Dags att sluta orma på Luis Suarez

Det är inte helt ovanligt när folk nu pratar om Cristiano Ronaldo att de beskriver hans tid i England inte utifrån hur han var då, utan utifrån hur han är nu och vad vi vet om honom med historiens facit i handen. Vad som ofta glöms bort är att hur han var och inte minst hur han uppfattades av omvärlden förändrades över tid.

Man kan tala om olika stadier i hans utveckling. Det första stadiet inleddes efter att Man Utd värvade honom från Sporting under sommaren 2003, samma sommar som David Beckham såldes till Real Madrid. Då var han föga mer än en fjunig tonåring som tydligen hade fått Man Utds spelare att börja salivera i samband med en vänskapsmatch.

Teknisk var han hur som helst och det var även så de flesta inledningsvis kanske något stereotypt uppfattade honom, som något av en teknisk showpony, all flash but no bang. Lite typiskt sydeuropéer så där. Så var det någon kritik han fick så utgick den från att de allra flesta hellre ville att Man Utd skulle värva någon mer etablerad spelare som ersättare för Beckham.

Under det andra stadiet så hade Cristiano Ronaldo börjat etablera sig i klubben och blivit lite mer erfaren i Premier League. Fortfarande fanns där den tekniska överarbetningen och det tveksamma beslutsfattandet, men vad de flesta nu störde sig på var att han var alldeles för ineffektiv framåt. Många ifrågasatte hans förmåga att producera mål.

Det är under det tredje stadiet som Cristiano Ronaldo verkligen börjar växa till sig i Man Utd och i Premier League. Lite från ingenstans börjar han nu ösa in mål i massor, på alla möjliga sätt och flera av målen är dessutom av helt avgörande karaktär. De som vill kritisera honom måste hitta en annan infallsvinkel och gör det genom att konstatera att Ronaldo bara gör mål mot de svagare lagen i ligan, inte mot toppmotståndet.

Cristiano Ronaldo accelererar dock vidare därifrån till ett fjärde stadie i vilket han inte bara fortsätter producera mål i mängder, utan dessutom börjar avgöra också de stora matcherna. Att säga att han är impotent i de stora matcherna håller inte längre. Så mycket mer finns inte för kritikerna att göra än att börja vända hans gamla synder mot honom och återigen kulturellt stereotypt kritisera honom för hans filmande, trots att det är något han vid den här tiden har skärpt till väsentligt.

Ungefär därefter lämnar han Premier League. Det roliga är att det nu finns en spelare i Premier League som följer mer eller mindre exakt samma utvecklingskurva som en gång Cristiano Ronaldo. Han råkar heta Luis Suarez och spelar för Liverpool.

:::

Luis Suarez har gått igenom precis de stadier som Cristiano Ronaldo en gång gjorde. Okej, Suarez var knappast någon finnig tonåring när han kom till Premier League, men även han sågs först mest som en teknisk filur, för att därefter kritiseras för att göra alldeles för få mål, för att nu kritiseras för att bara göra mål mot mindre lag.

Precis som Cristiano Ronaldo så har Luis Suarez stått för en del rätt grova filmningar och teatraliska överskel, och precis som Ronaldo så har Suarez skärpt till sig. Räkna dock med att när inget mer längre finns att säga om Luis Suarez och dennes prestationer mot topplag så kommer kritikerna att i desperation återvända till att häckla dennes beteende.

Följande är tänkvärt. Det visade sig att kritiken mot Cristiano Ronaldo i vart och ett av de nämnda stadierna var felaktig. På samma sätt har den gångna kritiken mot Luis Suarez visat sig vara felaktig. Hur kommer det sig då att vi inte bättre kan förutse hur Suarez kommer att utvecklas som fotbollsspelare och helt enkelt hålla inne med vår kritik?

:::

Det är här vi som fotbollssupportrar har en rätt tydlig begränsning i vår kunskap och vår förståelse om fotboll. Vi tenderar att titta enbart här och nu, endast marginellt kapabla att blicka längre in i framtiden än den genomsnittliga guldfisken. Vi utvärderar enbart vad vi ser.

Det gör kanske en manager också. Grejen är bara att en manager eller en tränare ser så mycket mer än vad vi gör. Han ser spelarens karaktär, dennes ambition och motivation, dennes agerande på träningsplanen varenda dag, kort sagt ser han spelarens hela person på ett sätt som vi som supportrar aldrig gör.

En manager eller en tränare tittar alltså inte bara här och nu utan måste också blicka in i framtiden. Hans värdering av en spelare utgår inte bara från vad spelaren är utan en insatt uppfattning i vad spelaren också kommer att kunna bli. En managers värdering av en spelare kommer om inte annat så av det skälet ofta att förbluffa supportrarna.

:::

Det ska heller inte glömmas bort i sammanhanget att som supportrar har vi det ofta väldigt svårt att särkoppla vår bedömning av en spelare från vad vi råkar anse om honom eller möjligen om den klubb han råkar tillhöra. Att skilja sak och person är knappast en supporters starka sida, det ligger så att säga i begreppets natur.

Luis Suarez har gjort många saker genom åren som kanske har gjort honom förtjänt att vara illa omtyckt. På samma sätt fanns det säkert en del i Cristiano Ronaldos beteende som fick många att tycka illa om honom. Helt säkert kan säkert många hitta olika mer eller mindre personliga skäl att tycka illa om både Liverpool och Man Utd.

Men det ska ju inte förändra hur vi ser på Luis Suarez som fotbollsspelare. I så fall lurar vi oss själva. Är det egentligen så konstigt att till och med en spelare av den kalibern får det svårare mot topplagen? Han möter där ett försvar som är taktiskt medvetet om hotet och kollektivt kompetent att hantera det, samtidigt som det egna laget allt som oftast i sådana matcher uppvisar en något högre grad av försiktighet.

Luis Suarez är en av världens bästa spelare redan, och kommer att kunna bli ännu bättre. Ingen av oss vet dock med säkerhet hur länge han faktiskt blir kvar i Liverpool och i Premier League. Förslagsvis så gör vi det bästa av den tid vi faktiskt får och uppskattar honom för den spelare han är, istället för att begränsa vår egen upplevelse med jante och missunnsamhet.

:::

Be Champions!!