Statsvetaren Samuel P Huntington författade under 1990-talet boken ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Grundtanken bakom boken var att det globala samhället skulle gå från att ha varit organiserat runt två dominerande ideologier till att istället organiseras runt kulturella och religiösa skiljelinjer. Av uppenbara skäl så fick boken ett populärt uppsving i samband med diskussionen som följde på elfte september.
För några år sedan skulle Man City och Arsenal mötas i ligan. Jag gjorde då en parallell mellan Huntingtons bok och de två vitt skilda ideal som Arsenal och Man City då representerade, och i någon mening naturligtvis fortfarande representerar. Jag förde fram tesen att inom den framtida fotbollen så skulle kanske en ny typ av rivalitet växa fram, den mellan klubbar baserade på externt kapital och de klubbar som istället arbetade utifrån mer långsiktiga men också självständiga principer.
Distinktionen gick att göra när den gjordes. Men då var Man City på väg att vinna Premier League för första gången. Vid samma tillfälle var Arsenal om inte ett lag på dekis så i alla fall en klubb som slet ont, som tvingades slåss om de brödsmulor som mer framgångsrika klubbar lämnade efter sig. På något sätt känns distinktionen mer meningsfull nu, när dagens match mellan de båda klubbarna i någon mening faktiskt gäller ligatiteln på riktigt.
:::
Man City möter Arsenal på Etihad Stadium. Ligans bästa hemmalag möter ligans förmodligen bästa bortalag. Det är också ligaettan som möter ligafyran. Sex poäng skiljer de båda lagen åt. Om Man City vinner så skiljer det bara tre poäng. Om Arsenal å andra sidan vinner så skiljer det hela nio poäng mellan lagen.
Och visst stämmer det att de båda klubbarna representerar väsenskilda ideal inom den engelska och den moderna fotbollen. Arsenal är klubben som hela tiden arbetat långsiktigt, kanske så långsiktigt att de under några år i onödan offrade det kortsiktiga perspektivet. De har konsekvent arbetat med att utveckla unga och talangfulla spelare och de har hela tiden eftersträvat att hålla sig inom sina egna finansiella ramar. Den framgång de hittills har uppnått den här säsongen är först och främst en framgång för klubbkollektivet.
Man City representerar i så motto ett motsatt ideal. Det här är klubben som gjorde analysen att de omöjligtvis på egen hand skulle kunna ta upp kampen med de stora klubbarna. Istället har externa ägare tagits in som injicerat klubben med enorma kapitalbelopp som ligger långt utöver vad klubben själv har kunnat generera. Där Arsenal har valt att konkurrera med kvalitet så har Man City valt en prisstrategi. De har betalat mest för att värva till sig de allra bästa spelarna.
Kanske är det så att vi den här säsongen mer än kanske någon gång tidigare kan få en direkt värdemätning mellan dessa båda ideal. Vilket av dem är egentligen mest konkurrenskraftigt på sikt? I den meningen så representerar dagens match mellan Arsenal och Man City egentligen mer än blott att det är en viktig match för den här säsongens titelstrid.
:::
Det finns en absurd uppfattning att jag av någon anledning ogillar Arsenal som klubb. Inget kunde egentligen vara mer fel. Visst håller jag på Man Utd och jag vill att det ska gå bra för dem, men där stannar det. Tvärtom så är jag en stor beundrare av Arsenals kollektiva filosofi och klubbens medvetna val att utveckla sig själv. Detta är ett skäl till att jag tro det eller ej gillar Arsenal mer än vad jag förmodligen gillar de flesta andra direkta konkurrenter.
(Vad jag snarare har ogillat har aldrig varit Arsenal som klubb. Utan möjligen attityden hos vissa av klubbens supportrar. Som jag menar gör både klubben och sig själva en stor otjänst.)
Visst har jag riktat kritik mot Arsenals prioriteringar som klubb. Om detta har jag knappast varit ensam. Jag har menat att de i alltför hög och framför allt onödig utsträckning har offrat möjligheten till framgångar också på kort sikt med ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Framgången den här gången ska krediteras främst två saker: Att Arsenal delvis har förändrat sina prioriteringar, samt att Arsene Wenger till sist har fått sitt lagkollektiv att fungera.
Vi vet inte om Arsenal kommer vinna Premier League den här gången. Det kommer vi inte att veta heller efter dagens match, oavsett utgången. Vi kommer däremot veta att om Arsenal vinner Premier League så är det klubben själv som lagt murbruket för den framgången. Vi kommer också få ett rejält kvitto för vad Arsenal egentligen går för den här säsongen.
:::
Dagens matcher: Man City vs Arsenal (13:45), Cardiff vs West Brom, Chelsea vs Crystal Palace, Everton vs Fulham, Newcastle vs Southampton, West Ham vs Sunderland, samt Hull vs Stoke (18:30).
Två raka segrar för Crystal Palace har gett Tony Pulis ordentligt med nackhår men idag får han onekligen bekänna färg när de beger sig till Stamford Bridge för ett möte med Chelsea. Två av den övre halvans outsiders möts också på St James’ Park i form av Newcastle mot Southampton. Men visst är det den tidiga matchen som alla väntar på. Kan Alvaro Negredo vara tungan på vågen? Kan Laurent Koscielny kontrollera honom?
:::
Be Champions!!