Noll mål framåt. Sex mål i baken, två mål per match. Nej, åttondelsfinalerna i Champions League har verkligen inte varit någon rolig historia för de engelska lagen. Man Utds säsong gick igår kväll från väldigt dålig till otroligt mycket sämre i och med en prestation som lämnade till och med en på förhand mest pessimistiske stum av förundran. Det var inte så mycket grekisk tragedi som komedi som utspelades på fotbollsplanen.
Det enda som möjligen skiljer Man Utd från Arsenal och Man City är att de ändå får anses ha någorlunda goda chanser att gå vidare. Misslyckandet att göra mål gör det hela dock betydligt svårare även om det så klart är långt ifrån någon omöjlighet för Man Utd att göra två mål eller fler på Old Trafford. Värre är i så fall att det känns betydligt mer osannolikt att Man Utd skulle kunna undvika att släppa in mål i ett sådant cupmöte.
Vill man spela barnslig optimist så kan man så klart försöka se de goda omen som ändå finns. Liverpool på väg mot sin sensationella Champions League-seger 2005 behövde även de vinna en hemmamatch mot Olympiakos med ett par måls marginal. Chelsea som vann Champions League 2012 befann sig efter den första matchen mot Napoli i rejält underläge, men lyckades vända och vinna på Stamford Bridge.
Men nej, det känns minst sagt osannolikt. Vilket i och för sig Liverpools och Chelseas slutliga segrar också gjorde. Men sanningen är att Englands hopp i Champions League nog än en gång ställs till Chelsea, som ikväll ska spela sin första slutspelsmatch för säsongen, borta mot Galatasaray. Inte grekisk galenskap men väl turkisk.
:::
Precis som är alltför vanligt när europeisk cupfotboll kommer till Turkiet och Istanbul, särskilt när motståndet är engelskt, så är atmosfären fientlig och våldsam. Bråk mellan supportergrupper har resulterat i två knivhuggna Chelseafans, och supportrar till både Leeds och Man Utd bör känna igen sig i den situationen.
José Mourinho brottas med andra bekymmer. Dels att Chelsea saknar ett konsekvent och stabilt anfallsalternativ. Dels att den uppfattningen har gjorts offentlig genom att han filmats sägandes det. Något som så klart används för att måla upp en konflikt mellan honom och hans spelare, såsom Samuel Eto’o och Fernando Torres. Ett något löjligt medialt spel kan tyckas.
Det är i och för sig sant att Chelsea har haft det väntat men ändå förbryllande svårt att ersätta just den anfallare mot vilken de ställs ikväll. Klubbikonen Didier Drogba. Drogba har under alla år haft en förbluffande förmåga att stå för de helt avgörande insatserna i de stora matcherna. Ibland ett enmansanfall men alltid en värdefull lagspelare. Hans sista insats i Chelseatröjan var att vinna dem Champions League.
Det vore naturligtvis djupt ironiskt om Didier Drogba nu visade sig vara den som förpassade Chelsea ur Champions League.
:::
En annan högintressant match i matchen mellan Chelsea och Galatasaray är så klart den mellan José Mourinho och Roberto Mancini.
Den ene fick sparken från sin engelska klubb, ogillad inom klubben och misslyckad i det europeiska cupspelet. Den andre återvänder närmast ridandes på en åsnerygg till sin tidigare engelska klubb, given uppdraget att återföra stabilitet och framgång till en klubb som under ett antal år saknat mål och mening med sin färd.
Lika men ändå så olika. Roberto Mancini var ju på många sätt förbluffande lik José Mourinho, åtminstone till det yttre, kanske till och med en omedveten imitation av denne. Olika sett till det inre. Jesusparallellerna görs alltid med Mourinho i åtanke, men det är Mancini som höjt upp sitt eget martyrskap på det bildliga korset till en konstform, ständigt vandrandes längs sin helt egna golgata.
Det måste man ge José Mourinho. Det är aldrig synd om honom, han framställer sig aldrig som något offer. Man kan tycka vad man vill om honom och hans beteende, visst framstår han stundtals som arrogant, visst ger han ofta intryck av att anse sig förföljd och missgynnad, men det är alltid med trots i blicken och kampvilja i sinnet.
Sådan manager, sådant lag. Attityder reflekterar ledarskap.
:::
Be Champions!!