Tvärtom. Redan idag bränner vi iväg en hel ligaomgång, under den för engelsk fotboll så klassiska annandagsfotbollen. Det är en dag som puttrar på medelhög värme innan den under kvällen når kokpunkten när Man City drabbar samman med Liverpool på Etihad. Toppmöte i ligan alltså och vinnaren i det mötet kan mycket väl leda ligan efter julhelgen.
Bara några dagar senare drar ännu en omgång igång. Här duger med andra ord inte att sitta och rulla tummarna. En dag är alltså vad vi kan tillåta oss när det gäller att titta tillbaka. Sammanfattningen sker i form av lite olika och inte av varandra beroende kategorier och en fördel med det är så klart att det öppnar upp för er att bidra med era egna kategorier, eller synpunkter på de val jag har gjort.
:::
Årets prestation: Liverpool, 5-0 vs Tottenham (a). Om det är något lag som stått för rena kölhalningar under senare säsonger så har det varit Man City. Att dock som Liverpool åka iväg på bortaplan mot ett lag som alla tippat före dem i tabellen inför säsongen och drämma till dem med fem mål med mersmak är en makalös prestation.
Årets succé: Southampton. För rätt precis ett år hade Southampton precis börjat hitta fötterna i Premier League även om de fortfarande var indragna i en nedflyttningsstrid som inte alla trodde de skulle klara. Klubbledningens beslut att sparka Nigel Adkins sågs på med förvåning. Med Mauricio Pochettino som manager har klubbens framgångar stigit rakt uppåt, även om det nu verkar som om de första riktiga problemen har börjat infinna sig.
Årets fiasko: Sunderland. Med sju omgångar kvar av förra säsongen så lyckades den kontroversiella Paolo Di Canio rädda Sunderland kvar i Premier League och genomförde under sommaren stora och kostsamma personalreformer i klubben. I tät följd uppstod dock bråk och konflikt inom klubben och det dröjde inte länge innan också Di Canio fick gå. Sunderland ligger kvar i botten av tabellen, med tio poäng på 17 matcher.
Årets gräl: Gary Neville och Jamie Carragher. Jag kan inte bestämma mig för om gnabbet mellan de båda röda ikonerna är äkta eller om det är iscensatt för bästa möjliga TV-dramaturgi. Kanske är det en positiv kritik att det inte är helt lätt att avgöra. Pikarna haglar dock och man påminns inte så lite om de omaka kommentatorsparen inom amerikansk wrestling.
:::
Årets manager: Brendan Rodgers. Det finns några kandidater att välja på. Alex Ferguson som vinner ligan under sin sista säsong. Arsene Wenger som åter verkar ha hittat gnistan med Arsenal. Mitt val faller ändå på Rodgers som mot mångas förväntan har fört Liverpool tillbaka till toppen av tabellen och som i min mening har tillfört ett bra mått av rätt slags uppkäftighet, till skillnad från arrogans, till klubben igen.
Årets spelare: Luis Suarez. Det är på alla sätt svårt att bortse från Suarez, även om där finns konkurrenter så klart. Gareth Bale kanske är värd att nämna. Men Suarez är inte bara en gudabenådad spelare, han befinner sig ständigt i centrum också av helt andra skäl, ibland i positiv mening men desto oftare i negativ mening. Sällan har en enda spelare representerat en hel klubbs vägskäl mellan succé och misslyckande.
:::
Årets målvakt: Hugo Lloris. Helt lätt är det inte att hitta målvakter som sticker ut i Premier League, där de flesta lag faktiskt har mycket kompetenta målvakter. Jag fastnar ändå för Lloris som jag tycker på ett förtjänstfullt sätt har etablerat sig i Tottenham, ett av ligans topplag, och som har bidragit med några framstående prestationer under det gångna året.
Årets back: Leighton Baines. Har haft en något tuff höst, inte minst på grund av skador. Under det han har spelat så har han dock varit en värdefull kugge i Evertons lag, och det är kanske inte märkligt att Everton kämpade så för att behålla honom. Under våren var hans bidrag dock stort under en säsong när han som i huvudsak defensiv spelare var den som skapade flest målchanser för sitt lag i hela ligan.
Årets mittfältare: Michael Carrick. I en uppsjö av mittfältare i Premier League så är det Carrick som under det gångna året har utmärkt sig. Stundtals utskälld har han varit, förbannad med egenskaper och kvaliteter som tenderar gå alla utom de mest insatta förbi. När Man Utd vann sin 20:e ligatitel under våren så var det dock han och ingen annan som var den drivande kraften bakom det.
Årets anfallare: Luis Suarez. När Suarez först kom till England och Premier League så var de flesta överens om att han var en bra spelare, men de flesta såg honom nog mest som en tekniker och mycket riktigt fick han inledningsvis kritik för att missa för många målchanser. I det påminner han inte så lite om Cristiano Ronaldo i början. Även fortsättningen påminner. Mål i massor, mål i mängder, mål från vänster och mål från höger.
:::
Årets hjälte: Arsene Wenger. Det är egentligen ofattbart hur mycket skit som Wenger har fått utstå genom åren. Visst har viss kritik varit befogad, men inte i den formen och framför allt inte från de egna leden. Det är på sitt sätt glädjande att under hösten ha fått bevittna Wengers återupprättelse, inte minst nu när han är Premier Leagues grand old man. Han har hela tiden trott på sin fotbollsmodell och med vissa modifikationer så är det också med denna modell som han nu skördar framgångar.
Årets wanker: Vincent Tan. Mannen som har gett vatten på kvarn till alla gnällspikar som vill gnälla på ägarskapet inom engelsk fotboll. Vad ska man hitta på som ägarrepresentant när den egna klubben, Cardiff i det här fallet, har vunnit The Championship och tagit sig upp i Premier League, får en okej start där och har värvat genomgående bra under sommaren, och har goda chanser att hålla sig kvar? Jo, man skapar naturligtvis konflikt och intriger inom klubben för att visa att man själv bestämmer. Lite godtyckligt sparka folk och offentligt förolämpa sin framgångsrike manager.
:::
Årets genombrott: Ross Barkley. Engelsk fotbolls allra senaste gullegris kommer från Everton, precis som för tio år sedan Wayne Rooney gjorde. Med tanke på att vi befinner oss mitt under brinnande VM-säsong så kommer så klart hysterin runt Barkley bara att fortsätta.
Årets comeback: José Mourinho. Egentligen är jag frestad att ta upp John Terry här, som under ett par säsonger har sett död och begraven ut. Men med Mourinhos återkomst så har Terry också fått luft under vingarna, och visst har Premier League blivit färggladare med Mourinho, även om han har lugnat ned sig rejält sedan sist.
Årets adjö: Alex Ferguson. Fattigare blev dock Premier League när Alex Ferguson i slutet av förra säsongen meddelade att han gjort sitt som manager i Man Utd. I mer än ett kvarts sekel var Ferguson en lika självklar del av engelsk fotboll för oss alla som julskinka och Kalle på julafton. Omöjligt att föreställa sig utan.
Årets värvning: Mesut Özil. Bästa och sämsta värvningar får vi vänta med, men att Özil i någon mening var i alla fall årets värvning går inte att förneka. När Atlas i form av Arsenal och Arsene Wenger till sist ryckte på axlarna och slog till så skakade och darrade världen. Det var en värvning som signalerade ambition där sådan tidigare saknats och som gav laget ett självförtroende som varat under hela hösten.
:::
Årets mest överskattade: Andre Villas-Boas. En gång brukar sägas vara ingen gång, men vad är i så fall två gånger? Han har i flera omgångar benämnts The Next One och setts som ännu en Mourinhouansk wunderkind, men i England och i Premier League har han tvivelsutan avslöjats. För rigid och oanpasslig i sitt fotbollstänkande och uppenbarligen inte den bästa på att hantera en klubbs interna relationer eller politik. Det är svårt att se honom få en ny chans i England, om inte Man Utd tänker sig att det är tredje gången gillt.
Årets mest underskattade: Rafa Benitez. Det gångna årets mest otacksamma jobb måste ha genomförts av Benitez i Chelsea. Det var egentligen inte mycket han misslyckades med men ändå fick han utstå fansens spe. Han presterade bättre än sina företrädare, tog laget till Champions League, spelade bra fotboll på vägen, hade några magiska cupmatcher och vann Europa League. Fare thee well and adieu, you ladies of Spain!
:::
Dagens matcher: Hull vs Man Utd (13:45), Aston Villa vs Crystal Palace, Cardiff vs Southampton, Chelsea vs Swansea, Everton vs Sunderland, Newcastle vs Stoke, Norwich vs Fulham, Tottenham vs West Brom, West Ham vs Arsenal, samt Man City vs Liverpool (18:30).
Liverpools belöning för sin serieledning inför julhelgen är två snabba matcher på rad borta mot först Man City och därefter Chelsea. Först ut ikväll alltså och där ges vi verkligen prov på Liverpools egentliga titelambitioner och på vad Luis Suarez mäktar med mot tuffast möjliga motstånd. Man Utd ger sig också in i en tuff dubbelmacka med två bortamöten på tre dagar, först nu mot Hull och därefter mot Norwich. Arsenal möter också West Ham och söker sin första vinst på tre matcher.
:::
Be Champions!!