Ett gott nytt Premier League-år 2014!

Efter nyårsaftonens minimala blogguppehåll så konstaterade jag att det började pratas lite statistik i kommentarsfältet, närmare bestämt gällande olika spelares speltid hittills under säsongen och vad det betyder för ett lags relativa fräschör. Ett spännande ämne faktiskt som det inte är omöjligt att jag gör något av i dagarna.

Mer statistik kommer det bli inför helgen som kommer. Under nyårsdagen är det ju nämligen avspark för ligasäsongens andra halva. 19 matcher är redan spelade och då kan vi så klart börja summera vad som skett, hur Premier Leagues 20 klubbar har presterat offensivt såväl som defensivt, och hur vi med det kan förstå dels varför de placerar sig som de gör i ligatabellen så här långt, dels vad de måste förbättra för att avancera uppåt i tabellen under våren.

Nu stundar dock nyårsdagen. Denna helgdag traditionellt sett ägnad åt Ivanhoe och backhoppning från Garmisch Partenkirschen, men just den här nyårsdagen också ägnad en hel rykande ligaomgång från världens bästa liga, Premier League. Och det är ju minst sagt heller inte vilken omgång som helst.

:::

Nyårsdagens absolut största match är utan tvekan kvällsmatchen mellan Man Utd och Tottenham på Old Trafford. Två av toppkandidaterna inför säsongen som däremot båda presterat väsentligt under vad som förväntats av dem.

Det är en särskilt spännande match med tanke på att båda klubbarna ligger på precis samma poäng inför matchen, och att båda två har ett litet poänghopp upp till den så eftertraktade fjärdeplatsen i tabellen. Att vinna matchen vore naturligtvis guld värt, likaväl som det vore illa att förlora matchen.

Historiskt sett har Man Utd haft det förhållandevis lätt för Tottenham, inte minst på Old Trafford. Under Andre Villas-Boas managerskap så skedde en viss förändring här, med en Tottenhamseger och två oavgjorda. Det går att hitta taktiska skäl till det. Det ska bli intressant att se om Tim Sherwood kan följa i Villas-Boas fotspår mot Man Utd, eller om det blir ett återfall till gamla mönster.

Man Utd är ett lag till synes i form. Sedan den otroligt kostsamma dubbelförlusten mot Everton och Newcastle så har laget vunnit sina sex senaste matcher, varav fyra i ligan. Det här blir dock sedan dess det första riktiga provet mot ett så kallat topplag. Dessutom på hemmaplan, där Man Utd har varit oväntat skakiga den här säsongen.

Tottenhams form är något mer svajig. Brakförlusten mot Liverpool föranledde Villas-Boas avsked och sedan dess har Tim Sherwood förvaltat två vinster, en oavgjord och en förlust. En övergång till två anfallare har dock lett till att Tottenham gör fler mål än förut. Både mot Southampton och mot Stoke gjorde Tottenham tre mål.

Jag tycker mycket talar för en öppen, intensiv och chansrik match på Old Trafford.

:::

Arsenal kan så klart pusta ut lite efter två tuffa bortamatcher i rad, först mot West Ham och därefter mot Newcastle. Nu är det hemmamatch mot Cardiff, något som åtminstone på pappret låter som en betydligt lättare uppgift.

Pusta ut är väl emellertid just vad man inte riktigt har råd att göra i sådana matcher. Cardiff har även stundtals visat upp ett tätt defensivt spel, och i Dave Marshall så har Cardiff kanske den målvakt som hittills den här säsongen har imponerat mest av alla.

Ändå tycker jag Arsenal har visat mästartakter under julfotbollen. Först vänder man en hotande förlust borta mot West Ham under en intensiv halvlek, och därefter gör man det nödvändiga enda målet borta mot Newcastle. Sex poäng på de båda bortamatcherna är starkt.

:::

Liverpool lär få kämpa på hemmaplan mot Steve Bruce-dopade Hull, som går från klarhet till klarhet den här säsongen. Hulls fullständiga 6-0-demolering av Fulham i lördags visar på ett lag med god form och högt självförtroende, vid sidan av att normalt sett vara defensivt väldigt skickliga.

På samma sätt har Man City och Chelsea bortamatcher som båda på förhand ser väldigt komplicerade ut. Såväl Swansea som Southampton har ett spel med potential att ställa till stora problem för dagens mer illustra motståndare, och som också har gjort så under tidigare säsonger.

Om vi alltså ska sammanfatta förutsättningarna för Premier Leagues toppstrid så skulle jag säga att det här är en omgång där Arsenal borde kunna hoppas på att dra ifrån några poäng från flera av sina konkurrenter.

:::

Går vi till den minst lika täta bottenstriden så har vi en riktig rackarrysare på Craven Cottage mellan Fulham och West Ham, två lag som helt enkelt vägrar att hitta formen.

För West Ham är det den andra raka ”måstematchen” i botten av tabellen. Mot West Brom hittade de för all del målet själva, men ett försvar svårt drabbat av frånvarande spelare läckte likaså det som ett såll. Fulhams 0-6 borta mot Hull kan mycket väl leda till den inte helt vanliga situationen att en klubb byter manager två gånger inom loppet av en månad.

Alan Curbishley och Ray Wilkins lurar båda i vassen att ta över efter Rene Meulensteen, som utsågs till ersättare för Martin Jol.

Crystal Palace har chansen att ta tre blytunga poäng hemma mot Norwich. Tony Pulis har verkligen haft önskad effekt sedan han tog över Crystal Palace efter Ian Holloway, och laget har nu avancerat ovanför nedflyttningsstrecket, vilket få trodde skulle vara möjligt för bara ett litet tag sedan.

Vid vinst så halar de även in Norwich poängmässigt och drar på så vis in dem i nedflyttningsstriden. Fem lag skulle i så fall teoretiskt kunna ligga inom en poäng från varandra på vardera sidan av nedflyttningsstrecket, med en halv säsong kvar att spela.

Det kommer bli en infernaliskt spännande vår.

:::

Nyårsdagens matcher: Swansea vs Man City (13:45), Arsenal vs Cardiff, Crystal Palace vs Norwich, Fulham vs West Ham, Liverpool vs Hull, Southampton vs Chelsea, Stoke vs Everton, Sunderland vs Aston Villa, West Brom vs Newcastle, samt Man Utd vs Tottenham (18:30).

:::

Be Champions!!

Det hade ju kunnat vara en riktigt svår lista att göra om det tidigare modet med ensamma anfallare fortfarande hade varit så ensidigt populärt. Nu blir det ju lite lättare i och med att så många klubbar trots allt har hittat tillbaka till den här idén med två anfallare.

Mitt tidsperspektiv är som vanligt lite fluffigt. Det är inte bara under den här säsongen men det är inte heller någon matematiskt exakt bild över vilket par som är bäst genom tiderna. Huvudpoängen är att anfallsparet ska vara aktivt nu och låt oss säga att jag fäster mer vikt vid säsonger närmare tid än längre bak i tid.

Och jaja, jag vet, jag är biased. Jag har inte sett tillräckligt mycket av Laurent Koscielny och Per Mertesacker den här säsongen. Om jag hade gjort det så hade jag naturligtvis förstått att de är Premier Leagues överlägset bästa och mest produktiva anfallspar.

:::

(5) Gabriel Agbonlahor och Christian Benteke – Aston Villa

Big man och little man. Det vill säga den store spelaren som med kraft kan hålla upp bollen och sätta tryck mot motståndarmålet och den lille flinke och snabbe spelaren som är den perfekte komplementspelaren. Med den lilla skillnaden från stereotypen att både Benteke och Agbonlahor faktiskt också är tekniska spelare var och en för sig. Det är inte alltid som Aston Villas spel klickar, men när det gör det så bygger det ofta på att Benteke och Agonlahor driver igång lagets anfallsspel.

(4) Michu och Wilfried Bony – Swansea

Lite gränsfall på om detta är att betrakta som anfallspar i egentlig mening, men det funkar om vi tänker oss rena strikers tillsammans med anfallare som ligger mer djupt i planen. Så värst mycket speltid har inte de här spelarna fått tillsammans men de har demonstrerat att de hittar och komplementerar varandra alldeles utmärkt under hösten.

(3) Wayne Rooney och Robin van Persie – Man Utd

På pappret så ser det här ut som ett fullständigt bedövande anfallspar och många suktar ju också efter att de ska kunna börja spela tillsammans mer regelbundet den här säsongen. Sanningen är dock den att förra säsongen var van Persie strålande och Rooney lite upp och ned. Den här säsongen är Rooney fullständigt dominant men van Persie har varit hit och dit. Men stundtals fungerar det och då fungerar det alldeles fantastiskt. Som spelare verkar de även trivas tillsammans.

(2) Daniel Sturridge och Luis Suarez – Liverpool

En dödlig duo som går under beteckningen SAS. Huruvida några av de hårdaste som finns inom brittisk militär uppskattar att associeras med lätt fjolliga fotbollsspelare förtäljer inte historien, men som metafor för anfallsparets farlighet funkar det ju rätt väl. Suarez är naturligtvis en spelare i världsklass, men Sturridge är inte väldigt långt bakom och han har demonstrerat att han kan frodas i rätt miljö.

(1) Sergio Agüero och Alvaro Negredo – Man City

För mig är det inget snack om saken, Agüero och Negredo är Premier Leagues bästa anfallspar, med viss marginal. Båda är tekniska, och Agüero är mer teknisk än nästan alla, men Negredo har den där kvaliteten som är så otroligt viktig, att kunna ta den underordnade rollen och göra det där grovarbetet som banar väg både för honom själv men framför allt för partnern. Negredo är en underskattad spelare och tillsammans med Agüero och dennes genialitet så har Man City ligans bästa anfallspar.

:::

Be Champions!!

En liknande diskussion förs ofta på lagnivå. Så sent igår så hamnade jag till exempel i en diskussion som gick ut på att Sunderland ligger sist i tabellen eftersom de skulle ha sämre spelare än övriga lag. Sunderlands tabellposition både kan ha och har ett antal andra förklaringar än enbart lagets spelare och deras kvalitet, men det ingick liksom inte i förklaringsmodellen.

Det är naturligtvis inget ovanligt synsätt. Påfallande ofta diskuteras lags titelchanser med individuella faktorer samtidigt som mer institutionella faktorer glöms bort. Samtidigt ser vi inte minst den här säsongen att klubbar med samma manager som förra säsongen genomgående presterar bättre än övriga klubbar.

Gränsen mellan det individuella och det kollektiva i sådana här diskussioner är hårfin. Personligen fastnar jag ofta för den inte helt självklara frågan om det är spelarna som gör laget bra, eller om och i så sådana fall i vilken utsträckning som det snarare är laget som gör spelarna bra.

:::

Det nyanserade svaret på alla sådana öppna frågor är nästan alltid både och. Ett lag utan spelare av hög kvalitet kommer naturligtvis alltid vara begränsat, samtidigt som förmodligen ingen spelare i världen, hur bra han än är, kan prestera till sin fulla kapacitet utan en kollektiv struktur som underlättar och förstärker hans egna insats.

Föreställ er Man City. Det är ett lag vars hela utgångspunkt kan sägas vara idén att bra spelare skapar ett riktigt starkt lag. Och det går med facit i hand inte att bestrida logiken i det. Man Citys nästa steg dock, för att verkligen etablera sig i både England och i Europa, måste vara att hitta den kollektiva struktur som finns i t ex både Barcelona och Bayern.

Föreställ er istället Arsenal. Det finns få klubbar med ett mer uttalat kollektivt tänkesätt. Hade en spelare som Aaron Ramsey haft samma utvecklingskurva i en annan klubb än Arsenal? Det är inte helt sannolikt. Skulle Ramsey nu vara lika bra i till exempel Man City som han är i Arsenal? Också oklart. Samtidigt har Arsenals uppgång på senare år sammanfallit med fler köp av extern kvalitet.

Man Utd är ett annat talande exempel. Påfallande många har genom åren haft nedsättande saker att säga om kvaliteten på lagets spelare. Ändå har laget vunnit ligatitel efter ligatitel. Naturligtvis kan uppfattningen om lagets spelare vara vinklad, men självfallet kan det också vara så att flera av lagets spelare genom åren har höjts av den struktur och de institutioner som alltid funnits i Man Utd som klubb som fotbollslag.

:::

Exemplen syftar till att visa på att olika klubbar tämligen medvetet kan välja att positionera sig lite olika på en skala mellan individualism och kollektivism, och att det faktiskt kan vara ett sätt att skaffa sig konkurrensfördelar. Men kanske visar det också att de riktigt stora lagen måste uppnå en konstruktiv balans mellan det individuella och det kollektiva.

Klubben måste köpa eller utveckla spelare av hög kvalitet. Men laget måste också vara organiserat på ett sätt som maximerar dessa spelares output. I den gamla fotbollsvärlden var båda dessa uppgifter managerns ansvar. I den mer moderna fotbollsvärlden är den första uppgiften fotbollsdirektörens och den andra uppgiften managerns.

Det krävs dock ingen dumskalle för att inse att de båda uppgifterna är mycket nära sammanhängande. Så att det sparkas fler managers idag än vad det gjordes förr kan naturligtvis ses som en produkt just av att arbetet har delats upp på fler personer och funktioner. Med andra ord, en manager idag har samma ansvar men inte alls samma befogenheter.

:::

Dagens matcher: Everton vs Southampton (14:30), Newcastle vs Arsenal (14:30), Chelsea vs Liverpool (17:00), samt Tottenham vs Stoke (17:00).

Visst är det en ruggig söndag vi har framför oss med fyra matcher med mycket hög kaliber. På pappret har Tottenham den kanske mest överkomliga uppgiften men de har å andra sidan visat upp en förmåga att göra det svårt för sig själva hemma på White Hart Lane. Newcastle vs Arsenal och Chelsea vs Liverpool är naturligtvis två högintressanta matcher med konsekvenser för tabelltoppen, men rent fotbollsmässigt måste jag säga att Everton vs Southampton nog intresserar mig mest.

:::

Be Champions!!

Hönan eller ägget?! Är det så att managers får sparken för att deras klubbar ligger i botten av tabellen? Eller är det så att klubbarna ligger i botten av tabellen för att de alltför lättvindigt väljer att sparka sina managers? Det är en fråga utan något helt självklart svar.

Igår blev det alltså klart att den sjätte managern i Premier League får lämna sitt uppdrag. Detta alltså redan innan nyårsklockorna har ringt ut. Malky Mackay har befunnit sig i skottgluggen under en längre tid, egentligen hyfsat oförskyllt kan man tycka. Men Vincent Tan hade tydligen bestämt sig för att det var hans väg eller motorvägen.

West Brom är kanske ingen orimlig destination för Mackay. Cardiff skulle jag gissa kommer att försöka göra en Southampton, det vill säga hitta en up and coming kontinental manager att ta klubben framåt med hjälp av förmodat moderna spelidéer.

:::

Bakgrunden till konflikten i Cardiff är att klubben enligt Vincent Tan gick över sin transferbudget i somras. Totalt spenderade klubben £50m på nya spelare, vilket påstås vara cirka £15m för mycket. För detta fick klubbens ansvarige för rekryteringar, Iain Moody, tidigare sparken, och i och med att Moody var Malky Mackays närmaste man så fick han också del i skulden.

Detta är läget på ytan. Vad det naturligtvis likaväl kan handla om är en rent intern maktkamp där en ägare vill visa vem som bestämmer. Det är något svårt att tänka sig att en ägare inte har någon kontrollfunktion över hur mycket som spenderas i sin egen klubb. Helt missnöjd från ett fotbollsperspektiv kan man inte heller vara med att för £50m köpa spelare som Steven Caulker, Gary Medel och Andreas Cornelius.

Vincent Tan kan självklart till viss del peka på lagets resultat som ett skäl att ge Mackay sparken. Samtidigt är det svårt att förvänta sig mer. Men det stod skrivet i stjärnorna när Southampton i förrgår gjorde mos av Cardiff att den feta damen sjöng för Mackay. Det var ursäkten som Tan letade efter, men samtidigt ett naturligt utfall för ett lag och en manager demoraliserat av konflikten.

Oavsett vem som tar över efter Malky Mackay så är det ingen helt enkel uppgift som väntar. Ett nytt lag, en allt annat än spendervillig ägare, indragna i en nedflyttningsstrid en poäng ovanför strecket. Det måste bli en ung och hungrig och således riskvillig manager som tar på sig det jobbet.

:::

Givet det här med managersparkningar och uppfattningar om hur välförtjänt dessa beslut är så är det lite roligt att återkoppla till en sammanställning, gjord av Ed Thompson, över vilka klubbar som över- respektive underpresterar i antal poäng hittills under säsongen sett till hur höga deras lönekostnader är:

Det finns alltså tre klubbar som överpresterar i en betydelsefull utsträckning, nämligen Everton, Newcastle och Southampton. Övriga lag i toppen av tabellen presterar med andra ord ungefär som väntat. Om vi undantar Man Utd som så här långt onekligen har underpresterat ungefär i paritet med svenska pingisproffs.

Men alltså, sex klubbar har hittills den här säsongen gett sin manager sparken. Dessa är Tottenham, West Brom, Cardiff, Crystal Palace, Fulham och Sunderland. Av dessa är det alltså bara Fulham och Sunderland som i faktisk mening har underpresterat den här säsongen sett till sina lönekostnader. Där fanns det med andra ord goda skäl.

Cardiff har emellertid presterat i poäng exakt den mängd som de utifrån sina löneomkostnader kunde förvänta sig. West Brom har presterat några poäng färre men inte i sådan utsträckning att man med säkerhet kan säga att de har underpresterat. Där är problemet kanske snarare att man som klubbledning alltid förväntar sig att bli positivt överraskad, och när man inte blir det så ses det som en form av misslyckande.

Mer anmärkningsvärt är det i Crystal Palace och Tottenham, som båda faktiskt har levererat något fler poäng än vad deras lönekostnader till synes skulle motivera. Förvisso har några av Crystal Palaces poäng tillkommit efter att de gav Ian Holloway sparken. Men just i Tottenham framstår det som lite mer besynnerligt.

Det står ju i viss kontrast mot inte minst West Ham, som presterat rätt långt under vad deras lönekostnader utlovar, och som samtidigt befinner sig under nedflyttningsstrecket med ungefär halva säsongen spelad. Ändå behåller Sam Allardyce så här långt sitt jobb.

Den enda slutsatsen man kan dra av detta är att hur ett lag rent objektivt presterar inte verkar ha någon självklar koppling till en klubbs beslut att sparka eller inte sparka sin manager. Och i en förmodat rationell värld som vi tror oss leva i så är det i sig kanske en anmärkningsvärd slutsats.

:::

Dagens matcher: West Ham vs West Brom (13:45), Aston Villa vs Swansea, Hull vs Fulham, Man City vs Crystal Palace, Norwich vs Man Utd, samt Cardiff vs Sunderland (18:30).

Nedflyttningsstriden är vad som först och främst står på agendan idag. Sex lag befinner sig ju inom fyra poäng från varandra i botten av tabellen och idag möts fyra av dessa lag. West Ham har något av en måstematch hemma mot West Brom i dagens tidiga match, och i den sena matchen så måste Cardiff försöka samla ihop sig hemma mot Sunderland, som kanske fått luft under vingarna efter den något turliga bortasegern senast mot Everton.

Situationen är ändå något tillspetsad. För om vi antar att Sunderland och West Ham vinner idag, samtidigt som Crystal Palace och Fulham inte vinner, så befinner sig alltså de nämnda sex lagen samtliga inom spannet 16-17 poäng. Och tätare än så är det ju svårt att föreställa sig en bottenstrid. Då har vi dessutom ett läge där egentligen hela tabellens nedre halva är indragna i den så kallade nedflyttningsstriden.

:::

Be Champions!!

Man kan säga att Tottenhams beslut, rättare sagt Daniel Levys beslut får man förmoda, känns lite märkligt. Att ersätta Villas-Boas med just Tim Sherwood hade nog inte många förutsett. Det kan svårligen ha varit planen redan från början för då borde Tottenham ha redovisat den planen tidigt.

Alltså måste beslutet ha växt fram någon gång under veckan mellan den 16 december, när han tog på sig uppdraget som ställföreträdande, och den 23 december, när det meddelades att han blev mer fast på jobbet. Problemet är att vad som då ligger bakom beslutet kan bara vara två matcher, en förlust på hemmaplan i Ligacupen mot West Ham samt en bortavinst mot Southampton. Därefter spelade Tottenham under annandagen oavgjort hemma mot West Brom.

Med andra ord så här långt inte något facit som framstår som särskilt mycket bättre än vad Villas-Boas själv mäktade med. Sammantaget får man intrycket att beslutet att tillsätta Tim Sherwood är ett sådant här beslut som i efterhand kommer att framstå som antingen genialiskt eller fullständigt galet. Några mellanlägen lär vara svåra att finna.

:::

Samtidigt vore det dumt att klaga nu när en ung engelsk manager till sist får chansen på ett toppjobb inom engelsk klubbfotboll. Om man tidigare har beklagat att alltför få klubbar vågar ta en chans i det avseendet så hackar man av den gren man själv sitter på om man kritiserar en klubb som Tottenham när de väl gör det.

Tim Sherwood är heller inte riktigt samma typ av tillsättning som tidigare unga brittiska managers, ofta i form av före detta spelare, som slängs in på sina första uppdrag i Premier League utan någon egentlig erfarenhet alls. Dessa misslyckas ofta. Här tänker jag exempelvis på personer som Alan Shearer, Gareth Southgate och Roy Keane. Vars enda egentliga kompetens består i att tidigare ha varit stora spelare. Alltför vanligt inom engelsk fotboll.

Tim Sherwood har sedan sin spelarkarriär gått coachsvängen, vilket troligtvis är en mycket värdefull väg att ta, om man vill bli en verkligt framgångsrik manager inom toppfotbollen. Att göra den så kallade marktjänsten kan vara segt, men betalar sig i längden.

:::

Det finns dock andra skäl att se tillsättningen av Tim Sherwood som Tottenhams manager i ett positivt ljus. Man kan hävda att ett av de större problemen med Andre Villas-Boas managerskap var att han helt och hållet försökte omforma Tottenham efter sin egen kontinentala spelmodell, och att Tottenham i någon mening kanske var på väg att förlora lite av det som gjort dem speciella.

Tottenhams framgångar under senare år har till stor del byggt på deras hyfsat klassiska brittiska prägel. Det har varit hårt, det har varit snabbt, det har varit hög intensitet och blixtrande spelvändningar. Det har varit ett effektivt utnyttjande av kanterna. I en tid när många engelska storklubbar apar efter den europeiska fotbollen så vann Tottenham på att behålla sin identitet och kulturella särprägel.

Med Villas-Boas befann sig Tottenham i något av ett ingenmansland. Med Tim Sherwood markerar Tottenham å andra sidan en tillbakagång till det mer stilrent brittiska. Det är ingen tillfällighet att Tottenham plötsligt började spela med två anfallare efter Villas-Boas avsked, lika lite som det är en tillfällighet att Tottenhams spel blev både snabbare och mindre centraliserat.

Nu återstår frågan om Tottenham fortfarande har kvar spelartyperna i laget för att göra en sådan spelmodell framgångsrik. I vilken utsträckning är ett sådant spelsystem beroende utav extraordinära spelare såsom Gareth Bale för att vara framgångsrikt? Vi kan vara rätt övertygade om att vi kommer få i alla fall ett svar på det under den här säsongen.

:::

Annandagsfotbollen såg mängder med vändningar. Man Utd gjorde ännu en sådan där typisk match för dem när de vände 0-2 borta mot Hull till seger. Även Arsenal vände ett underläge på bortaplan på ett imponerande sätt. Man City förblir utan poängtapp på hemmaplan efter att ha vänt 0-1 mot Liverpool till seger. Ett resultat vilket de i och för sig måste vara nöjda med.

Domarinsatserna var annars i fokus under annandagen. Brendan Rodgers riktade en rejäl bredsida mot domartrion på Etihad. Något orättvist kan jag tycka. Visst var det fel att blåsa för offside men i övrigt så bör nog Liverpool främst gräma sig över missade chanser snarare än dåliga domslut. Också Stoke och Everton ansåg sig ha skäl att svära över domarinsatserna, med några billiga röda kort som ställde till det för dem.

Mest anmärkningsvärt är dock hur annandagen såg till att täta till det i nedflyttningsstriden. I och med Sunderlands och Crystal Palaces vinster, och Cardiffs och West Hams förluster, så befinner sig nu sex lag i botten av tabellen inom fyra poäng från varandra. Botten av tabellen är precis lika infernalisk som toppen.

Ingen rast och ingen ro. Redan imorgon fortsätter ligafotbollen som nu rullar på i ett furiöst tempo. Det är då den nittonde omgången som inleds och avslutas dagen därpå och därmed har halva ligasäsongen klarats av. Då är det hög tid för en av den här bloggens snart traditionella statistiska genomgångar av säsongen så här långt.

:::

Be Champions!!

Tvärtom. Redan idag bränner vi iväg en hel ligaomgång, under den för engelsk fotboll så klassiska annandagsfotbollen. Det är en dag som puttrar på medelhög värme innan den under kvällen når kokpunkten när Man City drabbar samman med Liverpool på Etihad. Toppmöte i ligan alltså och vinnaren i det mötet kan mycket väl leda ligan efter julhelgen.

Bara några dagar senare drar ännu en omgång igång. Här duger med andra ord inte att sitta och rulla tummarna. En dag är alltså vad vi kan tillåta oss när det gäller att titta tillbaka. Sammanfattningen sker i form av lite olika och inte av varandra beroende kategorier och en fördel med det är så klart att det öppnar upp för er att bidra med era egna kategorier, eller synpunkter på de val jag har gjort.

:::

Årets prestation: Liverpool, 5-0 vs Tottenham (a). Om det är något lag som stått för rena kölhalningar under senare säsonger så har det varit Man City. Att dock som Liverpool åka iväg på bortaplan mot ett lag som alla tippat före dem i tabellen inför säsongen och drämma till dem med fem mål med mersmak är en makalös prestation.

Årets succé: Southampton. För rätt precis ett år hade Southampton precis börjat hitta fötterna i Premier League även om de fortfarande var indragna i en nedflyttningsstrid som inte alla trodde de skulle klara. Klubbledningens beslut att sparka Nigel Adkins sågs på med förvåning. Med Mauricio Pochettino som manager har klubbens framgångar stigit rakt uppåt, även om det nu verkar som om de första riktiga problemen har börjat infinna sig.

Årets fiasko: Sunderland. Med sju omgångar kvar av förra säsongen så lyckades den kontroversiella Paolo Di Canio rädda Sunderland kvar i Premier League och genomförde under sommaren stora och kostsamma personalreformer i klubben. I tät följd uppstod dock bråk och konflikt inom klubben och det dröjde inte länge innan också Di Canio fick gå. Sunderland ligger kvar i botten av tabellen, med tio poäng på 17 matcher.

Årets gräl: Gary Neville och Jamie Carragher. Jag kan inte bestämma mig för om gnabbet mellan de båda röda ikonerna är äkta eller om det är iscensatt för bästa möjliga TV-dramaturgi. Kanske är det en positiv kritik att det inte är helt lätt att avgöra. Pikarna haglar dock och man påminns inte så lite om de omaka kommentatorsparen inom amerikansk wrestling.

:::

Årets manager: Brendan Rodgers. Det finns några kandidater att välja på. Alex Ferguson som vinner ligan under sin sista säsong. Arsene Wenger som åter verkar ha hittat gnistan med Arsenal. Mitt val faller ändå på Rodgers som mot mångas förväntan har fört Liverpool tillbaka till toppen av tabellen och som i min mening har tillfört ett bra mått av rätt slags uppkäftighet, till skillnad från arrogans, till klubben igen.

Årets spelare: Luis Suarez. Det är på alla sätt svårt att bortse från Suarez, även om där finns konkurrenter så klart. Gareth Bale kanske är värd att nämna. Men Suarez är inte bara en gudabenådad spelare, han befinner sig ständigt i centrum också av helt andra skäl, ibland i positiv mening men desto oftare i negativ mening. Sällan har en enda spelare representerat en hel klubbs vägskäl mellan succé och misslyckande.

:::

Årets målvakt: Hugo Lloris. Helt lätt är det inte att hitta målvakter som sticker ut i Premier League, där de flesta lag faktiskt har mycket kompetenta målvakter. Jag fastnar ändå för Lloris som jag tycker på ett förtjänstfullt sätt har etablerat sig i Tottenham, ett av ligans topplag, och som har bidragit med några framstående prestationer under det gångna året.

Årets back: Leighton Baines. Har haft en något tuff höst, inte minst på grund av skador. Under det han har spelat så har han dock varit en värdefull kugge i Evertons lag, och det är kanske inte märkligt att Everton kämpade så för att behålla honom. Under våren var hans bidrag dock stort under en säsong när han som i huvudsak defensiv spelare var den som skapade flest målchanser för sitt lag i hela ligan.

Årets mittfältare: Michael Carrick. I en uppsjö av mittfältare i Premier League så är det Carrick som under det gångna året har utmärkt sig. Stundtals utskälld har han varit, förbannad med egenskaper och kvaliteter som tenderar gå alla utom de mest insatta förbi. När Man Utd vann sin 20:e ligatitel under våren så var det dock han och ingen annan som var den drivande kraften bakom det.

Årets anfallare: Luis Suarez. När Suarez först kom till England och Premier League så var de flesta överens om att han var en bra spelare, men de flesta såg honom nog mest som en tekniker och mycket riktigt fick han inledningsvis kritik för att missa för många målchanser. I det påminner han inte så lite om Cristiano Ronaldo i början. Även fortsättningen påminner. Mål i massor, mål i mängder, mål från vänster och mål från höger.

:::

Årets hjälte: Arsene Wenger. Det är egentligen ofattbart hur mycket skit som Wenger har fått utstå genom åren. Visst har viss kritik varit befogad, men inte i den formen och framför allt inte från de egna leden. Det är på sitt sätt glädjande att under hösten ha fått bevittna Wengers återupprättelse, inte minst nu när han är Premier Leagues grand old man. Han har hela tiden trott på sin fotbollsmodell och med vissa modifikationer så är det också med denna modell som han nu skördar framgångar.

Årets wanker: Vincent Tan. Mannen som har gett vatten på kvarn till alla gnällspikar som vill gnälla på ägarskapet inom engelsk fotboll. Vad ska man hitta på som ägarrepresentant när den egna klubben, Cardiff i det här fallet, har vunnit The Championship och tagit sig upp i Premier League, får en okej start där och har värvat genomgående bra under sommaren, och har goda chanser att hålla sig kvar? Jo, man skapar naturligtvis konflikt och intriger inom klubben för att visa att man själv bestämmer. Lite godtyckligt sparka folk och offentligt förolämpa sin framgångsrike manager.

:::

Årets genombrott: Ross Barkley. Engelsk fotbolls allra senaste gullegris kommer från Everton, precis som för tio år sedan Wayne Rooney gjorde. Med tanke på att vi befinner oss mitt under brinnande VM-säsong så kommer så klart hysterin runt Barkley bara att fortsätta.

Årets comeback: José Mourinho. Egentligen är jag frestad att ta upp John Terry här, som under ett par säsonger har sett död och begraven ut. Men med Mourinhos återkomst så har Terry också fått luft under vingarna, och visst har Premier League blivit färggladare med Mourinho, även om han har lugnat ned sig rejält sedan sist.

Årets adjö: Alex Ferguson. Fattigare blev dock Premier League när Alex Ferguson i slutet av förra säsongen meddelade att han gjort sitt som manager i Man Utd. I mer än ett kvarts sekel var Ferguson en lika självklar del av engelsk fotboll för oss alla som julskinka och Kalle på julafton. Omöjligt att föreställa sig utan.

Årets värvning: Mesut Özil. Bästa och sämsta värvningar får vi vänta med, men att Özil i någon mening var i alla fall årets värvning går inte att förneka. När Atlas i form av Arsenal och Arsene Wenger till sist ryckte på axlarna och slog till så skakade och darrade världen. Det var en värvning som signalerade ambition där sådan tidigare saknats och som gav laget ett självförtroende som varat under hela hösten.

:::

Årets mest överskattade: Andre Villas-Boas. En gång brukar sägas vara ingen gång, men vad är i så fall två gånger? Han har i flera omgångar benämnts The Next One och setts som ännu en Mourinhouansk wunderkind, men i England och i Premier League har han tvivelsutan avslöjats. För rigid och oanpasslig i sitt fotbollstänkande och uppenbarligen inte den bästa på att hantera en klubbs interna relationer eller politik. Det är svårt att se honom få en ny chans i England, om inte Man Utd tänker sig att det är tredje gången gillt.

Årets mest underskattade: Rafa Benitez. Det gångna årets mest otacksamma jobb måste ha genomförts av Benitez i Chelsea. Det var egentligen inte mycket han misslyckades med men ändå fick han utstå fansens spe. Han presterade bättre än sina företrädare, tog laget till Champions League, spelade bra fotboll på vägen, hade några magiska cupmatcher och vann Europa League. Fare thee well and adieu, you ladies of Spain!

:::

Dagens matcher: Hull vs Man Utd (13:45), Aston Villa vs Crystal Palace, Cardiff vs Southampton, Chelsea vs Swansea, Everton vs Sunderland, Newcastle vs Stoke, Norwich vs Fulham, Tottenham vs West Brom, West Ham vs Arsenal, samt Man City vs Liverpool (18:30).

Liverpools belöning för sin serieledning inför julhelgen är två snabba matcher på rad borta mot först Man City och därefter Chelsea. Först ut ikväll alltså och där ges vi verkligen prov på Liverpools egentliga titelambitioner och på vad Luis Suarez mäktar med mot tuffast möjliga motstånd. Man Utd ger sig också in i en tuff dubbelmacka med två bortamöten på tre dagar, först nu mot Hull och därefter mot Norwich. Arsenal möter också West Ham och söker sin första vinst på tre matcher.

:::

Be Champions!!

Arsenal har under en längre tid haft täten i Premier League. Men om de förlorar ikväll så faller de ifrån den första plats i tabellen som de haft i nästan tio omgångar ned till en fjärdeplats. Även om de får oavgjort så kommer de att tappa serieledningen till Liverpool. För Arsenal handlar det också om att undvika en andra raka förlust i ligaspelet. Först mot Man City, och nu mot Chelsea.

Från första till fjärde plats med andra ord. Det vore ju inte precis någon trevlig julklapp. Å andra sidan är det svårt att tänka sig en bättre julklapp än att besegra Chelsea och gå in i julhelgen i serieledning.

:::

En sak som talar för Arsenal den här säsongen är Arsene Wenger, laget som kollektiv och för all del också kvaliteten på deras spelare. En sak som talar mot Arsenal är deras egen historia. Det är alltid svårare att vinna en titel för första gången och för det här laget är det den första titeln de jagar.

Det var åtta och ett halvt år sedan Arsenal vann någon form av titel. En titelchans den här säsongen har redan försvunnit. Som utav en händelse så var det då Chelsea som satte stopp för den, genom att vinna med 2-0 på Emirates i Ligacupen. Kan Chelsea sätta käppar i hjulet även denna gång?

Då kringgärdades både matchen och därefter resultat med de sedvanliga ursäkterna kopplade till Ligacupen. Reservbetonade lag, en betydelselös cup och så vidare. Den här gången finns inga ursäkter. Både för Arsenal och för Chelsea, både för Arsene Wenger och för José Mourinho, så är dagens match av allra högsta vikt.

:::

I och för sig kan man tycka att det är Chelsea som har både mest att förlora och mest att bevisa den här matchen. Det är de som ligger på femte plats i tabellen och det är de vars spel har haltat betänkligt hittills under säsongen. Å andra sidan vet de att de oavsett vad som sker ikväll kommer befinna sig allra minst på sin nuvarande femteplats, med ett inte överdrivet högt hopp upp till toppen av tabellen.

Chelsea har dessutom bortamatch, och då finns egentligen alltid, i alla fall i möten med övriga topplag, lite mindre att förlora. Arsenal däremot spelar på hemmaplan, och om man är ett lag med ambitioner att vinna ligatiteln så måste målet alltid vara att vinna på hemmaplan. På sitt sätt kanske särskilt just mot övriga topplag. Att försätta möjligheten att dra iväg tre poäng utöver den psykologiska vinsten är i sig en förlust.

Och som sagt, vid förlust så sjunker Arsenal i ligatabellen från första plats till fjärde plats. Deras position vid ett sådant utfall vore kanske rent matematiskt något bättre än Chelseas motsvarighet, men rent moraliskt för fortsättningen av ligaspelet troligtvis sämre.

Spännande kommer det hur som helst att bli.

:::

Bloggen speglar som vanligt dess studieobjekt. Den engelska fotbollen är känd för att inte ta något uppehåll under julen och över nyår. Det gör således inte heller den här bloggen. Den engelska fotbollen liksom Englandsbloggen är helt enkelt inte som alla andra.

Under julafton och juldagen får ni dock klara er helt på egen hand. Redan till annandagen återvänder dock bloggen, vilket bör ses som självklart i och med den då klassiska engelska annandagsfotbollen. Boxing Day. Då ska jag försöka mig på att sammanfatta det engelska fotbollsåret.

En titt bakåt med andra ord. Men jag försöker alltid att titta framåt och därför vore det trevligt med era önskemål vad gäller kommande bloggar, ämnen och innehåll för det kommande året.

:::

God Jul!!

Southampton är annars en av den här säsongens allra mest positiva upplevelser, uppvisandes ett spel som inte bara är väldigt trevligt att titta på utan som också presterar de nödvändiga resultaten. Visst har resultaten under de senaste fem omgångarna varit svaga, ingen vinst och två oavgjorda, men Southamptons motstånd har också varit mördande med matcher mot Arsenal, Chelsea och Man City på kalendern.

I slutänden så har Tottenhams och Southamptons båda säsonger så här långt landat dem på ungefär samma ställe i tabellen, det vill säga runt mitten av den övre halvan. Men sett till spelarmaterial och förväntningar så är det så klart ett betydligt sämre facit för Tottenham än för Southampton, så de båda lagens resultat måste värderas därefter.

:::

En ytlig granskning av Tottenham och Southampton skulle antyda att det är två lag som påminner en del om varandra. Båda lagen har ett spel som är baserat på bollinnehav, centrala delar utav såväl Mauricio Pochettinos som Andre Villas-Boas spelidéer.

Idén om att maximera det egna bollinnehavet är en av de mest påtagliga exporterna från Barcelonas omåttliga framgångar under de senaste fem åren, många har stirrat sig blinda på Barcelonas statistik över bollinnehav, beundrat dess offensiva såväl som defensiva fördelar, kanske i sådan utsträckning att de börjat betrakta bollinnehavet som ett värde i sig självt.

Samtidigt bygger denna syn på bollinnehavet lite på ett missförstånd. Det som var unikt och så förödande effektivt för Barcelona var inte bollinnehavet i sig utan hur de som lagkollektiv pressade motståndarna för att omedelbart vinna tillbaka bollen.

Det här är en av nycklarna till Southamptons framgångsrika spelmodell ända sedan Pochettino tog över klubben för snart ett år sedan. Det är ingen tillfällighet att inte minst ligans bättre lag har haft det förhållandevis svårt mot Southampton. De är inte vana vid den höga pressen. I Tottenhams bästa stunder har pressen också varit deras styrka, men de är mindre konsekventa i det här sammanhanget.

:::

Jag skulle vilja hävda att det finns en annan viktig aspekt som särskiljer Tottenham och Southampton, och som är nödvändig för att göra en taktik baserad på bollinnehav effektiv. Nämligen att hela tiden sträva framåt i planens riktning snarare än bakåt.

När Southampton vinner tillbaka boll så är deras första tanke alltid att försöka få fram bollen till någon av Adam Lallana, James Ward-Prowse, Jay Rodriguez eller Rickie Lambert. De försätter motståndaren i tidsnöd. Vi har å andra sidan kunnat se spelare som Lewis Holtby och Erik Lamela i Tottenham i första hand rikta sin första passning bakåt i planen, och mittfältet har i hög utsträckning varit sidledsspelande. Motståndaren ges tid.

”Look to the front!” är en sedan länge etablerad brittisk militär strategi, och den är tillämplig också på fotbollsplanen.

Tankarna om bollinnehav inom fotbollen har tagits till överdrift. Man vinner inga fotbollsmatcher för att man har bollen inom laget 60% eller mer av tiden. Bollinnehav i sig blir meningslöst om det inte på något sätt omsätts i att laget skapar chanser och är någorlunda effektiva på att omvandla dessa chanser till mål.

Tottenham har haft problem med det andra ledet i den fotbollsekvationen. Ett antal 1-0-vinster med sena mål, ett par gånger på straff, har delvis dolt det förhållandet. Istället har man något klichébetonat pratat om mästarkvaliteten i att vinna matcher på just det sättet. Andre Villas-Boas fastnade i Tottenham precis som i Chelsea i en överdriven tilltro till bollinnehavets magiska egenskaper.

På vilket sätt skulle det, kan man fråga sig, vara mindre mästarkvalitet att vinna matcher genom att blåsa motståndet av banan? Exempelvis genom 4-1 mot Man Utd, 6-0 mot Tottenham och 6-3 mot Arsenal. Samtliga förvisso på hemmaplan men samtliga också mot direkta konkurrenter.

Man City är det lag som den här säsongen bäst visar värdet med en framåtriktad och målchansorienterad fotboll. Kombinerat med en god defensiv. Det är i slutänden därför de med all sannolikhet kommer att vinna ligan den här säsongen.

:::

Dagens matcher: Southampton vs Tottenham (14:30) och Swansea vs Everton (17:00).

Skön söndagsunderhållning idag. Southampton mot Tottenham är en intressant match mellan två lag på den övre halvan som båda försöker hitta tillbaka till ett positivt momentum. Mauricio Pochettino är också en manager som nämnts som en av Andre Villas-Boas möjliga efterträdare. Matchen på Liberty Stadium ska också bli spännande att se mellan två lag som båda försöker spela en konstruktiv fotboll.

:::

Be Champions!!

Spartacus utspelas naturligtvis under tiden för det Romerska imperiet, vi rör alltså cirka 2,000 år tillbaka i tiden. Spartacus är en serie som först och främst gestaltar gladiatorer och deras kamp på den tidens arenor. Den här tidens arenor heter Anfield, Nou Camp och Old Trafford, och dagens gladiatorer är istället fotbollsspelare.

Likheterna är många och slående.

Gladiatorerna tillhörde särskilda hus eller stall precis som fotbollsspelare tillhör klubbar. Precis som spelare kan bli sålda mellan klubbar så var det vanligt att de främsta gladiatorskolorna samlade på sig de bästa och mest populära gladiatorerna. Precis som gladiatorerna så bestäms en fotbollsspelares värde i någon mening av hur uppskattad han är av den publik han uppträder inför.

Precis som gladiatorerna i praktiken var en annan form av slavar så är dagens fotbollsspelare livegna under de kontrakt de skriver med klubbar, om än väldigt välavlönade livegna.

:::

Det är med andra ord ingen liten nyhet att Luis Suarez har skrivit på ett nytt kontrakt med Liverpool, vilket var en nyhet som nådde fram till våra öron under gårdagen.

Liverpool måste naturligtvis betrakta det som en stor seger. Luis Suarez var en av den här sommarens mest påträngande transfersagor, där inte minst hans koppling till Arsenal väckte såväl vrede hos Liverpoolfansen som, med tanke på Arsenals bud, viss muntration hos omvärlden.

Att Luis Suarez nu har skrivit på ett nytt kontrakt med Liverpool innebär helt säkert en rejäl löneökning för honom själv, det har under veckan viskats om att Liverpool gör honom till en av världens bäst betalda. Men genom att på det viset också binda sig till klubben så blir naturligtvis Liverpools förhandlingsläge omedelbart mycket bättre.

Att Luis Suarez väljer att skriva på ett nytt kontrakt måste också innebära att han nu värderar Liverpool högre än vad han gjorde i somras. Där finns alltså ett konkret och högst påtagligt värde med den väldigt positiva säsongsinledning som Liverpool har svarat för.

Liverpool har i en av världens bästa spelares ögon förvandlats till en genuin Champions League-kandidat, och klubbens värde på spelarmarknaden har naturligtvis ökat därefter.

:::

Att Luis Suarez skriver på ett nytt kontrakt med Liverpool är naturligtvis inte någon bra nyhet för de Arsenalsupportrar som möjligen hoppades på ett nytt försök att värva spelaren i januari.

Dels så låg Arsenals attraktivitet för Luis Suarez i somras i att de spelade i Champions League, vilket nu Liverpools möjligheter att göra bedöms som lika goda. Därmed sjunker Suarez intresse för Arsenal. Dels så medför det nya kontraktet att Liverpool är mindre pressade ekonomiskt och att en köpesumma måste uppgå till för Arsenal helt orimliga nivåer.

Arsenals naiva förhoppning i somras var att en kontraktsklausul skulle göra det möjligt för dem att värva Luis Suarez även mot Liverpools vilja. Den förhoppningen visade sig felaktig. Man måste räkna med att ett nytt kontrakt inte bara innebär högre lön för Luis Suarez, utan också ett högre skydd för Liverpool i form av en betydligt svettigare eventuell liknande klausul.

Sämre på att förhandla kontrakt än så är knappast Liverpool. Eller för den delen någon fotbollsklubb.

Och här kommer ett resonemang som känsliga Arsenalsupportrar bör avhålla sig från att läsa. Även om klubben skulle lägga upp den summa som krävs för att tvinga eller övertyga Liverpool att acceptera budet, så kommer de ändå inte kunna värva Luis Suarez, eftersom andra och större klubbar i så fall kommer att matcha deras bud.

Arsenal är inte en klubb till vilken en spelare som Luis Suarez går. Går han från Liverpool så går han till klubbar som Real Madrid, Barcelona eller möjligen Man City och Chelsea. Arsenal kan hävda att de värvade Mesut Özil i somras, men det berodde till största delen på att Real Madrid inte ville ha honom kvar och att inga andra större klubbar var intresserade.

Arsenal gör rätt i att leta anfallsalternativ. Det är emellertid slöseri med tid och resurser att fortsätta jaga Luis Suarez.

:::

Dagens matcher: Liverpool vs Cardiff (13:45), Crystal Palace vs Newcastle, Fulham vs Man City, Man Utd vs West Ham, Stoke vs Aston Villa, Sunderland vs Norwich, samt West Brom vs Hull.

Liverpool möter alltså Cardiff och man kan kanske tänka sig att Luis Suarez firar sitt nya kontrakt med att stänka in ett par baljor. Man Utd återvänder till Old Trafford och måste på något sätt försöka återfinna sitt självförtroende på hemmaplan om de ska kunna börja stiga uppåt i tabellen. Sunderland har en väldigt viktig match för dem hemma mot Norwich.

Håll även ögonen öppna på den tidiga Championship-matchen, det tidiga toppmötet mellan serieledarna Queens Park Rangers och serietrean Leicester City. Två av huvudkandidaterna till uppflyttning.

:::

Be Champions!!

Metoden att byta manager av egentligen vad som helst för skäl eller svepskäl har blivit allt vanligare med tiden. Det kan handla om ett genuint missnöje med lagets resultat. Det kan handla om att vilja följa fotbollens moden och trender. Det kan handla om rent politiska maktspel inom klubbarna, någon vill visa vem det är som egentligen bestämmer.

Just precis som den engelska fotbollen är på väg att ge sig in i den hektiska julperioden så är det naturligtvis fler managers som sitter i farozonen. Både West Brom och Tottenham är naturligtvis på jakt efter fullvärdiga ersättare till flyktade Clarke och Villas-Boas. Andra managers såsom Mark Hughes och Sam Allardyce borde rimligtvis ha lite svårt att slappna av vid julbordet.

Men hur ser det ut då, om vi skulle göra en så kallad managerbarometer för Premier League – vilka managers sitter egentligen säkrast på sina poster och vilka befinner sig mest i farozonen för att få lämna sitt jobb någon gång under säsongens närtid?

:::

STORMVARNING

(1) Malky Mackay, Cardiff. Har hamnat i en segsliten konflikt med Vincent Tan, ägarens representant i klubbledningen. Först sparkades en av hans medhjälpare och nu har han själv enligt uppgift uppmanats att säga upp sig. Det bådar inte gott för Mackays framtid i Cardiff 

(2) Sam Allardyce, West Ham. Ger ett pressat intryck i intervjuerna. West Ham ligger lite smårisigt till i Premier League-tabellen och trycket från klubbledningen är stort vad gäller att hålla sig kvar. Allardyce har aldrig varit något populärt val bland West Ham-fansen.

(3) David Moyes, Man Utd. Den lilla pojken inuti mig vill tro att Man Utd inte är en klubb som sparkar en ny manager efter bara en säsong eller mindre. Men resultaten har varit så svaga att risken finns och analysen är inte svår att göra att Fergusons handplockade efterträdare kanske var för handplockad för sitt eget bästa.

LÅGTRYCK

(4) Chris Hughton, Norwich. Har gjort ett bra jobb med Norwich och det ser ut som om Norwich kommer ha en god chans att hänga kvar i Premier League också den här säsongen. Samtidigt är det lätt att få känslan att Norwich heller inte går framåt, och om det då börjar blåsa snålt under en period så drabbar det ofta managern.

(5) Gus Poyet, Sunderland. Det sägs ofta att det mest förnedrande för en fotbollsspelare är att bli inbytt i en match för att därefter bli utbytt i samma match. Om Poyet skulle få sparken under säsongen så har han väl i så fall drabbats av managerns motsvarighet. Något säger mig att om Sunderland åker ur så gör de det med Poyet med rodret, men ser situationen tillräckligt illa ut så kan det bli byte tidigare.

(6) Mark Hughes, Stoke. Har haft svårt att få Stoke att lyfta efter att han tagit över klubben från Tony Pulis. Har experimenterat med en ny och mer expansiv spelstil utan att egentligen lyckats få någon riktig kvalitet och flyt i det hela.

(7) Alan Pardew, Newcastle. Den här säsongens resultat borde egentligen tala till Pardews fördel och lite tyder egentligen på att Pardew skulle kunna få sparken. Men Mike Ashley, Newcastles ägare, är nyckfull och rapporter säger att Ashley och Pardew inte kommer särskilt bra överens.

MOLNIGT OCH MULET

(8) Rene Meulensteen, Fulham. Det påminde lite om vargen som generat dolde sina huggtänder när Meulensteen uttryckte sin förvåning över att Jol fick gå från Fulham. Han var i så fall den ende som var förvånad. Någon effekt har han ändå haft på Fulham som spelat märkbart bättre under Meulensteens ledning.

(9) Manuel Pellegrini, Man City. Det är svårt att föreställa sig att Pellegrini får sparken i nuläget. Trots allt har han tagit Man City till Champions League-slutspel och laget har hugg i Premier League. Men förlorar Man City mot Barcelona i Champions League och misslyckas med att fånga upp Arsenal så kan det visa sig att inte heller Pellegrini var holistisk nog.

(10) Paul Lambert, Aston Villa. Lamberts Aston Villa har under dennes tid i klubben gjort stadiga framsteg. Laget befinner sig nu mitt i Premier League-tabellen och optimismen är hög bland Aston Villas supportrar. Det får ses som väldigt osannolikt att Lambert riskerar sparken.

(11) José Mourinho, Chelsea. Att plocka tillbaka Mourinho till klubben var något av ett prestigeprojekt och det är svårt att föreställa sig Roman Abramovich bestämma sig för att ge Mourinho sparken. Chelseas spel haltar dock och det är oklart om Abramovich skulle uppskatta den mer defensiva hållning som kanske är nödvändig om Chelsea ska kunna hävda sig i ligatoppen.

MILD BRIS

(12) Tony Pulis, Crystal Palace. Har gjort någon form av mikrosuccé under sin hittills mycket begränsade tid i klubben. Crystal Palace såg ligamässigt döda och begravna ut innan Pulis kom till klubben, men ett antal segrar på rad har gett laget självförtroende och förnyat hopp i nedflyttningsstriden.

(13) Mauricio Pochettino, Southampton. Pochettino får sägas ha gjort en stor succé med Southampton under sitt år som manager för klubben. Lagets placering på Premier Leagues övre halva känns inte alls som någon tillfällighet och Pochettino är handplockad av Nicola Cortese, klubbens främsta ledningsgestalt.

(14) Michael Laudrup, Swansea. Den här säsongen känns så här långt betydligt mindre lyckad för Swansea än den förra. De sladdar i ligan, de slarvade bort gruppsegern i Europa League och de är ute ur Ligacupen. Ändå är det svårt att se Swansea sparka en manager som Laudrup. Namnet är nästan större än klubben.

VINDSTILLA

(15) Brendan Rodgers, Liverpool. Det är så klart omöjligt för Liverpool att sparka den manager som under de senaste 25 åren ser ut att vara den med den mest realistiska möjligheten att återföra klubben till forna tiders storhet. Det har varit en supersäsong så här långt för Rodgers, och det är inte många som sitter säkrare än han.

(16) Roberto Martinez, Everton. Har gjort Evertons övergång från David Moyes närmast sömfri, på flera sätt får man också säga att Everton har höjt sig betydligt. Everton presterar bra och även om lagets resultat skulle störtdyka framöver så är Evertons klubbledning en av ligans allra mest tålmodiga.

(17) Steve Bruce, Hull. Ansvarar för den nykomling den här säsongen som allmänt sett ansågs ha sämst chanser att hålla sig kvar i Premier League, men är paradoxalt nog den ”nye” manager som efter 16 spelade omgångar sitter säkrast i båten. Han har gjort ett strålande jobb med små resurser i Hull vars klubbledning snarare hoppas att inte han själv väljer att lämna klubben.

(18) Arsene Wenger, Arsenal. Osparkbar. Om han tidigare var delvis omotiverat ifrågasatt så är han nu desto mer älskad och uppskattad. Det ser ut som om han till sist, efter flera långa år, har börjat få ihop sitt spelarkollektiv igen och lagets prestationer ser ut därefter. Ingen sparkar Wenger.

:::

Be Champions!!

Kvartsfinalerna bjöd alltså på två rejäla överraskningar. Sunderland slog ut Chelsea och West Ham slog ut Tottenham. Det bevisar trots allt något vi möjligen redan visste om Ligacupen. Att det är en turnering som numer alla lag har en god chans att vinna. Det är en av få titlar som faktiskt är tillgängliga för alla Premier League-klubbar.

Semifinalerna lottades senare under onsdagskvällen. Det resulterade i att Man City möter West Ham och Sunderland möter Man Utd. Det kan tyckas som om det är upplagt för en drömfinal och Manchesterderby i finalen. Men jag är inte så säker. West Ham verkar ha något på gång och fördelen att få avsluta på hemmaplan ska inte underskattas.

Jag sticker ut hakan och säger att Ligacupfinalen på Wembley den februari spelas mellan West Ham och Man Utd.

:::

Big Sam. Sam Allardyce såg mer än lovligt pompöst nöjd ut efter matchen mot Tottenham. Det är naturligtvis en stor bedrift av West Ham att ta sig till Ligacupens semifinaler.

Det är naturligtvis balsam för honom. Allardyce har blivit alltmer ifrågasatt i och med att West Ham har det kämpigt i Premier League, där de balanserar farligt nära nedflyttningsstrecket.

Det brukar vara så med managers som Sam Allardyce och deras sätt att spela fotboll. Fansen och klubbledningarna tolererar det så länge det producerar de önskvärda resultaten. Men det är ett stöd som är en mil brett men en millimeter djupt. Så fort resultaten börjar hacka så hackar också stödet.

Vad som i det avseendet kan kompensera för problem i ligaspelet är så klart en gammal hederlig cup run. Som opium för folket med andra ord. Och ett dubbelmöte med Man City under strålkastarnas ljus är säkert något som lockar.

:::

Där finns naturligtvis också förhoppningen att framgångarna i Ligacupen ska spilla över i positiv mening också på ligaspelet.

Resonemanget med Ligacupen brukar normalt sett vara att det snarare distraherar och sliter på, men i själva verket skulle jag hävda att de anekdotiska bevisen visar på motsatsen.

Visst finns där exempel som Birmingham. Men där finns också flera klubbar som fått en positiv kick av att det går bra för dem i Ligacupen. Alla lag mår bättre av framgång.

Både West Ham och Sunderland befinner sig i sådana ligapositioner att de troligtvis hoppas rätt innerligt på detta. Inte minst Gus Poyet måste hoppas att sista minuten-bravaderna mot Chelsea ger laget det nödvändiga självförtroendet som hittills har saknats.

Med blott nio inhämtade poäng på 16 ligamatcher så är det livsviktigt. Fem poäng skiljer Sunderland från rätt sida av nedflyttningsstrecket, vilket alltså är mer än hälften av det totala antal poäng de hittills har lyckats samla in.

:::

Att se några motsvarande uppsidor för Man City och Man Utd är svårare. Men i och för sig representerar Ligacupen en av förmodligen två realistiska titelchanser för Man Utd den här säsongen, så i den meningen kan det vara ett lyft för dem så klart.

Och med realistisk menar jag i det här fallet för tydlighetens skull att det är något så när meningsfullt sannolikt att de faktiskt ska kunna vinna titeln. Vare sig Premier League eller Champions League, än så länge, bedömer jag som realistiska i det avseendet.

Det är långskott. Ligacupen däremot befinner sig närmare mållinjen. Två bottenlag, ett mittenlag och ett topplag gör upp om slutsegern i Ligacupen. (Bättre att förekomma än att förekommas!)

:::

Be Champions!!

Två kvartsfinaler till spelas ikväll. Tottenham, numer utan Andre Villas-Boas som manager, ska försöka utkräva hämnd på West Ham för förnedringen tidigare under säsongen. Man Utd beger sig iväg på en riktigt tuff bortamatch mot Stoke. Inte precis ett cupmöte man drömmer om. Samtidigt har Man Utd en viss tradition i Ligacupen att försvara.

Jag tänkte på det när jag i veckan tittade på den nyss släppta dokumentären Class of 92, ett närgånget porträtt av de sex framgångsrika spelarna från Man Utds fantastiska generation: Ryan Giggs, David Beckham, Phil och Gary Neville, Paul Scholes och Nicky Butt.

Det var ju i Ligacupen det började. Det var inför en match mot Port Vale 1994 som det till och med debatterades i det brittiska parlamenentet huruvida det på något sätt var moraliskt försvarbart av Man Utd att ”lura publiken” genom att spela unga spelare ”som ingen hade hört talas om”. Bara några år senare så hade naturligtvis alla hört talas om dem.

:::

Den observationen kan kopplas samman med den frågeställning som dokumentären avslutas med: Kommer det någonsin hända igen? Att sex grabbar uppväxta tillsammans och så nära varandra gör resan upp i ett av världens allra största lag och blir så framgångsrika, vinner så mycket, som dessa sex spelare gjorde?

Hur svårt och hur ”omöjligt” det egentligen är antyds av parlamentsdebatten 1994. Redan då krävdes alltså en avsevärd mängd mod för att ge unga spelare chansen på det viset. Det institutionella motståndet har knappast minskat med tiden. Kraven på omedelbar framgång, otåligheten med både personal och resultat, minskar ständigt chansen för unga spelare.

Fotbollen har naturligtvis också globaliserats. På ett helt annat sätt än vad som var fallet under tidigt 1990-tal. Det var mer möjligt för sex engelska grabbar att tillsammans göra den resan därför att då rekryterade en storklubb som Man Utd bara unga spelare från de brittiska öarna. Nu rekryterar man från hela världen. Dynamiken och förutsättningarna blir därmed annorlunda.

:::

Känslan efter att ha sett Class of 92 är ändå en mild besvikelse. Det var en dokumentär som lovade väldigt mycket men som hade det väldigt svårt att resa sig ovanför trivialiteter. Återberättandet av redan kända historier och anekdoter, varvat med gamla arkivbilder, blir inte så mycket mer spännande bara för att de nu berättas och kommenteras av huvudpersonerna själva.

Det är också tråkigt att dokumentären blir föga mer än ett rent idolporträtt av sex spelare. Visst gnuggas det på ytan av vad det har kostat dessa spelare för att nå sina framgångar, och vad de har fått utstå längs vägen, men man vinner ingen egentlig förståelse för vad det var som gjorde att just dessa spelare lyckades där andra misslyckades.

Sopandet av misslyckande under mattan blir också rätt uppenbart med tanke på att filmen utgår från gamla bilder på Class of 92 som klart och tydligt innehåller fler spelare än dokumentärens sex huvudpersoner. Det är spelare som aldrig blev något eller som i bästa fall blev medelmåttiga fotbollsspelare på professionell nivå. Vad hände med dem och vilket förhållningssätt har till exempel Ryan Giggs och Paul Scholes till dem så här på karriärens skymningssida?

Tre av spelarna lämnade ju också under något skilda omständigheter Man Utd, trots att de var och en hade många år kvar på sina karriärer. Tråkigt nog får vi aldrig riktigt lära oss något om hur David Beckham, Phil Neville och Nicky Butt såg på det stadiet av sina Man Utd-karriärer. När de var på väg att ta slut. Det hade varit en intressant kontrast mot de tre övriga.

Det var också en generation unga spelare som kom till klubben samtidigt som den genomgick en omfattande kulturförändring. Från en ofta alkoholdränkt fotbollskultur till en alltmer omfattande professionalism. De var i unga tonåren när klubben gick igenom den här förändringen. På något sätt kanske de till och med representerade det nya. Hur ser de nu drygt 20 år senare på det?

Tyvärr är det här frågor på vilka Class of 92 inte erbjuder några svar eller ens funderingar. Dokumentären är inte ägnad att få oss att fundera, den är ägnad att få oss att beundra. En dokumentär som hade fått oss att fundera hade dock varit mer beundransvärd.

:::

Be Champions!!

Magreaktionen hos många när en manager får sparken är ofta att beklaga sig över att managern ifråga inte har fått en tillräcklig chans. Men sanningen är också att en klubb kan befinna sig i en situation när det helt enkelt är ohållbart att fortsätta med samma manager. Att hålla fast vid en befintlig lösning är inte alltid det bästa alternativet. Status quo är inget självändamål.

Tottenham har inte övertygat den här säsongen. Vare sig sett till resultat eller sett till spel. Visst har Tottenham genomgått många förändringar men Andre Villas-Boas har varit mycket högavlönad för att säkerställa att Tottenham framgångsrikt navigerar dessa förändringar. Detta har han utan tvivel i viss mån misslyckats med.

Andre Villas-Boas ställning i klubben har varit tveksam under en tid. Det ryktades flitigt om hans frånfälle redan i samband med den mina som Tottenham gick på borta mot Man City. Den gången klarade sig Villas-Boas undan. Nådaskottet eller nackskottet, beroende på hur man väljer att se på det, kom istället nu.

Det är också en produkt utav en allt sämre relation mellan Andre Villas-Boas och Tottenhams tekniske direktör Franco Baldini. De båda kom bra överens i början men med tiden har de båda blivit alltmer främmande för varandra. En maktkamp har utspelats där Villas-Boas och Baldini har haft olika syn på hur klubben ska utvecklas.

Förmodligen är Erik Lamela en manifestation av denna maktkamp.

Lamela köptes av Tottenham i somras för en rekordsumma för klubben. Tottenhams dyraste spelare. Men sedan dess har Villas-Boas använt honom ytterst sparsamt, på gränsen till ingenting. Varför köpa en spelare för så dyra pengar och därefter inte använda honom? Om det inte är så att det var Baldini som låg bakom värvningen av Lamela.

Inte direkt orimligt med tanke på Baldinis tydliga koppling till Roma.

:::

Att Franco Baldini vann kampen om makten i Tottenham för dock med sig en väldigt tydlig konsekvens. Det är nu han som sitter med babyn i knät och är i praktiken ansvarig för vem som tar över efter Andre Villas-Boas. Hans inflytande kommer vara stort.

Det cirkulerar naturligtvis många rykten om ersättare. Men den mest precisa frågan vi i nuläget alltså kan ställa är vem som är mest sannolik att befinna sig högst upp på Franco Baldinis önskelista.

Det borde rimligtvis utesluta Glenn Hoddle. Den engelske ikonen har varit manager i Tottenham förut och han anses allmänt nu som en av engelsk fotbolls mest spännande tänkare. Jag tror att hans idéer skulle vara väldigt spännande att se omsatta i en klubb som Tottenham men jag tror också att Baldini först och främst ser sig om efter kontinentala managernamn.

Ett sådant namn som nu har nämnts i samband med Tottenhamjobbet är Fabio Capello. Baldini lär sannolikt vara välvilligt inställd till italienska namn men jag tror ändå inte att Capello är aktuell. Dels tror jag Capello är ovillig att återvända till klubblagsfotbollen. Dels tror jag att Baldini är ovillig att ta in en så auktoritär managergestalt i klubben och på så vis undergräva sin egen position. Vilket han tveklöst gör genom att anställa en person till vilken han själv tidigare har varit assistent.

Det börjar också bli rutin att prata om Michael Laudrup när det uppstår lediga positioner i större klubbar. Helt omöjligt vore väl inte det alternativet men Laudrup är först och främst spansk i sitt perspektiv vilket inte riktigt passar ihop med Baldinis mer italienska synsätt. Frågan är också om Tottenham är ett tillräckligt stort steg uppåt för att fresta Laudrup att byta jobb.

Som utav en händelse under måndagen så fick också Gianfranco Zola sparken från Watford. När två sådana här händelser inträffar mer eller mindre samtidigt så är det så klart lätt att vilja se samband och mönster. Samtidigt tror jag att Zola anses som för orutinerad på den högsta nivån inom fotbollen, tveksamheten kring hans namn är helt enkelt för stort.

Det namn som för mig klingar mest sannolikt för tillfället är Luciano Spalletti. Man kan utgå från att där finns någon personlig relation med tanke på bådas koppling till Roma. En förhållandevis ung italiensk manager känns också som något som ligger i Baldinis tankebanor. Spalletti var naturligtvis otroligt framgångsrik i just Roma och sågs då som en av italiensk fotbolls främsta förnyare. Han har varit i Zenit St Petersburg under ett antal år och kan mycket väl se sig om efter en ny utmaning.

Något som talar för Spalletti är också att Tottenham knappast är intresserade av att ge sig ut på transfermarknaden igen, efter att ha storhandlat under sommaren. Vad de söker efter hos en manager är snarast förmågan att kunna jobba med och höja värdet i en redan befintlig spelartrupp. Och det är något som Spalletti har visat sig väldigt duktig på under sin karriär.

:::

Vem som än blir Tottenhams nye manager så är det ett krävande jobb han har framför sig. Och inledningen blir inte lätt. Tottenham sladdar i tabellen och nu befinner sig Premier League på tröskeln till den normalt sett väldigt hetsiga julperioden. Det är inte mycket till startsträcka där precis.

:::

Be Champions!!

Lite så får man väl ändå säga om dagens Champions League-lottning, där de fyra engelska klubbarna ställdes mot lite varierat motstånd. Vilket man kan tycka faller sig rätt naturligt i och med att två av klubbarna slutade etta i sina respektive grupper och de två andra slutade på andra plats. Föga förvånande så fick grupptvåorna en tuffare åttondelslottning.

Det kan man ju välja att kalla otur om man vill. Eller så ser man det bara som en konsekvens av att man slutar tvåa i sin grupp.

Oavsett vilket. Om lottningen i någon mening blir lätt så är det ju det så klart på sitt sätt bra. Om lottningen istället blir svår så kan man vara rätt säker på att det blir ett episkt europeiskt cupmöte i åttondelsfinalen, och det är ju på sitt sätt rätt härligt det med. Eller så finns det andra och mer personliga skäl att uppskatta sin lottning.

Och för de engelska lagen så inträffade idag allt detta.

:::

Man City vs Barcelona

Vilket supermöte mellan de båda engelska och spanska giganterna. Själv tror jag det här är en lottning som faktiskt passar Man City rätt bra, och jag gör det något udda ställningstagandet att betrakta dem som knappa favoriter. Jag tror Manuel Pellegrini vet precis hur Barcelona ska besegras, jag tror att Man Citys spelare är väl i teknisk paritet med Barcelonas, och dessutom tror jag att Man Citys hårdhet och defensiva kapacitet passar Barcelona riktigt illa. Barcelona har dessutom sett tämligen mänskliga ut hittills under säsongen.

Prognos: 60%

:::

Man Utd vs Olympiakos

Det finns alltid en utmaning i att så att säga vinna på beställning. Men det här är verkligen ett möte som Man Utd ska klara av. De har aldrig förlorat mot grekiskt motstånd i Champions League tidigare och det bör inte vara några problem att kontrollera motståndet på bortaplan för att därefter avgöra hemma på Old Trafford. Man Utd har klarat sig bättre i Champions League än i Premier League den här säsongen, förmodligen delvis eftersom de kan spela utan samma press på sig i Champions League.

Prognos: 90%

:::

Chelsea vs Galatasaray

Galatasaray är ett något tuffare motstånd än Olympiakos men det här är och förblir en match som Chelsea ändå ska vinna. Matchens stora dramaturgi handlar så klart om Didier Drogba och hans återkomst till Stamford Bridge lär kunna bli något alldeles extra. Med sin sista spark för Chelsea så vann han Champions League med klubben. Ska han nu lyckas skicka ut dem ur Champions League? Något helt omöjligt scenario är det naturligtvis inte. Men då måste han först få bollen och där är Chelsea starkare på alla övriga delar av planen.

Prognos: 80%

:::

Arsenal vs Bayern München

En äckligt tuff lottning för Arsenal naturligtvis. De regerande Champions League-mästarna och världens för tillfället bästa lag. Dessutom avslutar de på bortaplan och möter ett Bayern med ett stort övertag i Bundesliga och som därför kan koncentrera sig fullständigt på Champions League. Om Arsenal ska kunna rubba Bayern så måste de lyckas bättre på hemmaplan än vad de gjorde förra säsongen. Det är helt nödvändigt att de vinner den matchen och helst att de vinner med ett par mål. Det är en match som onekligen kommer att sätta Arsenals defensiv på lika stora prov som matchen mot Man City i helgen. Helt omöjligt att Arsenal vinner är det dock inte.

Prognos: 20%

:::

Mer i ett senare skede om Tottenhams beslut att ge Andre Villas-Boas sparken och om Villas-Boas beslut att gå med på att få sparken. Mutual consent eller vad det nu brukar kallas.

:::

Be Champions!!

:::

Hur länge överlever Andre Villas-Boas?

Andre Villas-Boas bad om ursäkt efter att Tottenham blivit förnedrade på hemmaplan mot Liverpool. 0-5 var en riktig näsbränna, och det värsta med resultatet är kanske att det inte på något sätt smickrade Liverpool.

Alla managers får ta sitt ansvar när deras lag förlorar. Problemet med Tottenham är inte så mycket att de förlorar matcher, utan att de så fullständigt faller samman när de väl gör det. 0-3 mot West Ham. 0-6 mot Man City. Och nu 0-5 mot Liverpool.

Det är resultat som inte en klubbstyrelse i världen skulle titta på utan att ta sig en riktigt rejäl funderare på vad som är fel med laget och hur det i så fall ska kunna åtgärdas. Och svaret nio gånger av tio på den frågan brukar bli att byta manager.

Tänker Tottenham annorlunda?

Steve Clarke fick sparken

West Brom tänker i alla fall inte annorlunda. Steve Clarke fick sparken från sitt jobb som manager. Från mitt perspektiv var det ett beslut som dröjde rätt precis ett år längre än jag hade väntat mig. Clarkes inledande resultat med West Brom var imponerande, men därefter har det sett allt annat än lysande ut.

:::

Omgångens vinnare: Man City, Liverpool.

Omgångens förlorare: Tottenham.

Omgångens manager: Brendan Rodgers. Under många år var det den engelska fotbollens mest otacksamma jobb. Att återföra Liverpool till toppen. Roy Evans misslyckades. Gerard Houllier misslyckades. Rafa Benitez misslyckades. Roy Hodgson och Kenny Dalglish misslyckades. Brendan Rodgers kan lyckas.

Omgångens mål: Luis Suarez, 4-0 vs Tottenham.

:::

Be Champions!!

Det finns flera skäl att reagera på budskapet. Dels kan man så klart fundera över vad det säger om en sport som har amerikanska som språk ända långt uppe i den norrländska myrmarken. Dels finns ju skäl att reflektera över dess allmänna nihilism som knappast kan anses vara i linje med god idrottssed. Men det som intresserade mig mest i det här sammanhanget var ändå den uttalade betydelsen av hemmaplanen.

Det är ju en annorlunda och på flera sätt rätt märklig Premier League-säsong som vi för tillfället bevittnar. Antalet lag som kämpar och konkurrerar med varandra i toppen av tabellen är fler än någonsin tidigare, och egentligen alla lag i ligan kan ta och tappa poäng mot alla andra lag. Borta såväl som hemma. I en sådan situation är det förmodligen viktigare än någonsin att verkligen vinna på hemmaplan, att skydda sin hemmaplan.

Kanske är detta vad som mer än något annat den här säsongen talar för att det i slutänden kommer vara Man City som drar det längsta strået och vinner Premier League. Deras hemmafacit är närmast sensationellt, åtta vinster på åtta matcher. Gårdagens storseger mot ligaledarna Arsenal var bara ännu en i en rad av mäktigt imponerande insatser. Om Man City blott normaliserar sin bortaform så finns inget lag som kan hota dem den här säsongen.

:::

Om hemmaplan var viktig igår så är den inte mindre viktig idag. Tottenham möter Liverpool hemma på White Hart Lane, och naturligtvis hade matchens förutsättningar känts annorlunda om den istället spelats på Anfield. Rent poängmässigt är matchen livsviktig för båda lagen. Vinst för Tottenham och de är ifatt Liverpool sett till poäng. Vinst för Liverpool och de går upp på andra plats och hakar på övriga lag i toppen av tabellen.

Det har varit en märklig och svårförutsägbar säsong så här långt. Resultaten i ligan har så här långt inte stämt särskilt väl överens med hur de flesta trodde att det skulle gå. Frågan är då om det här med hemmaplan är något som kan användas för att förklara vad som faktiskt har skett?

Helt omöjligt är det inte. Arsenal leder ligan, nu med två poängs marginal ned till antingen Chelsea eller Liverpool efter dagens slut. De har uppvisat en på många sätt stark om än inte fullständigt bländande hemmaform samtidigt som de har kompletterat det med ligans förmodligen bästa bortastatistik, även om de nu förlorat båda sina ligamatcher i Manchester.

Chelsea haltar i tabellen men hankar sig ändå fram. Det speglar lite deras spel på Stamford Bridge, där de förvisso väldigt sällan förlorar men ändå har tappat en hel del onödiga poäng hittills under säsongen. Även när de vinner så är det sällan de gör det särskilt övertygande, något som gårdagens match mot Crystal Palace strök under på ett bra sätt.

Man City har vi redan nämnt. De ligger trea i ligan, tre poäng bakom Arsenal, och att de gör det har enbart att göra med deras suveräna hemmaform. Om de inte varit så förvånansvärt inkompetenta på bortaplan hittills under säsongen så hade de varit i ligaledning med rejäl marginal. Som det är nu så måste konkurrenternas värsta farhåga vara att Man Citys bortaform normaliseras, och deras enda förhoppning i så fall att deras hemmaform gör detsamma.

Liverpool har presterat bättre hittills den här säsongen än vad många hade gissat inför säsongen. Mycket av denna framgång är baserad på hur laget spelat på Anfield, där de vid ett flertal tillfällen under säsongen har gjort mos av sitt motstånd. Det är den typen av segrar som ger laget självförtroende, och det självförtroendet har de i stor utsträckning lyckats bära med sig också på bortaplan så här långt.

Tottenhams säsong har så här långt varit något utav en hackande motor. Det är kanske inte så konstigt med Gareth Bale borta och en mängd nya spelare inköpta till laget. Lika tveksam som Tottenhams ligaform har varit kan man säga att deras stabilitet på White Hart Lane har varit så här långt. En hel del onödiga poängtapp har registrerats men det som supportrarna grämer sig mest över är förmodligen hur Tottenham släppt initiativet på hemmaplan mot både Chelsea och Man Utd.

Man Utds maskineri å andra sidan har det gått fullständigt grus i. Där kan man inte ens påstå att det bara hackar. Old Trafford har alltid varit en trygghet för Man Utd genom åren men den här säsongen är det raka motsatsen. Tre förluster och två oavgjorda på hittills åtta hemmamatcher. Ett rent bedrövligt facit och det största skälet av dem alla till att laget befinner sig på nionde plats i tabellen. Ett normalt facit för Man Utd i dessa matcher och laget befinner sig i tabelltoppen.

:::

Hemmaplan är med andra ord en nyckelfaktor den här säsongen. Tottenham måste alltså utnyttja detta ikväll mot Liverpool. Men den här insikten ger ju också en ledtråd till i det här fallet Liverpool, och till konkurrenter som möter rivaler på bortaplan, nämligen att det kan vara precis lika viktigt att bara se till att inte förlora. För Liverpool innebär det i det här fallet en vunnen poäng, men framför allt två förlorade poäng för Tottenham.

:::

Dagens matcher: Aston Villa vs Man Utd (14:30), Norwich vs Swansea (14:30), samt Tottenham vs Liverpool (17:00).

Den stora frågan utanför White Hart Lane den här dagen är naturligtvis om Man Utd har lyckats hämta sig från de två raka förnedrande förlusterna på Old Trafford, mot i tur och ordning Everton och Newcastle. Att de går mållösa från två matcher i rad på Old Trafford vittnar om att laget har problem med sin målproduktion och, kanske mer problematiskt, med att skapa målchanser. Aston Villa är aldrig något lätt motstånd och särskilt på hemmaplan kan de ställa till problem för alla lag.

:::

Be Champions!!

För några år sedan skulle Man City och Arsenal mötas i ligan. Jag gjorde då en parallell mellan Huntingtons bok och de två vitt skilda ideal som Arsenal och Man City då representerade, och i någon mening naturligtvis fortfarande representerar. Jag förde fram tesen att inom den framtida fotbollen så skulle kanske en ny typ av rivalitet växa fram, den mellan klubbar baserade på externt kapital och de klubbar som istället arbetade utifrån mer långsiktiga men också självständiga principer.

Distinktionen gick att göra när den gjordes. Men då var Man City på väg att vinna Premier League för första gången. Vid samma tillfälle var Arsenal om inte ett lag på dekis så i alla fall en klubb som slet ont, som tvingades slåss om de brödsmulor som mer framgångsrika klubbar lämnade efter sig. På något sätt känns distinktionen mer meningsfull nu, när dagens match mellan de båda klubbarna i någon mening faktiskt gäller ligatiteln på riktigt.

:::

Man City möter Arsenal på Etihad Stadium. Ligans bästa hemmalag möter ligans förmodligen bästa bortalag. Det är också ligaettan som möter ligafyran. Sex poäng skiljer de båda lagen åt. Om Man City vinner så skiljer det bara tre poäng. Om Arsenal å andra sidan vinner så skiljer det hela nio poäng mellan lagen.

Och visst stämmer det att de båda klubbarna representerar väsenskilda ideal inom den engelska och den moderna fotbollen. Arsenal är klubben som hela tiden arbetat långsiktigt, kanske så långsiktigt att de under några år i onödan offrade det kortsiktiga perspektivet. De har konsekvent arbetat med att utveckla unga och talangfulla spelare och de har hela tiden eftersträvat att hålla sig inom sina egna finansiella ramar. Den framgång de hittills har uppnått den här säsongen är först och främst en framgång för klubbkollektivet.

Man City representerar i så motto ett motsatt ideal. Det här är klubben som gjorde analysen att de omöjligtvis på egen hand skulle kunna ta upp kampen med de stora klubbarna. Istället har externa ägare tagits in som injicerat klubben med enorma kapitalbelopp som ligger långt utöver vad klubben själv har kunnat generera. Där Arsenal har valt att konkurrera med kvalitet så har Man City valt en prisstrategi. De har betalat mest för att värva till sig de allra bästa spelarna.

Kanske är det så att vi den här säsongen mer än kanske någon gång tidigare kan få en direkt värdemätning mellan dessa båda ideal. Vilket av dem är egentligen mest konkurrenskraftigt på sikt? I den meningen så representerar dagens match mellan Arsenal och Man City egentligen mer än blott att det är en viktig match för den här säsongens titelstrid.

:::

Det finns en absurd uppfattning att jag av någon anledning ogillar Arsenal som klubb. Inget kunde egentligen vara mer fel. Visst håller jag på Man Utd och jag vill att det ska gå bra för dem, men där stannar det. Tvärtom så är jag en stor beundrare av Arsenals kollektiva filosofi och klubbens medvetna val att utveckla sig själv. Detta är ett skäl till att jag tro det eller ej gillar Arsenal mer än vad jag förmodligen gillar de flesta andra direkta konkurrenter.

(Vad jag snarare har ogillat har aldrig varit Arsenal som klubb. Utan möjligen attityden hos vissa av klubbens supportrar. Som jag menar gör både klubben och sig själva en stor otjänst.)

Visst har jag riktat kritik mot Arsenals prioriteringar som klubb. Om detta har jag knappast varit ensam. Jag har menat att de i alltför hög och framför allt onödig utsträckning har offrat möjligheten till framgångar också på kort sikt med ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Framgången den här gången ska krediteras främst två saker: Att Arsenal delvis har förändrat sina prioriteringar, samt att Arsene Wenger till sist har fått sitt lagkollektiv att fungera.

Vi vet inte om Arsenal kommer vinna Premier League den här gången. Det kommer vi inte att veta heller efter dagens match, oavsett utgången. Vi kommer däremot veta att om Arsenal vinner Premier League så är det klubben själv som lagt murbruket för den framgången. Vi kommer också få ett rejält kvitto för vad Arsenal egentligen går för den här säsongen.

:::

Dagens matcher: Man City vs Arsenal (13:45), Cardiff vs West Brom, Chelsea vs Crystal Palace, Everton vs Fulham, Newcastle vs Southampton, West Ham vs Sunderland, samt Hull vs Stoke (18:30).

Två raka segrar för Crystal Palace har gett Tony Pulis ordentligt med nackhår men idag får han onekligen bekänna färg när de beger sig till Stamford Bridge för ett möte med Chelsea. Två av den övre halvans outsiders möts också på St James’ Park i form av Newcastle mot Southampton. Men visst är det den tidiga matchen som alla väntar på. Kan Alvaro Negredo vara tungan på vågen? Kan Laurent Koscielny kontrollera honom?

:::

Be Champions!!

Därmed var det ju att betrakta närmast som något givet att den bloggen skulle följas upp av en lista över Premier Leagues tio bästa defensiva spelare. Gränsen mellan offensiva och defensiva spelare är ju inte alla gånger helt och hållet självklar. Och precis som med förra bloggen så ska det så klart sägas att listans tidsperspektiv är att betrakta som luddigt.

Listor är så klart alltid uppskattade men också onödigt kontroversiella. Det motsägelsefulla med dem är så klart att de är bland det mest godtyckliga och subjektiva som över huvud taget är möjligt att publicera, men många som läser dem verkar betrakta och förhålla sig till dem som om de vore helt objektiva, eller i alla fall som om där fanns en objektivt sann lista därute. Kanske har det att göra med formatet i sig.

Men varför inte ägna Lucia åt lite hederlig listdiskussion?!

:::

(10) Victor Wanyama, Southampton. När Southampton köpte Wanyama i somras så undrade man lite om han egentligen behövdes, med tanke på att de redan hade Morgan Schneiderlin. Kombinationen har dock visat sig effektiv, och Wanyamas skicklighet har gjort Southamptons centrala mittfält till ett av ligans bästa.

(9) Mathieu Debuchy, Newcastle. Det är egentligen rätt sällan som Debuchy gör de här spektakulärt enastående insatserna, men vecka ut och vecka in så är han ändå en otroligt stabil och konsekvent spelare på högerbacken. En egenskap som är otroligt underskattad på just ytterbackspositionerna.

(8) Asmir Begovic, Stoke. Det finns några målvakter som konkurrerar om uppmärksamhet på den här listan. Bland dem exempelvis Hugo Lloris och David De Gea. Men Begovic drar vinstlotten då han ofta svarar för helt avgörande insatser för sitt Stoke.

(7) Gary Medel, Cardiff. Cardiff var minst sagt aktiva på transfermarknaden i somras och värvade flera spelare för dyra pengar. Det stora fyndet var dock Medel som tidigare var en av La Ligas mest stabila defensiva mittfältare. Medel har gett Cardiffs mittfält en auktoritet det annars helt hade saknat.

(6) Jan Vertonghen, Tottenham. Tottenham har ett flertal spelare som är aktuella i en sådan här diskussion. Paulinho till exempel skulle onekligen kunna ses som en bubblare. Vertonghen är dock en spelare som jag fastnar för, en mycket viktig kugge i sin backlinje och en viktig spelfördelare för sitt lag.

(5) Leighton Baines, Everton. Det måste ses som tämligen ovanligt när en ytterback är den spelare i ligan som producerar mest i termer av skapade chanser för sitt lag. Baines har dock under en längre tid brutit mot den normen och är en otroligt värdefull spelare för Everton. Borde vara det för England.

(4) Michael Carrick, Man Utd. När Man Utd förra säsongen vann ligan så valde många att se Robin van Persie som anledningen. Kanske var Carrick den större skälet men också det mindre synliga. Carricks positionsspel på sitt centrala mittfält är ohotat ligans bästa och han är ett jätteskydd för sin backlinje.

(3) Vincent Kompany, Man City. En väldig ledargestalt i Man Citys backlinje, en av många världsspelare i det laget. Viker inte undan i en enda situation och leder sina spelare på ett föredömligt sätt. Även en auktoritet vid sidan av planen vilket är nog så viktigt. Något het in i situationerna ibland.

(2) Petr Cech, Chelsea. Cech fick lite kritik för några säsonger sedan, men det som då uppfattades som slarv kan vara en konsekvens av klubbens turbulens vid sidan av planen. Oavsett denna kritik så har Cech under många år varit ligans överlägset mest stabila och drypsäkra målvakt. En jätte därbak.

(1) Pablo Zabaleta, Man City. Förmodligen är det här min personliga favorit bland Premier Leagues defensiva spelare. Intensiv i sitt arbete och säker i sin positionering på planen. Defensivt oerhört trygg men även med ett offensivt bidrag. Ett bultande sammanhållande hjärta i Man Citys lagbygge.

:::

Be Champions!!

Jag har märkt att ibland kan det vara värre att välja något att skriva om när man skriver mer sällan och har mer att skriva om. Man vet inte riktigt var man ska börja och hur man kan få ner det till 1500-2000 ord. I och för sig har jag nästan aldrig lyckats med det; inte ens när man skrev 2-3 gånger i veckan tidigare säsonger om outtömliga ämnen som spännande unga spelare i Walsall eller Barnet-puns. Det har krävts en del anpassning till universitetet där det ibland är en del av inlämningar/tentor att man bara får har X antal sidor/tecken/ord/referenser till Max Weber.

Men när jag satt där och tänkte i banor som “Bästa säsongen av ett lag med poängavdrag” eller “Bradford har hämtat sig efter sin nakba med Nakhi” slog nyheten ner – Stephen “Captain Jack” Jackson klar för LA Clippers. Och efter det – Mark Warburton ny manager i Brentford.

För många (friska människor) lär det gå obemärkt förbi men Brentford och deras organisation är av stort intresse för mig. Jag skrev om dem för nästan exakt ett år sedan här – https://blogg.fotbollskanalen.se//linhem/2012/12/07/griffin-park-dor/ och det här är uppföljaren.

Inte bara ett London-lag i mängden

Några saker gör dem mer unika än de andra unika lagen. Alldeles nyligen fick godkändes deras planer att flytta till en ny arena på Lionel Road som ska ta cirkus 20,000 och man har haft en sportchef i ett par säsonger nu. Något inte bara ovanligt i L1 utan i England överlag.

Sportchefen i fråga är den Mark Warburton som nu är ny manager. Före Brentford var han ansvarig för den framgångsrika akademin i Watford och mannen bakom Nextgen-serien. Sedan han kom till Brentford har man etablerat sig i toppen av L1 med en satsning på unga spelare och med Uwe Rösler som manager. Rösler som väldigt nyligen värvats till Wigan som ersättare till Owen Coyle.

Troligtvis hade man velat behålla Rösler men man får vara glada att man åtminstone fått behålla Warburton som uppvaktats av West Brom(en av de få andra klubbarna med framgångsrik sportchef) och man förlorade nyligen sin ordförande Greg Dyke som numera är ordförande för FA. Bara detta säger en hel del om hur imponerande Brentford är för stunden.

Man har ett välspelande ungt topplag, välskött ekonomi, en ny arena på gång och en god organisation med en ägare som är Brentford-supporter med stöd ifrån supportrarna.

Förhoppningsvis ska man kunna fortsätta hålla samma nivå på planen även utan Rösler. Och de som undrar om Warburton bara är en temporär lösning bör betänka att Brentford redan har funnit en ersättare till Warburton i Frank McParland. McParland som av oklara anledningar fick sparken från sitt jobb som huvudansvarig för Liverpools akademi är också det en rejäl kupp för Brentford. Och att även han varit akademiansvarig talar för att man har fortsatt transferfokus på unga spelare och på att utveckla sin egen akademi. 

På en Q&A med fansen(före Rösler lämnade) pratade man nämligen om att man uttalat ska spela en variation av 4-3-3 och att Warburton är den som varit huvudansvarig vad det gäller värvningarna.

Vilket är en avdelning där man verkligen imponerat. Man har ett gott samarbete med Everton varifrån man lånat/köpt unga spelare som Jake Bidwell och Adam Forshaw. Just nu har man också Chelseas George Saville, Marcello Trotta(straffmissaren, om ni minns) från Fulham och Kadeem Harris & Ben Nugent ifrån Cardiff. Som alla varit högst delaktiga och till stora delar ordinarie.

Man har också klarat av förlusten av sin målvakt Simon Moore till Cardiff och Harry Forrester till Doncaster som var nyckelspelare ifjol när man var väldigt nära uppflyttning till Championship. Passande nog kan man säga att deras ersättare är målvakten David Button, Tottenham-produkt släppt av Charlton, och inlånade Kadeem Harris från början ifrån Wycombe’s framgångsrika akademi som värvades av Cardiff innan de vann uppflyttning till Premier League.

Det är även värt att notera att även om Brentford har gått om inlånade spelare kan de kritiseras för att deras framgång är lånad men bevisligen lånar man in spelare i förhoppning om att kunna värva dem i framtiden eller tills en egen produkt kan ta den platsen. Få andra lag har spelare där under två separata låneperioder(Bidwell, innan de köpte honom; Marcello Trotta, från Fulham )

Just nu ligger man fyra i L1 och man har vunnit sju av sina senaste åtta matcher, bland annat mot Peterborough och den enda poängförlusten var en oavgjord match mot Wolves.

2016/2017 då man flyttar till Lionel Road förväntar man sig vara etablerade i The Championship och innan dess rekommenderar jag verkligen en tur ut till pittoreska Griffin Park när ni är i London.

::::

Förövrigt är Brentford inte L1’s bästa London-lag då Leyton Orient leder divisionen. Vilket osökt leder oss in på tankar om potentiella London-derbyn i London nästa säsong. Om Brentford och Leyton Orient går upp tillsammans med att West Ham och Fulham åker ur får vi – West Ham-Millwall, West Ham-Leyton Orient (OS arenan-grudge match!) och Fulham-Brentford, vilket är hur Fulhams-derbyn såg ut pre-Al Fayed.

———————————————————

ÖVRIGT

The Championship

Förra veckan förlorade Blackpool först med 1-0 mot Yeovil och sedan med 5-1 mot Derby efter ha gått in i halvtid med en 1-0 ledning. I dessa två matcher lyckades man också samla på sig fem röda kort. tre mot Yeovil och två mot Derby. Sammanlagt har därmed Blackpools spelare åtta röda kort hittills denna säsongen(tvåa i röda kort – Millwall & Middlesbrough) och managern Paul Ince har själv varit avstängd i fem matcher hittills denna säsongen. Mean Machine hade till och med bättre tajmade tacklingar.

McClaren har nu varit Derby manager i nio matcher. Tio om man räknar med 4-4 matchen mot Ipswich då McClaren enligt utsago ska ha gett ett inspirerande tal i halvtid då Derby låg under med 4-1. Sedan dess har man vunnit sju matcher, förlorat en och spelat en oavgjord. Just nu har man vunnit fem raka matcher och man är ligans målfarligaste lag med 40 mål på 19 matcher.

Yeovil har varit närmast uträknade sedan innan säsongen men den senaste tiden har man slagit Blackpool och Derby samt tagit en poäng mot Charlton. Vilket gör att de ligger ovanför Barnsley och Sheffield Wednesday och bara två poäng bakom Charlon ovanför strecket.

Sparkade/avgångna managers: David Flitcroft (Barnsley), Dave Jones (Sheff Wed), Owen Coyle (Wigan).

Jag har länge misstänkt att Barnsley sparkar managers för att deras bästa vapen mot nerflyttning är Ny manager-effekten och detta är bara ytterligare bevis. Owls har bara två vinster hittills denna säsongen och även om de kommit mot Reading och Leicester är det inte tillräckligt, Connor Wickham på lån har dock varit en rejäl injektion i anfallet. Owen Coyle börjar mer och mer framstå som Brian Little och bör undvika nerflyttade PL-lag när han börjar leta jobb igen.

Nytillkomna managers: Aitor Karanka (Middlesbrough), Uwe Rösler (Wigan)

Karanka är en spännande manager och Middlesbrough har potential men hittills har han ej fått resultaten med sig med två förluster på fyra matcher, dock har man i båda de matcherna dragit på sig röda kort i första halvlek. Röslers Brentford har spelat på ett sätt Wigan har varit mer vana vid än vad Owen Coyle föredrar och förhoppningsvis kan han också hjälpa till att få fram unga spelare. Målvakten Lee Nicholls till exempel har varit fantastisk under tiden Scott Carson var skadad.

Burnley leder divisionen på målskillnad före QPR och Leicester. Ings är inte längre skytteligaledare då Ross McCormack gjorde fyra mål mot Charlton vilket tog honom upp till 15 mål och Leeds verkar ha påbörjat den goda vårform som Brian McDermotts lag brukar ha.

:::

League 1

L1 är ovanligt uppdelat denna säsongen. Glappet mellan Wolves på andraplats och Swindon på sjundeplats är hela 13 poäng. Swindon på sjunde plats har därmed poängmässigt lika nära till andraplatsen som man har till sista nerflyttningsplatsen.

Och efter att Peterborough hade en svit på fem raka förluster ligger de åtta poäng bakom Wolves och Orient i toppen. Glappet växer dessutom på trean och fyran Preston och Brentford har åtta raka matcher utan förlust vilket gör att vi ser ut att få en “Big Five” i toppen och övriga får slåss om den sista playoffplatsen. Å andra sidan skulle Coventry ligga bara en poäng bakom Posh om de inte fått poängavdrag och tvingats spela sina hemmamatcher i Northampton.

Även noterbart är att de uppflyttade nykomlingarna – Bradford, Port Vale, Rotherham – alla ligger topp tio i tabellen. Bradfords Nakhi Wells ligger till och med i delad skytteligaledning med 13 mål.

Sparkade/Avgångna managers: Uwe Rösler (Brentford), Richie Barker (Crawley), Sean O’Driscoll (Bristol City)

Crawley har planat ut till ett etablerat, oengagerande mittenlag i L1 vilket tydligen inte är tillräckligt, Bristol City är en enorm röra och tyvärr kunde inte O’Driscoll förhindra raset men jag tror fortfarande starkt på SO’D.

Nytillkomna managers: Mark Warburton (Brentford), Shaun Derry (Notts County), Peter Taylor (Gillingham), Steve Cotterill (Bristol City), John Gregory (Crawley)

Shaun Derry är numera Notts County’s nya spelande manager. Men sedan han denna säsongen redan spelat för QPR och varit utlånad till Millwall kan han tydligen inte spela för Notts förrän nästa säsong.  Vilket måste vara tämligen unikt.

Taylor är inte längre bara caretaker vilket var illa nog. John Gregory har visserligen spännande managererfarenheter ifrån Israel men var konservativ för redan tio år sedan. Cotterill är Cotterill, ett säkert val men ingen du vill ha om du vill om du sedan klarat av hotet av nedflyttning.

:::

League 2

Burton (och Gothenburg Brewers) favoritmålvakt/manliga modell Stuart Tomlinson avslutade sin fotbollskarriär förra säsongen på grund av knäskador. Men nu ett halvår senare har han fått ett utvecklingskontrakt med WWE. Vilket är den största FL-WWE crossover nyheten sedan CM Punk förolämpade dåvarande Forest-målvakten Lee Camp i Nottingham och sedan Wade Barrett kom ut som Preston-supporter. Detta öppnar förstås en pandoras ask av FL-WWE crossover idéer i mitt stora nördiga huvud men förutom att Akinfenwa skulle kunnat ersätta Mark Henry eller att Brian Jansen skulle kunna vara “The Great Dane” tänker jag inte ta detta för långt.

Många har numera vanliga namn snarare än alias men skulle Tomlinson ändå ha ett smeknamn vore ju “The Chest from Chester” rätt perfekt.

Om L1 numera är mer ojämnt på övre halvan är det tvärtom i L2. Där skiljer det nämligen bara fem poäng mellan serieledarna Oxford och Morecambe på tionde plats. Särskilt beroende på att Chesterfield, Southend, Rochdale och Burton på andra till sjätte plats alla har 33 poäng.

Mansfield startade säsongen starkt men nu har man tio vinstfria matcher i rad och sju av dem har varit förluster vilket innebär en 18:e plats.

James Beatties Accrington vann fem av sex matcher under en formstark höstperiod och har nu lite andrum ner till nedflyttningstrecket.

Månadens manager gick dock till Mr Phil Brown vars Southend tog 13 av 15 möjliga poäng i november.

Sparkade/Avgågna managers: Brian Laws (Scunthorpe), Guy Whittingham (Portsmouth),

Laws borde vetat bättre än att återvända hem även om resultaten inte var alltför dåliga och klubbledningen inte noterat den oerhörda jämnheten i ligan. Sedan han lämnade är Russ Wilcox caretaker manager och han har vunnit tre raka matcher vilket tagit dem till fjärde plats bara en poäng ifrån serieledning. Förra gången Wilcox var caretaker manager i Scunny var 2004 efter att Laws fått sparken och då återvände Laws till Scunny efter fyra matcher.

Det känns inte som att det går att ha förväntningar på Portsmouth men en plats på nedre halvan av L2 räckte för att Whittingham skulle få sparken.

Nytillkomna managers: David Flitcroft (Bury), Richie Barker (Portsmouth),

Flitcroft var helt okej i sitt första managerjobb i Barnsley och Bury har haft problem sedan Richie Barker lämnade dem.

Barker som nu tar över Pompey tillsammans med Steve Coppell som var hans sportchef i Crawley. Barker har tagit sig ur L2 tidigare med Bury och Coppell är fortfarande uppskattad.

:::

/Peter A Linhem, @Linhem

Chelsea stötte förvisso på helt oväntade problem med Basel, som vann både borta och hemma mot den engelska storklubben. Men vid sidan av dessa båda fadäser så har Chelsea gjort mos av såväl Schalke 04 som kvällens motståndare, Steaua Bukarest. En vinst ikväll på hemmaplan mot Steaua och Chelsea är klara gruppvinnare.

Man City har även de imponerat. Efter att under sina tidigare två säsonger ha vunnit blott en enda av sina bortamatcher i Champions League så har de den här säsongen vunnit alla tre. Gårdagens seger borta mot Bayern var inte minst imponerande, även om Bayerns motivation inte var den högsta. Men helt visst står Man City starka inför ett kommande slutspel.

Man Utd uppvisar en helt annan pondus och trygghet i Champions League den här säsongen än vad de lyckas med i Premier League. Två raka 0-1-förluster i ligan byttes igår ut mot en 1-0-vinst mot Shakhtar Donetsk, som därmed är utslagna. Förmodligen ligger det något i påståendet att motståndet heller inte är lika hårt i Champions League.

:::

Men det upphör inte där för engelska klubbar. Arsenal har ikväll utmärkta chanser att komplettera Premier Leagues fyrtal. De leder sin grupp tre poäng före både Dortmund och Napoli. Förvisso möter man Napoli borta och det riskerar i slutänden bli en målskillnadsaffär men Arsenal behöver bara undvika en förlust med mer än två mål för att ta sig till slutspel.

Det kan låta som en säker marginal men är det naturligtvis inte. Det är bara att föreställa sig att Napoli går in i halvtid med en tvåmålsledning, naturligtvis inte någon fullständig orealism. I så fall är läget mycket nervöst inför den andra halvleken. Men man ska självklart heller inte göra för mycket av den gamla klyschan om tremålsförsprång. Naturligtvis befinner sig Arsenal i förarsätet.

Om Arsenal lyckas så blir de den enda engelska klubb som i min mening har presterat bättre än förväntat i Champions Leagues gruppspel. I mitt tips inför säsongen trodde jag i och för sig att Arsenal skulle lyckas krångla sig vidare, men också att deras chanser att göra det rent procentuellt var lägre än att man skulle kunna kalla dem för favoriter till avancemang.

:::

Fyra engelska klubbar i Champions Leagues slutspel vore så klart en tämligen stor bedrift i sig. Det är stort i och med att det inte är möjligt att ha fler klubbar än så i slutspel, det är med andra ord maximal utdelning. Det är också stort när man betänker att det är en fjärdedel, det vill säga 25 procent, av hela fältet i slutspelet.

Det blir än mer imponerande när man betänker att det i Premier League finns i alla fall två klubbar till i Premier League, i form av Tottenham och Liverpool, som båda två, om de skulle ha fått plats i turneringen, hade varit favoriter till avancemang från Champions Leagues slutspel. Detta om något visar på bredden i Premier League.

Dessutom finns det goda skäl att misstänka att klubbar som Everton, Swansea, Southampton och Newcastle absolut inte hade gjort bort sig i Champions League, utan snarare hade haft goda chanser till avancemang. Åtminstone med ett minimum av erfarenhet i ryggen. Helt plötsligt talar vi alltså Premier Leagues hela övre halva.

Svagheten, med avseende på slutsegern, är möjligen att även om det i Premier League finns bredden i det här avseendet, så finns det några enskilda spetsar i övriga ligor för tillfället, som engelska klubbar har svårt att matcha. Bayern München i Bundesliga är nu det mest uppenbara exemplet, men även Barcelona och Real Madrid är två väldiga titaner. Framför allt Juventus i Serie A har också fått ett rejält uppsving.

Man City är den engelska klubb som sett till spelartruppen visar störst potential att kunna utmana dessa klubbar om slutsegern. Arsenal har fått ihop sitt kollektiv på ett imponerande sätt, och kryddat detta med individuell kvalitet av hög klass, och måste ses som ett formidabelt hot för vilken som helst motståndare. Chelsea och Man Utd är och förblir svåra på sitt sätt, och även om det är två lag med brister så finns där alltid förmågan att på något sätt ta sig vidare.

Ironiskt nog är det emellertid med all säkerhet Man City som har att förvänta sig den tuffaste lottningen i Champions Leagues åttondelsfinaler. Men kanske därför också den bäst lämpade engelska klubben för en sådan lottning.

:::

Be Champions!!

På ytan är det två matcher som båda egentligen borde betyda förhållandevis lite. Man Utd är redan klara för slutspel och behöver egentligen bara undvika förlust mot Shakhtar för att säkra gruppsegern. Situationen är om möjligt ännu mer klar för Man City som inte kan sluta sämre än tvåa men som i praktiken inte heller kan vinna gruppen.

Man Utds match har egentligen bara en indirekt betydelse. För Bayer Leverkusen. De måste hoppas att Man Utd övervinner både sin usla form, inte minst på hemmaplan, och sin möjligen låga motivation. Om Bayer Leverkusen vinner sin match mot Real Sociedad så får inte Shakhtar samtidigt vinna sin match om Leverkusen ska gå vidare.

Men om vi tar oss under ytan så är det ändå två matcher som är allt annat än betydelselösa för både Man Utd och Man City.

:::

För Man Utd handlar det om att bryta en trend. Det är oklart när Man Utd senast förlorade två raka hemmamatcher, men att förlora en tredje raka hemmamatch vore helt och hållet oacceptabelt. Det som i så fall tidigare varit ett vädrande av visst missnöje skulle med lätthet utvecklas till full stormstyrka.

Så här långt har Man Utd dessutom gått bra i Champions League, särskilt om vi jämför med lagets prestationer i Premier League. En något bakvänd situation med tanke på att de flesta såg David Moyes som en Premier League-rutinerad manager men som utan europeisk cuperfarenhet skulle stöta på problem just i Champions League.

Oavsett vilket så vill David Moyes undvika att det sårade självförtroende som laget uppvisat på senare tid framträder också i Champions League. Det är en turnering som fortfarande representerar en möjlighet till framgång för Man Utd den här säsongen, och är på så vis också en möjlig räddningsplanka för David Moyes.

Det kan behövas. Inte minst när dödsrunorna kring hans managerskap redan har börjat skrivas i flera av de stora engelska tidningarna, och Man Utds styrelse rimligtvis i alla fall har börjat fundera över det mer eller mindre briljanta i deras val av David Moyes som ersättare till Alex Ferguson.

:::

Man City har förvisso uppnått en för dem mycket viktig milstolpe den här säsongen. De har kvalificerat sig till Champions Leagues slutspel. Det är något de hittills inte har lyckats med, trots goda chanser. Det var också med denna ambition som utgångspunkt som klubben valde att göra sig av med Roberto Mancini och ersätta honom med Manuel Pellegrini.

Men det kan knappast vara slutet på klubbens ambitioner. Man City vill vara en europeisk storklubb och det räknas man inte som bara för att man tar sig vidare från gruppspelet. Man Citys målbild är att konkurrera om slutsegern i Champions League, vilket betyder att en semifinalplats måste ses som minsta acceptabla avkastning. Allt beroende på lottning och omständigheter så klart.

För att befinna sig på den nivån så är det europeiska storheter som Real Madrid, Bayern München, Barcelona och Juventus som Man City och andra engelska klubbar måste kunna konkurrera med. Rent spelmässigt är det något som Man City borde kunna klara av, men de har så här långt misslyckats med att visa det i Champions League.

När Man City förra gången ställdes mot Bayern München, hemma på Etihad Stadium, så fanns det vissa förhoppningar om att visa att de nu var redo att ta upp kampen på allvar. Det slutade med en 1-3-formad käftsmäll. Man City har alltså tagit sig vidare från gruppspelet i Champions League, men något större självförtroende i konkurrensen med Champions Leagues giganter har de inte lyckats bygga upp.

Detta är också utgångspunkten för kvällens match. Det är en match som rent formellt inte gäller särskilt mycket, men det är en generalrepetition inför vårens slutspel och Man City behöver visa för sig själva, för sina motståndare och för omgivningen att de håller mot tuffast tänkbara motstånd. De behöver inte nödvändigtvis vinna kvällens match, men de behöver visa att de kan uppnå ett resultat på bortaplan mot Europas för tillfället bästa lag.

Den här gången i München så slipper de i alla fall också en spelstrejkande Carlos Tevez. Bara det är ju en förbättring så klart.

:::

Be Champions!!

:::

Omgångens vinnare: Crystal Palace, Liverpool, Newcastle, Stoke.

Omgångens förlorare: Man Utd, West Brom.

Omgångens manager 1: Mark Hughes. Var i mina ögon en manager som låg på gränsen till att få sparken. Är det fortfarande. Vinst mot Chelsea dock en bra replik. Som Nigel Adkins visade förra säsongen så är dock ett resultat mot Chelsea inte någon garanti mot sparken.

Omgångens manager 2: Tony Pulis. Andra raka vinsten med Crystal Palace som helt plötsligt gått från dödkött i nedflyttningsträsket till jämbördiga konkurrenter i nedflyttningsstriden. Har på två matcher halat in både West Ham och Cardiff.

Omgångens position: Det centrala mittfältet. Den här omgången såg vi många prestationer av hög kvalitet på det centrala mittfältet. Utöver de som uppmärksammas i elvan så förtjänar också spelare som Mile Jedinak, Scott Parker, Moussa Dembele och James McCarthy att nämnas.

:::

Den tredje omgången av FA-cupen brukar alltid resultera i ett jättemöte, och den här lottningen innebar inget undantag. Arsenal och Tottenham brakar samman på Emirates Stadium, första helgen efter nyåret.

:::

Kvällens match: Swansea vs Hull

:::

Be Champions!!

Känslan är ändå att det är ett otroligt guldläge för Arsenal idag.

Det kan diskuteras i oändlighet att det är de andra topplagens instabilitet som är det största argumentet för att detta är Arsenals säsong. Ändå så är det en kvalitet att som Arsenal visa upp en sådan stabilitet som de trots allt gör. Med tanke på att Premier League är ett maraton snarare än ett sprintlopp så är det kanske den viktigaste kvaliteten.

Arsenal har hittills under säsongen haft en tendens att vinna där konkurrenterna istället spelat oavgjort. Arsenal har hittills under säsongen lyckats med att rädda oavgjort när konkurrenterna istället har förlorat. Det kan sett över en omgång framstå som en obetydlig skillnad, men sett över en hel säsong så är det skillnaden mellan vilken klubb som vinner ligan och vilka klubbar som inte gör det.

Idag har Arsenal chansen att ta ett stort steg mot ligaguldet. Låt gå för att både Liverpool och Tottenham vann sina matcher under lördagen. Men de båda klubbar, Chelsea och Man City, som med viss rätta betraktas som Arsenals största hot om ligaguldet tappade båda poäng. Chelsea förlorade mot Stoke och Man City klarade bara oavgjort på bortaplan mot Southampton.

Arsenal möter å sin sida Everton hemma på Emirates. Everton lyckades naturligtvis besegra Man Utd med 1-0 i veckan på Old Trafford. En bedrift så enastående att Newcastle bara några dagar senare upprepade den. På Emirates mot ett Arsenal i medvind så är Evertons chanser dock att betrakta som väsentligt mindre.

Tre poäng idag för Arsenal och det råder inget tvivel om saken – Arsenal är i så fall huvudfavoriter till ligatiteln.

Ni får själva avgöra om vad som ligger bakom en sådan uppfattning först och främst är sunt förnuft eller ett överdrivet intag av Kaffe Karlssons.

:::

Be Champions!!

Med detta sagt så ska det ändå sägas att dagens tidiga match för Man Utd på Old Trafford mot Newcastle är en ytterst betydelsefull match. För Man Utd, för David Moyes, och för Premier League som helhet. En vinst är helt nödvändig för Man Utd för att undvika att inte bli distanserade inte bara från titelstriden utan även från Champions League-kampen.

Det är en match som Man Utd måste klara av utan Wayne Rooney, spelaren som varit lagets överlägset bäste och viktigaste spelare så här långt under säsongen. Andra spelare måste nu kliva fram och axla manteln. Möjligen kan det rent psykologiskt underlätta för laget. Andra tar ansvaret helt enkelt för att de nu måste ta ansvaret, de kan inte längre lämna över det.

Det är medias jobb att sensationalisera och möjligen på sitt sätt överdriva. Att media säger något, vare sig det är bra eller dåligt, betyder inte nödvändigtvis att det faktiskt är på det viset. Men på en metanivå finns det ändå inom den mediala bevakningen av engelsk fotboll en viss typ av nyckelord och kodformuleringar som, om de dyker upp om ett visst lag, så vet man att det är ett lag med problem.

Det gäller då att veta vad man letar efter. Det finns många olika varianter på dessa, men i någon form dyker de alltid upp. Förr om åren har vi kunnat hitta sådana här koder om bland andra Arsenal och Liverpool. Den här säsongen har de börjat dugga allt tätare runt Man Utd. Jag tänkte dra några ur högen av bra exempel.

:::

Media rapporterar att managern vill värva mer spelare

Behovet av att värva spelare må vara rätt eller det må vara fel. Det hör strängt talat inte hit. Men när media öppet rapporterar om managerns vilja att värva mängder av spelare så sänder det vissa signaler. Dels är det en signal att managern vill förflytta ansvaret från sig själv till styrelsen och klubbledningen. Ett tydligt tecken på att allt inte är som det ska. Dels sänder det ut signaler om att allt inte är hundra procent i relationen mellan managern och spelarna i den befintliga truppen.

Media publicerar fempunktslistor för att lösa lagets problem

Man kan ibland slita sig i håret av den fullständiga substanslöshet som medias olika fempunktsprogram för olika klubbar normalt sett präglas av. Medias lösningar för att ordna upp ett lags problem brukar mest kunna sammanfattas med att de tycker att lagets försvar, mittfält och anfall måste förbättras. Som om detta vore någon form av revolutionernade insikt. Men bara det faktum att sådana här fempunktsplaner förekommer antyder att det faktiskt finns ett problem att diskutera, och de har duggat tätt runt Man Utd på sistone. Inte minst efter veckans förlust mot Everton.

Media citerar andra managers positiva omdömen om klubben

Inom en klubb brukar man ofta tala om the vote of confidence. När klubbens ledning går ut och bedyrar sitt förtroende för sin manager så vet man att slutet är nära förestående. I det vanliga livet brukar man i lätt bibliska termer tala om the kiss of death. Judas som omfamnar Jesus. Man kan se det som ett allmänt tecken på trubbel när andra managers kommenterar den egna klubben oavsett vad det egentligen handlar om. När en manager, likt José Mourinho alldeles nyss om Man Utd, bedyrar att man minsann inte ska räkna bort laget så anar man både foul play och mindgames, särskilt som media närmast lustfyllt spelar med i charaden.

Media driver ett negativt narrativ om klubben

Det finns ju många aspekter av en klubbs verksamhet, och allt har inte att göra med vad som faktiskt sker på fotbollsplanen. Den typen av nyansering är dock väldigt svår för media att hantera, istället hamnar man där lätt i ett narrativ där allting är antingen bra eller dåligt. Så om Man Utd nu publicerar rejält förbättrade finansiella siffror, så beskrivs detta ändå som något negativt i media. Om Man Utd genomför reformer för att förbättra atmosfären på den egna arenan, reformer som media själva tidigare och ofta efterfrågat, så rapporteras det som ett misslyckande snarare än som en positiv ambition. Det enda positiva man kan säga om detta är att i slutänden är det trots allt resultaten på planen som styr narrativet.

Media sprider rykten om spelares missnöje

Det är inte rykten som på något sätt skapas av media. Snarare används media som en kanal av och för spelare och deras företrädare att signalera missnöje utåt och möjligen tillgänglighet till andra klubbar. Det här är rykten som väldigt sällan förekommer i och runt en klubb som befinner sig i en positiv trend. Det var ytterst ovanligt under Alex Fergusons tid i Man Utd. Men bara under hösten så har åtminstone Shinji Kagawa och Javier Hernandez direkt eller indirekt vädrat missnöje i media gällande sin situation i klubben.

:::

Dagens matcher: Man Utd vs Newcastle (13:45), Crystal Palace vs Cardiff, Liverpool vs West Ham, Southampton vs Man City, Stoke vs Chelsea, West Brom vs Norwich, samt Sunderland vs Tottenham (18:30).

En stor fråga den här omgången är om Crystal Palace mäktar med att  följa upp segern mot West Ham på hemmaplan mot Cardiff. Det vore tre mycket viktiga nya poäng för laget. Man City, Chelsea och Tottenham har alla tre tämligen knepiga bortamatcher de måste hantera. Särskilt Man City måste kanske visa att bortaspöket har skrämts iväg, vilket de måste göra mot ett Southampton som är inne i en något tung period för tillfället.

:::

Be Champions!!

Sådana spekulationer handlar ju oundvikligen om hur det kommer att gå i VM för än det ena landet och än det andra. Om man av någon anledning har sitt intresse inom engelsk fotboll så är det så klart en naturlig om än också en traumatisk frågeställning hur det kommer att gå för England i VM.

Det är en rätt klok utgångspunkt om man vill fundera över om en lottning är bra eller dålig. Huruvida en lottning är bra eller dålig måste utgå från vad man anser vara en rimlig och vettig målsättning i VM, det vill säga möjligheten till någon form av måluppfyllelse.

Jag menar att kvartsfinal är en rimlig målsättning för England.

Något sämre än kvartsfinal och England måste betrakta turneringen som ett misslyckande. Något bättre än kvartsfinal och VM är å andra sidan en succé för ett England som saknar både de individuella och kollektiva kvaliteter som är nödvändiga för att utmana om turneringssegern.

Så, med det som utgångspunkt, vad ska vi då tycka om Englands VM-lottning?

:::

GRUPP D

Italien (15/6). En väldigt tuff inledningsmatch på VM för England. Italien är bättre än England i varenda lagdel, från försvaret ända upp till anfallet. Italiens taktiska kunnande talar inte heller till Englands fördel. En spelfördelare som Pirlo och ett spelgeni som Balotelli kan göra livet surt för England. Det som framför allt talar för England är att det är inledningsmatchen, och Italien brukar vara notoriskt trögstartade i turneringar av det här slaget. Ett kryss är därför ingen omöjlighet, kanske till och med en sannolikhet.

Uruguay (20/6). Detta är i alla avseenden nyckelmatchen för England i det här gruppsplet. Uruguay är samtidigt en formidabel motståndare. Defensivt välorganiserat och stundtals hårdfört och med en anfallsuppställning som bör ge tröga och stundtals naiva engelska backar skrämselhicka. Uruguay har dessutom fördelen att VM går i en kultur och ett klimat som näst intill ger dem en hemmaplansfördel. England måste hitta ett sätt att kunna kontrollera bollinnehavet under den här matchen om de ska ha en realistisk chans.

Costa Rica (24/6). En match som kan visa sig vara allt från helt avgörande till fullständigt betydelselös. Den stora risken är så klart att Italien och Uruguay redan är klara för slutspel inför den tredje och sista omgången. England löper också en enorm risk att det räcker för både Italien och Uruguay att spela oavgjort i sista matchen för att ta sig vidare, vilket i så fall är en mer eller mindre given utgång. Det här är hur som helst en match som England både kan och måste vinna.

Prognos: 20%. Det råder ingen tvekan om att England och Roy Hodgson fick något utav en mardrömslottning. Fördelen är att det kanske gör att England kan spela utan press och överdrivna förväntningar. Rent gruppstrategiskt måste England försöka undvika förlust mot först Italien och därefter Uruguay. Både Italien och Uruguay är emellertid både tekniskt och kollektivt överlägsna England, och därtill inte orutinerade i mästerskapssammanhang. Min prognos att England tar sig vidare från gruppspelet är som mest 20 procent, och med den givna ambitionen för England att ta sig till kvartsfinal så är det naturligtvis en förskräcklig lottning.

:::

Om England däremot skulle ta sig vidare från gruppspelet, så blir det emellertid en mer lätthanterlig åttondelsfinal. Oavsett om de slutar etta eller tvåa i gruppen så möter de i åttondelsfinalen något av lagen i Grupp C – Colombia, Grekland, Elfenbenskusten och Japan – och inget av det motståndet känns på förhand som helt övermäktigt för England, som i så fall också lär kunna spela med ett visst mått av självförtroende.

:::

Be Champions!!

Själv går jag också lite i väntans tider. Så här när snöstormen har drabbat Sverige är det så klart lite svårt att börja föreställa sig ett VM i fotboll. Men ett sådant är det i alla fall i sommar, och redan på fredag kväll klockan 17:00 kommer alltså gruppspelet lottas till denna turnering. Vid den tiden befinner jag mig på ett tåg upp mot kallaste Norrbotten, men räkna med att jag vid sidan av armborstet för björnarna också har med mig den bärbara så att det kan komma en kvällsblogg om lottningen.

Lottningen äger rum i semesterparadiset Costa do Sauipe i Bahia längs Brasiliens kust. England deltar naturligtvis i lottningen. Det intressanta blir så klart att se om England får en bra eller dålig lottning, vilket å andra sidan skulle förutsätta att England över huvud taget skulle kunna få någon lottning som för dem vore att anse som bra. Något oklart.

Fram till dess emellertid kan vi ju roa oss själva och möjligen omvärlden med att gå igenom det kära och inte alls kontroversiella ämnet vem som egentligen och högst för tillfället är Premier Leagues allra bästa spelare. Vad skulle egentligen kunna gå fel med det?

:::

(10) Eden Hazard, Chelsea. Jag vidhåller med en dåres envishet att Hazard har vissa problem att komma till i Chelsea. Så dominant är han inte. Det förhindrar honom i och för sig inte från att med hyfsat jämna mellanrum göra enastående matcher.

(9) Samir Nasri, Man City. Var närmast utskrattad förra säsongen, men Nasri är ett tydligt exempel på vad omgivning och ledarskap kan betyda för en spelare. Spelar med ett helt annat självförtroende och engagemang den här säsongen.

(8) Adam Lallana, Southampton. En av de stora förklaringarna bakom Southamptons imponerande säsongsinledning och en produkt av klubbens framgångsrika akademi. Har potentialen att avancera sju platser på den här listan.

(7) Yaya Touré, Man City. I mina ögon den komplette spelaren, Man Citys alldeles egen terminator på det centrala mittfältet. Bidrar med så enormt mycket i termer av tyngd och driv i spelet att han är ovärderlig för Man City.

(6) Wayne Rooney, Man Utd. Mer eller mindre ensam i Man Utd om att nå upp till klubbens standard. Enormt pådrivande i sitt spel och om David Moyes misslyckats med annat så är en viktig sak han lyckats med att motivera Rooney.

(5) Mesut Özil, Arsenal. Första säsongen men har redan visat upp sin enorma kvalitet med ett närmast magiskt kontrollerat passningsspel. En väldigt intelligent spelare.

(4) Oscár, Chelsea. Många undrar varför José Mourinho mer eller mindre har petat Juan Mata, en annan spelare som med lätthet skulle kunna gå in på en sådan här lista. Att Oscár har varit helt enorm är en förklaring.

(3) Sergio Agüero, Man City. Besitter den där egenskapen som världens främsta offensiva spelare alltid har haft, den väldigt låga tyngdpunkten som gör honom så svårstoppad. Väldigt driven, taktiskt begåvad och tekniskt fulländad.

(2) Aaron Ramsey, Arsenal. Har gjort en närmast sensationell höstsäsong för Arsenal och är otroligt konstruktiv och produktiv i sitt spel, både offensivt och defensivt. Står för mycket av slutprodukten i Arsenals spel.

(1) Luis Suarez, Liverpool. Man kan tycka precis vad man vill om honom som person, men som spelare är han helt gudabenådad och väl i klass att nämnas i samma andetag som spelare som Joey Barton, Leo Messi och Cristiano Ronaldo.

:::

Jaja, jag vet, jag föll i min egen väl gillrade fälla. Där finns på listan bara offensiva spelare och jag har därmed närmast ondskefullt valt att strukturellt diskriminera ett helt folkslag i form av försvarsspelare och målvakter. Men vad är det klyschan säger? Fotboll går ju ut på att göra mål – höhö!

:::

Be Champions!!

:::

Tecken till oro på Old Trafford

Det skulle alltid bli svårt att ersätta Alex Ferguson. Vem som än tog sig an uppgiften. Det var en självklarhet. Men det går heller inte att komma ifrån att David Moyes har större problem med resultaten än vad uppgiften trots allt motiverar.

Det finns alltid en diskussion om kort sikt vs lång sikt inom fotbollen. Hur viktigt är det att åtgärda kortsiktiga problem jämfört med att visa tålamod på längre sikt i förhoppningen att något bättre ska växa fram?

David Moyes är inte en manager man tillsätter med något annat än ett långsiktigt perspektiv i åtanke. Om Man Utds styrelse tillsätter David Moyes bara för att ge honom sparken ett halvår senare så är misslyckandet lika mycket ett misslyckande för Man Utds styrelse.

Å andra sidan finns tecken åt det hållet. Resultaten i sig naturligtvis, ett Man Utd som går in i julperioden på nionde plats och som riskerar att missa Champions League stod inte i planeringen.

I normala fall när en manager börjar prata öppet om krav på att värva dyra så kallade världsspelare, som David Moyes gjort under veckan, så är det lätt att se detta som ett sätt att skjuta över skuld och ansvar på styrelse och klubbledning, ett tydligt tecken på att managern börjar ana skuggor i vassen.

För Man Utds supportrar börjar ett något obehagligt scenario växa fram.

David Moyes var Alex Fergusons handplockade efterträdare. Kanske var Alex Ferguson så mäktig att styrelsen inte kunde bortse från detta ens om de möjligen ville, och kanske är det så att denne efterträdares misslyckande är en nödvändighet för att klubben ska kunna gå vidare och framåt ut ur Fergusons enorma skugga.

:::

Omgångens vinnare: Crystal Palace, Everton.

Omgångens förlorare: Man Utd, Southampton.

Omgångens manager: Roberto Martinez. Everton har inte vunnit på Old Trafford sedan 1992. Everton vann under David Moyes inte en enda match på bortaplan mot någon av de stora klubbarna.

Omgångens mål: Fabian Delph, 3-2 vs Southampton

:::

Be Champions!!

Något symptomatiskt så slutade också matchen 1-0 till Crystal Palace. West Ham har haft problem med målskyttet under säsongen, något som alltså återigen uppenbarade sig, trots 3-0-segern i helgen mot Fulham. Att det skulle bli Marouane Chamakh som avgjorde för Crystal Palace var kanske något mer oväntat.

Det var tre väldigt viktiga poäng för Crystal Palace som därmed går upp på tio poäng, samma antal som Fulham, och med häng på de tre-fyra lagen ovanför nedflyttningsstrecket. Ett av de lagen är Cardiff vilka man härnäst möter på hemmaplan. Läget för Crystal Palace i ligan kan alltså inom kort se betydligt bättre ut än vad det gjort hittills under säsongen.

Att Crystal Palace skulle få det tufft i Premier League var långt ifrån oväntat, så någon besvikelse kan man inte säga att de är. Så här i början av december, och under en veckoomgång av Premier League, så kan det ändå kanske vara intressant att fundera på vilka lag och vilka spelare som hittills är den här säsongens främsta positiva överraskningar samt besvikelser.

:::

POSITIVA ÖVERRASKNINGAR

Lag

(3) Arsenal. Att kalla något för överraskning kan ju vara lite tudelat. Arsenals inledning på säsongen är dock starkare och mer stabil än vad jag tror de flesta hade antingen annat eller till och med hoppats på. Det är naturligtvis framför allt det offensiva spelet som drar till sig uppmärksamhet, men bakom detta ser vi också en stabiliserad defensiv. Det är kombinationen som gör att Arsenal har en genuin chans att vinna ligan den här säsongen.

(2) Everton. Jag menade att Everton skulle få stora problem att upprätthålla samma nivå i ligaspelet som de gjort tidigare, i och med bytet av manager från David Moyes till Roberto Martinez. I det avseendet har Everton varit en av ligans främsta positiva överraskningar, även om jag ändå inte tror att pratet om Champions League-platser i slutänden är särskilt realistiskt.

(1) Southampton. Det brukar alltid finnas något lag som en bra bit in på höstkanten något överraskande hänger med i toppen av tabellen. Det som skiljer Southampton från sådana lag är att de inte ger känslan av att vara däruppe av någon tillfällighet. Deras matchprogram på slutet har varit tufft, men om de kan undvika skador på sina främsta nyckelspelare så kan Southampton mycket väl blanda sig i Champions League-striden.

Spelare

(3) Ross Barkley, Everton. Roberto Martinez gör sitt bästa för att spela Barkley så sparsamt som möjligt. Det gör han förmodligen klokt i. Barkley har under flera år ansetts som en av Evertons och Premier Leagues mest lovande unga talanger, men det är kanske först den här säsongen som den talangen har börjat blomma ut på allvar.

(2) Adam Lallana, Southampton. Att Lallana är en mycket skicklig spelare har varit känt länge, men få hade nog kunnat förvänta sig att han skulle blomma ut till en spelare av så hög klass som han gjort den här säsongen. Att debutera i landslaget är en sak, men Lallana har visat prov på en typ av kvalitet som om några år kan göra honom till en av ligans absolut bästa spelare.

(1) Aaron Ramsey, Arsenal. Det var bara för något år sedan som Ramsey var Arsenalsupportrarnas favoritsyndabock. Rimligtvis måste karaktär och envishet vara några av Ramseys främsta egenskaper, för att lyckas vända en sådan situation till att bli den dominerande gestalten i det egna lagets offensiv och en av ligans absolut bästa och mest dynamiska spelare är djupt imponerande.

:::

BESVIKELSER

Lag

(3) Swansea. Visst, kanske är det lite orättvist att utvärdera Swansea utifrån hur det gick för dem förra säsongen, som var allmänt sett mycket lyckad. Ändå hade man förväntat sig mer av Swansea än de 15 poäng och den trettonde plats som de faktiskt lyckats skrapa ihop. Swansea måste kombinera Premier League med Europa League den här säsongen vilket brukar vara en utmaning för de flesta, men de har potential att göra det bättre än så här.

(2) Man Utd. Det var naturligt att det skulle bli en reaktion på att Alex Ferguson lämnade klubben, men spelmässigt har Man Utd hackat betydligt mer än vad en sådan reaktion motiverar. Man Utd möter nu på kort tid först Everton och sedan Newcastle på hemmaplan. Två tuffa matcher. Vinst i båda dessa matcher är nödvändiga för att Man Utd ska vara fortsatt med i ligastriden, och det är ett märkligt läge att befinna sig i så här i början av december.

(1) Sunderland. En ny manager och en mängd nya spelare, köpta för tämligen dyra pengar totalt. Naturligtvis hade både Sunderlands klubbledning och supportrar förväntat sig mer än vad de hittills har fått av detta. Sistaplats i ligan, åtta poäng på 13 omgångar, åtta gjorda mål och endast två vunna matcher. Sunderland fortsätter sin tradition av att underprestera sett till sin kapacitet och Gus Poyet har ett tufft jobb framför sig.

Spelare

(3) Pablo Osvaldo, Southampton. Southampton går bra i ligaspelet som det är, men man kan fundera över hur mycket bättre det hade sett ut om lagets dyrt inköpte anfallare Osvaldo hade presterat på ett sätt som hans prislapp möjligen motiverar. Osvaldo har inte varit direkt dålig men det är ändå en spelare man förväntar sig mer av.

(2) Ricky van Wolfswinkel, Norwich. Att ersätta Grant Holt i Norwich är så klart ingen rolig eller helt enkel uppgift. Tanken var dock att van Wolfswinkel skulle klara den uppgiften, men så här långt har han inte riktigt lyckats med den. Ett mål i debuten för Norwich, men därefter inga mål alls. Om van Wolfswinkel levererat så hade Norwich legat bättre till i tabellen.

(1) Roberto Soldado, Tottenham. Tottenham har förtvivlat svårt att göra mål vilket är förklaringen till lagets medelmåttiga ligaplacering. Det kan diskuteras hur mycket som egentligen är Soldados fel med detta, snarare är det kanske på mittfältet som problemet sitter. Känslan är ändå att Soldado hittills inte har lyckats bli den viktiga anfallare som Tottenham har letat efter under flertalet säsonger.

:::

Dagens matcher: Arsenal vs Hull, Liverpool vs Norwich, Man Utd vs Everton, Southampton vs Aston Villa, Stoke vs Cardiff, Sunderland vs Chelsea, Swansea vs Newcastle, West Brom vs Man City, samt Fulham vs Tottenham.

Tuff match på Old Trafford för Man Utd, mot ett formstarkt Everton. Särskilt intressant så klart att se David Moyes ställa upp mot sin gamla klubb med dess nye manager Roberto Martinez. Samtidigt har Chelsea och Man City båda potentiellt tuffa bortamatcher. Även Tottenham spelar borta mot ett Fulham i kris, men som kanske har fått några nya idéer med Rene Meulensteen som tillförordnad manager.

:::

Be Champions!!

Sam Allardyce har under veckan kommenterat det anmärkningsvärda faktum att över 20 olika managers har fått sparken inom engelsk fotboll bara under de två senaste veckorna. Det är olyckligtvis en hänsynslös bransch menade han. I någon mening kommenterade han kanske också sin egen situation, efter att en så här långt svag säsong har lett till frågetecken runt hans egen position på Upton Park.

Helgens övertygande 3-0-seger hemma mot Fulham var alltså som balsam för klubben. Det var den första av två viktiga matcher på kort tid i bottenstriden av Premier League. Segern lyfte West Ham från 17:e plats till 15:e och distanserade Fulham, strax under nedflyttningsstrecket, med tre poäng. Ikväll möter West Ham Crystal Palace, där man har chansen att utöka försprånget till dem från sex poäng till nio.

Att behöva kriga i nedflyttningsstriden var möjligen inte vad West Ham, dess klubbledning och deras supportrar, hade väntat sig. Och troligtvis är det kanske också därför som Sam Allardyce började oroa sig över den här tiden på säsongen, när många klubbar börjar känna behovet av förändring på managerposten.

:::

Segern mot Fulham var glädjande också på ett annat sätt. Laget lyckades nämligen göra tre mål. Det är ett fall framåt för West Ham som hittills under säsongen har haft förtvivlat svårt att göra mål. Nio mål på tolv matcher är inte något imponerande facit.

Sam Allardyce ödslade heller inte någon tid med att ge beröm till anfallaren Modibo Maiga, trots att denne inte gjorde något mål i segern. Maiga var ändå ett ständigt hot mot Fulhamförsvaret, men han har hittills under säsongen haft svårt att övertyga i West Ham.

En nick i stolpen och en jätteräddning av Maarten Stekelenburg visar också att Maiga för tillfället saknar den där kombinationen av tur och självförtroende som är så betydelsefull för en anfallare. Att Sam Allardyce gör sitt bästa för att påverkar den vågskålen i rätt riktning är alltså inte märkligt.

Det enkla problemet för West Ham rent anfallsmässigt är naturligtvis att Andy Carroll, lagets dyra anfallsvärvning från Liverpool i somras, är skadad och har så varit under säsongen. Det är inte bara en anfallare som är borta, utan en viktig kugge i ett helt spelsystem. Carroll rapporteras nu vara på väg tillbaka och han har börjat träna med laget.

Det mer komplicerade problemet är å andra sidan att West Ham har det så tunt med alternativ bakom en enda anfallare, som dessutom har en viss skadehistorik. Maiga var aldrig något toppsäkert alternativ och Carlton Cole, även om han är en klubbhjälte, är tillika en spelare som passerat sin karriärs zenit.

Karren Brady och West Hams klubbledning menar nu att denna brist på anfallare är något som ska åtgärdas under januarifönstret. Mycket av säsongen har dock gått förlorad på att West Ham inte åtgärdade detta tämligen lätt förutsebara problem redan i somras.

:::

Det finns dock flera ljusglimtar i West Hams spel och taktik.

Inte minst glädjande för Sam Allardyce bör vara att West Hams kantspel fungerar utmärkt och måste räknas som ett av Premier Leagues bästa. Matt Jarvis har imponerat under flera säsonger på West Hams vänsterkant, och köpet inför säsongen av Stewart Downing till högerkanten har börjat ge förväntade resultat.

När West Ham får möjlighet att kombinera detta effektiva kantspel med Andy Carrolls fysiska närvaro i straffområdet så har West Ham alla möjligheter att börja vandra uppåt i tabellen.

Glädjande på många olika sätt är att West Ham och Sam Allardyce verkar ha fått ordning på den väldigt lovande Ravel Morrison. Dennes säsong så här långt har varit lovande och han börjar äntligen visa sig mogen att förverkliga den potential som tidigare fick många på Old Trafford att salivera. Ett gott betyg på Allardyces managerskap.

:::

Hur mycket är då segern mot Fulham värd? Alla segrar är självklart värda tre poäng, men den på sikt större frågan är vad den enskilda segern säger om West Hams möjligheter att ta poäng och vinna matcher i framtiden.

Fulham är ett lag i spillror och risken är att euforin efter en storseger mot dem döljer svagheter och brister i det egna laget. Det viktiga för West Ham nu är att inte dra för stora växlar av den segern, utan att snarare följa upp det resultatet med en vinst mot Crystal Palace ikväll.

Crystal Palace å sin sida måste så klart börja vinna fotbollsmatcher. Tony Pulis gjorde sin första match med laget i helgen, men det blev förlust borta mot Norwich. I sin hemmapremiär ser Pulis rimligtvis en god chans att ta tre poäng mot ett West Ham som inte övertygat under säsongen.

De tre inledande matcherna för Tony Pulis med Crystal Palace är mot Norwich, West Ham och Cardiff. Rimligtvis måste Pulis förvänta sig åtminstone fyra poäng från dessa tre matcher. Det kommer alltså vara två väldigt motiverade lag på planen ikväll.

Tony Pulis mot Sam Allardyce. Inte precis någon match för den moderna fotbollens finsmakare för att uttrycka det milt. Men helt säkert fascinerande på sitt sätt ändå.

:::

Be Champions!!

Sådana här projekt var på sätt och vis lättare förr när där fanns en klar och tydlig 4-4-2-uppställning. Vi märkte det i mittbacksbloggen där inte alla lag spelar med en klassisk fyrbackslinje. Vi märkte det i ytterparbloggen där numer få lag spelar med klassiska yttrar. Och vi kommer att märka det i den här bloggen i och med att lika få lag numer spelar med ett rakt fyrmannamittfält, och mittfältspar numer snarare är en trio av centrala mittfältare.

Det där kan man välja att hantera på lite olika sätt. Jag väljer att se på det som skapandes fler möjligheter och möjliga kombinationer. Om ett lag har tre spelare på det centrala mittfältet så betyder det att de har tre möjliga kombinationer av mittfältspar i sitt lag till skillnad från förr när de kanske bara hade ett.

Det betyder i de fallen att man kanske måste tänka bort en tredje spelare som i realiteten kan vara väldigt betydelsefull för att ge de övriga två spelarna det utrymme de behöver. Men listor låter sig sällan ta hänsyn till verklighetens fulla komplexitet, och det är kanske heller inte syftet med dem.

I den här listan blandar jag dock offensivt och defensivt friskt, allt utifrån vad jag upplever ha mest betydelse för respektive lag. Sammantaget är detta alltså de fem mittfältspar som jag med ett något luddigt tidsperspektiv anser vara de bästa i Premier League för närvarande.

:::

(5) Lucas och Steven Gerrard – Liverpool

Liverpools säsongsinledning har varit imponerande på flera sätt, inte minst kanske offensivt. Det har samtidigt funnits vissa skönhetsfläckar i Liverpools spel, men dessa har dolts tämligen väl av Lucas säkra positionsspel på mittfältet tillsammans med Steven Gerrards motorik framåt. Ett par som skyddar sin backlinje på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de ger understöd till lagets offensiv.

(4) Moussa Dembele och Paulinho – Tottenham

Det finns många nya spelare i Tottenhams lagbygge och Andre Villas-Boas håller för tillfället på och experimenterar en del. Det mittfältspar som dock imponerar mest på mig är Dembele och Paulinho, som tillsammans är ett tungt vägande skäl till att Tottenham så ofta klarar av att dominera mittfältet också mot kvalificerat motstånd. Vad man möjligen kan fundera över är hur denna dominans omsätts i någon egentlig slutprodukt.

(3) Yaya Touré och Samir Nasri – Man City

Det går att hitta många möjliga mittfältskombinationer i Man City och till viss del fuskar jag kanske lite med det här, i och med att Nasri normalt sett under Pellegrini utgår från vänsterkanten och jobbar sig inåt. Men modern taktik öppnar upp sådana möjligheter, och Touré och Nasri är ett underbart par på mittfältet som kombinerar murbräckans tyngd med kirurgisk precision. En viktig nyckel om Man City ska lyckas äta upp Arsenals försprång i ligan.

(2) Mesut Özil och Aaron Ramsey – Arsenal

Det känns jobbigt att behöva utelämna Mikel Arteta från en sådan här diskussion, en djupt underskattad spelare, men det är samtidigt svårt att bortse från det samspel som snabbt har växt fram mellan Arsenals två mittfältsvirtuoser Özil och Ramsey. Sett enbart offensivt är det utan tvekan ligans just nu bästa mittfältspar, och ett oerhört tungt vägande skäl bakom Arsenals mycket imponerande ligastart.

(1) Ramires och Oscár – Chelsea

Chelsea har knappast imponerat på något överdrivet sätt i sin ligastart, men det har andra förklaringar än lagets mittfält. Det diskuteras, med all rätt, hur en spelare som Juan Mata kan hållas utanför lagets startelva, men faktum är att Oscar varit något utav en sensation den här säsongen, och tillsammans med Ramires bildar han ett av lagets tätaste, mest drivna och tekniska mittfältspar som fungerar såväl defensivt som offensivt.

:::

Det finns naturligtvis individuellt väldigt skickliga mittfältare också i andra lag, och naturligtvis fler även i de klubbar som syns på den här listan. Men det här är ingen blogg över enskilda mittfältare, utan över mittfältspar som jag tycker fungerar bra tillsammans. Ett par som jag funderade länge över men som jag till sist lämnade utanför var Evertons kombination med Gareth Barry och Steven Pienaar, som jag tycker har det mesta av vad ett riktigt bra mittfältspar måste besitta.

:::

Be Champions!!

:::

Föga förvånande så blev helgens storförlust mot West Ham det sista strået för Martin Jol i Fulham. Jol har väl närmast på egen hand sökt efter en väg ut från klubben under de senaste veckorna. Nu tar Rene Meulensteen i alla fall tillfälligtvis över uppgifterna.

Näste man att förmodligen mista jobbet i Premier League är Mark Hughes, vars Stoke hamnar allt sämre till i tabellen och som radar upp katastrofala resultat på rad.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Hull, Norwich.

Omgångens förlorare: Fulham, Liverpool, Stoke.

Omgångens manager: Steve Bruce. Tung seger för Hull hemma mot Liverpool, även klubbens första vinst mot Liverpool på 15 möten för övrigt. Tre mål och tre poäng.

Omgångens mål: Sandro, 2-1 vs Man Utd

:::

Be Champions!!

0-6 mot Man City i förra omgången har naturligtvis gjort livet besvärligt för Villas-Boas. Och den förnedringen följer på några tidigare svaga resultat. Som någon uttryckte det så betalade inte Tottenham alla dessa miljoner för nya spelare så att de kunde förlora mot West Ham med 0-3. Nu går budkavlen att Villas-Boas är på god väg att få sparken.

Tottenhams supportrar upplever jag som tveklöst på Villas-Boas sida. Hans profil stämmer onekligen överens med deras ambitioner om att göra Tottenham till en engelsk toppklubb. Men rapporter tyder alltså på att det bubblar internt inom Tottenham. Klubbledningen söker naturligtvis valuta för sina investerade pengar och känner sig förmodligen missnöjda hittills. Spelarna söker å sin sida en manager som visar lojalitet med dem också i motgång.

Kanske är det den stora frågan med en manager som Andre Villas-Boas. Med vem är han egentligen lojal, med klubben och sina spelare eller med sig själv och sin egen karriär? Ryktena som sprids inifrån klubben är att Villas-Boas är benägen att tala varmt om laget i medgång men gärna skyller ifrån sig på laget i motgång.

:::

Men är det egentligen så enkelt att funderingarna om att sparka Andre Villas-Boas bara är en fråga om lojalitet? Lika mycket tror jag det handlar om att Tottenham befinner sig mitt inne i de smärtsamma tidiga faserna av en intensiv förändringsprocess. Och förändring skapar alltid och i alla sammanhang friktion hos de som påverkas av förändringen.

Man kan också fråga sig vad den förmodade spelarkritiken mot Villas-Boas egentligen betyder. Att han sagt och gjort något som är värt att kritiseras, eller att spelare som känner sig drabbade av den förändring han har iscensatt i klubben och i laget ser sin chans att underminera honom politiskt, och på så vis bromsa en för dem negativ utveckling.

Det är en vanlig missuppfattning att det är möjligt att genomföra en förändring från punkt A till punkt B i ett enda ögonblick. Men all förändring sker i inkrementella steg och måste betraktas som en process ofta utdragen över en längre tid. Huruvida en förändring blir framgångsrik beror oftast på hur uthållig man klarar av att vara under denna process.

Vi kan möjligen säga att Andre Villas-Boas befinner sig inne i det andra steget i den förändringsprocess han har inlett med Tottenham. Det första steget var att komma till klubben och inventera situationen och formulera en tanke om framtiden. Det andra steget har inneburit taktiska förändringar och att inleda en förändring och utveckling av spelartruppen. Men efter dessa två steg återstår ändå flera steg av förändring och utveckling, integration och implementering.

Det pratas inom organisationsteorin ofta om en så kallad förändringsfälla. Det vill säga när en förändringsreform i sin inledning skapar sådan osäkerhet att det påverkar organisationens prestation och får ledningen att dra igång en ny reform som ska ta itu med de upplevt negativa effekterna av den första reformen. På så vis hamnar organisationen i ett ständigt tillstånd av tidig förändring, och når aldrig fram till de positiva effekterna av förändring.

Det är en fälla som Tottenham löper en rejäl risk att hamna i om det blir verklighet av ryktena att de skulle vara på väg att sparka Andre Villas-Boas.

:::

Man kan så klart också fråga sig vad alternativet för Tottenham egentligen skulle vara, om de skulle fatta ett sådant beslut. Vem hade de tänkt sig skulle ersätta Andre Villas-Boas, som vore mer meriterad och med en tydligare idé, och som skulle kunna i rimlig utsträckning garantera bättre resultat? Det är svårt att se någon.

Resonemanget känns också så kortsiktigt i sitt perspektiv för att inte säga rent ut impulsivt. Hade diskussionen över huvud taget varit aktuell om Tottenham inte förlorat så stort borta mot Man City? Kommer diskussionen över huvud taget fortsätta vara aktuell om Tottenham idag vinner mot Man Utd, vilket inte precis är out of the realm of possibility?!

Det kan i mina ögon bara finnas ett enda tänkbart skäl för Tottenhams klubbledning att ge Andre Villas-Boas sparken, om inte han själv har bestämt sig för att lämna och göra sig helt omöjlig. Det vore om relationen mellan honom och spelarkollektivet som helhet vore helt förstörd och omöjlig att reparera. Att det helt enkelt inte finns någon återvändo där.

Jag betvivlar inte att det kan finnas några missnöjda spelare i Tottenhams omklädningsrum. Det skapas ofta missnöje när nya spelare värvas och spelare förlorar status de tidigare kanske tagit för given. Men detta är något som Tottenhams ledning måste se som en naturlig kostnad med förändring. Om de inte var villiga att ta den kostnaden så borde de aldrig ha anställt Andre Villas-Boas för att genomföra en sådan förändring.

Tar man steget så gör man ofta bäst i att ta det fullt ut.

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Man Utd (13:00), Hull vs Liverpool (15:05), Chelsea vs Southampton (17:10), samt Man City vs Swansea (17:10).

Fem av toppklubbarna är i farten idag. Småjobbiga hemmamatcher för Chelsea och Man City samtidigt som Liverpool har en sådan där typisk bortamatch i Premier League som borde vara någorlunda bekväm men som givet vissa förutsättningar riskerar bli jobbig som tusan. Alla bortamatcher i Premier League har den potentialen.

:::

Be Champions!!