Ett sådant där youtube-fenomen för några år sedan var filmen på en katt som liksom gapade av förvåning. Sedan klipptes egentligen vad som helst fantastiskt in mellan bilderna på katten som det då antyddes att katten faktiskt var förvånad över. Om någon hade filmat mig när nyheten i fredags kom ut att Arsenal lånvärvade Kim Källström under återstoden av säsongen så hade jag troligtvis påmint väldigt mycket om katten.
Det är naturligtvis alltid en stor grej inom det svenska fotbollspratet när en storklubb värvar en svensk spelare. Inte minst kanske när det gäller Premier League. Världens största och bästa liga, som inte minst vi i Sverige trots allt har en speciell relation till. Det blev med andra ord en rejäl snackis när Kim Källström skrev på för Arsenal.
Arsenal kan kanske beskrivas som den huvudsakliga svenskklubben genom åren i Premier League, åtminstone bland storklubbarna. Anders Limpar, Stefan Schwarz och Fredrik Ljungberg har samtliga spelat där. Sebastian Larsson och Rami Shabaan har även de gjort sina något mindre avtryck på klubben. Om någon tidigare värvning i Premier League dock påminner om den här så är det snarare kanske Alex Fergusons lånvärvning av Henrik Larsson runt årsskiftet 2006-07.
Även då gapade man ju av förvåning. Ändå kändes det vid det tillfället trots allt något mindre långsökt och det visade sig ju också vara ett genidrag. Henrik Larsson upplevde man också hade en status som fotbollsspelare, både i Sverige och internationellt, som Kim Källström alls inte är i närheten av. Så även om det var förvånande så var det ett i alla fall inte lika förbryllande tilltag.
:::
Nu ska vi i och för sig inte sälja Kim Källström kort. Bara att Arsenal och Arsene Wenger beslutar sig för att lånvärva honom säger så klart mycket om hans renommé i fotbollseuropa. Det är naturligtvis ett gott bevis på hans duglighet som fotbollsspelare och på kvaliteten i hans karriär.
Har man svårt att se det så tror jag att man främst har det svenska landslaget i åtanke. Och i det avseendet så har ju fler än Kim Källström lidit. Många har ju till exempel förundrats över hur Zlatan Ibrahimovic, möjligen undantaget det senaste året, så ofta har varit tämligen medelmåttig i landslaget samtidigt som han varit vidunderligt bra i sina klubblag.
Nu började det i och för sig inte bra för Kim Källström i Arsenal, med beskedet att han är skadad och borta till mars. Därtill har han inte spelat en tävlingsmatch sedan i september, så det är väl kanske först i april som Källström i realiteten kan börja bli aktuell för spel. Och då är ju säsongen mer eller mindre slut.
:::
I och för sig så tror jag nu inte Kim Källström skulle få så värst mycket speltid i Arsenal även om han vore helt frisk. Det känns i huvudsak som en backup-värvning, och kanske en värvning som kan minska belastningen på lagets ordinarie nyckelspelare. En truppvärvning med ett annat ord. Men som sådan var den kanske inte så tokig.
Ändå tror jag många uppfattar värvningen som märklig. De flesta ansåg nog innan januarifönstret stängde att det i huvudsak var en anfallare som Arsene Wenger behövde investera i. Istället så hittar han, förvisso i sig inte överdrivet överraskande sett till hans normala rutiner, ännu en central mittfältare. Från Julian Draxler till Kim Källström.
Den rockaden tror jag rätt få Arsenalfans var nöjda med.
:::
För Arsenal är det möjligen en budgetlösning på ett problem med en på grund av skador tunnsliten spelartrupp. De hittade inte något huvudsakligt alternativ till ett i deras tycke rimligt pris på marknaden, och då valde de det här mer tillfälliga och kortsiktiga alternativet. Det behöver inte vara något fel med det, bättre förmodligen än att inte göra något alls.
Alla turerna runt Kim Källströms skada är dock lite märkliga. Vad visste klubben och vad visste inte klubben? Om Arsenal visste om Kim Källströms skada så undrar man hur de kunde välja att ändå gå vidare med affären. Om Arsenal inte visste om Kim Källströms skada så undrar man hur grundligt de egentligen gjorde sin research.
För Kim Källström själv är det naturligtvis jackpot. Hans situation i Spartak Moskva var knappast önskvärd för honom själv, han har inte varit lyckad i Ryssland och verkar även sakna klubbens förtroende. Även om speltiden blir begränsad i Arsenal så väcker tiden i klubben helt säkert intresse för honom igen bland övriga klubbar, och han kommer tvivelsutan få chansen att visa vad han duger till på den allra högsta nivån.
I allra värsta fall får han tillbringa ett halvår i en rätt häftig miljö och med ett fantastiskt matchprogram framför sig. Sådant har ju lockat andra tidigare, bland dem Magnus Hedman. Vill det sig riktigt väl för Kim Källström så kan han stå där med medaljer i såväl Premier League som Champions League framåt maj.
Det finns egentligen inte så mycket att säga om övergången annat än att den var oväntad. De som vill kritisera övergången kritiserar nog i själva verket frånvaron av andra och större spelarköp. Men som jag ser det så medför inte Arsenals lån av Källström någon alternativkostnad, de sa inte nej till andra köp för att värva Källström.
Så i det avseendet blir kritiken missriktad. Det ena har inte med det andra att göra, men vår mänskliga psykologi gör att vi vill se samband även mellan orelaterade fenomen. Värvningen är i själva verket neutral eller möjligen bra för Arsenal och bra eller möjligen neutral för Kim Källström.
Definitionen av en bra värvning borde kanske vara att den inte är dålig för vare sig spelare eller klubb. Och enligt den definitionen så är Arsenals lån av Kim Källström en bra värvning.
:::
Be Champions!!