Det brukar ibland talas om så kallade moraliska finaler. Det är naturligtvis lite vanskligt att prata om det i en turnering där det finns åtminstone fem-sex på förhand någorlunda troliga vinnare. Men om man trots allt ska prata om det så känns kvällens möte mellan Man City och Barcelona som just en sådan moralisk final.
Man kan till viss del känna att mer eller mindre varje omgång i Champions Leagues slutspel har en sådan moralisk final. Det går att hitta en i åttondelsfinalen, i kvartsfinalen och i semifinalen. Delvis för att lotten faller på det viset. Delvis troligen för att vi själva och media vill att det ska vara på det viset. Det genererar intresse.
Mycket riktigt så säger också Barcelonas manager Gerardo Martino att det lika gärna hade kunnat vara en final som nu spelades, så bra är de båda lagen för tillfället.
Men Man City kom bara tvåa i sin grupp, efter Bayern München. Och Barcelona vann sin grupp. Således är det ingen final, utan blott och enbart en åttondelsfinal. Förvisso är detta inte så blott och enbart för Man City, som tvärtom gör sin första åttondelsfinal i Champions League.
Förvisso spelar det kanske föga roll. Om man ändå ska förlora Champions League så lär det inte spela någon större roll om man förlorar i åttondelsfinal eller om man förlorar i final. Det enda som kan spela någon roll är hur man förlorar, och om det är mot Barcelona man förlorar så vet man oftast att man har gjort vad man kunnat.
:::
Några tankar på att förlora finns förhoppningsvis inte för Man City. För dem är detta kanske något av ett examensprov. Ett test för att se hur långt laget och klubben verkligen har kommit i sina ambitioner att skapa en genuin europeisk storklubb.
Dessa ambitioner är ju grundlagda till stor del med just Barcelona som modell och förebild. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Man City valt att bemanna sin organisation med Barcelonas gamla klubbarkitekter; Txiki Begiristain som sportchef och Ferran Soriano som VD. Deras strävan efter holism i Man City är till största delen ett försök att reproducera Barcelonas format.
Det finns av naturliga skäl flera likheter mellan Barcelona och Man City. Delvis är det självklart fullt naturligt att en klubb på uppgång benchmarkar mot den klubb som för tillfället är den dominerande, och i Man Citys fall var det Barcelona som var det dominerande idealet vid den tidpunkten.
Där finns naturligtvis de rent taktiska likheterna. Både Barcelona och Man City är två lag som baserar sitt runt det egna bollinnehavet. Man City är möjligen något mer engelska i meningen att de har ett mer rakt och direkt sätt att omsätta bollinnehavet i egen offensiv. De söker djupled i någon större utsträckning än Barcelonas sidledsspel.
De taktiska likheterna är självklart också en personalfråga. Det finns ett flertal spanjorer eller spelare med sin bakgrund i La Liga i Man City. De är inte ovana vid den spanskt influerade fotbollsidén. Manuel Pellegrini har verkat under en längre tid inom spansk fotboll. Med människor följer en kultur, och Man City är kanske den engelska storklubb som ligger närmast en spansk fotbollsidé.
Det mer än något annat gör att jag tror att Barcelona kommer få det riktigt tufft för Man City. Jag tror att Man City är det engelska lag som är bäst skickat av alla att hantera och kontrollera, kanske till och med i vissa avseenden dominera, Barcelona på fotbollsplanen.
:::
Det finns också en annan mer grundläggande likhet mellan Barcelona och Man City. Båda klubbarna är i någon mening, och i brist på bättre ord, projekt drivna av sitt eget varumärke, en slags fåfängans fyrverkerier.
Båda klubbarna drivs av en vilja att inte bara vara bäst på fotbollsplanen, men därtill omtyckta vid sidan av den. Barcelona har gjort sitt bästa för att slå mynt av konceptet om att vara mer än en klubb och har använt sitt katalanska arv för det ändamålet. Man City å sin sida vårdar ömt sitt underdogarv och givet att klubben till stor del är ett globalt PR-projekt för dess ägare så är det desto viktigare för dem att inte i för hög utsträckning alienera sin omgivning.
Det kan naturligtvis stundtals framstå som tämligen osympatiskt att hela tiden försöka framstå som så väldigt sympatisk. Man ger lätt intrycket av att försöka för mycket. Men låt oss säga att både Barcelona och Man City, ibland med viss möda, lyckas balansera på den slaka linan utan att faktiskt falla av den.
:::
Det är aldrig någon fördel i Champions Leagues slutspel att tvingas inleda ett sådant här dubbelmöte på hemmaplan. Det är något som så klart talar till Man Citys omedelbara nackdel.
Samtidigt tror jag att Man City faktiskt kan vinna på att få spela matchen på hemmaplan utan att behöva känna behovet av att ”jaga matchen”, som hade kunnat bli fallet i en andra match. Barcelona är som mentalt jobbigast att möta när de har resultatet på sin sida och tiden talar till deras fördel.
Barcelona har inte varit i något sämre än semifinal under de senaste sex upplagorna av Champions League. Det här är första gången som Man City alls spelar slutspel i Champions League. Det borde på pappret vara en rejäl överraskning om Man City lyckades slå ut Barcelona.
Men det vore naturligtvis inte alls någon överraskning. Och det mer än något annat gör det kanske till en form av moralisk final.
:::
Be Champions!!