En av den engelska fotbollens stora frågor sedan en tid tillbaka är hur det kommer att gå för Man Utd efter Alex Ferguson har slutat som manager, en fråga som inte blivit det minsta mindre intressant sett till vad som har skett hittills den här säsongen.
Eftersom jag inte tröttnat på sådana fenomen, eller möjligen som någon form av mental självprygel, så läste jag för en liten tid sedan Adam Lashinskys lättlästa bok Inside Apple, en organisatorisk studie av det omsusade företaget Apple och dess mytomspunne grundare och VD Steve Jobs, som gick bort för några år sedan. Apple kan sägas stå inför flertalet liknande frågor som Man Utd nu brottas med.
Den berömde ledarskapsforskaren Michael Maccoby gjorde för ett antal år sedan en berömd kartläggning av olika ledartyper, bland annat med just Steve Jobs som en av utgångspunkterna. Den publicerades år 2000 i Harvard Business Review och utgår från freudiansk terminologi för att definiera tre kategorier av chefer som Maccoby observerat i företagsvärlden:
(i) Erotikerna, som har ett behov av att bli älskade och därmed i hög utsträckning värdesätter konsensus,
(ii) De besatta, regelstyrda taktiker som är administrativt enormt skickliga och som gör saker på rätt sätt, samt
(iii) De produktiva narcissisterna, visionära och karismatiska risktagare som är beredda att göra allt för att vinna och som inte bryr sig det minsta om att vara omtyckta.
:::
Är det möjligt, frågar sig då den fotbollsintresserade, att tillämpa dessa tre kategorier på engelsk fotboll, kan vi exempelvis på ett meningsfullt och något så när upplysande sätt dela in Premier Leagues managers inom dessa tre kategorier?
Erotikerna är möjligen den kategori som man tänker sig ska bli svårast att hitta i Premier League, inte minst kanske för att de troligtvis sällan kommer riktigt så högt upp i pyramiden. Om jag skulle placera några i den här kategorin så vore det nog i första hand Roberto Martinez i Everton och Rene Meulensteen i Fulham. Ingen av dem känns som regelmänniskor och båda av dem känns som i grund och botten snälla människor som vill uppfattas som trevliga. Det här är en typ av chefer som enligt Michael Maccoby gör sig bäst som mellanchefer, eller i fotbollens terminologi talar vi kanske snarare om managers i mindre klubbar.
De produktiva narcissisterna är erotikernas raka motsats. Det här är de riktigt stora namnen, de som genom sin managergärning på ett eller annat sätt faktiskt förändrar fotbollen. De är naturligtvis ovanliga de med men högst upp i fotbollspyramiden bör man i alla fall kunna finna dem. Alex Ferguson var så klart en av dem. Av managers som nu är aktiva så är det i mina ögon i huvudsak José Mourinho och Arsene Wenger som uppfyller det här kriteriet. Båda är extremt produktiva, drivna av en intensiv vilja att vinna, och båda har vissa uppenbara narcissistiska drag. De inte bara formas av fotbollsvärlden utan formar den i liknande utsträckning.
De besatta lär således utgöra den stora kategorin. Och visst är det så. Premier League är tjockfullt av riktigt kompetenta managers som utifrån sina regler och principer gör ett bra arbete. Men de saknar ändå en viss kvalitet som de allra främsta har och av det skälet så är de mindre flexibla för olika situationer. Om de kommer till fel lag vid fel tidpunkt så blir det sällan bra. Kommer de till rätt lag vid rätt tidpunkt så går det ofta bra, men i och med att lagets situation förändras över tid så börjar dessa managers uppleva allt större problem. Här hittar vi som sagt de flesta – Paul Lambert, Alan Pardew, Sam Allardyce, Steve Bruce, Chris Hughton, Gus Poyet, Mark Hughes, Mauricio Pochettino, och troligtvis även större namn som Brendan Rodgers, David Moyes och Manuel Pellegrini.
:::
Kan vi med det här kanske bättre förstå varför vissa managers får sparken eller håller sig kvar vid sina positioner? Ja, kanske det.
Arsene Wenger hade naturligtvis ett oerhört starkt track record i Arsenal. Men det hade förmodligen inte spelat någon som helst roll under de åtta långa år av mediokritet som följde därpå. Han borde rimligtvis ha fått sparken. Men en produktiv narcissist är inte en sådan personlighet man sparkar, utan det mest troliga är att han på ett eller annat sätt måste bränna ut sig själv. Wenger besitter en genialitet som ger honom ett enormt förtroendekapital.
I den motsatta änden av skalan så hittar vi managers som Roberto Martinez och Rene Meulensteen. Kanske hör även Chris Hughton hit. Något som ibland kan få dem att bli kvar på sin post längre än vad som rent resultatmässigt framstår som motiverat är att de helt enkelt är trevliga karaktärer. Det bär alltså en styrelseordförande mer emot att faktiskt ge dem sparken, vilket i det fallet per definition får dem att framstå och kanske till och med själva känna sig som otrevliga.
Ofta är det ju också så att de besatta får sparken, och det brukar då vara rätt sällan som vi förstår varför. Där finns ju en tydlig idé och de gör ju onekligen saker på rätt sätt. Men gör de rätt saker? Det är möjligen den frågan som en klubbstyrelse ställer sig, och i och med att de formulerar frågan annorlunda på det viset så kommer de fram till andra svar än vad media och supportrar kanske gör. Kanske ligger det i sakens natur att en besatt förr eller senare kommer att få sparken, när det inte längre råder någon gynnsam situation. De anses inte, rätt eller fel, besitta den nödvändiga egenskapen att vrida tillbaka situationen till sin och klubbens fördel.
:::
Be Champions!!