden och mänskliga rättigheter i hela arabvärlden, och FIFA har fått skarp kritik för sitt beslut att lägga turneringen där. Fotbollen i Afrika förblir underutvecklad och för de stora klubbarna är det en kontinent som snarare exploateras än ses som en särskilt betydelsefull marknad.

(9) Ökade ekonomiska klyftor

Extremt tydligt inom den moderna fotbollen. Oavsett om det är Champions League eller nya TV-avtal i Premier League så är det en utveckling som i samtliga fall leder till att de som redan har mycket får ännu mer. Likt all kapitalism så leder den moderna fotbollskapitalismen till att en allt högre andel av alla resurser koncentreras till ett färre antal klubbar. Samtidigt drabbas klubbar längre ned i systemet allt oftare av ekonomiska problem.

(8) Ihärdig arbetslöshet

Det är förvisso ett tillstånd som i de flesta fall är snabbt övergånget, men i alla fall den tillfälliga arbetslösheten har stigit rejält inom fotbollen under senare år, i takt med att det har blivit allt vanligare att sparka sina managers, och allt mindre vanligt att de stannar kvar på sin post under någon längre tid. För en manager handlar det alltså inte längre bara om att vara bra på sitt jobb, utan lika mycket att kunna hantera de perioder när han inte har något jobb.

(7) Intensifierade cyberhot

Intrången i stjärnornas privatliv har blivit alltmer extrema. Tabloider har fällts för att olagligen ha avlyssnat både spelares och managers telefoner, en minst sagt grov förseelse i ett samhälle baserat på principer om demokrati, rättssäkerhet och individuell integritet. Likaså tvingas klubbar ägna mycket tid och energi åt att säkra sina system från intrång både från vanliga marodörer och från industriellt spionage.

(6) Handlingsförlamning gällande miljöförändring

Ett tämligen vanligt fenomen inom alla etablerade organisationer och klubbar är svårigheten att anpassa sig till förändringar i omvärlden, nyheter och andra innovationer. Ett typiskt sådant exempel inom engelsk fotboll är förhållandet till supportrarna på arenan, där klubbarna och förbunden biter sig fast vid en 25 år gammal på rädsla baserad syn. Andra länder och ligor som Bundesliga visar på möjligheterna med ett annat förhållningssätt, men till detta förhåller sig engelsk fotboll blind.

(5) Förlorat förtroende för ekonomiska regler och beslut

Desillusionen inom den moderna och engelska fotbollen blir allt större från såväl supportrar som så kallade experter. Klubbägare fattar ekonomiska beslut i sina klubbar utifrån vad som huvudsakligen är ett företagsekonomiskt eller finansiellt perspektiv, och det är sällan som detta sammanfaller med vad som anses ligga i klubbens fotbollsmässiga intressen. Privata vinstintressen har getts överhanden gentemot det kollektiva intresset.

(4) Brist på värderingar i ledarskapet

I takt med att fotbollen har blivit alltmer kortsiktig, inte minst i sin syn på lojalitet med spelare och manager från klubbens sida, så har även dessa blivit alltmer pragmatiska i sitt förhållningssätt till klubben. Som supporter är det ofta svårt att visa förståelse för detta. Ofta leder det dock till situationer där både spelare och ledare ser på sin anställning i klubben som ett som vilket som helst annat. Relationen blir kalkulativ snarare än genuin.

(3) En växande medelklass i Asien

Den moderna fotbollsmarknaden i Asien bara växer och är nu en provins inte bara för de allra största klubbarna, utan också för klubbarna på nivån strax under. Det kan handla om kommersiella avtal eller ett sätt att hitta nya ägare och investerare i klubben. Oavsett vilket leder det till ett möjligt kapitalinflöde inom inte minst engelsk fotboll som ger fler klubbar möjlighet att konkurrera på en hög nivå.

(2) Ökad betydelse för storstäderna

Byt ut storstäder mot storklubbar och vi har exakt vad vi under många år har sett med fotbollen. Den globala fotbollen har centrerats alltmer runt ett fåtal globala superklubbar. Real Madrid och Barcelona från Spanien, Milan och Juventus från Italien, Bayern München från Tyskland, Man Utd, Arsenal, Chelsea, Man City och Liverpool från England med några fler. Det är dessa klubbar som i någon mening styr dagordningen inom den europeiska fotbollen och därmed också världsfotbollen.

(1) Snabb spridning av felaktig information online

Det som började med internet har ökat exponentiellt i och med lanseringen av twitter och liknande sociala media. Mängden av så kallad information har växt lavinartat men samtidigt som mängden har ökat så har möjligheten till källkontroll sjunkit drastiskt. Konsekvensen har blivit till en form av ryktesspridning där hållandet av felaktig information för sanning i vissa stunder närmast postmodernt riskerar skapa just den sanning som den felaktiga informationen påstår sig beskriva.

:::

Det kan vara vanskligt med alltför lättsinniga bloggar, som exempelvis den jag skrev i fredags om Walt Disney i Premier League. Där uttryckte jag mig klantigt om än utan elakt uppsåt om sanningshalten i José Mourinhos affektiva utfall mot Jonas Olsson som en så kallad Musse Pigg-spelare.

Det var en tämligen billig poäng att göra i humoristiskt syfte. Inte minst eftersom jag absolut inte hade någon anledning att göra den. Vem fan är jag att säga något som sådant om en spelare som spelar både i landslag och i en av världens absolut bästa ligor till vardags?!

För det vill jag faktiskt be om ursäkt. Och försöker bära med mig insikten hur lätt det är att göra billiga poänger på någons bekostnad bara för att personen är känd, och att inbilla sig att eftersom han eller hon är känd, eller för mig ”anonym”, så är det därför mindre sårande för den personen.

:::

Be Champions!!

Det är samtidigt inte svårt att föreställa sig att klubbledningen ser uppehållet som ett utmärkt tillfälle att anställa en ny manager och samtidigt ge denne några dagars startsträcka innan den första matchen ska spelas. Förvisso har nu redan halva landslagsuppehållet passerat, men ändå.

Om vi ska tro rapporterna från media så är nu tre huvudsakliga kandidater aktuella för jobbet: Iain Dowie, Dan Petrescu och Tony Pulis. Det som är lite roligt med dessa tre kandidater är att alla tre alltså sägs vara aktuella för samma jobb, samtidigt som var och en representerar helt olika tänkesätt vad gäller val av manager.

Lite säger kanske det om hur godtycklig för att inte säga slumpmässig som en managertillsättning kan vara även på den här nivån. Det följer sällan om någonsin några rationella beslutsmodeller.

:::

Iain Dowie. Dowie sägs vara den främste kandidaten för jobbet. Detta trots att han för sju år sedan lämnade Crystal Palace under kontroversiella former, vissa skulle säga att han svek klubben. Fördelen skulle kunna vara att Dowie i alla fall känner till klubben. Dowie representerar det okomplicerade valet för Crystal Palace. Han är förhållandevis billig i drift, statusmässigt är han väl inom räckhåll för klubben, han är en brittisk manager och så vidare. Invändningen skulle kunna vara att han heller inte representerar något mer än vad Ian Holloway själv representerade, vare sig i termer av status eller erfarenhet. Hans värde i det avseende skulle bara kunna vara att han är en ny manager.

Dan Petrescu. Petrescu representerar en helt annan typ av manager i form av den unge kontinentale managern, som så ofta är en före detta spelare. Det är en managertyp som för tillfället naturligtvis är omåttligt populär inom engelsk fotboll, representerad som den är av karaktärer som José Mourinho, Andre Villas-Boas, Mauricio Pochettino, Michael Laudrup, Paolo Di Canio, Gus Poyet, Roberto Di Matteo, Roberto Mancini med flera. Petrescu själv har naturligtvis erfarenhet av engelsk fotboll från sin tid i framför allt Chelsea, och ser säkert Premier League som ett väldigt intressant nästa steg i sin managerkarriär som hittills tillbringats i Europas östra delar.

Tony Pulis. Det tredje vägvalet kan sägas representeras av Pulis, och handlar alltså om den så kallade Premier League-etablerade managern, ofta en manager med brittisk härkomst. Det är en klass för sig själv inom engelsk fotboll som ofta cirkulerar mellan de olika tillgängliga jobben på den högsta nivån inom engelsk fotboll, egentligen oavsett deras prestation. Utöver Pulis så finns där karaktärer som Harry Redknapp, Sam Allardyce, Martin O’Neill, Alan Pardew med flera. Tanken här är så klart att den här typen av managers vet något om hur man håller sig kvar i Premier League som kan vara till nytta för laget. Nedsidan med dem är, inte minst då i det här specifika fallet, både att de ofta vill ha rätt mycket betalt samtidigt som de ofta förväntar sig att klubben ska spendera mycket pengar på nya spelare.

:::

Vilken av dessa tre vägar ska då Crystal Palace vandra? I min mening känns både den första och den tredje vägen tämligen fantasilösa och absolut inte garanterad någon egentlig framgång.

Garanterad framgång innebär det definitivt inte heller att försöka anställa en ung kontinental manager, men det känns ändå som att den vägen har en större potential för klubben. Den potentiella avkastningen kan visa sig mycket hög samtidigt som risken för klubben egentligen är försvinnande liten sett till lagets läge i tabellen just för tillfället.

Huruvida detta måste innebära att Dan Petrescu är rätt man är en annan fråga, om än inte irrelevant i sammanhanget. Petrescu har dock setts som den kanske bäste unge managern inom rysk fotboll, under en tidsperiod när rysk fotboll haft en rejäl tillväxt och uppåtsving.

Kanske vore det ändå värt ett försök för Crystal Palace.

:::

Be Champions!!

En parafrasering på ett känt efterkrigsuttryck av ingen mindre än Winston Churchill som vore en lämplig rubrik på mer eller mindre varenda landslagsuppehåll, inte minst inom engelsk fotboll där spelare och klubbar har gjort det till nära nog en konstform att hitta på innovativa förklaringar till att inte spela för landslaget.

Den här gången var inget undantag och flera av de spelare som med all säkerhet är inte bara aktuella utan också givna i den kommande VM-truppen för England i sommar deltog över huvud taget inte. Det gav å andra sidan ett gäng andra spelare en möjlighet att visa upp sig och anmäla sitt intresse för en plats i truppen.

Chile var dock ett rejält uppvaknande för England, en påminnelse om att England trots VM-kvalificeringen har en mycket lång väg att vandra innan de kan hävda sig i ett mästerskap. England övertygade vare sig offensivt eller defensivt. De lyckades inte servera bollar till Wayne Rooney i tillräcklig utsträckning, och laget förmådde inte heller täppa till ytorna för Chiles passningsspel.

0-2 var egentligen inte det värsta för England. Oförmågan att kontrollera spelet och matchbilden på hemmaplan var betydligt värre.

:::

Spelare som ökade sina VM-chanser

Adam Lallana. England skapade inte mycket vettigt spel från sitt mittfält igår kväll, men mycket av vad som var konstruktivt hade sitt ursprung hos Lallana, som stod för några intressanta genombrott. Det var ingen succématch för Lallana, men han visade tecken på ett bra samarbete med Wayne Rooney och han är en spelare som kommer växa med tiden.

James Milner. En underskattad spelare som ofta är utskälld på grund av sina begränsade tekniska egenskaper. Det är samtidigt en riktig slitvarg och på sätt en väldigt nyttig spelare, en utility player som är guld värd att ha i en mästerskapstrupp när skador och avstängningar kan visa sig ha en enormt stor inverkan på ett lags chanser. Bäst i England igår kväll innan han byttes ut.

Ross Barkley. Var den kanske ende avbytaren i England igår kväll som faktiskt tillförde energi på planen till laget. Kom in med en optimistisk inställning till matchen och var orädd i de viktiga momenten. En sådan typ av spelare som kan vända en matchbild för England. Har imponerat för Everton under säsongen och bör kunna komma med till VM för att se och lära.

:::

Spelare som sänkte sina VM-chanser

Phil Jones. Hela Englands centrala försvarslinje var undermålig i matchen igår kväll, från det centrala mittfältet och nedåt. Men Phil Jones, som var en av Man Utds hjältar mot Arsenal, visade upp en betydligt svagare sida när han nu drog på sig Englands landslagströja. Samarbetet med Gary Cahill var obefintligt, misstagen många och sådant kan vara oerhört dyrbart i ett mästerskap.

Jay Rodriguez. Fick efter några lovande insatser i ligaspelet möjligheten att bevisa sig i England i den här vänskapslandskampen. Det var en möjlighet han absolut inte tog. Rodriguez var mer eller mindre osynlig i nära nog en halvtimme bredvid Wayne Rooney, och skillnaden mellan ligafotboll och internationell fotboll var oerhört tydlig.

Fraser Forster. Engelska landslagsmålvakter måste ibland undra om de har någon form av egyptisk kattförbannelse vilandes över sig. Joe Harts plötsliga skakighet har återupplivat den här gamla oron med det engelska landslaget, och Forsters nervösa ingripanden igår mot Chile lär knappast ha lugnat ned någon. Bakom Joe Hart är det mycket tunt.

:::

Be Champions!!

Den senaste skärmytslingen var lustigt nog med en svensk mittback, kanske som en föraning om andra portugisk-svenska konflikter under den kommande veckan. Det man kan säga är så klart att det var ett lustigt gräl eftersom Mourinho alltså kallade Jonas Olsson för en Musse Pigg-spelare. Vilket kanske blir desto lustigare eftersom han kan ha rätt.

Men låt oss inte gräva djupare i det. Låt oss istället ta fasta på den koppling mellan Premier League och Walt Disney som José mer eller mindre medvetet men oavsett vilket fullständigt genialt lyft fram i ljuset. Vilka andra kända karaktärer från Walt Disneys tecknade värld hittar vi egentligen i Premier League?

:::

Kalle Anka. Den ständigt otursförföljde och lätt koleriske ankan är en av Walt Disneys absoluta favoritkaraktärer. Inom den engelska fotbollen är det kanske närmast Joey Barton som är den närmaste motsvarigheten, ständigt aktuell för olika klubbar och ständigt drabbad av mer eller mindre självpåkallade olyckor på och utanför fotbollsplanen. Har sitt eget humör som sin värste fiende och lyckas alltför ofta sätta krokben för sig själv i sin fotbollskarriär.

Janne Långben. Den stora frågan med Janne Långben är vad han egentligen är för slags djur. De flesta gissar på hund, men det gör det å andra sidan lite märkligt att han så ofta är ute och går med Pluto. Liknande funderingar kanske finns om Peter Crouch, vad är han egentligen för typ av spelare? Att han är så lång och smal gör ju att de flesta ser honom som en naturlig huvudspelare, men tvärtom så är han i själva verket kanske bättre med fötterna. I alla fall är inte huvudspelet någon av hans mer framträdande styrkor.

Björnligan. Ankeborgs alldeles egna brutala sällar som tänker ut än den ena och än den andra mer eller mindre långsökta kuppen för att komma åt framför allt Joakim von Ankas pengabinge. Lyckas dock aldrig i sina uppsåt. Om vi håller oss inom den här bloggens interna logik så är pengabingen i det här fallet Asien och marknaden där, och där jobbar Arsenal, Tottenham och Liverpool frenetiskt för att ta marknadsandelar från framför allt Man Utd.

Knatte, Fnatte och Tjatte. Gänget som alltid grejar biffen. De tre oerhört fyndiga smågrabbarna vars intuitiva förståelse för varandra gör dem till ett oerhört samspelat team. Det närmaste jag tycker man kommer i Premier League till detta är, i deras bästa stunder, Man Citys offensiva uppställning med David Silva, Samir Nasri och Sergio Agüero, en trio spelare som är otroligt svåra att kontrollera när de fungerar som en kollektiv enhet.

Joakim von Anka. Rik som ett troll men mer intresserad av att bada i sina egna pengar än att låta dem komma till någon nytta. Kanske är det inte minst denna motsättning som fått horder av Man Utds fans att vilja ge Malcolm Glazer en enkelbiljett tillbaka till Florida. Kritiken mot Glazers verkar, när man skrapar på ytan, huvudsakligen gå ut på att de inte lägger in egna pengar på spelarköp på samma sätt som exempelvis Chelseas och Man Citys ägare.

:::

Be Champions!!

Det är ju lite överdrivet så klart. För det första går det väl att diskutera vilket lag som i så fall för tillfället är i kris. Tottenham eller Man City, eller möjligen Man Utd som trots segern mot Arsenal ändå är fem poäng efter tabelltoppen och med ett spel hittills under säsongen som antyder att de snarare borde ligga fem poäng från tabellbotten.

För det andra så är ju hela krisbegreppet helt urvattnat. Minsta trubbel och det talas om kris när det i själva verket kan vara riktiga småsaker som står i vägen för laget och dess prestationer. Att tala om kris för Tottenham känns till exempel överdrivet, de har 20 poäng på elva matcher, och ligger bara några få poäng från Champions League-platserna.

Jag tror rätt många klubbar skulle kunna leva med det krisläget.

:::

Men efter helgens förlust mot Newcastle är det ändå värt att konstatera att Tottenham har problem. Och då tänker jag inte bara på själva resultatet utan lika mycket på matchbilden i sig och vad den rent fotbollsmässigt säger oss som tittar på den.

Det är naturligtvis lätt att falla tillbaka på att Tim Krul, Newcastles målvakt, gjorde en av sina allra bästa matcher, och att bara det antal räddningar han gjorde under matchen förhindrade Tottenham från att göra mål och troligtvis vinna matchen. Det är den ena varianten av bekväm bortförklaring, förlusten beror på en isolerad yttre faktor.

Det är ungefär lika lätt att falla tillbaka på en kritik av Roberto Soldado som Tottenhams anfallare och påstå att han är ineffektiv som målskytt. Samtidigt var det förhållandevis få av Tottenhams avslut i matchen mot Newcastle som togs av Soldado. Det är en andra variant av bekväm bortförklaring, att göra en enskild spelare till syndabock för förlusten.

:::

Newcastle hade inför matchen mot Tottenham en tämligen tydlig taktik att pressa Tottenham hårt och högt upp centralt i planen. Det var en taktik som lyckades tämligen väl och som försvårade för Tottenham att hitta konstruktiva anfallsalternativ genom mitten av planen.

Det ställer i ett sådant läge större krav på Tottenhams yttrar att kompensera för detta frånfall. Men de kraven lyckades de inte leva upp till. Under matchen mot Newcastle erhöll Roberto Soldado endast nio passningar från Tottenhams mittfält, och inte en enda av dessa passningar kom från antingen Gylfi Sigurdsson eller Andros Townsend.

Andre Villas-Boas har valt att spela med en ensam anfallare i form av Roberto Soldado. En nyckelaspekt i att få en sådan taktik att fungera är att laget i övrigt förser den anfallaren med bollar att jobba på. Den aspekten har emellertid Tottenham hittills under säsongen haft väsentliga problem med.

Det hela blir desto tydligare när man betänker att Roberto Soldado först och främst är en straffområdesanfallare. Det är hans styrka som fotbollsspelare men det förutsätter också att lagets taktik är uppbyggt kring denna enkla omständighet.

:::

En centraliserad taktik har blivit på modet. Naturligtvis för att det på sätt och vis är riskminimerande, men även för att lättare kunna klara av omställning från försvar till anfall, och från anfall till försvar. Andre Villas-Boas har onekligen adopterat en sådan taktik med Tottenham.

Problemet är så klart att taktiken är hyfsat lättläst också för motståndare och riskerar skapa situationer där passningsvägarna är låsta. Man City, som jobbat med samma taktik, har haft dessa problem. Barcelona under sin storhetstid stötte stundtals på samma problem men kunde ofta utnyttja sin tekniska överlägsenhet till att passa ihjäl motståndet.

För ett tekniskt inte lika extremt begåvat lag som Tottenham så måste lösningen vara, precis som för Man City, att som komplement kunna utnyttja sitt kantspel. Det är den taktiska ekvationen och balansgången som Andre Villas-Boas och Tottenham nu har att jobba med under landslagsuppehållet och återstoden av säsongen.

:::

Be Champions!!

Mer modern forskning har med all önskvärd tydlighet visat att den rationella synen på beslutsfattande är allra minst otillräcklig. Beslut fattas på helt andra sätt än så. Oftast existerar exempelvis lösningarna långt före det att problemen identifierats. Grupptänkande och ideologi kan även det styra beslutsfattandet bort från de rationella alternativen. En allmän slutsats är att organisationer i sitt beslutsfattande strävar efter legitimitet snarare än effektivitet.

Vad annan forskning har visat är att personliga motiv också kan spela stor roll i organisationers beslutsfattande. Chefer är naturligtvis människor också de och kan ha det svårt att helt frikoppla person från position. En viktig studie visade till exempel hur chefer har en benägenhet till imperiebyggande som en form av personligt monumentskapande. Andra studier har visat hur chefers personliga relationer format för organisationen viktiga beslut.

:::

Det är med den här utgångspunkten särskilt intressant att följa Hull City och dess ägares Assem Allams beslut att över tid byta namn på klubben från AFC Hull City Tigers till blott och enbart Hull Tigers.

Allam hävdar självklart rationella skäl för sitt beslut. Kortare namn innebär en marknadsföringsfördel hävdar han självsäkert och refererar en kursbok som man tydligen använder på Harvard Business School. Man Utd säljer ju tröjor i Asien och det enda som förhindrar Hull från att göra precis samma sak är deras besvärligt långa namn.

Ja, jag är något sarkastisk.

Särskilt rationellt verkar det alltså inte vara. Men någon egentlig legitimitet kan inte beslutet heller uppnå. Protesterna mot namnbytet har varit formidabla bland Hulls supportrar och föga förvånande så har även media varit minst sagt skeptiska till idén. Det är knappast ett beslut som gör Allam mer populär i sin omgivning.

Därmed återstår personliga motiv och här framkommer det att Assem Allam är osams med Hulls kommunfullmäktige över utbyggnaden av KC Stadium. Det finns utrymme att utöka arenans kapacitet med nya läktare, men Hull är ovilliga att sälja arenan till Allam. Allam själv å sin sida är inte intresserad av att investera i en arena han inte äger.

Det som tydligen fått bägaren att rinna över är dock när en fullmäktigeledamot vågade antyda i en radiointervju att Allams såg till sin egen finansiella vinning i viljan att äga KC Stadium. Naturligtvis en fruktansvärd anklagelse när den riktas till en affärsman. Allam efterlyste en kommission med uppgift att utreda hans intentioner närmare, men någon sådan kommission har föga förvånande inte blivit av.

:::

Assem Allam är väldigt noga med att påpeka att hans relation med Hulls kommunfullmäktige är avslutad. Och kanske är det detta mer än något annat som egentligen ligger bakom Allams vilja att plocka bort ordet City från klubbnamnet. Med andra ord en fråga om ren och skär symbolism, som hämnd för en inbillad förorättelse.

Allam borde däremot kanske läsa mer än någon rad ur en enstaka av Harvard Business Schools kursböcker. Man behöver exempelvis inte vara överutbildad i företagsstrategi för att inse att Hulls främsta möjlighet till tillväxt är lokal snarare än global. Detta naturligtvis under förutsättning att man inte tillskriver längden på klubbnamnet magiska egenskaper.

Framgång föder global tillväxt, inte namnbyten och rebranding. Och framgång för Hull kan bara bygga på en långsiktig sportslig och kommersiell strategi, en expansion av arenan, och vårdandet av klubbens supporterbas. Allams fäktande med väderkvarnar över längden på Hulls namn adresserar inte något av dessa tre områden.

:::

Be Champions!!

Om vi på ett liknande sätt skulle samla engelska fotbollsklubbar på ett och samma ställe så skulle man onekligen kunna få flera tillfällen att konstatera detsamma. Det finns några riktigt lustiga exempel på namn, ibland bara i form av ordvitsar men andra gånger så att man faktiskt undrar hur de som namngav klubben egentligen tänkte.

Ofta får man gå ned i de lägre divisionerna för att hitta de riktiga guldkornen. Vad det kan bero på att namnen känns mer normala högre upp i seriesystemet går ju att diskutera. Kanske är det bara så att vi har vant oss vid de namnen i större utsträckning och på så vis normaliserat dem.

:::

(10) Cribbs

Huliganismen har ju tidigare varit ett problem inom engelsk fotboll. Kanske var det så den här klubben tänkte när den tog ett namn som rent fonetiskt låter väldigt likt namnet på ett av USA:s mest ökända kriminella gäng. Men den något annorlunda stavningen får det att låta lite mer hemtamt, lite som Shark och Jets från West Side Story, och man förväntar sig nästan spelarna komma in på planen knäppandes sina fingrar i takt.

(9) Dorking Wanderers

Nördarnas återkomst. Det är ju den klassiska scenen från grundskolan där två lag ska väljas ut för att spela fotboll på rasten eller på gympan. De två bästa utses och de får sedan välja spelare i tur och ordning. Kvar på slutet är med den modellen alltid klassens nördar som är mer inne på böcker än på bollar och de får oftast sitta på bänken eller inte vara med och spela alls. Men kanske var det några som fick nog, och valde att starta en engelsk fotbollsklubb.

(8) Boreham Wood

Det är av lätt insedda skäl alltid lite roligt med Wood i ett namn. Men här lyckas även Boreham göra det hela lite roligare. Det finns ju de som menar att ett namn påverkar karaktären på sitt subjekt. I så fall kan det ju inte vara roligt att vara supporter till Boreham Wood, och då inte bara för att de tillbringar sin vardag i The Conference South.

(7) Pilkington XXX

I Sverige blir det så klart ett himla liv när det visar sig att allsvenska fotbollsklubbar låter sig sponsras av företag och privatpersoner verksamma inom porrindustrin. Några sådana bekymmer får man förvänta sig att den här klubben från Midlands inte har. Eller kanske är det bara så enkelt att man hoppades kunna frammana några fler happy endings på lagets matcher.

(6) Shortwood United

Den roligaste humorn är ibland den enklaste och mest taffliga. Vi vill ibland framstå som sofistikerade och helst skratta åt intelligent humor, men det går heller inte att komma ifrån att en tårta i ansiktet kittlar skrattreflexerna det med, inte minst när det drabbar ett riktigt pucko till svensk politiker. Shortwood är så klart ett namn i den kategorin. Man kan föreställa sig vissa problem att få testosterinstinna spelare att spela för dem.

(5) Barking

Det roliga med det här namnet är dess mångtydighet. Dels är det så korthugget och i och med att laget spelar i Essex Senior League så föreställer man sig ett lag bestående av äldre spelare som tillbringar sina dagar med att muttra och skälla på varandra. Under matchen hytter de med käpparna mot domaren. Dels finns ju den rakt motsatta och kontrasterande kopplingen, där laget snarare är kung i baren.

(4) Woking

Kanske finns det inget mer engelskt än The Lord Of The Rings. Och kanske har det aldrig funnits någon mer engelsk person än JRR Tolkien. Namn var för övrigt något som var av allra största betydelse för just Tolkien, som ofta menade att namnet för honom kom först och hans berättelser först och främst handlade om att förklara sina namn och ge dem en historia. The Shire, området där hobbitarna bor, är medvetet inspirerat av den engelska landsbygden, och Woking låter onekligen som namnet på en klassisk hobbitby.

(3) Quorn

Tolkien skulle naturligtvis rynka på näsan åt den moderna fotbollens kommersialism, och dagens moderna fotbollsägare skulle han helt klart kalla för orcer. Å andra sidan skulle han troligtvis inte ha mycket till övers för fotboll till att börja med. I en av den engelska fotbollens mest enastående fall av produktplacering så har då alltså en klubb tagit ett namn från en konstgjord köttprodukt vars främsta marknad måste vara att få män med vegetariska flickvänner att inbilla sig att de ändå får äta kött.

(2) Cockfosters

I rest my case. Jag undrar om motståndarlagen och deras supportrar har några problem att komma på sätt att psyka stackars Cockfosters.

(1) South Park

I en liten by uppe i det engelska höglandet. Nåja, men lite humor är det ju att tänka sig att den fiktiva byn från det tecknade satirprogrammet ändå har en motsvarighet någonstans inom den engelska fotbollen. Och det skulle ju vara helt omöjligt att se en match med dem och inte fundera på vilka som var Stan, Kyle, Kenny och Cartman.

:::

Be Champions!!

Ett problem med listor av sådant slag, precis som med sådana här koncept som ”veckans elva” för övrigt, är att de individualiserar synen på fotbollen och har väldigt svårt att ta höjd för fotbollens kollektiva aspekt. Det är svårt att på en lista, som explicit jämför spelare med spelare, ta med i beräkningen hur väl en specifik spelare fungerar i ett visst kollektivt sammanhang.

Ett sätt att kompromissa mellan det individuella och det kollektiva är att istället försöka rangordna lagdelar. Det har jag gjort vid något tillfälle och det blev väl ett okej resultat av det, om än kanske lite trubbigt. Vad jag tänkte göra nu och några måndagsbloggar framåt är istället att försöka rangordna Premier Leagues bästa spelarpar.

Det talas ju ofta om mittbackspar och, även om den ensamme anfallaren blivit ett mer populärt taktiskt fenomen, om anfallspar. Även på mittfältet kan vi ju hitta olika radarpar i de olika klubbarna. Och det är alltså detta som den här och de kommande bloggarna kommer att ta fasta på.

:::

(5) Gareth McAuley och Jonas Olsson – West Brom

På landslagsscenen har ju Jonas Olsson svarat för några uppseendeväckande misstag. I West Brom däremot är han en del av ett av Premier Leagues mest stabila mittbackspar tillsammans med Gareth McAuley. Det är inte ett perfekt mittbackspar, men de får väldigt ofta jobbet gjort och lyckas på ett bra sätt att organisera lagets arbete i och framför backlinjen.

(4) Chico och Ashley Williams – Swansea

Bollinnehav är i någon mening melodin såväl offensivt som defensivt för Swansea, som mer än många andra lag i Premier League förmår att dominera en enskild matchbild. Detta arbete börjar i backlinjen där Chico och Ashley Williams tillsammans ofta förmår att effektivt kväva motståndarnas offensiva ambitioner.

(3) Laurent Koscielny och Per Mertesacker – Arsenal

Arsenal har under många år haft svårt att hitta någon egentlig stabilitet i sin backlinje. Detta började förändras under förra säsongen, när Arsene Wenger till sist parade ihop Laurent Koscielny med Per Mertesacker. Fransmän och tyskar har ju haft svårt att gå ihop rent historiskt, men i Arsenal har de lyckats upprätta sin alldeles egna Maginotlinje. En anledning minst lika stor som vilken som helst offensiv mittfältare till Arsenals uppryckning i ligatabellen.

(2) Martin Skrtel och Kolo Touré – Liverpool

Det fanns ju skäl att vara lite tveksam när Liverpool i somras värvade Kolo Touré till klubben. Men vad man faktiskt har fått är en rutinerad och erfaren mittback som har förmått att axla ledarskapet i Liverpools backlinje sedan Jamie Carragher valde att lägga skorna på hyllan. Det är huvudsakligen tillsammans med Martin Skrtel som Kolo Touré har spelat, även om Daniel Agger också gjort några matcher. Och med Touré vid sin sida så har Skrtel delvis återfunnit sig själv.

(1) Gary Cahill och John Terry – Chelsea

Ett av Premier Leagues få helengelska mittbackspar, även om detta knappast lär vara till någon större hjälp för Roy Hodgson. Med José Mourinhos återkomst till klubben så har Chelsea i någon mening gått tillbaka till basics i sitt försvarsspel, och det har passat Gary Cahill och John Terry väldigt väl. I någon mening är Chelsea nu mer pragmatiska i sitt försvarsspel. De spelar utifrån vad mittbackarna kan snarare än taktiska ideologier, och i det avseendet är Cahill och Terry ett idealt mittbackspar.

:::

Naturligtvis hade man velat sätta ett mittbackspar som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic på en sådan här lista. Briljanta i sina bästa stunder. Men som mittbackspar i Man Utd faller man lätt för lagets mångsidighet. Det blir för många andra mittbackar som spelar för att det ska bli helt meningsfullt att prata om ett mittbackspar.

:::

Be Champions!!

:::

Ännu en svit bruten på Old Trafford

Arsenal har tappat förlustfria sviter förut på Old Trafford. När det hände förra gången så urartade detta i den ökända Battle of the Buffet. Då gjorde Man Utd slut på The Invincibles svit på 49 raka ligamatcher utan förlust.

Den här gången var det frågan om Arsenals svit av bortamatcher utan förlust, där Arsenal alltså inte förlorat en match på bortaplan sedan tidig vår. Förrän ikväll, när Man Utd alltså besegrade dem efter ett mål av, vem annars, Robin van Persie.

Vi får väl höra under kvällen om det har flugit några fler pizzabitar mellan omklädningsrummen.

Det tajtar naturligtvis till ligatabellen något alldeles extra. Mindre infernaliskt blev det inte av att Chelsea, Tottenham och Man City samtliga tappade poäng den här omgången. Något att suga på under landslagsuppehållet.

Liverpool imponerar

Liverpool visar alltmer att de kommer att bli väldigt svårstoppade den här säsongen. De har äntligen lyckats kombinera såväl individuell kvalitet med ett kollektivt spel som gör att de inte fastnar i gyttjan i precis den typ av matcher som helgens hemmamatch mot Fulham under tidigare säsonger har fått dem att tappa poäng. Om det räcker hela vägen är oklart, men det här är troligtvis Liverpools bästa chans sedan 2008-09, och kanske under hela Premier League-eran, att faktiskt utmana om ligatiteln, och möjligen vinna den.

Swansea vände på steken

Jag ska inte påstå att särskilt mycket av min uppmärksamhet var riktad på just den här matchen. Jag hade annat i tankarna. Men Stokes ledning med 2-0 i halvtid var uppseendeväckande.

När så Swansea genom Wilfried Bony reducerade tidigt i andra halvlek så var känslan just att inget förmodligen skulle kunna förhindra Swansea från att vända på matchen. Det är en känsla man normalt sett bara har med storlagen.

Men om man möjligen funderade på att förväxla Swansea med ett storlag så tog matchslutet död på den illusionen. Liberty Stadium firade precis en mäktig vändning men satte hurraropen i vrångstrupen när Stoke på tilläggstid fick en straff som Charlie Adam förvaltade.

Vunnen poäng eller två förlorade? – För båda lagen.

:::

Märkligt att Crystal Palace på något sätt är bättre defensivt utan manager än med Ian Holloway som manager.

:::

Fjärde raka 0-1-förlusten för Man City på Stadium of Light. Det är något med den arenan och det motståndet som de helt enkelt inte gillar.

:::

Omgångens vinnare: Man Utd, Newcastle, Norwich, Sunderland.

Omgångens förlorare: Chelsea, Man City, Tottenham.

Omgångens manager: Mauricio Pochettino. Southampton bara fortsätter att imponera och känslan är att de nått en ny nivå för dem i Premier League. Det sätt på vilket de avrättade Hull i lördags var väldigt imponerande.

Omgångens mål: Adam Lallana, 3-0 vs Hull

:::

Be Champions!!

Nu är det ombytta roller. Man Utd tar emot Arsenal hemma på Old Trafford. De ligger åtta poäng efter Arsenal i tabellen. De har spelmässigt allt annat än imponerat hittills under ligasäsongen. I en hemmamatch av det här slaget är alltså Man Utd piskade att vinna. Detta samtidigt som de inte varit lika omutligt säkra på hemmaplan som tidigare säsonger.

Man Utd har hittills den här säsongen mött Chelsea. De har mött Liverpool och de har mött Man City. Facit så här långt är två förluster och en oavgjord. David Moyes har alltså hittills inte vunnit ett enda stormöte med Man Utd, cupspel ej inräknat. Känslan är att det måste bli ändring på detta om inte säsongen ska sluta på ett för Man Utd katastrofalt sätt.

Ändringen måste troligtvis komma ikväll, hemma på Old Trafford mot Arsenal.

:::

Att det hopas frågetecken kring Man Utd är inte särskilt underligt. Det finns flera saker med lagets prestationer hittills under säsongen som lämnat en hel del övrigt att önska.

Taktiken. Man Utds spel har traditionellt, det vill säga med Alex Ferguson som manager, varit orienterat runt ett snabbt anfallsspel, ofta med utgångspunkt från kanterna. Man Utd under David Moyes har snarare försökt att centrera sitt spel. En synbar konsekvens av detta så här långt är att Man Utds spel helt enkelt blivit något långsammare, och som en följd så har Man Utd också blivit mindre effektiva offensivt.

Anfallet. En god anledning till att Man Utd vann ligatiteln förra säsongen var att lagets anfallsspel sprakade. Det har inte riktigt inträffat den här säsongen. Man Utd saknar inte anfallare av hög kvalitet, men vare sig Robin van Persie eller Javier Hernandez når riktigt upp till maxnivå. Wayne Rooney har gjort en så här långt bra säsong, men ligger å andra sidan djupare i planen. Mot Arsenal kommer det krävas speed.

Moralen. En ny manager har lett till nya roller inom klubben. Där tidigare Alex Ferguson var den obestridliga auktoriteten så har nu spelarna i större mening börjat hävda sina egon. Shinji Kagawa och Javier Hernandez är bara två spelare som uttalat en önskan om regelbunden speltid som de aldrig hade fått för sig att yttra med Alex Ferguson som manager. Det är naturligt att så sker med en ny manager, men auktoriteten och därmed moralen är inte längre lika självklar i Man Utd som förut.

:::

Kontrastera då detta med Arsenal. Där är auktoriteten lika självklar som den varit ända sedan mitten av 1990-talet. Det är Arsene Wengers klubb och det vet varenda människa, vilket inkluderar Arsenals samtliga spelare. Alla vet att det är hans väg eller motorvägen.

Moralen i Arsenal är dessutom mycket god. Självförtroendet är på topp efter en stark säsongsinledning, som följer på en nästan lika stark avslutning på den föregående säsongen. Laget leder ligan med solsken mellan sig och tvåan i tabellen, och vinsten under veckan borta mot Dortmund bör övertyga dem om minst lika goda möjligheter att ta med sig ett resultat hem från Old Trafford.

Taktiskt finns det heller inga frågetecken med Arsenal. De spelar fotboll på det sätt som de i någon mening alltid spelat fotboll, åtminstone under Arsene Wengers förvaltarskap. Det skapar en trygghet på planen som Man Utd hittills under säsongen inte har kunnat visa upp.

Lägg till detta att samtidigt som flera av Man Utds spelare kämpar för att hitta formen så uppvisar några av Arsenals spelare sina livs form. Inte minst Aaron Ramsey har gått från att vara lovande till vara strålande. Mesut Özil och Olivier Giroud har också varit riktigt bra hittills under säsongen, och även Arsenals defensiva spelare har övertygat.

:::

Ändå är det så klart överdrivet att börja kalla Arsenal för favoriter i kvällens möte. Det är trots allt lite som Ryan Giggs säger, att på Old Trafford är Man Utd alltid favoriter. I alla fall hittills. Det betyder naturligtvis inte att Arsenal inte kan vinna. Bara att de inte är favoriter till att göra det.

En sak är dock säker. Allt annat än en vinst för Man Utd ikväll och jag är rätt övertygad om att alla former av titeldiskussioner är helt uteslutna för Man Utd den här säsongen. Jag tror förvisso det är ett långskott även i händelse av vinst, men vid förlust så snackar vi mer Nayim from the halfway line.

Med andra ord. Idag är det upp till bevis för Man Utd.

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Newcastle (13:00), Sunderland vs Man City (15:05), Man Utd vs Arsenal (17:10), samt Swansea vs Stoke (17:10).

Det ska bli fascinerande att se matchen på Stadium of Light. Hittills känns Sunderland makalöst svårförutsägbara under sin nye manager Gus Poyet. Man City känns även de kapabala till allt från enormt väl genomförda matcher till tämligen platta insatser. Det känns på förhand som en match som kan sluta lite hur som helst.

:::

Be Champions!!

Med solen i ryggen tuffade tåget igenom England norrut i maklig takt. Birmingham var destinationen, Aston Villa – Tottenham Hotspur anledningen.

Tågen gnisslar omkring mig på Birmingham New Street Station när jag kliver ut på perrongen. Det sprakande ljudet av en kvinnoröst som säger ”mind the gap” ackompanjerades idag perfekt med skrålig supportersång som blandar alla tillgängliga tonlägen. 

– This is England, tänker jag och fortsätter vallfärden mot Villa Park.

Till och med lunchmålet på McDonalds får smaklökarna att dansa tango en dag som denna. Med magen i ett något lugnare tillstånd och blåsan nytömd tar jag mig på ännu ett tåg, denna gång med målet Witton. Runt mig i den trånga fullpackade vagnen börjar jag ana allt fler liljevita tröjor. Värmen av alla människor är påtaglig och svetten gör sig påmind både i min panna och längs med min ryggrad. Bredvid mig ser jag en bebis för dagen helt iklädd rosa. Den skriker gällt och den äldre herren bredvid börjar klaga på att han snart måste ut härifrån om han inte får mer plats.

Nio minuter senare tränger sig majoriteten av tågets resenärer ut genom dörrarna likt medelålders kvinnor då Ullared öppnar. Det brittiska regnet omringar mig när jag går den korta promenaden till arenan. Massan från tåget följer alla samma väg och är på väg mot samma sak, den här söndagens enda gudstjänst i den vackraste av katedraler, Villa Park.

Runt arenan hörs grindarnas smatter när publiken tar sina första steg in på arenan. Jag går uppför den stora trappan utanför Holte End för att få min chans att smattra mig igenom grindarna. Trappan känns för min vän som bokade biljetterna, idag iklädd vinrött och ljusblått, som en väg till himmelriket.

Väl inne på Holte End bildar människorna omkring mig ett vinrött och ljusblått hav. Jag känner mig som Robinson Kruse, skeppsbruten och på jakt efter en ö att simma i land på. Min ö finns på andra sidan Villa Parks perfekt gröna gräsmatta. På långsideshörnet mittemot mig står män och kvinnor i vackra vita tröjor och sjunger sånger jag känner igen, om spelare jag känner igen. Det är där jag vill vara och där jag hör hemma. De är så nära men ändå så långt bort.

Phil Dowds visselsignal som innebär kickoff närmar sig. På wide-screen skärmen ovanför spursklacken ser jag att Vlad, eller greve Dracula, ska spela. Utan att visa minsta tecken av upprymmelse till min omgivning knyter jag näven i jackfickan.

Dowd, som trots sina ambitiösa viktminskningsförsök får utstå ständiga glåpord och sånger från supportrarna omkring mig, blåser resolut igång matchen och de känns som de gråa molnen ovanför oss ger vika för spänningen och volymen arenan ger ifrån sig.

När Tottenham får hörna hamnar Dowd ännu en gång i läktarens strålkastarljus.

– You´re too fat to referee, you´re too fat to referee, you´re too fat, you´re too fat, you´re too fat to referee, sköljer som en våg ner från Holte Ends sluttande läktare över dagens rättskipare.

På samma läktare spänner jag alla kroppens muskler samtidigt när Andros Townsend gör 1-0. Glädjen och humorn hos människorna runt omkring mig är som bortblåst. Deras besvikelse är min glädje men av rädsla för hur ett vild firande skulle tas emot försöker jag smälta in och ser ungefär lika glad ut som Arnold Schwarzenegger gör under terminatorfilmerna.

I en myllrande massa som tycker en sak, är jag ensam om att tycka precis tvärtom. Det här är definitionen av att gå emot strömmen.

Det enda jag och Holte End tycker samma om är den rökbomb som kastas in och träffar linjemannen David Bryan i nacken. De buande ropen från läktaren omkring går inte att säga emot. Röken sprider sig och täcker stora delar av den klack jag fram tills nu varit stolt över. Vad som än hände hör det inte hemma på en fotbollsplan och då spelar det ingen roll om tröjan som kastaren bar var av finaste slag.

Halvtidssignalen ljuder och jag går tillsammans med ett vinrött och ljusblått hav av människor ner till den allra viktigaste platsen på alla fotbollsarenor, toaletterna. Efter det obligatoriska besöket på en bekvämlighetsinrättning som inte är speciellt bekväm sätter jag mig återigen ner. Omringad av fienden, av de som jag borde tycka illa om.

Lukten av billig öl sipprar ner från männen på raden ovanför mig. Från samma män viner under andra halvlek ständiga svordomar och skällsord ner mot de vita springarna på planen. Varje gång en spursspelare flyger i gräset som offer för en, ur mina ögon sett, grov regelöverträdelse flyger hundratalet personer runt omkring upp ur sina plaststolar.  Jag sitter tyst kvar och ber en bön för Townsends benhinnor välmående. Min bön delas sannerligen inte av mannen vars öldrypande andedräkt jag känner i nacken gång på gång. Det blir en dusch med mycket schampo ikväll…

Ljudet när tiotusen plaststolar samtidigt slår i sina ryggstöd varje gång Villa är i närheten av det liljevita straffområdet är mäktigt. Ljudet av hundratals ”Fuck” riktade mot mannen med pipan är, även om budskapet inte är det vackraste, ett tecken på det pulserande engagemang som människorna omkring mig har. Det här är på riktigt och det här är viktigt.

Samtidigt som människorna runt mig skriker ut sin frustration och suckar ut sin besvikelse är mina känslor fångade i min kropp. Skulle jag, som hemma i TV-soffan, jubla och hoppa upp ur min stol varje gång Vlad vinner en nickduell eller Sandro sätter ett par dobbar i någons sko är jag säker på att den öldrypande mannens fuckfyllda meningar skulle riktas mot mig istället för Dowd. 

När Soldado och Paulinho sågar sig igenom Aston Villas backlinje lika vackert som en österrikiska 1700-talssymfoni drar jag upp jackan över munnen och ler i tystnad. Jag betraktar mina bröder och systrar klädda i vitt sjunga fram våra gemensamma hjältar från fjärran söder. Glädjen går att känna även om jag står tyst mitt i fiendeland.

Fiendelandet känns nu, med några minuter kvar till slutsignal, inte längre lika fientlig. Även om färgerna som omger mig är främmande är känslorna som finns innanför dem detsamma som mina. Fiender har nu blivit vänner.

/Joel Tivemo

Men det finns en chans även för de som inte spelat i Barcelona, varit engelska landslagskaptener och du behöver inte komma ifrån Glasgow, även om det hjälper, du kan dock inte vara vem som helst men det kan räcka att du är assisterande manager, du har haft en hyfsad fotbollskarriär på lägre nivå, fotbollscout eller till och med lagets läkare.

Du kan bli Caretaker-manager! Vilket inte är samma sak som att vara manager åt The Undertaker (RIP Paul Bearer!) snarare ”tillfällig manager”. Motsvarigheten till ett andrahandskontrakt eller en hyresrätt som kan komma att bli en bostadsrätt.

Mitt emellan sparkandet av en manager och Ny Manager-effekten som kommer med hans ersättare finns det ett vakuum som ska fyllas och där kommer caretakern in. Få klubbar är särskilt välplanerande att de har en ny manager redo när de sparkar sin nuvarande manager (Se Wolverhampton post-Mick) och eftersom det finns potentiella bakslag av att ha en efterträdare redo till sin snart sparkade manager (Se tiden som Roy Evans och Gerard Houlliers delade på managerjobbet eller filmer/tv där protagonisten ska lära en yngre kollega sitt jobb) så därför finns det vakuumet och caretaker-traditionen lever vidare.

Uppsidan med jobbet är att diverse ungdomstränare, före detta högerbackar i shorts, får känna på det yttersta ansvaret i en eller två matcher utan större konsekvenser. Eller så leder före detta Scunthorpe-physios (Nigel Adkins) Southampton till Premier League.

Baksidan kan vara att en assisterande manager tar över jobbet i upp mot 15 matcher innan han också får sparken, också känt som en “Chris Hutchings”.

Caretaker-fenomenet är väldigt vanligt i The Football League. Det finns 72 lag och drygt 70 av dem har en tendens att sparka sin manager åtminstone varannan säsong. Och särskilt under Championship är det svårt att locka till sig managers, åtminstone dem med namn man känner till.

I flera fall kan Caretakern bli svaret på ens problem. Som Nigel Adkins, Eddie Howe, Sean Dyche med flera. Men vanligast är de caretakers som faktiskt bara är och förblir caretakers.

::::

För att försöka åstadkomma någon form av översikt tänkte jag klämma in en lista på olika typer av Caretakers.

Klubbikonen

Helst en före detta lagkapten/spelare med ett signifikativt antal säsonger i klubben. Ganska oväsentligt om det var för tre eller tjugo år sedan men helst ska han ha ett jobb inom klubben. I vissa spännande fall är han fortfarande och blir därmed en spelande manager. En svagare variant är Före detta spelaren som snarare bara har ett förflutet i klubben (2-3 säsonger, i slutet på karriären?) Exempel: Kenny Dalglish (andra sejouren) och Kenny Dalglish som spelande manager (första sejouren)

Assisterande managern

Kan mycket väl vara en klubbikon men ofta är det en assisterande som kom till klubben tillsammans med den nyligen sparkade managern som inte lämnar just för att han får chansen att visa upp sig som manager. Kan även sammanfalla med klubbikonen (se Eddie Howe, Dougie Freedman).

Rutinerad manager

Möjligt att han nästan helt saknar association till klubben men kan anställas som caretaker ändå utan att han nödvändigtvis ska bli permanent manager. Vilket faktiskt är ganska sällsynt men det händer. Möjligen kan det ses som en ”palette cleanser” för att bryta med det gamla styret inför det nya. Oftast en äldre manager, antagligen före detta manager i klubben eller kanske förflutet som spelare. Exempel: Peter Taylor (nuvarande Gillingham Caretaker-manager)

Okänd medlem ur tränarstaben

Detta är nog min favorit när det händer i Premier League/högsta divisioner då de har klart fler stora klubbikonen och hög profilerade assisterande managers. Det viktiga här är okänd vilket är ett relativt begrepp men helst ska få utanför klubben känna till honom eller så kan han vara lite känd för vissa men de vet ej att han nu jobbar där och det kan inkludera assisterande managers. Tränarstaben låter bra men att han jobbar inom klubben räcker.

Specialisten

Han har inte tänkt stanna länge. Han är ”The Wolf” från Pulp Fiction, fast istället för att ta hand om saker du inte vill förklara för polisen räddar han dig ifrån nerflyttningar. Kan vara luddigt ibland om han är en permanent manager under kort tid eller en caretaker. Nära beslaktad med Rutinerad manager.
Exempel: Martin Allen (Barnet, Notts Co och Barnet igen), Paul Hart.

::::

Och nu under hösten är det högsäsong för Caretakers. Enligt vissa har det nu gått tillräckligt lång tid för att inse att man måste sparka sin manager och leta efter en ny.

Hittills denna säsongen har sju managers fått sparken/lämnat sin klubb i The Football League. Carlisle valde till slut att göra sig av med Greg Abbott, utsedd till caretaker blev Graham Kavanagh (”Före detta spelaren”) som senare blev utsedd till permanent manager efter knappt tre veckor av blandade resultat.

I Derby sparkade man Nigel Clough enligt mig väldigt tidigt på säsongen utan goda anledningar då han byggt ett väldigt lovande lag men en del fans och styrelsen var otåliga och efter honom tog Darren Wassell (”Okänd medlem ur tränarstaben”) över som caretaker. Wassell som varit ansvarig för akademin under en tid då Derby levererat en hel drös av lovande ungdomar. Ny Derby-manager är istället Steve McClaren vilket bevisar att det alltid finns jobb för gamla engelska förbundskaptener i Middle England/Midlands och även om McClaren har ett rejält bagage bör hans spelfilosofi passa ett ungt, passningskickligt Derby.

I Sheffield United tog det varken lång tid eller många poäng(en vinst på tio matcher) innan David Weir fick sparken. När hans företrädare fick sparken låg man topp sex i tabellen men när Weir lämnade låg man på nedflyttningsplats. Och det var ingen finurlig caretaker som fixade en uppflyttning däremellan.

Caretakern därefter var Chris Morgan (”Klubbikonen”) uppbackad av min gamla favorit Mick Wadsworth (”Rutinerad manager”).
Ny Blades-manager är istället Nigel Clough vilket gör att Blades denna säsongen (eller de kommande 44 dagarna) är Sheffield Damned United förstås men det kan också leda till en uppflyttning inom en nära framtid då Sheffield likt Derby är ett ungt lag med gott om potentiell vilket passar Clough.

I Gillingham fick Martin Allen sparken tidigt i Gillingham trots att han ledde dem till uppflyttning ifjol och målet denna säsongen blott bör vara överlevnad. Dock ryktas det om att han och ordföranden ej var överens. Caretaker efter honom är Peter Taylor (”Rutinerad manager”) och än så länge är han kvar, det har gått snart två veckor men enligt Taylor själv är han bara där tillfälligt.

I Bury fick Kevin Blackwell sparken vilket inte är konstigt men kanske hårt då klubben har ekonomiska bekymmer. Caretaker blev Ronnie Jeppson (”Assisterande managern”) som senare blev utsedd till permanent manager men bara till januari så han kan ses i historieböckerna som en Caretaker.

I Middlesbrough har vi fått se slutet på Tony ”Mogga” Mowbray-eran vilken varken tog Middlesbrough till månen eller tillbaka till Premier League tyvärr. Han försökte dock verkligen gott men en tunn trupp som det inte investerades alltför mycket i jämfört med divisionens big spenders. Mer tur med skador hade mycket väl kunnat leda till ett eller annat playoffspel.

Post-Mogga är Mark Venus (”Assisterande managern”) caretaker och har bland annat lett laget till en 4-0 seger mot Doncaster vilket jag främst nämner eftersom Albert Adomah var fantastisk och likt Boro är det lätt att tycka att han hör hemma i Premier League.

Notts County har återigen sparkat sin manager efter att han inte levt upp till deras bevisligen orealistiska förväntningar, denna gången Chris Kiwomya. Kollar man tillbaka på min Säsongspreview tippade jag faktiskt att Notts County skulle sparka sin manager, deras fjärde sparkade permanenta manager på lika många säsonger.

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2013/08/02/linhem-league-one-2013-14/

Deras fjärde sparkade permanenta manager på lika många säsonger. Dock har man åtminstone anställt tre färgade managers på de fyra säsongerna (Paul Ince, Keith Curle och Chris Kiwomya) vilket är fler än vad de flesta klubbar någonsin gjort. Caretaker är Steve Hodge (“Okänd medlem av tränarstaben”*) som vunnit sin hittills enda match som caretaker.

* Steve Hodge är ej okänd men de som visste att han var “Development Squad Manager” i Notts lär vara Notts-supportrar eller så har man alldeles för bra koll på vad Steve Hodge gjort efter sin spelarkarriär.

—————————————————-

ÖVRIGT

The Championship

Burnley leder ligan är fantastiska. Lite revansch för Sean Dyche och hans ginger-skägg att de ligger över Watford som sparkade honom för att Gianfranco Zola är ett större namn. Anfallsparket Vings(Danny Ings och Sam Vokes) delar andreplatsen i skytteligan med nio mål vardera på fjorton omgångar trots att man sålde supermålskytten Charlie Austin innan säsongen.

Bakom dem jagar nu Leicester som i helgen imponerade stort i en 3-0 seger borta mot Watford. Minst imponerande var Manuel Almunia som assisterade till Leicesters 1-0 genom att rensa bollen i pannan på Chris Wood in i öppet mål. Därupppe återfinns även QPR, Reading, Nottingham Forest och Blackpool även om jag inte förstår hur Blackpool gör det.

Yeovil ligger alldeles förväntat sist men de är ej avsågade alls och Sheffield Wednesday låg där innan helgens 5-2 demolering av Reading signerad Matty Fryatt. Även Barnsley trots Paddy McCourt, Dale Jennings och Marcus Pedersen med flera och Birmingham ligger där ganska väntat.

Jordan Rhodes leder skytteligan med tio mål för att Jordan Rhodes haft åtminstone tio matcher på sig att göra mål.

League 1

Leyton Orient är ej längre obesegrade men de är fortfarande serieledare efter att Wolves bara spelade oavgjort i tisdags. Wolves är närmast bakom dem och Peterborough därefter efter att Orient slog dem borta i helgen. I Orient har Dave Mooney och Kevin Lisbie tillsammans gjort 21 mål på 15 omgångar hittills.

Men de är inte ligans målfarligaste anfallspar då Leon Clarke och Callum Wilson gjort elva vardera för Coventry. Coventry ligger elva i tabellen men utan poängavdraget hade man legat precis bakom Peterborough på fjärde plats.

Övriga i toppen är Preston, Brentford och Bradford. Även värt att nämna Walsall nära playoffstrecket trots att de är Walsall och sålt flera viktiga spelare från ifjol som Will Grigg och Febian Brandy. Swindon(”Spurs Reserver”) som abrupt förlorade sin manager Kevin Macdonald precis före säsongen ligger också däruppe.

I botten återfinns Sheffield United efter David Weirs säsongsinledning, Bristol City med alla deras problem, alltid unga Crewe som helt tappat fattningen defensivt. Och Tranmere, det stora samtalsämnet där är dock att den 24-åriga Tranmere yttern Joe Thompson diagnosticerats med cancer. En typ av Hodkins-lymfom, som tenderar att drabba unga men chansen är god att han kan leva länge ändå, oklart om han kan fortsätta sin spelarkarriär dock. Konstigt att se någon göra mål ena veckan och nästa veckan har han cancer, ännu konstigare är det för Thompson som också har fru och en dotter på snart två år. Tranmere och hans förra klubb hyllade honom i sjunde minuten (hans tröjnummer) i sina respektive matcher.

League 2

Fleetwood leder fortfarande. Noterbart att de har tio poäng mindre än Leyton Orient som leder L1 trots att man spelat lika många omgångar och mindre poäng än Burnley som spelat en omgång färre. Ingen spelare i L2 har heller gjort över 10 vilket flera gjort i L1 och en i The Championship. Bäste målskytt i L2 är Dag & Red’s Rhys Murphy. Bakom återfinns bland annat nyförvärvet Sam Winnall som håller Scunny nära playoffplatserna.

Bakom Fleetwood återfinns Oxford och Chesterfield två förhandsfavoriter med starka trupper och sämre säsonger ifjol. Rochdale, Morecambe, Exeter och Burton på playoffplatserna. Alltid kul när Morecambe överpresterar, trots att unge Jack Redshaw är långtidsskadad. Likaså med Burton som bevisar att förra säsongen ej var en fluke och Rochdale återförenade med Keith Hill och så Exeter vars Paul Tisdale nu är Englands näst långvarigaste manager efter Wenger.

I botten ligger Northampton bara halvåret sedan de var i playoff final, tillsammans med Accrington och Bury samt Torquay.

/Peter A Linhem

Förra omgångens förlust mot Dortmund ledde till välgrundade farhågor att Arsenal skulle missa slutspel i Champions League för första gången under Arsene Wengers managerskap. Det var farhågor som gårdagens vinst skingrade, åtminstone för stunden.

Arsenal kombinerade disciplin med vilja. Inför matchen menade Arsene Wenger att Arsenal var fast beslutna att visa att det som skedde på Emirates var ett olycksfall i arbetet, ett undantag från regeln. Att farhågorna om naivitet var obefogade. Några timmar senare och Arsenals spelare går ut på planen i Dortmund och visar just detta, mot en av europeisk fotbolls mest hyllade motståndare.

Det är en seger som naturligtvis ökar på Arsenals redan laddade självförtroende. De måste för tillfället känna att precis ingenting är omöjligt för dem. En värdefull känsla nu när säsongen börjar närma sig sin kanske mest hektiska och avgörande period.

Självförtroendet är naturligtvis en viktig tillgång. Men kanske är Arsene Wenger och dennes förståelse för och finger på pulsen på spelartruppen och dess mentalitet vad som mest talar till Arsenals fördel den här säsongen. Han känner sitt lag och sina spelare, och de känner för honom.

:::

Inför säsongen, rättare sagt i samband med att gruppspelen i Champions League och i Europa League lottades, så gjorde jag ju det tämligen utmanande påståendet att samtliga engelska klubbar skulle ta sig vidare därifrån till slutspel.

Det var ju ett rätt kaxigt uttalande. Dels med tanke på engelska klubbars facit under senare år. Dels med tanke på en allmänt spridd uppfattning om Premier Leagues förfall, särskilt då i jämförelse med framför allt La Liga och Bundesliga, som förblir högsta mode.

Men hur ser det nu egentligen ut med två-tre gruppspelsomgångar kvar?

Arsenal. Om läget såg lite småmörkt ut för Arsenal inför gårdagens match mot Dortmund så ser det desto ljusare ut nu. Vinsten ger dem tre poängs marginal till Dortmund, och en vinst hemma mot Marseille betyder att det räcker med oavgjort borta mot Napoli i sista omgången för att vinna gruppen. Men om Dortmund vinner mot Napoli så skapas en situation där Arsenal riskerar åka ur gruppen på målskillnad. Prognos: 80%

Chelsea. Har repat sig starkt efter den närmast chockbetonade förlusten i första omgången hemma mot Basel. Utklassade Steaua och därefter har Schalke förintats i två raka matcher. Chelsea har möjligheten att säkra slutspel i nästa omgång borta mot just Basel. Och även om de inte tar chansen där så har de en chans till hemma mot Steaua. Prognos: 98%

Man City. Inget snack om saken här, Man City är nämligen redan klara för slutspelet i Champions League, som första och hittills enda engelska lag. Tre vinster på fyra matcher gör att debaclet hemma mot Bayern München inte spelar någon annan roll än möjligen moralisk. Prognos: 100%

Man Utd. Har varit stabila utan att övertyga i gruppspelet. Kör på enligt idiomet att kontrollera borta och dominera hemma. Är inte riktigt klara i praktiken för slutspel men chanserna är goda. En eventuell förlust borta mot Leverkusen i nästa omgång sätter dem i en knepig måstematch hemma mot Shakhtar i sista omgången. Prognos: 75%

Swansea. Övertygade stort i de två första omgångarna mot St Gallen och Valencia, men gick på en rejäl mina i förra omgången hemma mot Kuban Krasnodar. Ikväll möter de samma motståndare på bortaplan. Inget resultat kommer dock kunna putta ned dem från slutspelsplatsen, så Swansea har full kontroll på sitt eget öde. Prognos: 85%

Tottenham. Tre raka vinster i gruppspelet betyder att Tottenham i väsentlig grad kan anses vara i praktiken klara för slutspel. Blott oavgjort hemma ikväll mot Sheriff garanterar slutspel för Tottenham, som därefter möter först Tromsö borta och därefter Anzji hemma. Prognos: 99%

Wigan. Är det engelska lag som förmodligen ligger sämst till i sitt gruppspel. Föga förvånande kanske med tanke på att Wigan också är ett lag som spelar i The Championship. Ändå ligger de tvåa men riskerar tappa denna plats ikväll när de spelar borta mot Rubin Kazan. Bakom hotar framför allt Maribor och gruppspelet kan sluta för Wigan med en avgörande match borta mot dem. Prognos: 60%

:::

Be Champions!!

Läget är ju nämligen prekärt för Arsenal, i och med förra omgångens förlust hemma mot Dortmund. Förlust ikväll, samtidigt som Napoli på hemmaplan besegrar Marseille, och läget ser allt annat än ljust ut inför de två sista omgångarna i Champions League.

Ändå är det alltså Wenger som stilla pratar om lagets självförtroende och som skämtar med journalisterna. Samtidigt som Klopp ger ett betydligt stelare intryck. På flera sätt är det i och för sig förståeligt. Wenger är den mer rutinerade. Om mycket står på spel för Arsenal ikväll så står kanske ännu mer på spel för Dortmund som dessutom har hemmaplansfördel.

Känslan är att det är just självförtroendet som varit och är Arsenals största tillgång under säsongsinledningen. Ett lag som inte tror de kommer att förlora kommer heller inte att förlora i samma utsträckning som ett lag där tvivlet såtts i större utsträckning.

För Arsenal kom kanske självförtroendet i samband med deras förra resa till just Tyskland. När de, förvisso fruktlöst, besegrade Bayern München på Allianz Arena med 2-0 i Champions League förra säsongen. Sedan dess har de på 13 raka bortamatcher vunnit 12 och spelat en oavgjord.

För Arsenals skull får man hoppas att det självförtroende som återfanns i Tyskland inte återigen försvinner nu när de är tillbaka i Tyskland.

:::

Gruppläget påminner annars mest om en klassisk Iron Maiden-låt. 666. The Number of the Beast.

Arsenal, Napoli och Dortmund. Samtliga befinner de sig på sex poäng efter tre spelade omgångar. Alla har slagit Marseille och de har samtliga vunnit en och förlorat en i de interna mötena.

Vi får räkna med att samtliga tre besegrar Marseille igen. Napoli och Arsenal på hemmaplan och Dortmund därefter ett redan eliminerat Marseille på bortaplan. Allt handlar alltså om de återstående två interna mötena, där Arsenal spelar båda på bortaplan.

En hiskelig nackdel.

Allra helst jämfört med Dortmund som istället har två hemmamatcher, och Napoli som spelar en hemma och en borta. Allt annat än en vinst ikväll och Arsenal kommer med intill visshet gränsande sannolikhet behöva bege sig till Neapel i sista omgången i vetskapen att de allra minst inte får förlora mot Napoli.

:::

Självförtroende är i grunden något positivt. Myntets enda baksida är möjligen att det riskerar uppstå en form av hybris, eller åtminstone en viss grad av naivitet i tron på den egna förmågan.

Dortmund lyckades utnyttja detta på Emirates i det första mötet med Arsenal. Det stod 1-1 och Arsenal gick för segern. Ett beundransvärt förhållningssätt, men de blottade sig också bakåt. Det gav Dortmund chansen att knipa alla tre poängen på kontring.

Om inte för denna naivitet så hade Arsenal nu haft en ledning i den här gruppen med sju poäng, en poäng före Napoli och tre poäng före Dortmund. Det hade gett dem ett helt annat utgångsläge inför de två nu helt avgörande gruppmatcherna.

Dortmund har i flera år och välförtjänt hyllats för ett vackert och konstruktivt spel. På Emirates visade de att de också kan vara cyniska och effektiva. Arsenal måste uppvisa samma kombination om de ska lyckas kvalificera sig för Champions Leagues slutspel ännu en gång.

Kombinationen är viktig. Ett överdrivet självförtroende kan leda till naivitet samtidigt som en överdriven försiktighet ofta har en negativ effekt på ett lags självförtroende.

:::

Chelsea gjorde processen kort med Schalke i förra omgången. På hemmaplan ska de inte ha några problem. Faran, som José Mourinho också klokt nog varnar för, handlar egentligen mest om den egna inställningen. Att inse att inga resultat kommer av sig själva på den här nivån utan att jobbet alltid måste göras.

:::

Be Champions!!

Vad som däremot är lite speciellt med Man Utds säsong så här långt är att laget vänt lite upp och ned på förväntningarna inför säsongen. Med David Moyes som ny manager var det många som först och främst menade att han saknade erfarenhet av europeiskt cupspel och att lagets prestationer i Champions League således skulle bli lidande.

Hittills har dock det motsatta varit fallet. Man Utd har uppnått goda resultat i Champions League men haltat betänkligt i ligaspelet. Problemet har inte varit den europeiska taktiken utan snarare vad som tidigare varit lagets främsta kännetecken, kontinuiteten i ligaspelet och förmågan att skrapa fram resultat.

:::

Resultat är emellertid vad Man Utd har lyckats producera i Champions League, och som en följd leder laget sin grupp med sju poäng efter tre spelade omgångar.

Hemmavinsten mot Bayer Leverkusen var övertygande men hade sina skakiga ögonblick. Oavgjort borta mot Shakhtar Donetsk är ett bra resultat även om spelet i sig var långt ifrån några mästartakter. Hemma mot Real Sociedad var Man Utd det klart bättre laget, men samma motstånd på Anoeta är självklart en helt annan uppgift.

Trots gruppledning är detta dock en viktig match för Man Utd. Dubbelmötet som ligger precis i mitten av gruppspelet har en tendens att forma utgångsläget inför de två avgörande omgångarna, och så är även fallet här. Mycket beror så klart också på vad som sker i Ukraina ikväll mellan Shakhtar och Leverkusen.

Vinst ikväll och det ska otroligt mycket till för att Man Utd inte ska kvalificera sig för slutspel, oavsett resultat i Donetsk. Oavgjort eller förlust och det blir lite av ett strategiskt schackspel vilket resultat Man Utd i så fall önskar sig i Donetsk, om de bara vill känna sig safe med gruppavancemang (vinst för Leverkusen) eller om de siktar på gruppvinst (oavgjort eller Shakhtarvinst).

Hur som helst så är det ju inte något riktigt skönt läge, att gå in till nästa omgång borta mot Bayer Leverkusen och veta att de inte får förlora för att inte riskera en ren ödesmatch i sista omgången mot Shakhtar, i vilken de måste vinna för att över huvud taget ta sig vidare.

Så en vinst ikväll vore ju önskvärt för Man Utd på många sätt och vis.

:::

Samtidigt som Man Utd svettas lite över de mer gruppstrategiska aspekterna så är förutsättningarna för Man City å andra sidan otroligt enkla. Vinst ikväll hemma mot CSKA Moskva och Man City gör vad man aldrig har gjort förut, tar sig till slutspel i Champions League.

Man Citys manager Manuel Pellegrini talar om ett eventuellt avancemang som en ”great achievement”. Det är det naturligtvis inte. Det är snarare det absolut minsta man kan begära av en klubb med Man Citys resurser och förutsättningar. En milstolpe i Man Citys historia är det helt säkert, men ingen enorm bedrift.

Pellegrini talar naturligtvis lite i egen sak. Att vara manager på den här nivån är till vissa delar politik. Det handlar om att lyfta fram sina förtjänster. Och om Manuel Pellegrini på sitt första försök lyckas med vad Roberto Mancini misslyckades med två gånger så försätter Pellegrini självklart inte möjligheten att framhäva detta.

Fullt förståeligt givet att en managers ställning och anställningstrygghet är så skör. De får ofta omotiverat mycket skit när laget presterar dåligt, då är det kanske bara rätt att de också tar lite mer cred än befogat när laget å andra sidan presterar bra.

:::

Be Champions!!

Vi har ju sett några riktigt vackra mål den här säsongen. Jack Wilshere och Pajtim Kasami har ju svarat för några mål som säkert kommer att diskuteras i sammanhang om de bästa målen någonsin om sisådär fem-tio år. För mig är detta med vackra mål dock ungefär som med vin eller whisky, det måste ofta ligga på lager ett tag för att få den riktiga karaktären.

Om vi istället tittar lite längre bakåt, vilka är då Premier Leagues allra bästa mål? Där finns några av de klassiska som alltid nämns i dessa sammanhang, allt från Dennis Bergkamp mot Newcastle, Paolo Di Canios volley mot Wimbledon till David Beckhams långskott mot Wimbledon även här.

Vilka mål som är snyggast eller bäst är naturligtvis per definition en ren smaksak, och alltså en fråga om personliga preferenser. Vad man möjligen kan säga är ju att det finns lite olika typer av mål som kan göras, och att det inom dessa olika kategorier kan finnas särskilt snygga mål som har gjorts. Den här listan försöker i alla fall spegla det till viss del.

:::

(5) Drömmålet – Wayne Rooney vs Man City

Brassemålen har ju fått sin alldeles egna kategori, åtminstone inom den svenska fotbollsromantiken. Cykelsparken är nästan per definition ett svårt mål, dels för att det är så tekniskt svårt men naturligtvis också för att det inträffar så sällan. Vad som måste vara än mer ovanligt är att det sker som ett helt avgörande mål, i ett väldigt hett lokalt derby, och dessutom är ett mål som kan hävdas avgjorde titelstriden den säsongen. Wayne Rooneys mål mot Man City innehöll samtliga dessa ingredienser.

(4) Lagmålet – Didier Drogba vs Bolton

Jack Wilsheres mål mot Norwich kommer självklart i närheten av det här målet, men i mina ögon var det mer en produkt av improvisation och något som ”råkade hända”. Det är inget fel med det, det är tvärtom en styrka det med. I det här målet som Chelsea gör mot Bolton är det dock långt ifrån något som råkar hända, det är fyra spelare som steg för steg vet precis och exakt vad de gör och målet innehåller allt. Precist passningsspel, teknisk improvisation, blick för spelet och medspelarna och en iskall avslutning.

(3) Soloprestationen – Matt Le Tissier vs Newcastle

Paul Gascoigne har ju hyllats i oändlighet för sitt mål mot Skottland under EM 1996 där han lobbar bollen över Colin Hendry innan han på volley skjuter in bollen i mål. Tänk då på att exakt samma prestation bara är ett moment av tre i princip lika svåra som Matt Le Tissier presterar i det här berömda målet för Southampton mot Newcastle.

(2) Kanonskottet – Alan Shearer vs Everton

När man tänker på Alan Sherarer så tänker på man på något sätt på den klassiske anfallaren. Vad man mer sällan tänker på med Alan Shearer är att han inte bara gjorde väldigt många mål utan dessutom gjorde mål på väldigt många olika sätt. Det enda han kanske inte levererade var de långa dribblingsraiderna likt Leo Messi. Vi har sett många kanonskott utanför straffområdet i Premier League, men jag tycker det här av Shearer håller enormt hög klass. Det är på volley, bollen dippar över huvud taget inte och tappar inte ens fart innan den fastnar i nätet.

(1) Genimålet – Dennis Bergkamp vs Newcastle

Det finns mål som konkurrerar med det här. Bergkamp själv till exempel har gjort ett mål mot Leicester som jag tycker håller samma klass. När Eric Cantona chippar in bollen i krysset mot Sunderland så är det också i närheten, eller Thierry Henrys volleymål ”bakom ryggen” mot Man Utd. Det som ändå avgör till det här målets fördel är Bergkamps fullständiga medvetenhet om allt, var bollen är och vart den är på väg, han tvekar inte en sekund om vad det är han ska göra trots att det är tekniskt oerhört komplicerat.

:::

Be Champions!!

:::

Chris Hughton i blåsväder

Att förlora är en sak. Att förlora borta mot Man City är inte alltför allvarligt, särskilt inte för en klubb som Norwich. Men att förlora med 0-7 är en helt annan sak. Det är ett sådant resultat som är så demoraliserande i sig självt att det kan kan leda till att managern sitter löst.

Arsenal hittar stormatchformen

Var det Arsenal som visade att de mer än väl håller också i stormatcher, eller var det möjligen mer av verkligheten som kom ikapp Liverpool? Om det går att tvista. Det var hur som helst en övertygande seger för Arsenal som därmed öppnar upp ett fempoängsförsprång i tabellen. Det skadar dem inte att Chelsea och Tottenham båda samtidigt tappar poäng.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Cardiff, Newcastle

Omgångens förlorare: Chelsea, Liverpool, Norwich

Omgångens manager: Malky Mackay. Pressad manager i och med en segdragen konflikt med ägaren. Har dock fansens stöd och det blev inte mindre efter 1-0-segern i derbyt mot Swansea.

Omgångens mål: Aaron Ramsey, 2-0 vs Liverpool.

:::

Be Champions!!

Tio år senare är verkligheten en annan. Både Swansea och Cardiff förbereder sig nu för det första derbyt dem emellan någonsin i Premier League, Englands högsta division. Det nyaste derbyt i Premier League är alltså inte ett engelskt derby utan ett walesiskt.

Under de här tio åren har dock de båda klubbarna förändrats i grunden. En sådan förändring är att båda klubbarna numer spelar på moderna arenor som lämpar sig väl för Premier Leagues profil och kommersiella möjligheter. Båda klubbarnas väg till toppen är dramatiska på sina sätt, och adderar krydda till dagens derby, även om de också skiljer sig väsentligen åt.

:::

Båda klubbarna har länge tampats i skuggorna, där knappt någon såg dem. Nu befinner sig både Cardiff och Swansea i Premier League, där nästan alla ser dem.

För Cardiff har denna framgång dock medfört en kostnad. För att nå till Premier League så tvingades Cardiff sätta ett pris på klubbens tradition och integritet i och med försäljningen av 51% till den malaysiske ägaren Vincent Tan. Cardiff, eller The Bluebirds som de ofta kallas, är exempelvis inte särskilt blåa längre, utan spelar i röda tröjor i syfte att göra klubben mer attraktiv på den asiatiska marknaden.

Tan har inte låtit sig nöja med detta. Bara för några veckor sedan sparkade han klubbens rekryteringschef Ian Moody utan någon vidare förklaring. Ett beslut som upprört både klubbens spelare och inte minst dess framgångsrike manager Malky Mackay.

:::

Något som rimligtvis irriterar Cardiffs supportrar lite extra är att den klubb som kanske utgör den tydligaste kontrasten mot Cardiff är just dagens motståndare, Swansea.

Efter att för drygt tio år sedan ha befunnit sig farligt nära konkurs så har Swansea byggt en ny arena med hjälp av sitt lokala city council, och klubben sjösatte en långsiktig fotbollsstrategi baserad på smart värvande och en enhetlig spelidé kombinerat med lokala samhällsinsatser.

Där Cardiffs ägarskap kommer från en global marknad så har Swansea baserat sitt ägarskap i sitt lokala samhälle. Swansea är en unik klubb i Premier League också i det avseendet att klubben är till 20% ägd av sina supportrar; tillräckligt mycket för att ge supportrarna inflytande och en känsla av delaktighet, men tillräckligt lite för att undvika ett läge där patienterna styr dårhuset.

Det är nog många av Cardiffs supportrar som skulle önska sig en liknande situation i sin klubb. Men med Vincent Tans hjälp så har Cardiff haft möjlighet att konkurrera på jämbördiga villkor med de flesta övriga klubbar i Premier League, något som skiljer dem från Hull och Crystal Palace, de båda övriga nykomlingarna. Cardiff har spenderat närmare £50m på nya spelare den här sommaren.

:::

För utomstående kan det framstå som om dagens möte mellan Cardiff och Swansea bara har en rent lokal betydelse, och att det kanske är en kuriosamatch mer än något annat. Men det är samtidigt ett derbymöte med en mörk historia, och även inför dagens match så har både supportergrupper och polis varnat för våldsyttringar mellan fansen.

När den brittiska fotbollshuliganismen var som allra värst så var Wales en av grogrunderna. En match mellan de båda klubbarna 1993 döptes om till The Battle of St Ninian’s Park efter att supportrarna från båda sidor invaderat planen och börjat slåss. 2005 drev en uppretad mobb av Swanseafans ett gäng Cardiffans ut i havet.

Fiendskapen mellan Swansea och Cardiff är som i så många andra fall rotad i rivaliteten mellan de båda städerna. Swansea anser sig vara diskriminerade politiskt och ekonomiskt, en känsla som förvärrades när den walesiska nationella församlingen förlades till Cardiff, trots att medborgarna i Cardiff röstade mot dess bildande.

Många tusen kommer att befinna sig på Cardiff City Stadium idag. Många miljoner kommer att följa matchen på TV. Walesisk fotboll ges en utmärkt möjlighet att demonstrera sitt nya ansikte för hela världen. Men även om de båda klubbarna har förändrats väsentligt under de senaste tio åren, så påminner dagens South Wales Derby också om vad de också är och har varit.

Om inte annat så just därför har matchen även en bredare och mer allmän betydelse.

:::

Dagens matcher: Everton vs Tottenham (14:30), samt Cardiff vs Swansea (17:00).

Dagens första match går inte heller den av för hackor. Roberto Martinez verkar ha fått fason på Everton som som vanligt kommer bli en mäkta tuff motståndare för alla lag i Premier League. Tottenham måste naturligtvis vara mycket nöjda om de kommer från den här matchen utan poängtapp. Sky kommer troligtvis inte kalla det här för Super Sunday, men för mig är det här en betydligt mer super söndag än de flesta dagar som ges den etiketten.

:::

Be Champions!!

Ett sätt att föreställa sig kvällens match är att den i mångt och mycket kommer handla om två spelare. Å ena sidan spelaren som Arsenal tvunget ville ha. Å andra sidan spelaren som Arsenal värvade istället. Luis Suarez respektive Mesut Özil.

Arsenal har naturligtvis alla skäl i världen att vara nöjda med värvningen av Mesut Özil, en spelare av högsta kaliber. Det är dock inte fel att påstå att en värvning av en spelare som Luis Suarez förmodligen hade smällt lite högre, på fler sätt än ett.

Bredden och kvaliteten på anfallsspelet är en fundamental omständighet som skiljer Arsenal och Liverpool åt. Arsenal värvade inte Luis Suarez och har det förhållandevis tunt bakom Olivier Giroud. Liverpool å andra sidan sitter och finslipar på vad som möjligen är Premier Leagues bästa anfallspar i Luis Suarez och Daniel Sturridge.

Denna skillnad kan visa sig bli avgörande ikväll. I övrigt handlar det nämligen om två lag med hyfsat jämförbar kvalitet på såväl mittfält som försvar.

:::

Mötet mellan Arsenal och Liverpool är inte bara ett möte mellan två av Premier Leagues topplag. Det är också ett möte mellan vad som ibland framstår som Premier Leagues två mest moraliserande klubbar.

Arsenal har varit en av de mest högljudda kritikerna mot den ”finansiella dopning” som de menar att andra klubbar ägnar sig åt. Det hela har dock dragits ett varv längre i och med andra klubbar under flera år har kritiserats för de summor de spenderar på spelare. Istället för att själva spendera så demoniseras andras spenderande.

Liverpool å sin sida är en av de klubbar vars ledning och supportrar är bland de allra snabbaste att kommentera andra klubbars moral och interna affärer. Klass är ett ord som ofta förekommer. Samtidigt är Liverpool själva väldigt snabba på att närmast intill orimlighet försvara tveksamt beteende inom de egna leden.

Det där är i och för sig inget unikt eller ens särskilt märkligt. Det är fråga om ett fullt mänskligt stambeteende och vi kan se exakt samma sak inom exempelvis politiska förbund. Ofta är det en produkt av ett klassiskt ”vi mot dom”-syndrom och ett sådant har växt sig mycket starkt inom Liverpoolkretsar, och delvis så klart med goda skäl.

En annan sak som så klart kan få klubbar att moralisera lite extra är för att kompensera för att resultaten på fotbollsplanen inte går som önskas. Givet hur de säsongen hittills har avlöpt för Arsenal och Liverpool, så kommer kanske moraliserandet att avta.

:::

Matchen är självklart viktig för båda klubbarna. Men på flera sätt är matchen förmodligen betydligt mer viktig för Arsenal.

Matchen spelas på Emirates, och hemmamatcher måste topplag i Premier League alltid räkna med att vinna. Det är en chans att utöka försprånget till en direkt konkurrent med tre poäng, och att misslyckas göra det kan bara vara en hel eller halv seger för Liverpool.

Det är också en match med psykologisk betydelse för Arsenal. Mötet med Liverpool är det tredje i en sekvens av fem matcher mot andra storklubbar på kort tid. De första två mötena, båda på Emirates, har förlorats, först mot Dortmund och sedan mot Chelsea.

Kvar efter kvällens möte med Liverpool är två bortamatcher mot i tur och ordning Dortmund och Man Utd. Förlusterna i toppmötena väcker frågetecken kring Arsenals säsong som helhet, och en vinst mot Liverpool skulle räcka en bit för att räta ut dessa frågetecken.

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Chelsea (13:45), Fulham vs Man Utd, Hull vs Sunderland, Man City vs Norwich, Stoke vs Southampton, West Brom vs Crystal Palace, West Ham vs Aston Villa, samt Arsenal vs Liverpool (18:30).

Dagens första match är intressant den också, mellan Newcastle och Chelsea. En långt ifrån bekväm uppgift för Chelsea, men allt beror så klart på vilket spelhumör Newcastle egentligen är på. Fascinerande ska det också bli att följa Sunderland borta mot Hull, för att se om vinsten i derbyt mot Newcastle var en one-off eller om Sunderland under Gus Poyet börjar återfinna sitt fotfäste.

:::

Be Champions!!

Det är förvisso sant att pengar spelar stor roll inom engelsk fotboll precis som pengar, eller i vissa fall avsaknaden av pengar, stor roll inom alla länders fotboll. Money talks. Men från min sida är det inte marknadsstyrningen som är problemet med den engelska fotbollen, utan problemen uppstår snarare när marknaden är satt ur spel.

Det mest framträdande exemplet på det är naturligtvis när klubbar ges externa kapitaltillskott på annat än affärsmässiga villkor. Det negativa med detta är inte att vissa klubbar får pengar på annat än fotbollsmässiga meriter, utan snarare att det inflaterar marknadspriser och driver upp lönekostnader inom hela det engelska lönesystemet. Det belönar i längden slösaktighet.

Men på sitt sätt är det här marknadsanomalier som också får andra ringar på vattnet, och det går väl att diskutera huruvida det är bra eller dåligt för fotbollen.

:::

Engelska fotbollsklubbar är förvisso privatägda och i formell mening dessutom företag. Men de är också invävda delar i sina lokala samhällen. Skiljelinjen mellan det privata och det publika är därmed inte självklar, och det publika griper ofta in till klubbens hjälp.

Vi har på senare tid sett många exempel på det. Nu senast handlar det om Tottenhams planerade nya arena, mittemot White Hart Lanes nuvarande position. Här har Tottenhams lokala City Council beslutat om vidlyftiga åtgärder för att göra ett nytt arenabygge möjligt och kommersiellt mer gångbart för Tottenham. I den andra vågskålen återfinns bostäder och butiker som tvingas lämna utrymme.

På ett motsvarande sätt så överväger Liverpools City Council att vidta tvångsåtgärder för att köpa loss marken intill Anfield, för att på så vis möjliggöra en större arena för Liverpool. Man City fick överta City of Manchester Stadium till ett extremt förmånligt pris med den offentliga förhoppningen att det skulle återuppliva östra Manchester.

Tottenham utmanade West Ham om möjligheten att få flytta in i Londons OS-arena. West Ham vann den kampen och fick överta en arena till ett allt annat än marknadsmässigt pris. Rena jackpoten för dem så klart, men skattebetalar undrar säkert vad som hände där, samtidigt som det riskerar bli dödsstöten för en mindre klubb som Leyton Orient.

:::

Sett utifrån ett rent fotbollsmässigt perspektiv så kan dock detta ses som en positiv utveckling. Till skillnad från rena kapitalinjektioner så är det här hjälp som ger klubbarna institutionella förutsättningar att generera större intäkter på egen hand.

I viss mening motsvarar det skillnaden mellan att skänka en hungrig människa en fisk och att istället ge denne ett metspö och lära honom att fiska. Det är mer långsiktigt, men båda handlingarna kan så klart i någon mening ses som omotiverad hjälp utifrån.

Dels innebär det så klart en modernisering av den engelska fotbollens fysiska artefakter. Det vill säga arenorna. Dels förbättrar det supporterupplevelsen samtidigt som det ger fler engelska klubbar bättre ekonomiska förutsättningar att kunna konkurrera ekonomiskt såväl inom engelsk som inom europeisk fotboll.

Det är svårt att vara osett negativ till att fler engelska klubbar får bättre arenor och bättre ekonomiska förutsättningar. Sett fördelningspolitiskt så kan dock så klart de klubbar som inte vunnit i det offentliga lotteriet känna sig orättvist behandlade.

De som ondgör sig över orättvisan gör dock bäst i att komma ihåg att det i det här fallet inte är marknaden som svarat för den. Snarare handlar det alltså om beslut i det lokala politiska och civila sammanhang som många anser att klubbar bör bli en mer integrerad del utav.

:::

Be Champions!!