Det finns en intressant uppdelning i toppen av Premier League den här säsongen. De tre Londonklubbarna spelar samtliga med en ensam anfallare samtidigt som de tre klubbarna från nordvästra England – Liverpool, Man City och Man Utd – snarare har valt att spela med två anfallare i något sorts tandem.
Det klassiska anfallsparet har varit en bestående del utav engelsk fotboll i många år. Till stor del hänger det naturligtvis ihop med den så brittiska 4-4-2-formationen. Några av de mest berömda paren genom åren utgörs av Kenny Dalglish och Ian Rush, Andy Cole och Dwight Yorke, Chris Sutton och Alan Shearer med flera. Det engelska anfallsparet var ofta någon variant på temat Big Man och Little Man.
Fotbollen och dess taktik, likt så mycket annat här i världen, handlar till stor del om mode. Det högsta modet under de senaste cirka tio åren har varit att spela med en ensam anfallare. En konsekvens av viljan att av taktiska skäl skaffa sig ett numerärt överläge på det centrala mittfältet. Det är en modell som har varit väldigt framgångsrik och likt alla framgångsrika modeller så har den fått många att därmed tro att det är den enda rätta modellen.
Men alla sorts moden går i vågor och cykler. Vad som var populärt på 1970-talet är kanske stendött på 1980- och 1990-talen bara för att 30 eller 40 år senare bli inne igen. Och kanske är det något sådant vi nu ser inom engelsk och europeisk fotboll, när anfallsparet verkar ha fått en pånyttfödelse som en form av retromode.
:::
Man City är laget som kanske har det mest tydliga exemplet på ett så kallat anfallspar, och som i någon mening motsvarar den gamla klassiska brittiska typen, i form av Alvaro Negredo (Big Man) och Sergio Agüero (Little Man). Det är samtidigt två anfallare som båda är tekniskt väldigt skickliga, men där de helt tydligt har kompletterande roller på planen.
Det mest omtalade anfallsparet för tillfället i England är emellertid SAS, eller Daniel Sturridge och Luis Suarez för att tala klartext. Båda gör mål i massor samtidigt som de bidrar med lite olika saker på planen. Helt klart är i alla fall att det här anfallsparets framgångar på planen är vad som huvudsakligen ligger bakom Liverpools rörelse uppåt i den engelska ligatabellen.
Även Man Utd bygger sin offensiv kring ett anfallspar i form utav Robin van Persie och Wayne Rooney. Här talar vi inte nödvändigtvis ett anfallspar likt en traditionell 4-4-2-uppställning, utan snarare ett anfallspar där den ene agerar spets och den andre ligger djupare i planen. En modell som populariserades i Serie A redan under 1990-talet.
Trenden med två anfallare återfinns inte bara i England. Juventus har gått mot en anfallsduo bestående av i huvudsak Fernando Llorente och Carlos Tevez, och i Fiorentina hittar vi Mario Gomez och Giuseppe Rossi. Atletico Madrid skördar framgångar med David Villa och Diego Costa. Mest framträdande är kanske PSG som valt att kombinera Zlatan Ibrahimovic med Edinson Cavani.
:::
Man kan så klart fundera över skälen till att två anfallare återigen verkar bli populärt inom engelsk och europeisk fotboll. Taktiska val borde ju rimligen bygga på ackumulerad kunskap skulle man kunna hävda, och om man vid en viss tidpunkt kommer fram till att en anfallare är taktiskt bättre än två så rimmar det illa med den kunskapshypotesen att vid en senare tidpunkt återgå till två anfallare.
Men kanske är det inte så att taktik är en fråga om kunskap alls, utan snarare en fråga om att försöka hitta vad som inom företagsvärlden brukar kallas för temporära monopol, eller konkurrensfördelar. Man försöker helt enkelt hitta nya eller nygamla taktiska knep som överraskar motståndaren, något som motståndaren inte är förberedd på.
Om då motståndarna i runt ett decennium har präglat sin defensiv på att ta hand om ensamma anfallare så kan det så klart innebära en fördel att helt plötsligt ställa dem inför en för dem obekant uppgift, att istället ta hand om två anfallare. Mycket av den tidigare taktiska cykeln handlade om att överbelasta mittfältet, nu är teorin snarare om att överbelasta motståndarnas backlinje.
Med tre lag i toppen av Premier League som för närvarande tillämpar en ensam anfallare, och tre lag som å andra sidan satsar mer på ett anfallspar, så är den här de närmaste säsongerna i Premier League ändå ett intressant taktiskt litmustest för de båda anfallsmodellerna. Vilken av dem kommer röna mest framgång och bli de närmaste årens dominerande modell?
:::
Be Champions!!