Cupspelet är dött. Det är en känsla man understundom kan få när man sätter sig ner för att följa FA-cupen eller Ligacupen inom engelsk fotboll. Samma intryck ges när det gäller det inhemska cupspelet i andra länder också, som till exempel Spanien, Tyskland och Italien.
Under det senaste årtiondet så har de inhemska cuperna marginaliserats alltmer i idrottslig och kulturell betydelse. Det var egentligen inte alltför länge sedan som FA-cupen sågs som nästan lika betydelsefull som ligatiteln, kanske till och med mer i vissa avseenden. Nu för tiden beskrivs de normalt sett som någon form av störande moment.
Vi kan så klart se detta i hur de större klubbarna förhåller sig till cupspelet. De använder väldigt sällan sina bästa uppställningar i cupmatcherna, det genomsnittliga antalet spelarbyten mellan dessa matcher är sex spelare. Det finns även en trend att i cupmatcher använda sin reservmålvakt, det har räknats ut att närmare 60% av alla deltagande lag använder reservmålvakten.
Det finns finansiella skäl till detta. Att överleva en nedflyttningsstrid och bli kvar i Premier League, eller att nå fram till en av Champions League-platserna, är betydligt mer lukrativt än en vinst i FA-cupen eller Ligacupen. Champions League genererar mycket mer intäkter än Europa League, som är belöningen för en inhemsk cupseger.
:::
Klubbarnas attityd påverkar naturligtvis också supportrarnas attityder. När Liverpool tidigare i år mötte Oldham i FA-cupen så var det helt säkert en av de största matcherna under säsongen för Oldhams supportrar, men Liverpools supportrar var förmodligen långt ifrån särskilt intresserade. Återigen något som har förändrats över tid.
Det här har förändrats eftersom klyftorna mellan klubbarna, inte bara i England utan även inom europeisk fotboll i allmänhet, har ökat. Champions League och TV-avtal är anledningen till det. Det har skapat en situation där endast ett fåtal klubbar i realiteten kan konkurrera om de allra största titlarna. Därmed blir bara ett fåtal matcher, mot en viss typ av motståndare, riktigt avgörande för en storklubb under en säsong.
Ibland sammanfaller dock den typen av matcher med cupspel, som är fallet den här helgen. Senare idag så möts Man City och Chelsea på Etihad i en repris av ligamötet för någon vecka eller två sedan. Imorgon, även det en form av repris, möts Arsenal och Liverpool på Emirates. Det är stora matcher på sitt sätt som alla lagen så klart vill vinna. Men jag tror också att de är mer okej med att förlora dessa matcher än vad de var med motsvarande möten i Premier League.
:::
Apropå Man City vs Chelsea så stod ju José Mourinho för ännu ett av sina något lustiga uttalanden för några veckor sedan när han menade att det kommer vara omöjligt rent ekonomiskt för andra klubbar att konkurrera med Man City. Detta från en manager för Chelsea.
Man City har investerat £358m i sin spelartrupp samtidigt som Chelsea har investerat £310m. Och då inledde Chelsea sin investering när spelarpriserna var lägre. Chelseas spelartrupp är den fjärde dyraste inom europeisk fotboll, och det inkluderar inte tjugotalet spelare som är utlånade. Man City gjorde förra säsongen en förlust om £52m samtidigt som Chelsea gjorde en motsvarande förlust om £49m.
Sedan José Mourinho har återvänt till Chelsea så har Chelsea spenderat £91m på nya spelare samtidigt som Man City har spenderat £106m. Det är inga enorma skillnader vi talar om. Definitivt inte sådana skillnader som motiverar utttalanden om att det skulle vara omöjligt att konkurrera.
Den stora skillnaden ser vi i nettospenderingen. Under de senaste fem åren har Chelsea netto spenderat £270m på nya spelare samtidigt som Man City har spenderat £480m. Enkelt uttryckt så har Chelsea alltså sålt spelare under den här tidsperioden, vilket naturligtvis speglar att de genomgått något av en generationsväxling.
Men vad det här snarare handlar om är så klart att José Mourinho för första gången sedan sin tid i Portugal, innan han hamnade i Porto, inte är den manager som kan spendera mest av alla i sin inhemska liga. Det betyder att det är någon annan, i det här fallet Man City, som sitter med trumf på hand.
:::
Att José Mourinho talar i egen sak är dock knappast något nytt. Men hans kritik av Man City klingar egentligen rätt falskt, lite grann som vampyren som generat försöker dölja sina huggtänder. Egentligen är det tämligen missriktat och trångsynt att kritisera Man City för hur de spenderar spengar på spelare och övrigt när det finns en annan mer humanitär kritik att rikta mot klubben.
Human Rights Watch, en internationell organisation för bevarandet av mänskliga rättigheter, riktade specifik kritik mot Abu Dhabi och deras ägande av Man City i en av sina rapporter: ”Ownership of the Premier League club [Man City] is enabling Abu Dhabi to construct a public relations image of a progressive, dynamic Gulf state, which deflects attention from what is really going on in the country.”
Både Human Rights Watch och Amnesty International beskriver Man City som ett sätt för Abu Dhabi och deras styrande familjer att hantera deras varumärke i västvärlden, och att öka det egna landets legitimitet. Detta i ett land vars rättssäkerhet är minimal, där oliktänkande regelbundet fängslas, och där det alls inte existerar någon rätt att organisera sig som medborgare.
De som vill rikta kritik mot Man City, som klubb eller som globalt fenomen, bör kanske snarare rikta in sig på det. Många kritiserar kapitalismens inflytande på den moderna fotbollen när fotbollen i själva verket har vunnit mycket på just detta inflytande. Det är när den politiska kapitalismen gör sitt intåg som de stora moraliska frågorna börjar aktualiseras. Av klubbarna och av oss som supportrar.
Hur mycket är vi egentligen villiga att bortse från brott mot mänskliga rättigheter någon annanstans så länge vår egen klubb möjligen kan få för sig att köpa spelare som Leo Messi, Cristiano Ronaldo eller Sergio Agüero?
:::
Be Champions!!