En av de mer spännande och oförutsägbara sakerna som har hänt så här i samband med julhelgen är att Tottenham utan något längre ståhej hittade sin ersättare till Andre Villas-Boas. Nämligen i form av Tim Sherwood, som under fem år funnits i klubben som coach, på interimsbasis med en kontraktslängd fram till och med 2014-15.
Man kan säga att Tottenhams beslut, rättare sagt Daniel Levys beslut får man förmoda, känns lite märkligt. Att ersätta Villas-Boas med just Tim Sherwood hade nog inte många förutsett. Det kan svårligen ha varit planen redan från början för då borde Tottenham ha redovisat den planen tidigt.
Alltså måste beslutet ha växt fram någon gång under veckan mellan den 16 december, när han tog på sig uppdraget som ställföreträdande, och den 23 december, när det meddelades att han blev mer fast på jobbet. Problemet är att vad som då ligger bakom beslutet kan bara vara två matcher, en förlust på hemmaplan i Ligacupen mot West Ham samt en bortavinst mot Southampton. Därefter spelade Tottenham under annandagen oavgjort hemma mot West Brom.
Med andra ord så här långt inte något facit som framstår som särskilt mycket bättre än vad Villas-Boas själv mäktade med. Sammantaget får man intrycket att beslutet att tillsätta Tim Sherwood är ett sådant här beslut som i efterhand kommer att framstå som antingen genialiskt eller fullständigt galet. Några mellanlägen lär vara svåra att finna.
:::
Samtidigt vore det dumt att klaga nu när en ung engelsk manager till sist får chansen på ett toppjobb inom engelsk klubbfotboll. Om man tidigare har beklagat att alltför få klubbar vågar ta en chans i det avseendet så hackar man av den gren man själv sitter på om man kritiserar en klubb som Tottenham när de väl gör det.
Tim Sherwood är heller inte riktigt samma typ av tillsättning som tidigare unga brittiska managers, ofta i form av före detta spelare, som slängs in på sina första uppdrag i Premier League utan någon egentlig erfarenhet alls. Dessa misslyckas ofta. Här tänker jag exempelvis på personer som Alan Shearer, Gareth Southgate och Roy Keane. Vars enda egentliga kompetens består i att tidigare ha varit stora spelare. Alltför vanligt inom engelsk fotboll.
Tim Sherwood har sedan sin spelarkarriär gått coachsvängen, vilket troligtvis är en mycket värdefull väg att ta, om man vill bli en verkligt framgångsrik manager inom toppfotbollen. Att göra den så kallade marktjänsten kan vara segt, men betalar sig i längden.
:::
Det finns dock andra skäl att se tillsättningen av Tim Sherwood som Tottenhams manager i ett positivt ljus. Man kan hävda att ett av de större problemen med Andre Villas-Boas managerskap var att han helt och hållet försökte omforma Tottenham efter sin egen kontinentala spelmodell, och att Tottenham i någon mening kanske var på väg att förlora lite av det som gjort dem speciella.
Tottenhams framgångar under senare år har till stor del byggt på deras hyfsat klassiska brittiska prägel. Det har varit hårt, det har varit snabbt, det har varit hög intensitet och blixtrande spelvändningar. Det har varit ett effektivt utnyttjande av kanterna. I en tid när många engelska storklubbar apar efter den europeiska fotbollen så vann Tottenham på att behålla sin identitet och kulturella särprägel.
Med Villas-Boas befann sig Tottenham i något av ett ingenmansland. Med Tim Sherwood markerar Tottenham å andra sidan en tillbakagång till det mer stilrent brittiska. Det är ingen tillfällighet att Tottenham plötsligt började spela med två anfallare efter Villas-Boas avsked, lika lite som det är en tillfällighet att Tottenhams spel blev både snabbare och mindre centraliserat.
Nu återstår frågan om Tottenham fortfarande har kvar spelartyperna i laget för att göra en sådan spelmodell framgångsrik. I vilken utsträckning är ett sådant spelsystem beroende utav extraordinära spelare såsom Gareth Bale för att vara framgångsrikt? Vi kan vara rätt övertygade om att vi kommer få i alla fall ett svar på det under den här säsongen.
:::
Annandagsfotbollen såg mängder med vändningar. Man Utd gjorde ännu en sådan där typisk match för dem när de vände 0-2 borta mot Hull till seger. Även Arsenal vände ett underläge på bortaplan på ett imponerande sätt. Man City förblir utan poängtapp på hemmaplan efter att ha vänt 0-1 mot Liverpool till seger. Ett resultat vilket de i och för sig måste vara nöjda med.
Domarinsatserna var annars i fokus under annandagen. Brendan Rodgers riktade en rejäl bredsida mot domartrion på Etihad. Något orättvist kan jag tycka. Visst var det fel att blåsa för offside men i övrigt så bör nog Liverpool främst gräma sig över missade chanser snarare än dåliga domslut. Också Stoke och Everton ansåg sig ha skäl att svära över domarinsatserna, med några billiga röda kort som ställde till det för dem.
Mest anmärkningsvärt är dock hur annandagen såg till att täta till det i nedflyttningsstriden. I och med Sunderlands och Crystal Palaces vinster, och Cardiffs och West Hams förluster, så befinner sig nu sex lag i botten av tabellen inom fyra poäng från varandra. Botten av tabellen är precis lika infernalisk som toppen.
Ingen rast och ingen ro. Redan imorgon fortsätter ligafotbollen som nu rullar på i ett furiöst tempo. Det är då den nittonde omgången som inleds och avslutas dagen därpå och därmed har halva ligasäsongen klarats av. Då är det hög tid för en av den här bloggens snart traditionella statistiska genomgångar av säsongen så här långt.
:::
Be Champions!!