Centrala problem gör att Sunderland riskerar nedflyttning

Det har varit en märklig säsong för Sunderland som inleddes med Paolo Di Canios misslyckade start på sin första hela säsong med klubben. Redan där blev kanske några av lagets spelare desillusionerade. Därefter har Gus Poyet kommit in och förvisso gjort ett bra jobb, men utan att riktigt ha lyckats uppnå någon större stabilitet i spelet eller lagets prestationer.

Ett allmänt problem för Sunderland hittills under säsongen har varit att flera av lagets centrala spelare inte har presterat som de ska. Steven Fletcher, Jozy Altidore, Sebastian Larsson, Ki Sung-Yeung och Jack Colback har samtliga misslyckats med att åstadkomma något vettigt och konsekvent för Sunderland hittills under säsongen.

En taktisk analys av Sunderland så här långt visar att de är det lag i Premier League som har producerat lägst antal skott på mål både inne i straffområdet och på planens sista tredjedel. Detta visar på en kombination att Sunderland både är tämligen svaga på att skapa målchanser och på att ta tillvara de chanser som ändå skapas.

Till viss del beror det på att Gus Poyets taktik inte är anpassad efter lagets spelarmaterial. Det sker alltför ofta att Sunderlands anfallare kommer för långt ned i planen, vänd med ryggen mot mål, uppvisar en dålig första touch, lägger en för svag passning vidare eller tar löpningar som är lätt förutsedda och därför lätta för försvararna att kontrollera.

Centralt saknar Sunderland spelare som är villiga och kapabla att bryta ned ett motståndarförsvar. Alltför ofta väljer spelare som Ki Sung-Yeung, Sebastian Larsson och Jack Colback det enkla passningsalternativet snarare än att söka den öppnande och avgörande passningen. Vilket betyder att Sunderlands spel går för långsamt och saknar spets.

Det är på kanterna som Sunderland har visat mest kvalitet under säsongen. På vänsterkanten har Fabio Borini allmänt sett gjort ett mycket bra jobb, och även Adam Johnson har tagit sitt ansvar på högerkanten. Borini är den mer tekniske av de båda och Johnson försöker alltid få in bollen i straffområdet, även om kvaliteten på inläggen inte alltid håller högsta standard.

West Ham är ett av de bättre lagen i Premier League på att försvara sig, och de är särskilt skickliga på att försvara sig mot en ensam anfallare, som de ofta lyckas isolera från övriga laget. De är även väldigt skickliga att försvara sig mot inlägg in i straffområdet, vilket betyder att Sunderland har en nöt att knäcka ikväll om de ska vinna matchen.

Sunderland förlorade senast mot Liverpool, men lyckades under matchens sista halvtimme ändå rubba hemmalaget på Anfield. Nyckeln bakom den scenförändringen var beslutet att spela Ki Sung-Yeung högt upp på planen, som en länk mellan mittfältet och ett anfall bestående av två spelare. På så vis fick Sunderland ett större flöde i sitt anfallsspel och mäktade med att sätta mer press på Liverpools försvar.

Detta förutsätter en kanske något mer expansiv taktik från Gus Poyets sida. Men med fyra poäng upp till nedflyttningsstrecket och färre än tio matcher kvar av säsongen så börjar läget kanske bli sådant för Poyet och Sunderland att de inte längre har så mycket kvar att förlora på en sådan approach.

:::

Be Champions!!

:::

Omgångens vinnare: Crystal Palace, Everton, Liverpool.

Omgångens förlorare: Chelsea, West Brom.

Omgångens manager: Roberto Martinez. Man kan inte låta bli att beundra det arbete som Martinez gjort med Everton. Övriga lag i toppen av tabellen haltar hit och dit, men Everton fortsätter att rada upp resultat och hotar nu på allvar framför allt Arsenal om fjärdeplatsen.

Omgångens mål: Adam Lallana, 3-0 vs Newcastle. Okej att Lallana ges lite för mycket tid och utrymme för att försvaret ska kunna sägas göra ett helgjutet jobb, men Lallanas förflyttning av boll från mittfält och straffområde och därefter distinkta avslut är ändå stor fotboll.

:::

En av mina pingisgrabbar har bestämt sig för att bli The Next Big Thing On The Internet, så varför inte göra er själva och världen en tjänst och kolla in @dailybap på Instagram.

:::

Be Champions!!

Säsongens utfall för de båda lagen måste dock sägas vara ytterst olika. Vi har å ena sidan Liverpool som överträffat allas förväntningar, förmodligen även sina egna, och som nu får sägas ligga på en allra minst garanterad tredjeplats, och således direktkvalificering till Champions League. Å andra sidan Tottenham vars säsong har varit både kaotisk och ojämn, med endast ett tämligen avlägset hopp om att kunna nå Champions League kommande säsong.

Detta scenario väcker så klart frågan hur det kan komma sig att Liverpool grejar på första försöket vad Tottenham har misslyckats med nu under fyra säsonger i rad?

Det går så klart att hitta flera yttre faktorer till detta. Även om Liverpool har varit utanför Champions League ett antal säsonger i rad så finns där ändå en hyfsat modern erfarenhet av att regelbundet kvalificera sig. Liverpool har också en annan lönebudget än vad Tottenham kan visa upp, vilket ger större möjligheter. Dessutom kan man inte avfärda att Man Utds sammanbrott den här säsongen har varit till hjälp, även om det absolut inte räcker som enskild förklaring.

Men känslan är ändå att det heller inte går att bortse från inre faktorer. Att de båda klubbarnas olika utfall faktiskt har mer än marginellt att göra med graden av struktur och stabilitet i den egna organisationen. Att stabilitet är en ledtråd till Liverpools framgång samtidigt som Tottenhams turbulens stått dem dyrt i ligatabellen.

:::

Skillnaden mellan de båda klubbarna blir desto mer anmärkningsvärt när man betänker att det var Tottenham som såg ut att ligga närmast. De befann sig högre upp i tabellen, ständigt bara någon poäng ifrån gränsen, det var också de som gjorde de spännande köpen och fynden, både av unga och talangfulla spelare och av etablerade spelare från de europeiska ligorna. Under Damien Comollis översyn värvades spelare som Gareth Bale, Luka Modric, Dimitar Berbatov och Rafael van der Vaart till klubben.

Perioder av svaga resultat tenderar dock att utlösa en reaktion från Daniel Levy och Tottenhams klubbledning. Harry Redknapp togs in och med honom ännu en period av spelarköp. Tottenham gör helt godkända resultat, slutar fyra två gånger under tre säsonger, men Daniel Levy beslutar sig ändå för att byta manager.

Det framstod kanske som något mer förståeligt när Tottenham meddelade att de anställt Andre Villas-Boas som ny manager, och det pratades nu verkligen om Tottenham som ett långsiktigt projekt. Ett stort antal högkvalitativa spelare kommer till klubben under hans tid, bland andra Mousa Dembele, Jan Vertonghen, Hugo Lloris, Paulinho och Christian Eriksen. Tottenham lyckas med Villas-Boas som manager samla på sig sitt största antal poäng någonsin under Premier League-eran, men missar ändå Champions League med en ynka poäng.

Efter detta krävdes egentligen bara en enda svag period för att Daniel Levy skulle besluta sig för att låta bilan falla över Villas-Boas huvud. Idag är Tottenham sett till prislappen på sina spelare ett av ligans dyrast sammansatta lag, samtidigt som laget leds av en manager som är helt olik Villas-Boas men desto mer lik dennes företrädare. En manager som dock inte förväntas behålla jobbet över sommaren.

Det kan finnas en logik i att byta en manager om prestationerna inte är att betrakta som acceptabla. Men det finns också negativa sidoeffekter med att hela tiden ta in nya managers. En ny manager innebär nästan alltid ett inflöde av nya spelare vilket både kostar pengar, drar upp lönebudgeten men också skapar oreda och brist på harmoni i spelartruppen.

En annan effekt av snurrdörrar på managerpositionen är att det sällan är förenligt med ett långsiktigt arbete att ta tillvara en klubbs unga talanger och egna produkter. Vilket inte minst i Tottenhams fall är att betrakta som ett stort slöseri då klubben för tillfället har en av landets absolut mest framstående och framgångsrika ungdomsakademier.

Man förändrar för att man vill uppnå något som man inte anser sig kunna uppnå på ett annat vis. Men med förändring följer också dolda kostnader som i sig själva kan underminera denna ambition.

:::

Föreställ er då att Daniel Levy hade varit VD eller styrelseordförande i Liverpool. Brendan Rodgers tog över som manager för Liverpool under sommaren 2012. Under 2012 mäktade han emellertid bara med att vinna tre matcher med Liverpool. Frågan är om Rodgers med ett sådant facit fortfarande hade varit Liverpools manager med Daniel Levy som klubbchef.

Liverpools faktiska VD, Tom Werner, valde istället att ta ett långsiktigt perspektiv på Rodgers. Och sakta men säkert började resultaten vända. Under vårsäsongen 2013 blev det istället bara tre förluster för Liverpool och fansen började alltmer ta till sig den fotboll som Liverpool under Brendan Rodgers försökte spela.

Om vi betraktar helhetsbilden av Tottenham och Liverpool så kan man något förenklat påstå att de båda klubbarnas olika utfall beror på fyra separata personalbeslut. Tottenham beslutade att ge Andre Villas-Boas sparken, Liverpool valde att ge Brendan Rodgers fortsatt tid och stöd. Tottenham sålde kanske Gareth Bale en säsong för tidigt, Liverpool valde att hålla kvar Luis Suarez i klubben.

I båda fallen är det fråga om skillnader i tålamod, tidsperspektiv och kanske även prioriteringar. Liverpool har uppvisat en hög grad av långsiktighet i sitt tänkande och har dragit fördelarna av detta. Tottenham har inte haft samma tålamod.

Det har blivit en vedertagen sanning inom fotbollsdiskussionen att kontinuitet, stabilitet och långsiktighet alltid är bra. Till viss del har detta gått till överdrift, åtminstone i meningen att slutsatsen inte nödvändigtvis måste vara att kortsiktighet och förändring leder till svaga resultat. Chelsea visar att så inte måste vara fallet, även om man kan göra ett starkt case för att de hade kunnat vara betydligt mer dominanta och framgångsrika än vad de varit den senaste tioårsperioden.

Kanske ligger den egentliga skillnaden inte i kort eller lång sikt, utan i grad av målmedvetenhet och övertygelse. Liverpool vet vad de vill uppnå, de har gjort sitt val av hur de tror att de bäst når fram till detta mål, och har medvetet och systematiskt valt att hålla fast vid denna väg. Tottenham å andra sidan, under Daniel Levys ledarskap, har hoppat mellan flera olika vägar och balanserar som en följd farligt nära diket.

Kanske är det något som ligger i de båda klubbarnas kultur. Liverpool som genom årtionden fostrat stabilitet och institutionell trygghet, en klubbideologi formad i sitt boot room. Tottenham den bohemiska klubben i ständig flux och rörelse, med en omtalad förmåga att uppfinna de egna problem med vilka de lyckas fälla sig själva.

2000-talets variant av The Culture Club vs The Crazy Gang. Frågan är om dagens match kommer få samma utfall mellan dessa båda arketyper som dess motsvarighet från 1988.

:::

Be Champions!!

It’s Arsenal fans you feel sorry for. They seem to get the same thing every year, there may be a little hint of the title for a few weeks and then they go to Chelsea, they go to City, they go to Liverpool and do nothing. Fans expect Arsenal to be going for the league trophy but they’re a million miles away in my eyes.”

Orden kommer från Paul Scholes som i tisdags befann sig i Skys fotbollsstudio och delade ut ett omdöme rätt precis lika brutalt som kärnfullt. Av lätt insedda skäl så kommer många av Arsenals anhängare ha problem att svälja innehållet givet vem som är avsändaren, men nedbrutet punkt för punkt så är det ändå väldigt svårt att på ett trovärdigt sätt säga emot.

En stor del av Arsenals nyvunna optimism den här säsongen har baserats på den grundmurade tron att något nu var annorlunda mot förut. Att de problem som hemsökt Arsenal ända sedan 2005 till sist var övervunna och att Arsenal nu rörde sig från en period av konsolidering in i en tid av framgång och expansion. Äntligen värvade Arsenal stora spelare igen, äntligen kunde Arsenal utmana om ligatiteln.

Istället har det blivit just precis samma sak vi har sett så många gånger förut. Under en tid, den här säsongen kanske något längre än de flesta tidigare säsonger, så ser Arsenal ut att kunna utmana hela vägen, men under våren faller laget samman. Det är i de avgörande matcherna, mot det absoluta toppmotståndet, som laget sviker och tappar mark.

Slutresultatet har blivit att Arsenals fans har ställts inför en obehaglig reflektion. Nämligen att det kanske egentligen inte är så att laget har kommit så värst mycket närmare ligatiteln, utan att det under den kanske mest öppna ligasäsongen under hela Premier League-eran bara råkade se ut så under en något lite längre tid.

Det är dessa funderingar som simmar i bakvattnet när Arsenal idag tar emot Man City hemma på Emirates. Som lök på laxen cirkulerar ny rykten att Man City har Arsenals framstående högerback Bacary Sagna i sitt sikte till sommaren. Självklart är det ingen tillfällighet att dessa rykten blir offentliga just den här veckan. Arsene Wenger kan bara hoppas att match 1,002 blir något helt annat än match 1,000.

:::

Paul Scholes poäng om bristen på ledarskap i Arsenal kan till viss del kännas tröttsamt välbekant, men den saknar för den sakens skull inte substans. En stor del av detta har att göra med Arsene Wengers relativa ovilja att efter Patrick Vieiras avsked ersätta denne nyckelspelare med något annat än tekniskt begåvade centrala mittfältare.

Cesc Fabregas var spelaren runt vilken Arsene Wenger försökte bygga upp ett nytt lag och forma detta lag utifrån en specifik idé om hur fotboll skulle spelas. I någon mening är det oklart om hönan här kom före ägget, om Cesc Fabregas ledde fram till idén eller om det var Arsene Wengers idé som gav utrymme åt Cesc Fabregas.

Problemet var att idén togs till överdrift, så att den tilläts dominera lagets själva funktionalitet. En mer eller mindre identisk spelartyp värvades över hela laget, på mer eller mindre varje position. Rent tekniska egenskaper fick för stort utrymme samtidigt som andra egenskaper, fysiska, taktiska och mentala, fick ge vika. Något skämtsamt kunde man påstå att Wenger värvade offensiva mittfältare även till anfall och backlinje.

Det är i själva verket en rätt spännande förändring i Arsene Wengers sätt att tänka som vi här kan observera. Under sina första tio år i Arsenal byggde han lagets spel på kraft och fart. Det var först efter sina två första lagbyggen, efter The Invincibles, som de här nya idéerna slog rot. Ett bevisat framgångsrikt koncept fick ge vika för ett nytt men oprövat ideal.

I de allra flesta andra ligor hade detta varit tillräckligt för att göra Arsenal till seriösa titelutmanare. Men Premier League är i detta avseende inte lika förlåtande som andra ligor, utan bygger fortfarande mycket på just kraft och fart. Passningsspelet har vunnit mark, men under de senaste åtta åren så har antalet snabba löpningar per lag och match ökat med mer än 30%, från 330 per match till 431.

Det handlar dock inte bara om fart. Premier League har ett betydligt mer flödande tempo i matcherna än andra ligor, och fysisk aggressivitet lönar sig mer i Premier League. Antalet frisparkar per match i Premier League är väsentligt lägre än i övriga ligor som Serie A (31 st), La Liga (29 st), Bundesliga (32 st) och Ligue 1 (31 st). I Premier League uppstår i genomsnitt endast 23 frisparkar per match.

Till viss del känns det som om Arsene Wenger har valt att ignorera detta, att han förväntar sig att få frisparkar som laget garanterat hade fått i La Liga eller Bundesliga. Uttryckt något annorlunda kan man säga att de försöker spela sin egen idé om fotboll samtidigt som deras konkurrenter spelar Premier League-fotboll. Vad som fungerar bäst i Premier League blir närmast uppenbart per definition.

Arsenal är tillräckligt duktiga på det de gör för att kunna bryta ned motståndare som Fulham och West Brom. Men det räcker inte till mot skickliga och aggressiva konkurrenter i toppen av tabellen. De senaste fem säsongerna har Arsenal spelat 15 matcher mot Premier Leagues vid varje givet tillfälle fyra bästa lag. Av dessa matcher har de vunnit en och spelat en oavgjord. 13 matcher har de förlorat. De har alltså tagit 4 av 45 poäng, gjort 15 mål och släppt in 42.

Mesut Özil och Santi Cazorla är otroligt skickliga fotbollsspelare. Men i den fysiska kampen som Premier Leagues huvudkonkurrenter utsätter dem för så ställs de inför väldigt svåra utmaningar. Svårare än så är det inte att förstå varför Özil tappar bollen i avgörande positioner mot Liverpool, eller varför Cazorla tappar bollen i avgörande positioner mot Chelsea. Och förstår man det så förstår man varför Arsenal förlorar oftare än de vinner mot sina rivaler.

Paul Scholes poäng om ledarskap gällde spelarna på planen. För Arsenals del är det emellertid också en fråga om ledarskapet vid sidan av planen. Förmågan att se dessa mönster och förmå kombinera höga ideal med en högre grad av pragmatism.

:::

Arsenal befinner sig i den icke särskilt avundsvärda positionen att ha gått från att ha diskuterat en möjlig ligaseger till att oroligt behöva se sig om över axeln för att behålla sin Champions League-plats. En utveckling som troligtvis ingen Arsenalfans hade förutsett för bara några månader sedan.

Läget är ändå uppenbart. Om Arsenal förlorar idag samtidigt som Everton besegrar Fulham imorgon så befinner sig Everton blott tre poäng bakom Arsenal med en match mindre spelad. Dessutom lurar Tottenham i vassen bakom och skulle med en mycket stark säsongsavslutning faktiskt kunna ställa till det för Arsenal.

Momentum talar heller inte för Arsenal. De befinner sig inte i sin bästa form, samtidigt som inte minst Everton verkar befinna sig i strålande form, och det är alltid svårt att höja sin prestation när man känner att man riskerar förlora något snarare än har möjlighet att vinna. Klarar Arsenal av den psykologiska omställningen från ligautmanare till Champions League-försvarare?

Vad är med det här utgångsläget att betrakta som en lyckad säsong för Arsenal? Är det att lyckas kvalificera sig för Champions League, trots allt prat inför och inte minst under säsongen om de goda chanserna att vinna ligan. Om förväntan inte, som Paul Scholes säger, är att faktiskt vinna ligan, vad säger i så fall det om Arsenal som fotbollsklubb?

Vad frånfallet i Premier League till största delen betyder för Arsenal är att de nu måste uppnå sina båda andra återstående mål den här säsongen för att kunna betrakta den som lyckad. De måste kvalificera sig för Champions League och de måste vinna FA-cupen.

Endast då, men inte med något mindre än så, kan Arsenal med rätta betrakta 2013-14 som en för dem lyckad fotbollssäsong.

:::

Be Champions!!

Så sent som under förra helgen så visade det sig emellertid att det trots modern teknik fortfarande finns utrymme för hårresande misstag, som när André Marriner visade ut Kieran Gibbs trots att det i själva verket var Alex Oxlade-Chamberlain som stod för den förmodat utvisningsbara förseelsen. Ett misstag som så klart inte ska kunna ske.

Det var inför den här säsongen som Premier League efter massiv påtryckning från deltagande klubbar och media beslutade att införa målkameror. Ett mycket lyckat beslut som även om det kostat mycket pengar har avlastat en stor del av ansvaret från inte minst linjedomarna och garanterat att det kanske mest entydiga men ändå mest betydelsefulla domslutet inom fotboll faktiskt blir rätt.

Framgången med målkameror väcker så klart frågan om det finns andra användningsområden för teknologin inom fotbollen som kan göra den bättre och öka kvaliteten i dess domslut.

:::

UEFA har genom åren varit våldsamma motståndare till all form av teknologi inom dömningen av fotboll. De valde istället att börja använda så kallade femte domare, eller straffområdesdomare. Idén är att fler ögon ska granska samma situation men i själva verket är dessa domare verkningslösa. Antingen för att de inte förstår sin uppgift till fullo eller för att de är ovilliga att öppet ifrågasätta en domarkollega.

Det finns andra sporter inom vilka teknologin verkligen har höjt kvaliteten. I tennis har det blivit till en del av underhållningen när hawkeye öppet tillåts avgöra om en boll är ute eller inne. Vi kan se liknande situationer inom ishockey och amerikansk fotboll.

Men det är också här vi har en avgörande skillnad mellan dessa sporter och fotboll. Inom exempelvis tennisen handlar det om objektiva fakta, är bollen ute eller inne? Sådan teknikstyrd granskning fungerar alltså även i fotbollen. Men i de flesta andra avseenden så är fotbollen snarast att från domarens perspektiv att betrakta som en bedömningssport.

Inte i meningen att man som i konståkning delar ut skönhetspoäng, även om det kanske vore ett av Arsene Wengers drömprojekt. Men väl i meningen att domaren hela tiden måste försöka avgöra om det verkligen är frispark eller ej, om det var en förseelse eller om den andre spelaren överdriver, om det var en medveten eller omedveten hands, och så vidare.

Det enda tekniken kan göra i dessa avseenden är att dokumentera vad det är som rent konkret faktiskt har skett. Men den kan inte förändra själva grunden för domarens bedömning, vilket är det helt och hållet avgörande i just det här fallet.

:::

Det framstår som tämligen uppenbart att under själva matcherna så finns det inte något särskilt stort användningsutrymme för teknologin, utöver att bedöma just så uppenbara saker som huruvida bollen är över mållinjen eller ej. Det är både en fråga om bedömning men också rent praktiskt en tidsfråga.

Däremot finns det så klart all möjlighet att efter matcherna använda sig av teknologin för att nyansera dessa bedömningar, revidera eller möjligen korrigera disciplinära beslut som exempelvis gula och röda kort. Det går så klart inte att ändra vad som faktiskt skett på planen, men det går att begränsa effekten av eventuella felbeslut. Likaväl som det blir lättare att sanktionera oönskat spelarbeteende på fotbollsplanen.

Det kan så klart diskuteras vilka det är som ska göra denna granskning, om det ska vara FA eller domarna själva. Jag är en varm anhängare av principen att det är domarna som ska döma fotbollen, och i minsta möjliga mån bör denna uppgift överlåtas till FA:s byråkrater.

Det finns de som menar att en domare efter matchen kommer vara ytterst ovillig att ändra på något av sina domslut under matchen, det vill säga att medge något fel. Jag tror emellertid att en sådan möjlighet skulle göra det mer naturligt acceptabelt att det faktiskt kan bli fel under en fotbollsmatch, och att korrigera sig i efterhand blir på så vis en självklar del av processen.

Det finns också de som menar att domarmisstag är en charmig del av fotbollen och att diskussionen av dessa har ett egenvärde. Detta är för mig en absurd inställning, som om orättvisa bör accepteras för att vi vill ha något att prata om. Därtill är det ett märkligt antagande. Som andra sporter tydligt visar så finns det ingen teknologi i världen som kommer kunna radera alla former av kontrovers från sporten.

Slutsatsen är emellertid att det är väldigt lätt både att underskatta och att överskatta betydelsen av teknologi inom fotboll. Det går att använda mycket mer men man måste vara medveten om vilken roll teknologin faktiskt klarar av att spela.

:::

Be Champions!!

Det har under de senaste dagarna gjorts många både lustiga och kloka poänger i media om hur Man Utd å ena sidan är den här superprofessionella moderna fotbollsklubben, en av de absolut mest seriöst arbetande klubbarna vad avser både fotbollen och det kommersiella. Men också om hur Man Utd å andra sidan väljer att fatta ett så fundamentalt och avgörande beslut som att utse en ny manager efter Alex Ferguson till stor del på så godtycklig grund som en enda persons godkännande.

I detta ligger helt klart en paradox. Detta sker också mot bakgrund av en allmänt hållen men inte desto mer ihärdig kritik från vissa företrädare i media av Man Utds ägarskap, i form av Glazers. Det som framför allt kritiseras är hur en utländsk ägare kan köpa en klubb och på så vis sätta den i skuld, men i huvudsak kopplat till hur detta enligt dessa meningsföreträdare resulterar i att supportrarna ställs helt utan något inflytande över klubbens innehåll och riktning.

Glazers representerar på många sätt och vis det moderna ägarskapet inom den globala fotbollen. Alex Ferguson representerade å andra sidan det traditionella ledarskapet inom fotbollen. Och kanske är det just i denna skärningspunkt mellan modernism och traditionalism som man måste förstå Man Utds tillsättning av David Moyes.

:::

Det generella perspektivet är alltså att Man Utds supportrar förlorar inflytande i och med att Glazers äger klubben och driver det som ett företag. Huruvida Man Utds supportrar egentligen hade mer inflytande under tidigare ägarskap är dock mer oklart, men är inte något som kritikerna riktigt bemödar sig med att reda ut.

Det är en kritik som består av flera komponenter. Dels protesterar man mot att supportrarna i allt väsentligt ses på och behandlas som konsumenter. Dels protesterar man förmodligen mot själva föreställningen att se på en fotbollsklubb, sin egen fotbollsklubb, som ett företag. Ett företags existerar utifrån andra ideal än den mer idébaserade relation vi själva har till en fotbollsklubb.

Det är alltså i grund och botten en kritik utav kapitalismen inom fotbollen. Men det är också en kritik som till stor del har missförstått en grundläggande aspekt av kapitalismen. Nämligen att den är marknadsstyrd. Och marknaden består utav konsumenterna, det vill säga de som är tänkta att köpa företagets produkt. Konsumentmakt är således ett framträdande fenomen inom kapitalismen.

Så om supportrar ses på och behandlas som konsumenter så måste det alltså vara ett rimligt perspektiv att faktiskt betrakta konsumentmakt i det här avseendet som just supportermakt. Två till synes oförenliga ideal visar sig med andra ord vara ett och samma.

Översatt till det specifika fallet med Man Utd så kan vi konstatera att David Moyes främsta tillgång förut var det uppfattade supporterstödet. Om vi köper antagandet att Glazers huvudsakliga syfte med att äga klubben är affärsmässigt så lär de vara väldigt känsliga för hur Man Utd som varumärke uppfattas av marknaden, då det tämligen påtagligt påverkar deras bottomline.

Med andra ord, när det nu rapporteras om att även de mest lojala Man Utd-supportrarna börjar vända sig mot David Moyes, i sådan utsträckning att de till och med ifrågasätter klubbikoner som Alex Ferguson och Bobby Charlton, så är det något som kan vara rena dödsstöten för Moyes som manager, och göra Glazers väsentligt mer benägna att agera påstått kortsiktigt genom att byta manager.

I det avseendet är det alltså Man Utds supportrar som har det yttersta inflytandet, om inte makten, i en väldigt avgörande fråga för Man Utds framtid och utveckling. Det vore måhända inte det minsta mer professionellt att fatta beslut på det viset, men det sätter det kritiska gnället om supportrarnas maktlöshet i ett nytt ljus.

:::

Detta allra helst som en sådan supportermakt, maskerad som konsumentmakt, går hand i hand med vad som framstår som en betydligt mer konstruktiv form av spelarmakt än vad vi tidigare haft det högst tveksamma nöjet att betrakta i till exempel Chelsea.

När Gary Neville och Paul Scholes, två spelare som definierat en era i Man Utds historia och som utgör själva sinnebilden av klubbens obändliga jakt på framgång och ständiga krav på prestation, sitter i TV och närmast lustmördar sitt tidigare lags insatser på fotbollsplanen, så är det en tydlig signal om att vad som nu sker helt enkelt inte är acceptabelt.

Det är inte bara kritikens innehåll som betyder något. Innehållet är självklart också viktigt men det är inte mindre viktigt från vem kritiken kommer. De bästa vännerna en fotbollsklubb kan ha är inte de som hela tiden okritiskt agerar hejaklack, utan de som vid nödvändiga tillfällen vågar säga sanningen just precis så som de ser den.

Kanske är detta en viktig funktion som gamla spelare kan fylla. Hur som helst är det avsevärt mer lämpligt att framföra kritik, om än med visst mått och sans, när man inte längre själv är en del av laget. Det är alltid känsligt att kritisera kollegor. Närheten ger ett förtroendekapital samtidigt som distansen ger ett perspektiv och möjlighet till avståndstagande.

Hur som helst är det ett jobbigt läge för David Moyes när han samtidigt kritiseras både av Man Utds lojala supportrar och av Man Utds gamla spelare. I en sådan rävsax av kombinerad supportermakt och spelarmakt så kan ingen manager överleva särskilt länge.

:::

Be Champions!!

Säsongen 2008-09 var annars den säsong under egentligen hela Premier League-eran när Liverpool hade sin kanske bästa chans. De slutade då tvåa i ligan bakom Man Utd samtidigt som det antal poäng de samlade på sig under säsongen under flertalet säsonger dessförinnan faktiskt hade räckt till att vinna ligan.

Efter Arsenals förluster och poängtapp under senare tid så är det i realiteten tre lag som gör upp om ligatiteln: Chelsea, Man City och Liverpool. Om vi tittar rent sakligt på spelartrupperna i dessa tre klubbar så framstår det som klart och tydligt att både Chelsea och Man City har såväl bättre som bredare spelartrupper.

Men med endast åtta omgångar kvar av ligan, hur viktig är egentligen spelartruppen i ett sådant läge?

En bred trupp har definitivt sin funktion under säsongen som helhet, men definieras inte upploppet av ligan snarare av vilja och passion, förmågan att klämma ut den sista gnuttan av energi? Av spelarnas självförtroende och så vidare.

:::

Liverpool har haft en genomgående fördel den här säsongen i det att de har kunnat koncentrera sig helt och hållet på Premier League. Liverpool visade dessutom redan under förra säsongen att det under Brendan Rodgers är ett fysiskt väl förberett lag som orkar hålla ut under en hel säsong.

Laget som sådant knakar av självförtroende och dess offensiv skrämmer för närvarande slag på vartenda motståndarförsvar, som inte riktigt vet hur de ska agera för att försöka kontrollera Luis Suarez, Daniel Sturridge med flera.

Offensivt verkar det som om Liverpool behärskar det mesta. De kan spela sig igenom ett tätt liggande försvar. De är livsfarliga på kontringar. Och de kan göra mål på fasta situationer. Att ha alla dessa lösningar på flera olika problem ger så klart i sig ett självförtroende.

Liverpools problem är emellertid försvaret. Hittills har det problemet lösts på enklast möjliga sätt. Man har helt enkelt gjort fler mål än vad man släppt in.

Ett angreppssätt som helgens match mot Cardiff belyste perfekt, matchen slutade alltså 6-3. Men det är samtidigt en något riskfylld taktik, om man nu ska beskriva det som taktik. Inte alltid men ibland hamnar man i en match där anfallet helt enkelt inte klickar, och sådana matcher är dyrbara i en titelstrid.

:::

Endast nio lag i ligan har släppt in fler mål än Liverpool. Normalt sett har det lag som vinner Premier League ett bra försvar. Sex lag i Premier League har släppt in färre mål i ligan än Liverpool den här säsongen, och i det kan ses som toppen av tabellen så är det bara Tottenham som släppt in fler mål.

Sett till Liverpools direkta konkurrenter i titelstriden så har Chelsea släppt in 15 mål färre än Liverpool och Man City har släppt in 11 mål färre. Inget lag har någonsin vunnit Premier League och släppt in fler än 45 mål. Med åtta matcher kvar av säsongen har Liverpool släppt in 38. Rent statistiskt måste de alltså släppa in mindre än ett mål per match under ligaavslutningen.

Liverpool spelar ikväll hemma mot Sunderland. Av återstående sju matcher spelar Liverpool fyra av dem hemma på Anfield, mot Chelsea, Man City, Tottenham och Newcastle. Tuffa matcher samtliga. Det bådar hur som helst för en fantastisk säsongsfinal på Anfield. Liverpools tre bortamatcher är mot West Ham, Norwich och Crystal Palace, samtliga tre lagen är i behov av poäng i bottenstriden.

Man City å sin sida har även de ett tuffare spelschema. De har precis klarat av en potentiellt tuff bortamatch mot Man Utd, men kvar på schemat står alltså Liverpool, Arsenal och Everton samt Crystal Palace – samtliga på bortaplan. På hemmaplan ser det lite lättare ut med nästan bara matcher mot lag från den nedre halvan.

Chelseas spelschema är det som ser bekvämast ut. Titelslaget på Anfield ska inte underskattas men utöver det så möter de Stoke, Sunderland och Norwich på hemmaplan samt Crystal Palace, Swansea och Cardiff på bortaplan. Fördel Chelsea med andra ord.

:::

Att vinna Premier League bör vara den högsta drömmen av dem alla för en klubb som Liverpool. Det kan visa sig efter den här säsongen att det mesta Liverpool har att glädja sig åt efter säsongen är att de så långt in på säsongen faktiskt hade en god chans att vinna ligan.

Men för en klubb som så sent som förra säsongen befann sig på sjunde plats i ligan så är kanske det anledning nog. Bara att känna optimism igen kan vara en seger i sig då det vittnar om något positivt inför framtiden. Dessutom kommer Liverpool så klart få spela Champions League igen nästa säsong.

Och vem vet, om Liverpool lyckas besegra både Chelsea och Man City hemma på Anfield. Då är spelfältet faktiskt öppet, och pjäserna under förflyttning.

:::

Det var en film från 1990-talet med Bill Murray i huvudrollen. Groundhog Day kallad.

Det handlade om en man som fastnade i en småstad och tvingades upprepa samma dag hela tiden. Varje gång han vaknade upp så var det samma dag som förra dagen.

Vilket påminner otroligt mycket om Man Utds säsong så här långt.

Det har varit en säsong med ett stort antal lågpunkter och anskrämliga prestationer. Det har varit ungefär samma cykel under hela säsongen. Man Utd gör ett eller ett par undermåliga resultat. Negativismen är utspridd. Därefter följer några klart bättre resultat och viss optimism spirar. Sedan börjar det hela om igen med ännu ett katastrofalt resultat.

Jag kommer inte ihåg hur Bill Murray lyckades bryta sin förbannelse. Troligtvis, eftersom det är en amerikansk film, hade det väl något med att bejaka sig själv och sina känslor att göra.

Vid det här laget borde David Moyes vara redo att pröva alla idéer.

:::

Be Champions!!

Men något som är gemensamt för båda dessa matcher, och för all del också för kvällens tredje match mellan Newcastle och Everton, är att det är matcher med betydelse inte bara för nuet utan väl så mycket för framtiden. Både för Arsenal och för Man Utd handlar det om att markera sin status inför nästa säsong. I vilken utsträckning är de att räkna med?

Kort och gott. Det handlar om att pinka revir. Något som inte ska underskattas i en testosteronladdad fotbollsmiljö.

:::

För Arsenal handlar det självklart om att studsa tillbaka efter den förnedrande förlusten i helgen. 0-6 mot Chelsea var tillräckligt för att få Arsenalfansen att återigen sjunka ned i sin kollektiva massdepression.

Helgens eftermäle har präglats av spelare och ledare som bett om ursäkt, och av så kallade rensa luften-prat.

Arsenal har den här säsongen, likt tidigare säsonger, haft en tendens att sjunka ihop och falla tillbaka i gamla mönster där de viker ned sig i möten med direkta titelkonkurrenter. Något som med viss rätt kan uppfattas som en mental svaghet likaväl som något annat.

Vad Arsenal emellertid är väldigt duktiga på, och har blivit ännu bättre på, är att dominera lagen under dem i tabellen. De mindre eller medelstora klubbarna som cirklar i vattnet under de största klubbarna.

En hemmamatch mot Swansea kommer inte att förändra detta mönster, snarare om något att förstärka det. Men förmågan att återhämta sig psykiskt efter ett dråpslag som helgens resultat är också det en viktig egenskap, och kan Arsenal hålla ihop sin säsong under de återstående åtta ligamatcherna så sänder det en viktig signal inför kommande säsong.

Särskilt om det kryddas med en FA-cuptitel.

:::

Var ska man egentligen börja med det klusterfuck som har varit Man Utd hittills under den här säsongen?

Laget har varit bedrövligt överlag, men mer bedrövligt än genomsnittet i matcher mot tabellens topplag, mot vilka de genomgående har blivit överkörda. Talande nog så är Arsenal det enda laget ovanför dem i tabellen som de har en positiv kvot mot den här säsongen.

Kanske nådde säsongen sin absoluta lågpunkt efter förra helgens förlust mot Liverpool på hemmaplan. Men kanske var det också något som hände där, kanske var det då som något av den stolthet som rimligtvis under decennier borde ha grävts in i klubbens, lagets och spelarnas själar faktiskt började ge sig tillkänna.

En vändning i Champions League mot Olympiakos var ett första steg tillbaka på den rätta stigen. Helgens bortavinst mot West Ham var en av de få matcherna den här säsongen där det kändes som att Man Utd både spelade som de ville spela och samtidigt hade full kontroll på matchen.

David Moyes har kritiserats för mycket den här säsongen. Men två matcher i rad nu har han gjort rätt val både taktiskt och sett till vilka spelare han faktiskt använder. Det visar att David Moyes även när det faktiskt blåser som snålast fortfarande har kapaciteten att agera och besluta klokt.

Det känns i alla fall som om det återigen andas en viss optimism i Man Utd-lägret, kanske inte för den här säsongen men i alla fall för framtiden. Sådan optimism har förvisso funnits tidigare under säsongen utan att det egentligen fanns några skäl för det.

Ett derby är så klart alltid viktigt just för att det är ett derby. Man Utd kan inte göra något för att rädda den här ligasäsongen men ändå är det här derbyt väldigt betydelsefullt för dem just på grund av den nu rådande optimismen.

Klubben behöver ett positivt resultat. De behöver en vinst mot en av sina direkta konkurrenter som de kan bygga vidare på inför kommande säsong, något att ta med sig. Känslan av att i alla fall vara på rätt väg igen efter de problem som följde på Alex Fergusons avgång.

Man City å sin sida behöver även de vinna. Dels för att ta tillbaka kommandot i titelstriden. Dels för att dämpa ljudnivån på sina historiskt sett högljudda grannar än en gång.

Man Utd kan så klart också behöva känna att de kan besegra ett lag som Man City innan de ställs mot ännu värre motstånd i form av Bayern München.

:::

Be Champions!!

:::

Dags att hålla käft

I lördags skriver jag om Arsenal och Arsene Wenger, och Arsenal torskar med 0-6 mot Chelsea. Idag skrev jag om Aston Villa, och händelsevis fick de pisk och smisk med 1-4 hemma mot Stoke. De anekdotiska bevisen hopar upp sig i en riktig TV-puckshög. Jag kan vara ett uselt omen för alla lag jag väljer att skriva om. Proletärer i alla länder, förlåt mig!

Misstag måste vara tillåtna

Om vi nu för en gångs skull har valt att fotbollen ska dömas och bedömas av människor, och för detta finns ju en mängd goda skäl, så måste vi acceptera att med detta val finns både styrkor och svagheter. En svaghet är att människan gör misstag, inte minst när mycket information väldigt snabbt ska omsättas i ett konkret beslut. Andre Marriner gjorde helt klart ett misstag i matchen på Stamford Bridge, även om det fanns förmildrande omständigheter. Det var dock inget systematiskt misstag, alltså något som byggde på bristande kompetens eller färdigheter. Alltså är diskussionen om huruvida han ska stängas av eller ej fullständigt missriktad.

Aj aj, Arsene

Arsene Wenger tog på sig skulden för Arsenals debacle på Stamford Bridge, där det bara tog tio minuter innan matchen var i praktiken över för deras del. Det var stort av honom direkt efter hans 1,000:e match som Arsenals manager, och just att det var den tusende matchen gör kanske att han kommer undan med tricket. För nog ska spelarna ha sin beskärda del av skuld och ansvar för vad som utspelade sig.

Wayne Rooney är en anfallare

Rooneys bästa prestationer har alltid kommit när han spelat som anfallare. Det är alltså ingen tillfällighet att han igår svarade för sin kanske bästa prestation den här säsongen. Som någon rätt träffsäkert uttryckte det på ett ungefär ur minnet: Rooney är en klart spelintelligent anfallare, men som offensiv mittfältare har han vare sig samma relativa fördel i spelintelligens eller samma målfarlighet han har som anfallare. Om en spelare är världsklass på en position så är det dyrbart vansinne att försöka placera honom på en position i vilken han är blott mycket bra.

:::

Omgångens vinnare: Norwich, Tottenham.

Omgångens förlorare: Arsenal.

Omgångens manager: José Mourinho. Allt försnack handlade av naturliga skäl om Arsene Wenger. Mourinho såg till att allt positivt prat efter matchen handlade om Chelsea och honom själv.

Omgångens mål: Wayne Rooney, 1-0 vs West Ham. I en omgång där det fanns ett flertal kandidater till omgångens mål, utöver att det gjordes en väldig mängd mål över huvud taget, så lägger jag min röst på Rooneys inledande mål mot West Ham.

:::

Be Champions!!

Negativismen har annars frodats på Villa Park och inför matchen mot Chelsea diskuterades det hur lång tid Paul Lambert egentligen hade kvar som manager för klubben. Det har funnits en återkommande frustration över dåliga resultat och undermåliga prestationer, många känner att Aston Villa helt enkelt inte lever upp till sin potential.

Aston Villa ställs idag mot Stoke, även det på hemmaplan. Båda lagen befinner sig på 34 poäng, långt distanserade utav lagen på Premier League-tabellens övre halva. Båda lagen kan åtminstone för tillfället känna sig någorlunda trygga vad avser nedflyttningsstriden, även om några svaga resultat i rad faktiskt kan ändra på den saken.

Någon form av värdemätare är det hur som helst – Är Aston Villa ett lag för tabellens övre eller undre halva?

:::

Ett märkligt fenomen med Aston Villa hittills under den här säsongen är att de åtminstone under dess första halva faktiskt var bättre på bortaplan än vad de var på hemmaplan. Märk väl att Aston Villa i säsongspremiären besegrade Arsenal på bortaplan, men innan förra helgens match mot Chelsea så har deras framträdanden på Villa Park varit allmänt sett bleka och intetsägande.

Aston Villa har för tillfället spelat 15 matcher hemma på Villa Park och 14 matcher på bortaplan. Av sina 34 poäng har de tagit exakt hälften på hemmplan och hälften på bortaplan, vilket betyder att lagets poängsnitt hemma på Villa Park (1,13) är lägre än motsvarande poängsnitt på bortaplan (1,21).

Normalfallet inom fotbollen är att hemmaplan är en fördel. Ett lag som presterar sämre på hemmaplan kan tänkas göra det av två anledningar. Antingen att pressen på dem på hemmaplan blir för stor eller att motståndarna på bortaplan tillämpar en mer defensiv taktik mot dem som de inte klarar av att bryta ned.

Vi kan dock se på Aston Villas poängstatistik att detta är på väg att förändras, prestationerna på hemmaplan ser allt bättre ut. Det tog Aston Villa tio matcher på Villa Park att nå upp till åtta poäng på hemmaplan, på de senaste fem matcherna har de tagit nio poäng. För första gången den här säsongen har Aston Villa tagit mer än hälften av poängen från sina fyra senaste matcher hemma på Villa Park.

Mest talande är kanske att vinsten mot Chelsea var första gången sedan 2011 som Aston Villa vann två raka matcher på hemmaplan. Om Aston Villa alltså vinner mot Stoke idag så är det tre raka vinster.

:::

Om man vill vara ett lag för den övre halvan i Premier League-tabellen så är det nödvändigt att kunna producera stabila och konsekventa resultat på hemmaplan. Vi ser detsamma om än i något annan skala med Man Utd den här säsongen, vars fiasko till stor del manifesteras i ett helt horribelt hemmafacit där de tidigare var så starka.

Det är egentligen inte annorlunda för Aston Villa. Om de vill lyfta sig uppåt i tabellen så är det framför allt deras spel på hemmaplan som måste förstärkas och stabiliseras.

Jag ser nyckeln till Aston Villas uppgradering mot slutet av säsongen just på hemmaplan som Fabian Delph. Den tidigare utskällde talangen, köpt för dyra pengar från Leeds en gång i tiden, har till sist börjat prestera just så som det alltid har förväntats av honom. Med Delph har Aston Villa fått en kreatör på sitt centrala mittfält som kan nysta upp täta motståndarförsvar.

Centrala mittfältare bedöms ofta utifrån tre kriterier: Deras förmåga att tackla eller vinna boll, deras förmåga att skapa chanser för sina medspelare, samt deras förmåga att göra mål. Ingen spelare är bäst i världen på samtliga dessa aspekter, men riktigt bra centrala mittfältare behärskar dem alla tre och är riktigt bra på i alla fall någon av dem.

Fabian Delph måste så klart visa att han behärskar detta över en längre tid, men i alla fall under matchen mot Chelsea så visade han att han allra minst behärskar det stundtals.

Utöver att han gör matchens avgörande mål, ett i sig fantastiskt mål som bygger på en kombination av samtliga tre nämnda kriterier, så var det han som tvingade Willian att dra på sig sitt andra gula kort, han skapade flera chanser för sina medspelare och han hade ett skott i ribban.

Trots att han varit känd under en längre tid så är Fabian Delph faktiskt bara 24 år gammal. Han har med andra ord många år kvar och har alla möjligheter att bli ännu bättre. Det är intressant för England så klart men desto mer intressant för Aston Villa.

Ett lag som under en längre tid har saknat en central gestalt på sitt mittfält, och som lidit och varit alltför endimensionella på grund av det.

:::

Be Champions!!

Men när nu Arsene Wenger under dagen gör sin 1,000:e match som Arsenals manager så är inte risken i första hand överanvändande, utan snarare att begreppet inte gör ögonblicket rättvisa. För efter att Alex Ferguson har gått i pension så är det Arsene Wenger mer än någon annan som definierat hela eran med Premier League och den engelska fotbollens övergång från konservatism till modernitet.

Desto mer passande kan man tycka att Arsene Wenger gör sin 1,000:e match för Arsenal mot Chelsea. Sammanhanget är så klart smickrande, en titelfajt mot en av klubbens stora rivaler, även om miljön så klart hade kunnat vara mer gynnsam än Stamford Bridges fiendeland. Passande är det så klart också att Arsene Wenger i den här matchen ställs öga mot öga med José Mourinho, den andre store manager under Premier League-tiden med vilken han utkämpat så många fejder.

Rubriken är självklart en parafrasering av Mao. Och Arsene Wenger har utan tvekan svarat för sin alldeles egna kulturrevolution med Arsenal, som inte bara förändrat klubben utan också engelsk fotboll i stort. Arsene Wengers bidrag till engelsk fotboll är flera och betydelsefulla, och det här är blott ett försök till sammanfattning av dessa.

:::

Professionalisering. En viss utveckling hade börjat ske inom engelsk fotboll under 1990-talet men mycket av kulturen och värderingarna från förr levde fortfarande kvar. Fysik, kosthållning och förberedelser liknade mer vad vi idag skulle kalla för korpfotboll än proffsfotboll. Många rynkade på näsan och gjorde sig lustiga över Wengers idéer men han var en pionjär i att få sina spelare att förbereda sig på bästa möjliga sätt, och han var på så vis en föregångare inom engelsk fotboll och mycket av det som vi nu 20 år senare ser som fullständigt självklart.

Intellektualisering. En stor del av Wengers kulturella bidrag består i lustiga och underfundiga formuleringar som kan framstå som samtidigt ytterst banala och extremt djupsinniga. Arsene Wenger har kallats för Le Professeur både respektfullt och något överseende. Vad man emellertid inte kan förneka och vad man heller inte ska underskatta betydelsen av är att Wenger har eleverat tänkandet, taktiskt och filosofiskt, om fotboll i en fotbollskultur där tänkandet traditionellt har setts som överflödigt och omanligt.

Modernisering. I en engelsk fotbollskultur där taktik länge har reducerats till några ritningar på en whiteboard och där en av de mer framträdande engelska managerna med stolthet i rösten deklamerar att han inte ens kan läsa en taktiktavla så har Wenger varit en av företrädarna för en modernisering. Wenger har inte varit blyg för att använda såväl statistiska verktyg som tekniska hjälpmedel för att utveckla lagets träning såväl som prestationer på planen. Skillnaden mellan Wenger och andra som följt i hans fotspår är möjligen att han inte har riktigt samma behov av att demonstrera sin modernism med headsets och andra fånigheter.

Socialisering. En återkommande kritik mot engelska och europeiska klubbar är att de inte tar sitt fulla ansvar gentemot de ungdomar som söker sina drömmars förverkligande i dem. Visst, för en del är lyckan och härligheten deras men för många andra blir det fotbollens sociala skräphög eller kanske som bäst ett harvande längre ned i divisionerna utan egentligen något annat skyddsnät än sitt fotbollsspelande. Det är något som med tiden blivit bättre och Wenger är en av de drivande krafterna bakom detta. Han har drivit på och utvecklat Arsenals akademi utifrån humanistiska principer, sett spelarna som människor och inte enbart som produktionsresurser. Något som gjort dem bättre förberedda både för livet inom och utanför fotbollen.

:::

Det kan vara så att varje stor manager inom fotbollen funderar på vilket eftermäle eller vilket arv han lämnar inom fotbollen. Närmast hjärtat och främst i minnet finns helt säkert framgångarna på fotbollsplanen, de vunna titlarna och matcherna.

En riktigt stor managergärning går dock utöver detta. En manager som Arsene Wenger lämnar ett kulturarv efter sig som på lång sikt har utvecklat och förbättrat fotbollen som sådan, som har gett nya förutsättningar för nya generationer av spelare och ledare inom fotbollen. Arsene Wengers 1,000 matcher som manager för Arsenal representerar just ett sådant kulturarv.

Med tanke på att det är Chelsea och Arsenal som möts idag, vilket så klart kan öppna upp jämförelser om vem av dem som är den störste managern, en inte helt konstruktiv diskussion kan tyckas, så bör kanske just detta perspektiv betänkas. Arsene Wengers kulturarv är obestridligt. Men om vi stoppar klockan just här och nu, vad lämnar egentligen José Mourinho efter sig för kulturarv inom fotbollen?

:::

Merci!!

Att åka ur Premier League är naturligtvis att betrakta som ett sportsligt misslyckande men är också ett ekonomiskt snedsteg. Intäkterna som följer av spel i Premier League är väldigt höga. Stängda ligor är inte något alternativ inom engelsk fotboll tack och lov, men de engelska klubbarna har ändå försökt gardera sig bakvägen mot intäktsbortfall genom så kallade fallskärmar för de lag som åker ur Premier League.

Debatten i The Football League är att dessa fallskärmsbetalningar påverkar konkurrensen i The Championship på ett negativt sätt, att andra lag får det svårare att ta sig upp i Premier League. Argumenten för dylika betalningar är att intäktsbortfallet inte åtföljs av ett motsvarande kostnadsbortfall, och att de är nödvändiga för att klubbarna ska kunna anpassa sig ekonomiskt.

Hur som helst har det visat sig att det trots fallskärmsbetalningar är allt annat än lätt för nyligen nedflyttade klubbar att omedelbart återvända till Premier League. Något vi har sett den här säsongen precis som vi har kunnat se det tidigare säsonger.

:::

Visst finns där undantag, såsom West Brom, West Ham och Newcastle. Men för varje West Brom så hittar vi också ett Portsmouth. För varje Newcastle hittar vi ett Leeds. Och för varje West Ham kan vi hitta ett Wolves eller ett Middlesbrough.

En rätt slående sak är hur optimistiska supportrar till nedflyttade klubbar kan vara inför en ny säsong gällande lagets chanser att återvända till Premier League. Som om den senaste säsongens resultat aldrig hänt. Fakta och statistik talar dock sitt tydliga språk. De senaste tio säsongerna har endast sju lag återvänt till Premier League inom ett år. Detta är alltså sju av 33 lag, bara lite drygt 20%.

Det har också påståtts att trenden är att det blir lättare och lättare för klubbar att återvända till Premier League, tack vare fallskärmarna. Återigen talar fakta emot detta påstående. Bolton, Blackburn och Wolves erhöll förra säsongen £120m tillsammans i fallskärmar, men slutade på sjunde, sjuttonde och 23:e plats i tabellen.

Det visar sig att andra faktorer än intäkter påverkar hur ett lag presterar i The Championship säsongen eller säsongerna efter att de blivit nedflyttade. Att de blivit nedflyttade signalerar ofta en institutionell svaghet i klubben som tar tid att åtgärda. Leeds, Portsmouth och Wolves är tydliga exempel på just detta.

Det finns så klart undantag. Under 2009-10 så placerade sig Newcastle och West Brom på de två översta platserna i The Championship efter att de flyttats ned från Premier League säsongen innan. Men lika troligt är att de hade kunnat göra det också utan fallskärmsbetalningar. Om institutionell svaghet kan förklara misslyckande så måste också grundläggande institutionell styrka kunna förklara framgång.

:::

Just den här säsongen är det Wigan, Reading och QPR som försöker hitta tillbaka till Premier League omedelbart efter att de blivit nedflyttade. Till sin hjälp har de vardera fått motsvarande £40m i fallskärmsbetalningar, samtidigt som alla tre lagen inte riktigt har lyckats motsvara förväntningarna på dem.

Wigans säsong pekar förvisso uppåt efter en längre svit av matcher utan förlust under Uwe Rösler. Automatisk uppflyttning är däremot ytterst osannolik och precis som fallet är för QPR och Reading så är det mesta de rimligtvis kan hoppas på en playoff-plats.

Det skulle i så fall betyda att som mest ett av de tre nyligen nedflyttade lagen kan återvända. För QPR är det så klart en särskilt känslig situation i och med att de även om de skulle lyckas komma tillbaka till Premier League har böter motsvarande £50m att vänta då de brutit mot The Football Leagues financial fair play-regler. Vilket gör läget om de inte skulle gå upp betydligt mer bistert också på längre sikt.

För de klubbar som alltså riskerar att åka ur Premier League den här säsongen vore det alltså väldigt riskabelt att bara lita på att befintliga spelartrupper och högre intäkter kommer göra jobbet åt dem. Historien visar att det krävs betydligt mer än så.

Det måste finnas en strategi och en struktur i klubben att utnyttja sina resurser på bästa möjliga sätt, och en handlingsplan för att åtgärda de brister som ledde till att klubben åkte ur Premier League till att börja med. Väl värt att tänka på för såväl Fulham som Cardiff.

Vill man ta sig tillbaka till Premier League måste man vara mer än bara fallskärmsjägare.

:::

Be Champions!!

Men om det nu var en jinxning jag stod för igår när jag gjorde en about face i David Moyes-diskussionen så var väl den i så fall ytterst välplacerad och vältajmad. Det är inte många gånger den här säsongen man som Man Utd-supporter har haft skäl att vara lycklig, men igår var en sådan gång.

Frågan är emellertid om resultatet igår kväll egentligen förändrar någon av de slutsatser som återfanns i gårdagens blogg. Jag tycker inte det. Slutsatserna igår var inte baserade på en enda match, exempelvis debaclet mot Liverpool i helgen, och alltså kan de heller inte förändras i och med en enda match.

Som komplettering till gårdagens diskussion ska dock också sägas att det mycket väl kan visa sig att jag får fel. Att David Moyes lyckas kämpa sig igenom den här till synes omöjliga perioden och kommer ut på andra sidan tunneln med huvudet högt och Man Utd återigen på toppen av engelsk fotboll.

Ingen vore i så fall gladare för det än jag. En sådan återupprättelse vore mer värdefull för mig personligen, som Man Utd-supporter, än en motsvarande återkomst under en annan typ av manager, såsom exempelvis Carlo Ancelotti, Jürgen Klopp eller vilket som helst erkänt demonnamn.

Jag har bara lite svårt att föreställa mig den möjligheten.

:::

Det vore idioti att påstå att Man Utds spelare för en gångs skull den här säsongen presterade när det behövdes som mest.

Det var inte igår kväll det behövdes som mest. Det har behövts som mest vid ett antal tillfällen hittills den här säsongen, och Man Utds spelare har varit likbleka.

Gårdagens blogg tog upp David Moyes roll i och ansvar för Man Utds förfall. En del av bloggens läsare poängterade helt riktigt spelaransvaret, som ofta glöms bort i diskussionen.

Igår tog Man Utds spelare det ansvaret. Vilket så klart väcker frågan vad som förhindrat dem i tidigare matcher.

:::

Guldnugget från gårdagens kommentarsfält av Sir Alex:

Fergietime: Domaren lägger till några minuter för att Man Utd ska kunna avgöra.

Moyestime: Domaren drar bort tid för att Man Utd ska kunna klara av att hålla undan.

Man kan ju skratta åt det där, men det fanns nog inte en levande Man Utd-supporter i hela världen som inte tänkte tanken att Man Utd ännu en gång skulle släppa in ett ödesdigert mål på övertid.

Något säger kanske också skämtet om attitydförändringen som faktiskt skett i laget och på Old Trafford.

:::

Ett tämligen säkert tecken på att laget är skräp, eller i alla fall spelar som skräp, är att man börjar berömma fansen. ”Okej, laget spelade uselt, men fansen var minsann fantastiska!”

Vilket säkert kan stämma men ändå påminner lite väl mycket om en elak opponents inledning när han eller hon ska dryfta det obligatoriskt positiva med pappret, innan allt det negativa skall tas itu med: ”du har valt ett spännande ämne!”

Men man får ändå säga att publiken på Old Trafford har varit en resurs för klubben och laget under de senaste matcherna. Lite anmärkningsvärt kanske med tanke på de allmänna föreställningarna om hemmafansen där.

:::

Ligasnack är ju alltid lite skoj. Alltid retar det någon.

Någon gjorde sig lustig över att Arsenal och Man City åkt ut med sammanlagt 2-7. Schalke och Bayer Leverkusen åkte å andra sidan ut med sammanlagt 3-15. Tema lustigheter som kommer tillbaka och biter en i rumpan.

Mer intressant är så klart att Premier League har två lag i kvartsfinalerna, och att ett av dessa lag är sjua i Premier League och befinner sig mitt i en för dem fullständig katastrofsäsong.

Champions League är en klubbtävling. Inte en ligatävling. Värt att komma ihåg.

:::

Omöjlig uppgift för Tottenham ikväll i Lissabon. Det enda roliga jag tar med mig från det Europa League-mötet var följande rubrik efter den första matchen på White Hart Lane:

”Sherwood accuses Jesus of lacking class!”

:::

Be Champions!!

Helt rationell är så klart inte den här uppfattningen. Modern fotboll har alltmer blivit en funktion utav ekonomiska förutsättningar, och Man Utd är och förblir en ekonomisk maktfaktor inom den moderna fotbollen. Det kan helt säkert gå illa i några år men det är närmast att betrakta som ett ekonomiskt axiom att Man Utd på sikt återigen kommer blanda sig i den engelska fotbollens tätstrid.

Diskussionen centreras dock på David Moyes. Det var måhända oundvikligt att det skulle bli fallet. Man ersätter inte det oersättliga utan att det uppstår kritiska frågor. Kanske är det till och med något av en självuppfyllande profetia, frågorna uppstår eftersom det socialt och kollektivt har ”bestämts” att frågorna ska ställas.

Men nu finns det ju så klart sakliga och objektiva skäl för frågorna. Det var förvisso möjligt att förutse att Man Utd skulle få problem efter Alex Fergusons avgång, jag var inte minst en av dem som gjorde det. Men ingen, inte heller jag, kunde förutse att problemen skulle bli så här omfattande, allvarliga och djuplodande. Det är alltså inte bara en fråga om undermåliga resultat, utan om prestationer så långt under normal Man Utd-standard att det är direkt alarmerande.

Frågan som naturligtvis väcks är: Kan David Moyes verkligen fortsätta fungera som manager för Man Utd? Oavsett ens personliga uppfattning i den frågan så går det inte riktigt att förneka att argumenten för att svara nej på frågan alltmer börjar hopa sig.

:::

Ledarskap. Det kan vara lätt att förledas att tro att en manager bara är en fotbollsfigur. Det stämmer dock inte, allra helst inte i en global klubb av Man Utds mått där företrädaren därtill är Alex Ferguson. Man är i minst lika stora delar en symbol och en ledargestalt, som i kraft av sin personlighet ska bibehålla den kollektiva tron på klubben som idé. En viss ödmjukhet är aldrig fel men det fordras också en viss kaxighet, en sorts konstruktiv arrogans och en tro både på sig själv och på sin klubb. Då håller det exempelvis inte att börja prata om motståndarna som favoriter, allra helst inte när man själv spelar på hemmaplan. Det spelar i det fallet ingen som helst roll ens om det sakligt sett är sant att motståndarna är favoriter.

Taktik. En viktig del av ledarskap är kommunikation. I vad för mån Moyes har lyckats kommunicera sina taktiska budskap till sitt lag är dock högst oklart, för Man Utd har sällan om någonsin sett så förvirrade och allmänt frågande ut på en fotbollsplan som de gjort hittills den här säsongen. Defensiven är skröplig och offensiven kan i bästa fall beskrivas som ensidig och i värsta fall måste den beskrivas som obefintlig. Detta trots att Man Utd kan tillgå offensiva krafter som Robin van Persie, Wayne Rooney och numer Juan Mata. Om en taktisk idé inte får genomslag på snart nog en hel säsong så måste man ifrågasätta dess utgångspunkt.

Media. Det var måhända omöjligt att undvika redan på förhand, men David Moyes börjar alltmer framstå som en dead man walking i mediadebatten. Det spelar kort sagt inte riktigt någon roll vad han tar sig till, det blir ändå på något sätt fel. Det hela blir så klart inte bättre av att Moyes själv bidrar med all tänkbar ammunition. Risken är emellertid att mediagranskningen gör att arbetsklimatet runt klubben blir fullständigt ohållbart och i längden destruktivt för lagets prestation. Måhända var det här helt oundvikligt oavsett vem som faktiskt tog över efter Alex Ferguson, och i så fall vore den förste efterträdaren ett givet bondeoffer oavsett vem det än blev.

Spelare. Det går alltid att diskutera sanningshalten i medias rapportering av spelarattityder. Frekvensen av sådana rapporter säger dock något i sig och en viss sanning ligger ändå i uttrycket att där det finns rök måste det också finnas någon form av eld. Enskilda spelare kan förvisso ha uttryckt missnöje också under Alex Fergusons tid som manager, men det var aldrig i närheten av det missnöje som rapporterats från så många spelare som varit fallet under den här säsongen. Det börjar bli alltmer tydligt att David Moyes har tappat greppet om spelartruppen, att de tongivande spelarna i Man Utd helt enkelt saknar förtroende för David Moyes. Om detta kan man tycka vad man vill, men det riskerar göra Moyes situation alltmer ohållbar.

:::

David Moyes handplockades av Alex Ferguson som dennes efterträdare. Det är så klart ett hedersbetyg i sig, och ett välförtjänt sådant sett till vad Moyes faktiskt åstadkom med Everton. Man kan dock fråga sig om det faktum att han är Alex Fergusons helt egna namn kan ligga honom i fatet när nu Man Utds ägare, styrelse och klubbledning måste ta ställning till hans framtid i klubben.

Om David Moyes var Alex Fergusons man så kan han inte samtidigt vara styrelsens man. I alla fall lär inte styrelsen känna något särskilt ägarskap vad avser den anställningen. Snarare är det kanske så att styrelsen helt enkelt kände sig tvingade att acceptera det namn som Ferguson presenterade för dem, så stark är Fergusons ställning i klubben och dess omgivning. Att anställa en annan manager kunde föra med sig risken att Ferguson då skulle vädra sin annorlunda uppfattning.

Men om det visar sig att Alex Fergusons man är ett misslyckande så sätts det hela naturligtvis i en annan dager. Klubbens ägare och styrelse ges då en helt annan handlingsfrihet än vad de hade tidigare. Huruvida David Moyes överlever politiskt i ett sådant läge återstår att se.

:::

Beslutet att anställa David Moyes som manager var inte nödvändigvis felaktigt när det fattades. Det var ett modigt beslut som gick i linje med Man Utds egna klubbideologi, man sökte en förlängning och en fortsättning på ett koncept som uppenbarligen hade fungerat förut.

Det går så klart alltid att i efterhand ifrågasätta om detta var rätt tänkt. Kanske blir kontrasten mot efterträdaren alltför påtaglig och uppenbar om man enbart försöker fortsätta i gamla hjulspår. Möjligen var det något helt nytt som behövdes. Kanske fordras det snarare en oerhört stark personlighet som manager i ett dylikt läge, snarare än att satsa helt och hållet på institutionell kontinuitet.

Oavsett vilket så kan även kloka beslut omvärderas och visa sig utifrån rådande omständigheter okloka att hålla fast vid. Det börjar bli allt svårare att hitta något annat argument för att David Moyes ska fortsätta som Man Utds manager än just ideologin om långsiktighetens självtillräcklighet. Idén om det säger något om klubben att inte sparka sin manager.

Det kan så klart låta vist och klokt. Men skillnaden mellan vishet och vanlig hederlig envishet är egentligen bara förmågan att ändra sig i takt med att ny information tillkommer. Vilken ny information tillkommer ikväll, efter Man Utds Champions League-match mot Olympiakos hemma på Old Trafford, med ett 0-2-underläge som utgångspunkt?

:::

Be Champions!!

/Peter

:::

Många av er känner säkert till huvuddragen kring Lutons nutidshistoria. Men nu när Luton befinner sig i överlägsen ledning i Conference Premier är den värd att återupprepa.

På 80-talet tog man sig till PL med attraktiva anfallsfotboll, tog ett par mittenplaceringar och vann ligacupen. Likt dagens Swansea fast med större frisyrer och Mick Harford istället för Michu.

Deras framgångsperiod tog dock slut samtidigt som Englands största klubbar bröt sig loss från Football League och skapade den moderna fotbollen som vi känner den – Premier League. Vilket var ett ganska illa valt tillfälle. Det dröjde därefter inte länge innan man åkte ur även andradivisionen och i början på 2000-talet åkte man ända ner till fjärdedivisionen.

De tunga sportsliga åren ledde dock till att finansmannen John Gurney såg Luton som en bra investering för blott 4 pund. Det hjälpte också att Luton ligger nära London och fotbollsarenor är tydligen vara perfekta platser att bygga varuhus på. Gurney lyckades ganska direkt med att alienera supportrarna genom att sparka den populäre managern Joe Kinnear som vunnit dem uppflyttning till L1. Han ville döpa om klubbnamnet till London Luton (That airport money!), sälja arenan och i diktators-anda lät han supportrarna rösta om vem som skulle ersätta Joe Kinnear; bara för att utse Mike Newell till ny manager innan omröstningen var klar. Föga förvånande vann också Newell den inte alls transparenta omröstningen men inga faktiskt resultat offentliggjordes.

Newell visade sig dock vara en lysande manager och blev mer långvarig än Gurney. Supportrarna bojkottade matcher och lyckades hitta ett kryphål i ägandeskapet av arenan vilket förhindrade Gurney från att sälja marken. Vilket var sista droppen för Gurney som lämnade klubben som försattes i administration men på planen lyckades man otroligt nog vinna uppflyttning till The Championship. De höll sig i Championship två säsonger innan de åkte ur och först i L1 fick man de minuspoäng som medföljer en klubb i administration vilket ledde till deras andra raka nerflyttning.

I L2 kom dock det värsta straffet – 30 minuspoäng. Ett straff helt utan jämlike och ett tillräckligt hårt straff för ingen kan beskylla Luton-supportrar för att sakna tillit till FL och FA. Detta ledde också förstås till nerflyttning. Och sedan dess har Luton förblivit i Conference där man har förlorat en playoff-semi och två playoff-finaler innan ifjol då man bara slutade sjua.

John Still

Sent förra säsongen anställde man dock John Still – Lower League Manager Extraordinaire. John Stills CV ser ganska rörigt ut. Han började i Leytonstone i slutet på 70-talet vilket sedermera under början på 80-talet blev Leytonstone & Ilford. Resten av 80-talet spenderade han i Dartford och Maidstone innan han återvände till Leytonstone & Ilford som då hade gått samman med Walthamstow Avenue och bildat Redbridge Forest. Redbridge ledde Still till uppflyttning till Conference innan de återigen slog sig samman med Dagenham och bildade Dagenham & Redbridge. Jag hade föredragit Leytonstone, Ilford, Walthamstow, Dagenham & Redbridge som lagnamn. Men han rekryterades sedan av Peterborough och därefter Barnet där han förblev i nästan tio år utan att vinna uppflyttning från L2 trots flera playoff-spel.

2004 återvände han till Dag & Red som inte lyckats uträtta särskilt mycket i hans frånvaro och det tog inte lång tid innan han lyckades vinna uppflyttning till L2 och sedan även uppflyttning till L1. Detta till stor del tack vare hans otroliga förmåga att fynda spelare i lägre divisioner. Allt ifrån bra Conference-spelare till målskyttar i lokala Essex-ligor. Många av dem blev bara stabila L1 & L2-spelare men flera av dem – Mackail-Smith, Marlon King, Danny Green, Sam Saunders, Scott McGleish, Dwight Gayle, Adam Drury, Paul Benson, Shane Blackett – har spelat på högre nivå.

Still har också utvecklats med tiden och blivit allt mer känd för en attraktiv fotboll vilket var tydligast när de slog Morecambe med 6-0 i en playoff-semifinal.

Det är rutin Still har tagit med till Luton. Man brukar prata om behovet av att ha spelare som har vunnit någonting och i dagens Luton har man förutom Still ytterligare fyra spelare som har vunnit uppflyttning från både Conference och League 2. Scott Griffiths och Paul Benson gjorde det med Still i Dag & Red. Den både tjocka och gråhåriga Steve McNulty gjorde det med Fleetwood och Burt Reynolds liknande Ronnie Henry gjorde det med Stevenage. Förutom anfallaren Benson som är lagets nästbästa målskytt med 16 mål är det nästan hela backlinjen det.

Förutom dem har man också målvakten Mark Tyler som har 10 år av ligafotboll i Peterborough där det var John Still som gav honom sin debut. Luke Guttridge är han lika rutinerad och har denna säsongen gjort 13 mål som mittfältare. Han har dock nästan överglänsts på innermittfältet av West Ham-talangen Pelly Ruddock Mpanzu(magiskt namn) och den multifunktionella Alex Lawless som länge kandiderat till titeln som Englands främsta spelare nedanför Football League. Jag är också ganska förtjust i den egna produkten Jake Howells som varit etablerad i startelvan sedan 08/09 då han var 17 år och har spelat längs hela vänsterkanten och i olika roller centralt på mittfältet.

Sist och lagets stora stjärna är Andre Gray som länge varit en bra målskytt i Conference men denna säsongen är han ganska överlägsen med sina 25 ligamål på 35 matcher.

Luton ligger just nu i överlägsen ledning med 14 poäng ner till dunderöverraskningen Alfreton. Alfreton har dock fått poängavdrag tack vare att de spelat en oregisterad spelare och både Cambridge och Grimsby skulle ligga före Alfreton i tabellen om det inte vore för att tabellen i Conference ständigt haltar så våldsamt att till exempel Braintree har spelat 32 matcher medan Nuneaton spelat 38.

Det ska väldigt mycket till för att någon ska peta Luton ifrån uppflyttningsplatsen och kan de behålla Gray lär de direkt vara ett slagkraftigt lag nästa säsong i League 2.

Och utanför planen ägs man nu av ett konsortium av supportrar(Luton 2020, döpt efter året man tänkt nå PL) en delägare är klubbens medlemmar som nyligen har säkrat rätten att kunna förhindra framtida ägare från att byta namn, tröjfärg eller flytta klubben till en annan stad.

:::

ÖVRIGT

See you Leicester

Apropå förmodade mästarlag, en manager med en händelserik karriär och bokstaven L.

Leicester leder The Championship med sju poäng ned till tvåan Burnley och 17 ner till Derby på playoffplats samtidigt som man har en match mindre spelad. Allt annat än uppflyttning vore väldigt otroligt. Det är snarare så att Leicester kan sikta på den magiska 100-poängsgränsen som bara Reading har uppnått. Det är också härligt att man gjort det genom att återgå till något liknande det Leicester som Nigel Pearson tog upp ifrån L1 och nästan vann uppflyttning med för flera år sedan.

Det är också så att Pearson som dåvarande Southampton-manager räddade kvar Southampton i Championship vilket ledde till Leicesters nerflyttning till L1. Och på Paul Lambert-manér blev han sedan värvad av Leicester.

Pearson har haft en ganska spännande karriär för att vara ett ganska anonymt namn – Lånade in super-kulthjälten Jimmy Glass till Carlisle; var assisterande till Bryan Robson under WBAs “Great Escape”; Varit caretaker i PL åt WBA och åt Newcastle två gånger på varsin sida om Allardyce; var engelsk U-21 förbundskapten när Nya Wembley invigdes; Petat och sålt en spelare på grund av att han röstade på ett högerextremt parti.

Leicester som lag har och kommer jag skriva mer om vid en senare tidpunkt. David Nugents McConaisance är väl det mest slående.

Allt går bättre utan skottar

Wigan och Sheffield United började säsongen väldigt tufft i respektive division men man har gjort sig av med sina skotska managers och är nu Englands två formstarkaste lag och bland de formstarkaste lagen i Europa. Det kan också bero på att Rösler och Nigel Clough är bra managers och dessa lagen ska vara tillräckligt bra för att konkurrera om playoff-platser. Men jag tror starkt på att problemet var att de hade fullt av skottar. De har dessutom påverkats positivt av sina cupframgångar.

Blades lär nog realistiskt sett inte kunna nå playoff men väl nästa år. Klarar de inte att ta in på Peterborough och Rotherham känns det klart vilka som går till playoff även om Orient fortfarande har en god chans att placera sig före Brentford eller Wolves trots helgens förlust mot just Brentford.

Wigan känns som en väldigt stark playoff-kandidat nu. Även om Reading och Brighton utanför strecket ser väldigt bra ut också.

:::

Jag är Leedsen

Jag vägrar lyssna på allt jag hör om Leeds men tydligen har Cellino eller någon annan sagt att ett slutgiltigt besked kommer inom denna veckan. Nedan har jag mina förslag på vad som vore troligare än någon form av slutgiltigt, konkret besked gällande Leeds ägandeskap.

(1) Det kommer ett mystiskt bud i elfte timmen ifrån ett konsortium som rapporteras bestå av rika affärsmän ifrån mellanöstern. Vem eller var exakt ifrån mellanöstern är oklart men deras företrädare är en tomteliknande gubbe som heter kallar sig “Ben Bates”.

(2) Massimo Cellino sparkar Brian McDermott igen och anställer Serse Cosmi som manager. Det är dock fortfarande inte säkert om Cellino kommer tillåtas köpa Leeds. Cosmi får sparken efter två förluster och sedan någon förklarar för Cellino att han inte äger klubben ännu. Leeds avslutar säsongen på en tiondeplats med McDermott som manager igen.

(3) Cellino flyr landet och ger upp Leeds efter att hans hotellrum hemsöks av ägar-spökena Peter Ridsdale(past), Ken Bates (present) och Baron Harkonnen (future).

(4) Cellino hittas död i en moteldusch. Vittnen säger sig ha sett en tomteliknande “dam” med en stor kniv som gjorde konstiga ljudeffekter.

(5) Nästa Star Wars film visar sig vara helt fantastisk. Bättre än orginalen. Hela filmen handlar om hur Jar Jar Binks först blir jedi men sedan frestas av den mörka sidan och blir universums mäktigaste Sith.

(6) David Moyes värvar bröderna Fluff.

:::

Tidigare denna säsongen spelade Crewe-Port Vale vilket är det närmaste ett derby de har sedan Stoke är utanför deras liga. Och det var en väldigt familjär tillställning då Steve Davis är Crewe manager medan hans son Harry är Crewe-försvarare och hans andra son Joe spelar för Port Vale.

Och apropå nepotism kan man fråga sig hur Harry Redknapp mår just nu. Hans QPR ligger tio poäng ifrån en uppflyttningsplats. Trots att hela laget består av gamla Tottenham/Portsmouth-spelare och spelare som varit bra värvningar 2010, vilket enligt rapporter är då Redknapp slutade kolla på fotboll. Möjligt att Ravel Morrison kan rädda dem i playoff-spelet dock. Han är för bra för lag som QPR eller Big West Sam Ham.

Ligatoppen i League 2

Den är väldigt tajt. Två poäng skiljer topptrion och Fleetwood & Burton är inte långt efter. Vid playoff-strecket hotar nu York och Plymouth av alla lag efter att Phil Browns Southend har gått vinstlösa i tio raka matcher. Hela mitten överhuvudtaget är jämn i L2. Newport på 14:e plats har sju poäng upp till playoff och sju poäng ner till nedflyttning.

:::

Football League Awards

Av någon anledningar delar man ut priser mitt under brinnande säsongen. Jag gör det först efter allt är klart men dessa vann priser.

Årets spelare

Championship – Danny Ings, Burnley, tvåa i skytteligan bakom Ross McCormack
League 1 – Adam Forshaw, Brentford, före detta Everton-talang.
League 2 – Gary Roberts, assistkung för Chesterfield
Årets mål – Franck Moussa, Coventry, Se målet.
Årets unga spelare – Will Hughes, Derby, välförtjänt men oinspirerat val.

Övriga priser:

https://www.football-league.co.uk/flawards/news/20140316/football-league-awards-2014-winners_2293338_3716321

:::

Peter A Linhem

:::

Topp fyra är klara! Det går att diskutera teoretiska möjligheter långt över det absurdas gränser, men rent praktiskt måste man säga att den eventuella tveksamhet som fanns kvar i ligan om vilka lag som nästa säsong spelar i Champions League är över. Arsenals och Liverpools bortasegrar idag mot två av de tre huvudsakliga konkurrenterna garanterar mer eller mindre detta. Den inbördes ordningen mellan dessa fyra lag är ännu oklar, men att det är dessa fyra lag det handlar om är helt klart.

Brendan Rodgers har fattat sin roll! Det märks att Rodgers i stor utsträckning har förstått sin roll som manager i en klubb som Liverpool. Han spelar på myten om klubbens storhet och gör den på så vis till verklighet. Han uppvisar ingen direkt blygsamhet eller ödmjukhet. Kort och gott, han ber inte om ursäkt för att han är där han är och på så vis signalerar han att Liverpool heller inte ska be om ursäkt ute på fotbollsplanen. Signalerar man styrka utåt så inte bara framstår man som stark, man blir till sist stark. Att vara manager i en klubb som Liverpool, eller för den delen Man Utd, innebär mer än enbart det rent fotbollsliga.

Man Utd är inte i kris, utan i katastrof! Under lördagen befann jag mig i Gävle och såg där i köket till en cafeteria en skylt med texten ”det här är ingen kris, vi befinner oss i en ren katastrof”. Få saker kan vara mer talande för Man Utds situation just nu. Resultaten är så klart en historia i sig, men prestationerna är nu så pass dåliga att någon behöver rycka i nödbromsen. David Moyes har i nuläget endast en återstående livlina, hängandes i dess absolut sista tråd, i Champions League till veckan. Med en sådan fullständig avsaknad av eget spel och förtroende så framstår det dock som omöjligt att klara av också den uppgiften.

Verkligheten har kommit ifatt Tim Sherwood! Två toppmöten på rad för Tottenham och Sherwood och två ytterst tama framträdanden. Mellan dessa båda möten ett minst lika tamt framträdande mot Benfica och Tottenham är i praktiken utslagna ur Europa League. Minus ett mirakel så är säsongen således slut för Tottenham, utan titlar och utan framgång i den ständiga jakten på Champions League-spel. Tim Sherwood framstod som ett möjligen inspirerat val till en början men har avslöjats brutalt de senaste veckorna.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Everton, Fulham, Liverpool, Man City

Omgångens förlorare: Chelsea, Man Utd, Tottenham

Omgångens manager: Brendan Rodgers. Dominerade fullständigt med Liverpool på Old Trafford och det mest talande var kanske att Liverpool vann med så stora siffror utan att egentligen spela så särskilt bra.

Omgångens mål: Tomas Rosicky, 1-0 vs Tottenham. Boom!

:::

Naturligtvis diskuteras David Moyes framtid som Man Utd-manager. Det är en diskussion jag får anledning att återkomma till under veckan. Apropå det där med att verkligheten har kommit ifatt.

:::

Be Champions!!

För första gången på mycket länge möts Man Utd och Liverpool i ett derby där det är Liverpool som har den så kallade överhanden. Det är Liverpool som har ett rejält försprång i ligan och det är Man Utd som befinner sig i sportslig och tabellmässig gungning. Det har egentligen inte varit fallet någon gång sedan 1980-talet, när Liverpool fortfarande var den dominanta klubben inom engelsk fotboll och Man Utd var blott en sovande jätte.

Inte för första gången möts dock Tottenham och Arsenal i ett derby där det är helt nödvändigt för Tottenham att vinna om de ska ha någon möjlighet alls att komma ifatt Arsenal i tabellen och ta sig upp på någon av tabellens fyra översta platser. Det är en typ av match i vilken Tottenham av hävd har vikit ned sig, inte minst när det är match mot Arsenal som åtminstone i detta psykologiska sammahang är att betrakta som storebror.

Det är inte bara två moraliskt och symboliskt viktiga derbymatcher. Det är nog även så att det är två matcher med en helt avgörande betydelse för säsongens utfall. Om Arsenal och Liverpool vinner sina respektive matcher så kan vi vara helt övertygade om att det är de båda lagen som tillsammans med Chelsea och Man City spelar i Champions League nästa säsong. Om istället Tottenham och Man Utd vinner matcherna så är tabelläget helt plötsligt betydligt jämnare och mer ovisst. Då är det fortfarande öppet.

Med andra ord, om uttrycket Super Sunday någon gång har varit befogat så är det kanske idag. Som uppladdning inför söndagen fick jag via twitter uppslag på några frågor som folk undrade om angående de fyra aktuella lagen, med tanke på lagens resultat och prestation under säsongen, och sett till några av de aktuella frågor som cirkulerar runt de fyra klubbarna.

:::

Består Arsenal i för hög utsträckning av medgångsspelare?

Frågan uppstår naturligtvis som en följd av att Arsenal återigen befinner sig i en situation när säsongen har gått in i skarpt läge och tämligen samtidigt har laget börjat sladda något i tabellen.

Att vinna en ligatitel är inte något sprintlopp utan snarare ett maratonlopp. Det är naturligt att det under en hel säsong kommer perioder med såväl medgång som motgång. Det som definierar ett framgångsrikt lag över tid är hur väl båda dessa trender hanteras.

Arsenal kan vara ett hisnande vackert lag att titta på när det går bra. Fotboll som poesi är ett uttryck som antingen används för sällan eller alltför ofta, jag kan inte riktigt bestämma mig. Något poetiskt finns hur som helst med ett Arsenal i fullt och fritt flow. Motgång har dock Arsenal haft svårare att hantera.

Hösten har normalt sett varit en bra period för Arsenal. Den här säsongen excellerade spelare som Aaron Ramsey och Mesut Özil under hösten, och Arsenal svävade högt uppe i tabellen.

Efter nyår har det varit tyngre. Ramsey har inte varit lika tongivande, vilket så klart också har sina självklara skäl. Özil är en skugga av den spelare som lyste så klart på Premier Leagues hösthimmel. Den spelare som nu märkligt nog verkar ha lyft sig när det som mest behövs är istället Olivier Giroud.

Är det alltså till den ifrågasatte franske anfallarens axlar som Arsenal nu under våren måste lita?

Har Tottenham vinnarskalle nog att nå fjärdeplatsen?

Frågeställningen framstår ju som lätt paradoxal – behöver man verkligen en vinnarskalle för att nå en fjärdeplats?! Men i en tid när bara att spela i Champions League bedöms som viktigare än att vinna en titel så är frågan ändå aktuell.

Tottenham har flera år i rad fallit på målsnöret. Några gånger av egen förskyllan, en gång på grund av UEFA:s absurda regelverk, som drabbar Premier League mer än det drabbar någon annan liga. Trots en enorm investering i spelartruppen ser det den här säsongen ut som om Tottenham får vänta minst ett år till på Champions League-spel.

Om inte något stort inträffar. Frågan är dock om Tottenham kan sätta ihop en så lång sekvens av vinster som behövs för att komma ikapp och förbi antingen Arsenal eller Liverpool, och samtidigt hålla både Everton och Man Utd bakom sig.

Egentligen tycker jag frågan är orättvist ställd. Problemet har kanske aldrig varit Tottenhams brist på vinnarskalle, utan snarare att motståndet, ofta i form av Arsenal, visat upp ett överflöd av varan.

Bör Man Utd sälja eller behålla Robin van Persie?

Alex Ferguson gick förra sommaren all-in inför sin sista säsong och värvade Robin van Persie i ett försök att vinna ligatiteln och avsluta på topp. Han fick inte bara en anfallare i världsklass utan gjöt också nytt mod i en vid tillfället nedslagen spelartrupp.

Teoretiskt fick Man Utd på så vis tillgång till en dödlig anfallsduo i form av van Persie och Wayne Rooney, med Danny Welbeck och Javier Hernandez som komplement. En throwback till motsvarande läge runt millennieskiftet.

I bakgrunden lurade dock också att Alex Ferguson till viss del tappat förtroendet för Wayne Rooney, och produkten blev därmed något av en konkurrenssituation mellan de båda anfallarna. Fergusons top man var inte längre Rooney utan van Persie, och en spelare som Rooney vill aldrig vara något mindre än top man.

David Moyes har nu haft ett mäkta stök att försöka reda ut och rädda upp den här situationen. Han har gjort den förståeliga läsningen att det är Wayne Rooney snarare än Robin van Persie som är Man Utds viktigaste spelare under den längre tidsperiod som är helt avgörande för hans egen karriär i klubben.

Sommaren, och en stor del av säsongen, präglades av Wayne Rooneys kontraktssituation. Robin van Persie fick en mycket hög lön när han kom till Man Utd och Rooney har ingen lust att bli lägre avlönad. I en bransch där lön så tydligt markerar status blir sådana saker viktiga.

Följaktligen fick Rooney ett nytt kontrakt med en väldigt hög lön. Det var då lätt att förutse att detta skulle leda till nya kontraktskrav från Robin van Persie, inte mindre statusstyrd han. Spelet är uppenbart med varierande rapporter som talar om van Persies vilja att lämna klubben tillsammans med andra rapporter som talar för hans vilja att bli kvar. Vi har sett det förut.

På planen är emellertid van Persie en skugga av vad han presterade förra säsongen för Man Utd, när han var en av de avgörande faktorerna bakom Man Utds ligaseger. Under David Moyes lagbygge har han markant svårare att komma till sin rätt.

Då uppstår frågan – är det verkligen värt för Man Utd att ge sig in i ett kontraktsrace mellan sina båda stjärnanfallare, med de större konsekvenser ett sådant race har för spelartruppen som helhet och klubbens totala lönekostnader?

Nej, det är det inte. De båda spelarna fungerar inte så bra ihop att det är motiverat och konkurrenssituationen mellan de båda spelarna gynnar heller inte lagets prestationer. En effektiv strategi handlar om att välja och ibland välja bort, och Man Utd ser ut att befinna sig i en situation där de faktiskt måste välja.

Och där verkar David Moyes ha gjort sitt tydliga val.

Beror Liverpools framgång på fördelaktiga förutsättningar?

Vilken enorm säsong så här långt för Liverpool och Brendan Rodgers hyllas naturligtvis och välförtjänt för den framgång och det uppåtsving i tabellen som Liverpool stått för.

Det var inte så många som hade trott på något liknande inför säsongen. Särskilt inte som Luis Suarez-sagan gick på full spinn under sommaren. Många tvivlade då på Liverpools status som storlag.

I och med att poängen har trillat in så har många sökt förklaringar till detta. En aspekt som ofta påtalas är att Liverpool inte spelar i europeiskt cupspel alls den här säsongen, och således har fördelen att enbart kunna koncentrera sig på ligan. De är inte drabbade av samma mentala och fysiska slitage som övriga lag i tabelltoppen.

Det stämmer förvisso och det är osäkert om Liverpool kommer kunna hålla uppe samma prestationsnivå nästa säsong, när de med alla säkerhet kommer att spela i Europa. Det ställer i så fall stora krav på Brendan Rodgers både när det gäller att bredda sin spelartrupp men även i hur han roterar sina spelare.

Det ska dock inte förglömmas att en annan faktor som ligger bakom Liverpools resultat är Rodgers utmärkta man-management, och det är en faktor som inte kommer att försvinna för Liverpool.

Han behöll Luis Suarez och har motiverat honom till insatser i absolut världsklass. Han har förvandlat en tidigare förlöjligad spelare i form av Jordan Henderson till en mittfältare av hög Premier League-standard. Han har fått ut max av Daniel Sturridge där Chelsea bara såg ett egoistiskt problembarn. Han har låtit Steven Gerrard hitta sin roll på planen i detta nya Liverpool.

Alex Ferguson sade något för honom typiskt provocerande när han tidigt i höstas påstod att Liverpool saknade åtta spelare för att vara genuina titelutmanare. Han mer än någon annan borde veta hur en manager kan få befintliga spelare att växa, att ett lag är mer än summan av de individuella delarna.

Han hade kanske lika gärna kunnat beskriva Man Utd vid ett flertal tillfällen under hans tid i klubben.

:::

Be Champions!!

Några månader senare och det är andra toner runt klubben. West Ham har avancerat upp till tionde plats i tabellen och Sam Allardyce har precis tilldelats utmärkelsen som månadens manager i februari, efter att West Ham vunnit samtliga sina matcher den månaden. Kanske lyckades Allardyce också visa lite var skåpet skulle stå genom att skeppa iväg den problematiske mittfältaren Ravel Morrison på lån till QPR.

Några faktorer ligger så klart bakom West Hams uppryckning. Kevin Nolan har inte minst varit en viktig spelare på planen och Carlton Cole har gjort ett mycket starkt jobb som ersättare för den stundtals skadade och stundtals avstängde Andy Carroll. Att West Hams skadesituation har lättat väsentligt har också gjort West Ham starkare.

West Hams uppryckning måste komma som en lättnad för klubbstyrelsen. Vice ordförande Karren Brady twittrade nyligen att klubbledningen aldrig förlorat sitt förtroende för Sam Allardyce, vilket så klart är väldigt lätt att twittra i efterhand.

Inte minst glädjande är det nog i och med West Hams planer för framtiden, och flytten till den nya arenan som till stor del bygger på att West Ham spelar i Premier League.

:::

West Hams flytt till OS-arenan är ett kontroversiellt projekt. Det har varit kontroversiellt i media eftersom West Ham fick arenan till ett rejält underpris, i praktiken naturligtvis på skattebetalarnas bekostnad. Kontroversiellt bland andra klubbar, såsom Leyton Orient, som anser att West Hams flytt drabbar deras supporterunderlag.

Det har också varit en kontroversiell idé bland West Hams egna supportrar som naturligtvis är ovilliga att överge Boleyn Ground, eller Upton Park som arenan också kallas. Det är så klart West Hams hem sedan mer än hundra år tillbaka i tiden, och det får ses som naturligt att supportrar till klubben inte gärna flyttar därifrån.

Det lustiga är att samma känslor och samma motstånd när West Ham en gång i tiden flyttade till Upton Park. Charles Korr skriver i sin bok ”West Ham United: The Making of a Football Club” från 1987 om West Hams flytt 1904 till Boleyn Ground från gamla Memorial Ground.

Det var dock en flytt som påtvingades klubben i och med att dess grundare Arnold Hills föraktade professionell idrott och helt sonika sparkade ut klubben från Memorial Ground. West Hams klubbledning blev således tvungen att leta efter vettiga alternativ och fastnade för Boleyn Ground. Något som skulle visa sig bli en vändpunkt i West Hams historia.

:::

Med en ny arena gavs West Ham nya ekonomiska möjligheter. Från att ha gått med förlust tidigare år när de spelade på Memorial Ground så gick West Ham helt plötsligt med vinst genom Boleyn Ground. Lönekostnaderna var något lägre men intäkterna dubbelt så höga.

Den påtvingade flytten från Memorial Ground tvingade West Hams klubbledning att tänka i nya banor och planera för framtiden. West Ham skulle bli en klubb som konkurrerade på toppen av engelsk fotboll och som spelade en fotboll som skulle underhålla publiken. West Ham blev en klubb intimt sammanvävd i sitt lokala samhälle.

Mer än 100 år senare befinner sig således West Ham vid en motsvarande ny vändpunkt i sin historia. Boleyn Ground kan inte längre uppfylla klubbens behov och West Ham har blivit en ny arena given. Det är en arena med vilken West Ham kan etablera sig som en ny storklubb i Premier League, åtminstone på nivån alldeles under de allra största.

Förändring kommer alltid att stöta på motstånd. Men förändring är nästan alltid nödvändig för att lyckas uppnå utveckling.

:::

Premier League-tabellen ger ett väldigt konkret intyg på exakt hur jämn ligan faktiskt har blivit. Oftast brukar det ju i tabellen finnas ett så kallat ingenmansland, bestående av lag som inte har särskilt mycket att spela för uppåt men som heller inte har något att oroa sig för nedåt.

Normalt sett brukar kanske detta ingenmansland bestå av mellan 6-8 lag. Den här säsongen består det av blott två lag, Newcastle och Southampton. I övrigt så är alla lag inblandade i någon strid, om än på olika nivåer.

Den första nivån är lagen på platserna 1-4 som samtliga kan sägas kriga om ligatiteln i någon utsträckning. Den andra nivån består av lagen på platserna 5-7 som alltså krigar om de återstående europeiska cupplatserna, med någon form av förhoppning om att blanda sig i Champions League-striden.

Därefter sker ett rejält poänghopp ned till Newcastle och Southampton som å sin sida har ett lika massivt poängövertag på lagen nedanför dem. Lagen från plats 10 och nedåt kan dock samtliga sägas befinna sig i riskzonen för nedflyttning, givet en eller ett par svaga resultat.

Jag har svårt att erinra mig någon upplaga av Premier League där så många lag har varit inblandade i viktiga streckstrider.

:::

Be Champions!!

Den feta damen har alltså kanske inte riktigt börjat sjunga ännu, men hon har helt klart börjat värma upp tonsillerna. Om inte något enastående och fenomenalt inträffar så kommer Leicester City alltså att återvända till Premier League igen efter tio år.

Till sist verkar det alltså som om Leicester City lyckas. Det har ju varit en av klubbens uttalade ambitioner under flera år. Leicester är ju en av dessa klubbar som köpts upp av en asiatisk ägare som lovandes guld och gröna skogar hade för avsikt att ta den snabba vägen upp i Premier League.

Det blev ju inte riktigt så. Snarare gjorde sig kanske Leicester lite löjliga i och med diverse extravaganser som att anställa Sven-Göran Eriksson som manager och andra omdömeslösheter från en klubb vars ägare väljer att tänka med plånboken snarare än hjärnan.

Det var istället den andra vägen som blev Leicesters lycka. När de struntade i flashiga lösningar och kanske slutade värva för värvandets skull. Med Nigel Pearson som manager har Leicester gått från att vara ett lag som slår krokben för sig själva till att bli ett lag som även när de snubblar ändå på något vis lyckas ta sig framåt.

Lite typiskt ett mästarlag med andra ord.

:::

Det är inte lätt att flyttas upp från The Championship. Att lyckas i The Football League ställer krav på en särskild kunskap om spelare som etablerade managernamn oftast saknar. Leicester City har med andra ord Nigel Pearson att tacka för mycket.

Peter Taylor värvade dåligt under sin tid i Leicester. Sven-Göran Eriksson å sin sida värvade kanske inte dåligt men alltför dyrt, naturligtvis ett utslag både av allmän vana från hans sida men även bristande kunskap om spelarmarknaden i The Football League.

Resultatet av detta blev att Leicester City drog på sig en kraftigt inflaterad lönekostnad. Ambitionen var så klart att snabbt nå Premier League, men när den ambitionen misslyckades så kunde inte intäkterna motsvara kostnaderna. I längden skulle Leicester således få svårt med de i The Football League införda financial fair play-reglerna.

Leicester Citys styrelse har alltså gett Nigel Pearson i uppdrag att trimma klubbens lönekostnader och tillämpa en annan transferpolicy. Pearsons taktik har varit att hitta relativt billiga och prisvärda spelare längre ned i ligasystemet och bygga ett lag runt dem.

Ett bra scoutnätverk och spelarkunskap är alltså Leicesters och Nigel Pearsons viktigaste resurs. Pearson har samtidigt fått bort flertalet av klubbens högst betalda spelare. En positiv bieffekt är att Pearson samtidigt har lyckats bygga ett yngre och hungrigare lag.

Det var samma upplägg som Leicester hade under sin senaste stora period, när Martin O’Neill var manager. En tid när Leicester spelade i Premier League och även vann Ligacupen två gånger.

:::

Leicester City är förmodligen ändå glada att faktiskt komma upp i Premier League, och slippa ifrån The Football Leagues financial fair play-regler. De begränsar naturligtvis klubbar som inte har tillgång till fallskärmspengar från Premier League. Nu kan Leicester istället planera framåt med Premier Leagues TV-intäkter i åtanke.

Men hur skulle då Leicester klara sig i Premier League? De är i och för sig överlägsna ligaledare i The Championship men har alltså till nästa uppgift att hävda sig i en allt jämnare Premier League, där även bottenlagen har tillgång till stora resurser och bra spelare.

Även här väcks en fråga om Nigel Pearson. För ofta är det olika kompetens som fordras hos en manager att ta sig upp till Premier League jämfört med att hålla sig kvar i Premier League. Det är ingen tillfällighet att många managers som tagit upp ett lag till Premier League kort därefter ersätts och får sparken.

En form av moment 22 där managers genom sin egen framgång sår fröet till sin egen undergång.

Till viss del är detta kanske en naturlig följd av att laget går från att vara ett i huvudsak vinnande lag i The Championship till att bli ett i huvudsak förlorande lag i Premier League. Den högre divisionen diskonteras sällan mentalt, det är bara sämre att förlora än att vinna.

Men det är också så att Premier League och The Football League är två olika organismer. Det är två olika divisioner med olika kompetensprofiler på de managers som är verksamma i de båda divisionerna. I The Championship krävs mer lokal kunskap samtidigt som Premier League kräver en mer global kunskap. Få managers förmår vara både lokala och globala i sitt tänk.

Kraven på taktiskt kunnande är naturligtvis också högre i Premier League, som är mer influerat av utländska managers. Det spelas en delvis annorlunda fotboll i The Championship jämfört med Premier League.

:::

Att etablera sig i Premier League är alltså ingen lätt uppgift för Leicester. Det saknas i och för sig inte ekonomiska resurser, men det saknas inte kapitalstarka lag i Premier League.

Leicester har tidigare begått misstaget att anställa Premier League-managers i syfte att vinna The Championship. Om de vill undvika misstaget att ha anställt en The Championship-manager för att etablera sig i Premier League så måste Leicester och Nigel Pearson ha en tydlig strategi på plats för hur de ska hantera uppflyttningen.

Där finns de klubbar som helt saknat en sådan strategi. QPR och Cardiff är två mer sentida exempel. Där finns även de klubbar som tidigt i sin första säsong ansett sig sakna sådan strategi och anställt en ny manager i syfte att upprätta en strategi. Southampton och Crystal Palace är tydliga om än något motsatta exempel.

Kanske är det inte någon dum idé för Leicester City och Nigel Pearson att titta lite närmare på Hull och hur de agerat för att klara av sin första säsong i Premier League. Hull har valt att inte konkurrera med stora spelarköp vilket borde intressera Leicester. Precis som Leicester så har Hull en utländsk ägare men samtidigt en brittisk manager.

Leicester City kommer i alla fall att bidra till den generella kvalitetshöjning som Premier League som helhet genomgått under senare år, som en följd av allt högre intäkter till samtliga klubbar. Om Nigel Pearson visar att han förmår mer än bara att ta Leicester till Premier League.

Premier League kan inte vara målet för Leicester. Det måste vara starten. Det är den utgångspunkten som är gemensam för alla framgångsrika nykomlingar i Premier League.

:::

Be Champions!!

Jag valde ju i lördagens blogg att kommentera Tottenhams utmärkta ligafacit med Tim Sherwood som manager. Ett ligafacit som så klart blev något mindre utmärkt efter lördagens match mot Chelsea. Hur som helst så föranledde det Englandsbloggens alldeles egna Spursnörd FilleP att, måhända bara en aning bittert, påpeka att Sherwoods cupfacit är allt annat än utmärkt.

Och det stämmer ju helt klart. Faktum är att Tim Sherwood hittills har spelat fyra cupmatcher med Tottenham sedan han den 16 december tog över Andre Villas-Boas uppgifter. Tre av dem har han förlorat och Tottenham har på hans korta tid vid rodret blivit utslagna ur två cuper, först mot West Ham i Ligacupen i hans första match och sedan mot Arsenal i FA-cupens tredje omgång.

Även den första matchen i Europa Leagues slutspel förlorades, borta mot Dnipro. Sedan lyckades Tottenham med nöd och visst näppe ändå att vinna returen hemma på White Hart Lane. Ändå är det en bjärt kontrast med den perfekta matchrad som Andre Villas-Boas presterade i gruppspelet under höstsäsongen. Villas-Boas var naturligtvis också en omvittnat meriterad och skicklig cupcoach.

Ikväll ställs Tottenham å andra sidan mot gammal europeisk cupadel i form av storklubben Benfica. Två gånger har Benfica vunnit Europacupen eller Champions League som turneringen heter i sin moderna form. Ytterligare fem gånger har Benfica emellertid slutat tvåa i turneringen. Så sent som förra säsongen var Benfica i final i Europa League, men då blev det stryk mot ett annat lag från London, Chelsea. Ett dramatiskt mål på övertid avgjorde finalen till Chelseas fördel.

:::

En sak framstår alltså som mycket tydlig. Om Tottenham ska lyckas besegra Benfica och ta sig till kvartsfinal i Europa League så måste Tottenham rejält förbättra sitt cupspel under Tim Sherwood. Den här gången har Tottenham heller inte fördelen att kunna avsluta på hemmaplan.

Tottenhams problem på den europeiska scenen hänger naturligtvis på sätt och vis ihop med deras framsteg på den engelska arenan. Framgångarna i ligan följer på att Tottenham börjat spela med två anfallare och således reducerat antalet spelare på det centrala mittfältet. Detta har gjort dem mer effektiva mot generellt ligamotstånd men också mer sårbara mot mer kontinentalt cupmotstånd.

Självklart är det den klassiska balansen eller motsättningen mellan England och Europa som återigen spökar, den här gången för Tottenham. Det är inte samma typ av fotboll som är framgångsrik i Premier League som också är framgångsrik i europeisk cupfotboll. Åren har presterat otaliga exempel på just detta och det är en balansgång som få lag genom åren har behärskat. Att behärska det är något som bara går att lära sig med tid och erfarenhet.

:::

Det vore väl fel att säga att det är vad som ligger bakom Arsenals och Man Citys manusenliga uttåg ur Champions League den här veckan. Det blev som man misstänkte på förhand, mer eller mindre självklarheter till matcher som mest spelades av fram till det oundvikliga slutet.

Man City kan förvisso hävda brist på erfarenhet, även om den ursäkten börjar bli lite trött också för dem. Arsenal kan det definitivt inte. Men i de båda fallen handlar det så klart mest eller kanske till och med enbart om att de faktiskt råkade möta för tillfället bättre fotbollslag.

Jag har länge trott att engelska lag gör sig själva något av en otjänst i Europa genom att konformera alltför mycket mot ett kontinentalt taktiskt ideal. Jag tror de skulle vinna på att behålla mer av en unikt engelsk identitet. Det är något bara de har och något som alltså kan tillföra värde. Det är svårt att vara mer europeiska än européerna själva.

Visst kan man heller inte vara överdrivet brittiskt naiva i sitt taktiska upplägg, då går det som för Man Utd under 1990-talet. Men det bör rimligtvis finnas någon mellanväg mellan något sådant och vad vi har sett av engelska lag under mer eller mindre de senaste tio åren. Inte minst Tottenham själva visade på värdet med en mer brittisk approach under 2010-11.

Frågan är om Tim Sherwood kan reproducera lite av magin från den säsongen till Tottenhams Europa League-äventyr.

:::

Besvikelse att ingen kommenterade uttrycket epistemologisk omöjlighet under gårdagens blogg.

:::

Be Champions!!

Det borde vara rätt precis så som Alan Pardew känner sig efter att FA:s oberoende panel igår beslutade att han skulle stängas av i sju matcher, av vilka de tre första innebär att han över huvud taget inte får befinna sig på matcharenan i samband med Newcastles matcher.

Det är på sätt och vis förunderligt att Pardews bestraffning inte blev värre, med tanke på den masspanik och kollektiva hysteri som följde i engelsk media efter incidenten där Pardew med lite god vilja kan sägas skalla Hulls David Meyler.

Det är å andra sidan rätt skönt att dessa oberoende paneler faktiskt inte verkar så överdrivet styrda av den allmänna opinionen. Det tyder på ett sakligt, juridiskt resonemang bakom deras beslut.

Huruvida man sedan tycker att straffet var för hårt eller för milt är så klart fråga om olika personers subjektiva uppfattningar, och där är ju er uppfattning lika mycket värd som min.

:::

Bakvägen kan man ändå säga att det är ett litet lurigt läge för Alan Pardew att börja fistpumpa alltför mycket över FA-panelens beslut.

Visst, det blev inte något våldsamt straff och det ser heller inte ut som om Newcastle kommer att sparka honom för det inträffade. Så på så vis har han så att säga överlevt stormen.

Problemet är bara att han nu faktiskt befinner sig i vad som skulle kunna beskrivas som ett tämligen obehagligt experiment.

Experiment som metod inom vetenskaplig forskning går oftast ut på att i laboratoriemiljö försöka återskapa en verklig situation, och därefter avlägsna eller tillföra ett enskilt element för att isolera och avgöra just det elementets betydelse, baserat på ett antagande om ”allt annat lika”.

Det är en metod med tydliga begränsningar för att förstå sociala mönster och relationer, i och med att dessa relationer ofta består utav väldigt komplexa samband där ”allt annat lika” är en epistemologisk omöjlighet.

Dock så tror jag att vi nu i och med Alan Pardews straff faktiskt har lyckats komma så nära det går att komma för att isolera och avgöra en managers betydelse för sitt lags prestation, mer precist Alan Pardews betydelse för sitt lags prestation.

Utgångspunkten och baslinjen är alltså hur Newcastle presterar med Alan Pardew som närvarande manager, och den är känd sedan tidigare. Nu kommer vi först att få veta hur Newcastle presterar utan Pardew närvarande alls under matchdagen, och därefter hur de presterar med Pardew placerad uppe på läktaren, dock i engelskt format så han får gå till omklädningsrummet i halvtid.

Presterar Newcastle då bättre eller sämre?

Det är självklart i någon mening förenklat, och dessutom är experimentet till viss del korrumperat i och med att motståndet är annorlunda match för match, men det kan ändå bli en otäckt påtaglig granskning för Pardew.

Jag menar, vem skulle egentligen vara bekväm med en så pass potentiellt granskning på sitt eget jobb? Romerska kejsare hade en slav som skulle påtala deras dödlighet. Vi vanliga dödliga ska istället riskera att få vår egen oduglighet påtalad.

Själva skallningen fick inte Newcastles klubbledning att sparka Alan Pardew. Men vad drar Newcastles klubbledning för slutsatser om laget presterar bättre utan Pardew?

FA-panelens riskerar visa sig vara en pyrrhusseger.

:::

För övrigt så hoppades jag innerligen när jag såg att David Meyler i helgen hade gjort mål mot Sunderland att han skallade in målet.

:::

Be Champions!!

Veckans två supermöten mellan Arsenal och Bayern München samt Man City och Barcelona var ju på förhand något som fick det att vattnas i munnen, två riktiga godbitar omedelbart i Champions Leagues åttondelsfinaler.

Det var naturligtvis redan från början två väldigt tuffa matcher för de båda engelska klubbarna, men ingen hade nog föreställt sig något annat än att båda matcherna skulle vara vid liv inför returmötet.

Men 0-2 för både Arsenal och Man City på hemmaplan gör att båda lagen i praktiken måste leverera näst intill omöjliga resultat och prestationer för att ta sig vidare. Det ska vara omöjligt och är det med intill visshet gränsande sannolikhet också.

Marginalerna i cupspel är inte större än så. En svag prestation och man är utslagen. Särskilt när man möter motstånd av högsta kaliber.

:::

Tävlingsledning och media gör dock sitt bästa för att få det hela att framstå som en fortfarande öppen affär. Man vet dock när motståndarnas manager betonar att de ”måste spela för att vinna” mer än en gång i minuten att läget är rätt stängt.

När Pep Guardiola säger att Arsenal under ”matchens sista minuter” i det sista mötet var mycket bättre än dem så känns det som att han griper efter halmstrån. Precis som Arsene Wenger gör när han börjar prata om kvaliteten på domarna.

Supportrarna å sin sida kanske griper efter halmstrået från förra säsongen, när Arsenal vann med just 2-0 borta mot Bayern. Matchläget var dock ett annat och resultatkolumnen döljer att det var en match under vilken Bayern ändå var i fullständig kontroll.

:::

I så fall tror jag Man City har större chans att vända på sitt underläge borta mot Barcelona. Ett Barcelona som verkar vara i såväl sportslig som mental gungning, nu senast efter förlust mot Valladolid.

Ändå, att vinna med två mål borta mot Barcelona känns som en ogörlig uppgift. Särskilt som Man Citys försvar lämnar en del övrigt att önska samtidigt som lagets offensiva artilleri har spelat med blött krut under en tid.

I längden är ändå trenden tydlig där. Barcelona är ett lag på nedgång och Man City är ett lag på uppgång. Men det är med all sannolikhet inte den här säsongen som skiftet sker.

:::

Vad som emellertid framstår som uppenbart är hur dyrbart det faktiskt är att sluta på andraplats i Champions Leagues gruppspel.

Givet lottningsreglerna för åttondelsfinalerna så garanterar en andraplats för ett engelskt lag mer eller mindre tuffast möjliga motstånd. Om Arsenal och Man City istället vunnit sina respektive grupper så hade de förmodligen varit favoriter till avancemang.

Nu hade båda lagen förvisso tuffa grupplottningar så det var inte precis slarv som låg bakom deras respektive andraplatser. Vad som kanske kan sägas är att båda lagen inte riktigt lyckades höja sig i samband med nyckelmatcherna på hemmaplan.

Ett mönster som alltså återkom också i just åttondelsfinalerna. Det ser ut som det gör för Arsenal och Man City eftersom hemmet helt enkelt inte har varit deras borg i det europeiska cupspelet.

Lite visar det också på vad gruppspelet faktiskt betyder i Champions League. Det är ju en stundtals, och med rätta, kritiserad del av turneringen.

:::

Be Champions!!

Arsenal själva eliminerade ett av de riktigt tuffa hoten genom att besegra Everton med 4-1 på Emirates. Vann gjorde även Sheffield United och Hull som kommer att mötas i den ena semifinalen på Wembley. Den riktiga bonusen kom dock när Wigan mäktade med vad enbart Bayern München, Chelsea och Barcelona har klarat av hittills den här säsongen – att besegra Man City på Etihad.

Arsenal går nu upp mot Wigan i sin semifinal på Wembley. De är naturligtvis stora favoriter. Deras enda oro om någon borde rimligtvis vara just Wigans förmåga de här säsongerna att skrapa fram smått osannolika resultat just i FA-cupen.

Kvar i cupen vid sidan av Arsenal är alltså ett nedre mittenlag i Premier League, ett övre mittenlag i The Championship samt ett mittenlag från League One. På samma gång visar Arsenal den här säsongen upp en form och kvalitet de inte visat upp sedan tidigt 2000-tal. Visst har Arsenal haft gyllene titelmöjligheter förut under senare år, men inget riktigt likt den här.

Återstår gör kanske egentligen bara ett mentalt prov. Att kunna vinna även när man ska vinna. Arsenal kommer behöva gå ut i två matcher på Wembley, vilket i sig kan vara ett litet spöke, och vinna med vetskapen att det är matcher de ska vinna. Sådant är inte alla gånger lätt.

Den svåraste motståndaren att besegra kan ibland vara sig själv.

:::

Man City drabbades alltså för andra säsongen i rad av vad som man kanske snart får kalla en Wiganförbannelse.

Mycket av romantiken med FA-cupen är ju intimt sammankopplad med idén om cupskrällar. Det lilla laget som mot alla odds lyckas slå ut den stora klubben. David som fäller Goliat.

Det kommer väl aldrig riktigt att bli så som det en gång var med FA-cupen. Fotbollen har förändrats alltför mycket för det. Fotbollen drivs av pengar och pengarna finns inte i FA-cupen.

Men Wigan gör onekligen sin insats för att bevara FA-cupens charm.

Det vore kanske fel att säga att Wigans vinst mot Man City är den största skrällen i FA-cupens historia. Vi har sett mer enastående bedrifter. Men just att två år i rad slå ut Man City så långt fram i cupspelet tycker jag ändå placerar Wigans bedrift högt.

:::

Det gör även Sheffield United och Hull som nu möts i den ena semifinalen. Inte minst Sheffield United har ju den här säsongen svarat för en riktig mäktig cup run, inte minst imponerande med tanke på att laget spelar i League One.

Segern mot Charlton var övertygande. Dessförinnan har Sheffield United eliminerat både Nottingham Forest och Fulham, de senare med ett mål i sista minuten av förlängningen på bortaplan.

Sheffield United känns lite som sagan i den här upplagan av FA-cupen men det är ändå Hull som imponerar mest. Gårdagens 3-0-vinst mot Sunderland var ett rejält styrkebevis och den vinsten följer på tre tidigare segrar, mot i tur och ordning Middlesbrough, Southend och Brighton, som på något vis kändes självklara.

I mittbacken Curtis Davies har Hull i min mening en av Premier Leagues bästa mittbackar, åtminstone för tillfället. Självfallet underskattad eftersom han inte spelar i ett av topplagen, med sådan är ibland livets lott. På det centrala mittfältet har Tom Huddlestone växt ut till en riktig karaktär som är kapabel att ta kontroll över matcherna.

Steve Bruce har sin vana trogen lyckats skapa ett lag med väldigt mycket karaktär. Få hade kunnat tro att Hulls säsong skulle bli så här lyckad, många hade nog förväntat sig att de skulle befinna sig under nedflyttningsstrecket.

Istället tyder nu allt på att de klarar sig kvar i Premier League på ett tämligen övertygande sätt. Dessutom kan de nu avsluta säsongen med en och troligtvis två cupmatcher på Wembley. Knappast någon vanlighet i Hulls historia, de har aldrig vunnit någon större titel. De har varit i semifinal i FA-cupen en gång tidigare, det var 1930.

Positiva minnen lär de dock ha från Wembley. De var där i slutet av 2008 och vann då playoff-finalen i The Championship mot Bristol City. Det var en rejäl överraskning då, och kan de nu vinna två matcher på Wembley och få lyfta FA-cuppokalen så vore det en minst lika stor överraskning.

Det vore definitivt inget motstånd som Arsenal kunde ta lätt på. Allra minst i en cupfinal på Wembley.

:::

Otroligt imponerande seger för Chelsea hemma mot Tottenham. Och de fortsätter att sätta en rejäl press på sina konkurrenter. De ligger nu nio poäng före Man City som dock har tre matcher mindre spelade. De har alltså mer eller mindre piskat Man City att vinna dessa tre matcher.

Om Tim Sherwood inför matchen framför allt tillämpade taktiken att själv absorbera pressen från spelarna så var hans taktik efter matchen betydligt mer konfrontativ. Offentlig kritik av spelarna kan fungera, det kan i vissa fall som det här till och med vara berättigat. Men det är alltid ett högt spel.

Det börjar kännas alltmer som om Tottenham, likt Man Utd, kan glömma Champions League nästa säsong.

:::

Be Champions!!

När Charlton i den femte omgången eliminerade Sheffield Wednesday på Hillsborough så var det slutet på farhågan eller förhoppningen, beroende på vem man frågar, om ett stålderby till kvartsfinal. Derbyt i Sheffield är ett av Englands största derbyn, trots att det ligger nedanför Premier League, och hade så klart varit cupmakarnas stora dröm.

Charlton vann emellertid med 2-1 på bortaplan. Vad man kan säga om både Charlton och Sheffield United är att säsongen hittills har varit något av en besvikelse för dem. Sheffield United söker så klart uppflyttning till The Championship men ser ut att ha en rejäl uppförsbacke att ens nå playoff-spel i League One. Charlton å andra sidan ligger under nedflyttningsstrecket i The Championship.

I sådana lägen säger den moderna teoribildningen att lag bör prioritera bort cupspelet för att satsa på ligan. Det är en teoribildning jag inte ger mycket för och glädjande nog verkar det som om både Sheffield United och Charlton satsar på FA-cupen. The Blades 1-0-seger borta mot Fulham i fjärde omgångens omspel, med ett sent mål i slutet av förlängningen, var så klart både dramatisk och positiv för Sheffield Uniteds självförtroende. Likaså det sena avgörandet i femte omgången mot Nottingham Forest.

Charlton får betraktas som favoriter i det här mötet sett till att de trots allt spelar i en högre division. Men med ett stort hemmastöd på Brammall Lane så har Sheffield United även de goda chanser att vinna.

:::

Hull City vs Sunderland

På tal om prioriteringar. Sunderland har presterat svagt i Premier League hela säsongen och ligger fortfarande söder om nedflyttningsstrecket. Dock med en match mindre spelad än övriga och således med chansen att för första gången på ett tag spela sig själva ovanför strecket.

Samtidigt har det gått desto bättre i cupspelet. Nu alltså kvartsfinal i FA-cupen och detta följer på en riktigt stark prestation i Ligacupen där de slog ut både Chelsea och Man Utd på väg till finalen. Väl där blev Man City till sist för starka men inte utan att Sunderland gav dem en viss skrämselhicka under matchen.

Ingen titel och ingen europeisk cupplats genom Ligacupen således. Nu finns de som menar att Sunderland gjorde bäst i att prioritera ned FA-cupen. En cup run är mer än nog och fokus borde helt och hållet vara på ligan. Här har vi den moderna teoribildningen igen med andra ord.

Jag tror det är fel tänkt. Sunderland som klubb behöver förmodligen den spänning och passion som cupspelet ger. Det föder dem även i ligaspelet. Få saker har gått rätt för Sunderland som klubb under senare år och laget har haft en tråkig tendens att falla in i rutin, tristess och en benägenhet till destruktiv introspektion typisk för alla klubbar i motgång.

Sunderlands bästa chans den här säsongen att klara av att hålla sig kvar i Premier League är kanske att de helt enkelt är för upptagna med cupspel för att behöva fundera alltför mycket över den egna situationen. Skjut först och fråga sen lär kanske vara Gus Poyets filosofi som bör sikta på att klara av säsongen och därefter ägna sommaren åt fortsatt uppbyggnad.

Hull å sin sida är ett hopplöst svårförutsägbart lag för tillfället. De varvar väldigt starka prestationer med desto svagare. Spelmässigt har Hull imponerat under säsongen men förmodligen är det slitage och trötthet som nu börjar ta ut sin rätt på Hulls spelartrupp.

:::

Man City vs Wigan

Wigans vindar har börjat vända uppåt igen. Annars var det väl egentligen efter deras senaste match mot Man City som de befann sig på sin höjdpunkt. Wigan hade då mot alla odds besegrat Man City med 1-0 på Wembley, vunnit FA-cupen och klubbens enda större titel till dags dato. Därefter följde mer bistra tider med nedflyttning från Premier League.

Många fruktade att om Wigan skulle åka ur Premier League så skulle det vara dödsstöten för den lilla klubben i den rugbydominerade satellitorten till Manchester. Säsongen inleddes dessutom tämligen svagt för Wigan som hade uppenbara problem med omställningen till The Championship och en annan typ av fotboll.

Men efter nyår har Wigan börjat hitta formen igen och i och med segern mot Nottingham Forest alldeles nyligen så hittade Wigan hastigt och lustigt upp ovanför playoff-strecket igen. Med elva poängs underläge så är de automatiska uppflyttningsplatserna förmodligen utom räckhåll, vilket gör att Wigan i bästa fall kan hoppas på ett ytterst osäkert kvalspel upp i Premier League, men där finns i alla fall chansen.

Mötet med Man City kan som bäst kanske påminna om en av klubbens sentida höjdpunkter. Men det är mycket som nu är annorlunda. Matchen spelas inte på Wembley till att börja med, utan på Etihad. Och Man City är mer harmoniska nu än vad de var under Roberto Mancinis slutskede i klubben. Absolut inget talar för att Wigan kommer att uppleva ännu en triumf mot den stora kusinen från storstaden.

:::

Be Champions!!

En aspekt som ofta, om än inte alltid, glöms bort är också managerns uppgift som någon form av buffert. Genom sin närvaro kan managern utgöra en form av skydd mellan spelarna och lagets omgivning. På så vis kan han absorbera något av den press som omgivningen sätter på lagets prestationer, och göra det lättare för de egna spelarna att koncentrera sig helt och hållet på uppgiften och på sin egen insats.

Det finns så klart de som är erkänt duktiga på just detta. Alex Ferguson ansågs normalt sett vara lysande på det. José Mourinho är en annan stor manager som ofta ser till att, likt Aragorns armé marscherandes mot Mordors portar, dra till sig strålkastarljuset och på så vis dra det bort från de egna spelarna. Det kan så klart kallas för media-management.

:::

Det fanns en hel del tveksamhet när Tottenham beslutade sig för att sparka Andre Villas-Boas och istället tillsätta Tim Sherwood som dennes omedelbara ersättare. Det sågs allmänt sett som en chansning och bristen på lyskraft i själva namnet såg närmast till att garantera spekulationer om att någon annan mer profilstark skulle anlända inom kort.

Sju vinster på Tottenhams elva ligamatcher med Sherwood som manager är dock ett bra facit, och ett facit med vilket Tim Sherwood allra minst bör ha lyft fram sig själv som en seriös kandidat till jobbet också framgent.

Det fanns sådant som talade för Tim Sherwood även på förhand. Tottenham har traditionellt varit ett lag som spelat med en form av brittisk identitet, det var också så de tog Champions League med storm för några år sedan. Med Andre Villas-Boas som manager gick Tottenham bort från detta och tappade kanske något av sin identitet och självkänsla längs vägen. Med Tim Sherwood försöker man kanske hitta tillbaka till detta.

Det som dock kanske imponerat mest med Tim Sherwood är just hans förmåga att absorbera pressen på laget. Och den pressen är så klart omfattande med tanke på Tottenhams ambition att spela i Champions League, samtidigt som laget misslyckats att nå den ambitionen flera säsonger i rad.

Givet Tottenhams tabelläge så är varje match nu för tiden något av en måste vinna-match. Inte minst matcher mot lagen längre ned i tabellen. Pressen var också stor inför förra omgångens match mot Cardiff, men då lyckades Tim Sherwood hålla spelarna fria från detta genom att istället prata om den press som var riktad mot honom själv.

Han har också haft förmågan att koppla bort rykten gällande hans eget jobb i Tottenham. För naturligtvis cirklar gamarna runt Tottenham när de anar ett möjligt villebråd. Bland andra Roberto Mancini har ju uttryckt ett intresse för managerposten i Tottenham och sådant kan ju potentiellt vara ytterst störande för vem som helst. Louis van Gaal är ett annat stort namn som cirkulerat.

Det går heller inte att klaga på Tim Sherwoods man-management. Genom att frångå Villas-Boas enmansanfall har han blåst nytt liv i Tottenhams offensiv, men det hade han fått svårt att lyckas med om han inte samtidigt fått igång den tidigare iskalle Emmanuel Adebayor.

Rimligtvis borde Tottenhams klubbstyrelse vara imponerade med Sherwoods arbetsinsats så här långt. Det vore trist om en engelsk klubb inte vågade ge en ung engelsk manager fortsatt förtroende, i synnerhet när det finns ett så positivt arbetsprov som i det här fallet.

:::

Emellertid sätts så klart Tottenham och Tim Sherwood på ett rejält examensprov idag, när de ska bege sig till Stamford Bridge och toppmöte, tillika Londonderby, mot Chelsea.

Tim Sherwoods återtåg mot Tottenhams mer klassiskt brittiska speltradition har förvisso i mina ögon lyft laget mot normalt sett svagare motstånd. I den situationen har Tottenham blivit mer svårmotståndligt. Men i det upplägget finns också en erkänd taktisk naivitet som riskerar att avslöjas när laget stöter på tuffare motstånd.

Om detta riskerar att avslöjas någon gång så är det kanske först och främst just mot Chelsea och mot José Mourinho, som utgör kanske själva antitesen till dylik taktisk naivitet.

För Tottenhams klubbstyrelse handlar kvällens match alltså kanske inte bara om att bedöma Tim Sherwoods förutsättningar att ta Tottenham till Champions League, utan lika mycket hans förutsättningar att fungera som manager i Champions League.

:::

Dagens tidiga FA-cupmatch, mellan Arsenal och Everton, är naturligtvis väldigt intressant den med. På hemmaplan är Arsenal självklart favoriter, men Everton har imponerat i år och utgör absolut inget lätt motstånd på Emirates. Everton betraktar jag som en outsiderkandidat att vinna FA-cupen den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Modigt skulle kanske en del välja att beskriva en sådan laguttagning, ett sätt att satsa på unga spelare. Theo Walcott spelade å andra sidan inte en minut under aktuellt mästerskap så om det var så värst modigt vete tusan. Snarare var det kanske slöseri på en trupplats som inget fluffigt resonemang om vad Walcott eventuellt lärde sig av äventyret riktigt kan väga upp.

Gränsen kan således tyckas hårfin mellan å ena sidan mod och å andra sidan dumdristighet eller slösaktighet. Det stora problemet med England och dess förbundskapteners laguttagningar under minst det senaste årtiondet har emellertid inte varit överdrivet mod utan snarare en fullständig ovilja till risktagande.

England har blivit fasansfullt förutsägbara i sin laguttagning. Något som naturligtvis bara ger dem ännu ett underläge i ett för dem redan rätt taskigt läge där andra länder ligger långt före i teknisk och taktisk utveckling, för att inte tala om landslagsorganisation.

:::

Det finns en vanlig föreställning om att framgångsrikt managerskap eller förbundskaptensarbete handlar om att eliminera risk. Detta är inte fallet. Ett framgångsrikt ledarskap handlar istället om att välja och hantera en acceptabel nivå av risk. Utan risk uppnår man emellertid inga framgångar, i alla fall inga meningsfulla framgångar.

Den lärdomen har helt och hållet försvunnit från Englands uttagningar. Där spelas det hela tiden på så kallade säkra kort, även när alla erfarenheter tyder på att det inte nödvändigtvis är det bästa tillgängliga alternativet. England har slutat vara en meritokrati på landslagsnivå, konkurrensen är på så vis satt ur spel och utan konkurrens sjunker både motivation och kvalitet som en sten.

Istället satsas på redan etablerade och stora namn. Inte i huvudsak för att de nödvändigtvis är bäst utan för att val av någon annan spelare innebär en politisk risk för förbundskaptenen. Att istället låta sig styras av opinionen ger förvisso ett effektivt skydd mot kritik men är tämligen otillräckligt när det handlar om att utveckla det egna laget.

:::

Vi ser detta gång på gång med England. Stora namn framför allt från stora klubbar ges företräde. Nästan oavsett hur dåligt de presterar även över en längre tid. Detta var fallet under Sven-Göran Eriksson, det var fallet under Fabio Capello och det fortsätter vara fallet under Roy Hodgson.

I träningslandskamper känner sig förbundskaptenerna lite friare, inte minst på grund av att de större spelarna då tar till allehanda akrobatik för att på eget bevåg slippa ifrån dessa matcher. Då prövas lite fräschare spelare från de mindre klubbarna. Och ofta blir detta succé. Leighton Baines, Andros Townsend, Adam Lallana är blott exempel på spelare som synbarligen lyft England som landslag.

Men kommer de att få spela i VM, kommer de ens att bli uttagna till VM-truppen som åker till Brasilien i sommar? Ytterst oklart för att inte säga i vissa fall osannolikt.

Det är helt uppenbart att Daniel Sturridge för tillfället är den engelske spetsanfallare som är bäst och mest effektiv i just den positionen. Ändå vet vi med närmast religiös övertygelse att när England sparkar igång VM i sommar så kommer Wayne Rooney spela i den positionen, trots att han förmodligen skulle vara ett bättre alternativ lite längre ned bakom Sturridge.

Likaså kan vi vara rätt övertygade om att Ashley Cole kommer att spela på Englands vänsterkant, även fast egentligen både Leighton Baines och Luke Shaw förmodligen vore bättre alternativ.

Vi kan vara tämligen övertygade om att Adam Lallana som mest kommer att ha en backup-roll i den engelska landslagstruppen. Sittandes på bänken och kanske få ett inhopp då och då. Hans spel och hans energi är dock sådant att han borde vara given i förstauppställningen.

Det pratas ofta och med rätta om hur den negativa pressen på de engelska spelarna, från press och från supportrar, begränsar deras prestationer i den engelska landslagsdräkten. Ett kanske mer allvarligt men ändå dolt problem är hur motsvarande press påverkar förbundskaptenen.

:::

Diskussionen inom engelsk fotboll handlar ofta om en skiljelinje mellan club och country, klubblag och landslag. De stora klubbarna sätter sina egna intressen före landslagets intressen, landslagsorganisationen är för svag och maktlös för att kunna sätta emot, och spelarna själva biter inte den hand som trots allt föder dem.

Vi har sett konsekvenserna under alltför lång tid. Spelare som är antingen upprörande omotiverade när det gäller landskamper, en skugga av sina egna jag när de spelar för sina klubblag, eller så tyngda av pressen på deras axlar att de närmast påminner om en svettig Ayn Randsk mardröm, dock utan att världen skälver.

Jag har i mina mer irriterade stunder efter att ha följt landslagsfotbollen, som jag egentligen inte ger så mycket för eller är ens måttligt intresserad av, tänkt att England förmodligen skulle prestera bättre i ett VM eller ett EM om de helt enkelt bara vägrade att ta ut spelare från Premier League, och istället bara ta ut spelare från The Football League.

Spelarna skulle naturligtvis vara tekniskt sämre, men de skulle spela med mindre press och större glädje, och det skulle verkligen inte saknas kampmoral och järnvilja. Kanske skulle England också då börja spela på ett sätt som passar lagets och landets tradition och kynne. Jag tror inte det skulle vara till Englands nackdel.

Vill man kompromissa med denna erkänt radikala approach så säger man kanske att England skulle strunta i att ta ut spelare från de engelska storklubbarna. Det enda problemet med den policyn vore kanske att bestämma var man drar gränsen mellan så kallad storklubb och icke-storklubb.

Att England skulle lyckas göra något väsen av sig i VM i Brasilien i sommar kan dock bara betraktas som ytterst osannolikt, och som något av en skräll ifall det faktiskt inträffar.

:::

Be Champions!!

Det finns exempel på hur vissa engelska fotbollsägare verkar leva lite grann i en sådan bubbla. Hull Citys ägare Assem Allam exempelvis som efter många turer hit och dit fortsätter hota med att om han inte får sin vilja igenom så kommer han minsann att lämna klubben. Det fanns under det kalla kriget en doktrin om det trovärdiga hotet. Ett hot måste vara trovärdigt för att vara effektivt. Med vilket säkert varenda förälder förstår precis vad som avses. Dock verkar Allam ha missförstått något fundamentalt.

Ägandet inom engelsk fotboll har under de senaste tio åren varit en minst sagt het potatis såväl medialt som i supporterkretsar. I och med att Premier League blivit ett alltmer omfattande globalt varumärke, med ett ständigt tilltagande kommersiellt marknadsvärde, så har också ägandet inom den engelska fotbollen blivit alltmer globalt. Utländska ägare tar antingen över klubbar i Premier League eller så tar de över klubbar under Premier League med den uttalade ambitionen att ta sig upp i Premier League.

Nu ska inte det förstås som att utländska ägare per definition är dåliga ägare eller att alla engelska eller möjligen brittiska ägare är bra ägare bara för att de råkar ha sitt ursprung så att säga på hemmaplan. Men det finns normalt sett en betydligt större chans att en utländsk ägare ger sig in i något de inte hade riktigt full koll på och styrda av andra värderingar än de som är de normala och traditionella inom engelsk fotboll.

Ibland slår det ju verkligen fel och några ägare kan bli både katastrofala och rent ut sagt pinsamma för sina respektive klubbar. Det här är min sammanställning över de fem värsta ägarna just nu inom engelsk fotboll, vilket alltså innefattar också divisionerna under Premier League.

:::

(5) Coventry City – Otium Entertainment Group

Oförmåga att investera i spelartruppen och inkompetens i klubbens ekonomiska förvaltning kan förvisso vara illa nog men är kanske ändå inte det mest centrala i en supporters ögon. Som supporter förstår man möjligen intellektuellt att ekonomin är viktig för klubben men det är inte vad som ligger närmast om hjärtat. När något så fundamentalt och identitetsbundet som den egna arenan emellertid sätts på spel så reagerar desto fler. Mammon styr i förhandlingarna runt Ricoh Arena och klubbledningens beslut att flytta lagets hemmamatcher ett flertal mil till Sixfields Stadium har varit ett våldsamt impopulärt beslut.

(4) Hull City – Assem Allam, Allamhouse Ltd

Det pågår inom Hull för tillfället en rejäl maktkamp angående klubbens kultur, identitet och varumärke. Allam föreslår på något skakiga företagsekonomiska grunder att ta bort AFC och City från Hulls namn och helt enkelt kalla dem för Hull Tigers. Värdekonservatismen inom den engelska fotbollskulturen slår så klart bakut men frågan är om den största skadan Allam ändå gör är att framstå som en så pinsam parodi på sig själv. Att hota med att lämna klubben, något som hans omgivning snarare skulle uppfatta som ett fagert löfte, är fånigt nog men när han i intervjuer gör bort sig genom att hänvisa till företagsekonomiska resonemang alltför ihåliga för till och med en distanskurs på Hermods, och hävda att han skulle döpa om Man City till Manchester Hunters, så är risken alltför hög att det till sist skvätter över på klubben. Keep it in your pants, Allam!

(3) Birmingham City – Birmingham Int Holdings, Carson Yeung

Fagra löften om att investera stora pengar i spelartruppen i syfte att vinna supportrarnas förtroende. Check. Bristande vilja eller förmåga att därefter uppfylla dessa löften. Likaså check. Redan när en klubb rent bolagsrättsligt är registrerad på Cayman Islands så börjar man så klart ana oråd, och man kan ju lugnt säga att ägarförhållandena i Birmingham har varit minst sagt oklara. Att Carson Yeung leder någon form av konsortium har stått klart, men vilken substans som finns bakom detta konsortium är desto mer oklart. Någon form av aning av denna substans börjar man dock få nu när Yeung står åtalad för grova brott relaterade till penningtvätt. Den smutsiga byken finner sig nu Birmingham indragen i.

(2) Cardiff City – Vincent Tan

Cardiffs supportrar har fått svälja mycket sedan Vincent Tan med sina malaysiska pengar tog över klubben. Förändringen av klubbens logga och tröjfärger var svåra att smälta men förmodligen gick det till sist ned mycket till stor del för att resultaten trots allt kom. Cardiff gick upp i Premier League för första gången i klubbens historia. Inte bara det, en bit in på säsongen såg det dessutom ut som om klubben skulle kunna hålla sig kvar. Då får Tan för sig att sparka Malky Mackay, klubbens manager, i vad som i huvudsak mest framstår som en intern prestigestrid. Den direkta konsekvensen har blivit att Cardiff sjunkit som en sten i tabellen och nog troligtvis kommer att befinna sig i The Championship igen i början av nästa säsong. Stolthet går före fall, inte många illustrerar det mer tydligt än just Vincent Tan.

(1) Leeds United – GFH Capital / Eleonora Sport Ltd, Massimo Cellino

Rent ägarmässigt får Leeds sägas befinna sig i en brytpunkt mellan å ena sidan GFH Capital och å andra sidan Massimo Cellino. Men i en lång nutidshistoria av äckliga ägare så befinner sig Leeds nu troligtvis i sin absoluta nadir, och den enda förhoppningen är kanske att det efter det djupaste mörker bara kan bli ljusare. Invändningen är att så har det tänkts om Leeds förut. Med GFH Capital fanns förhoppningar men den enda viljan de visade upp efter köpet av klubben var att sälja den vidare. Massimo Cellino, en posterboy för ”fit and proper person”-testets otillräcklighet, har formellt köpt klubben från GFH Capital men måste först godkännas av The Football League. Nu visar det sig att misstankar om skattebrott riskerar omöjliggöra hans köp av klubben, något som följer på tidigare misstankar om förskingring. Leeds emellertid fortsätter sin frustrerande tillvaro som den sista storklubben utanför Premier League.

:::

Det går säkert att ha andra uppfattningar om vilka ägare som platsar på en sådan här lista, både grundad i rent sakligt formella skäl men även baserat på personlig moral och subjektiva värderingar. I dessa avseenden upplever jag mig inte som helt representativ för det engelska supporterkollektivet.

Att notera från min topplista, eller vad man nu ska kalla den, är dock att samtliga klubbar på den befinner sig i The Championship eller har alldeles nyligen befunnit sig i The Championship. Det säger mig att detta i sig säger någonting.

För det första att ägarskapets kompetens faktiskt avslöjar sig. Dåligt ägarskap resulterar inte i framgångar på fotbollsplanen. Indirekt är det kanske också ett gott betyg för i övrigt utskällda utländska ägare som Abramovich, Glazers, Mansour, Kroenke och allt vad de heter. Det visar också på värdet i att sätta in fotbollen i ett större institutionellt sammanhang. Det handlar inte bara om taktiska dispositioner och spelarvärvningar.

För det andra att det är framför allt den här nivån inom engelsk fotboll, det vill säga typ The Championship, som attraherar de inkompetenta ägarna, lycksökarna, opportunisterna och rövarbaronerna. Klubbarna här är naturligtvis värda mindre och kostar således mindre att köpa, samtidigt som där finns närheten till Premier League, dess allmänna popularitet och löften om snabba intäkter.

Det är alltså här som behovet av starkare och mer kraftfull reglering gällande ägandet är som störst. Ändå är det här som The Football League och engelsk fotboll i största allmänhet har valt att istället vara som mest släpphänta i sin reglering.

:::

Be Champions!!

Stokes funktionalistiska stil, funktionalism kan möjligen till viss del ses som en eufemism för något mer fysiskt råbarkat, har länge varit en källa till debatt och allmänt proffstyckeri. Vissa anser att det inte är fotboll som Stoke spelar, andra menar å andra sidan att den fotboll Stoke representerar ligger väldigt nära den engelska fotbollens kultur och tradition.

Inom den moderna fotbollen pratas det mycket om teknik och taktik. Det är dessa egenskaper som lyfts fram och värderas. Vi bedömer spelare i huvudsak utifrån deras tekniska egenskaper och vi bedömer lag som helhet i huvudsak utifrån dess taktiska färdigheter. Betydligt mer sällan bedömer vi såväl spelare som lag utifrån mer fysiska aspekter.

Ändå kan det vara så att den fysiska aspekten faktiskt spelar stor roll. På ett mer anekdotiskt plan är det många som exempelvis menar att Arsenal har svårt att ta sig ända fram till titlarna nu för tiden just eftersom de inte behärskar den fysiska kampen på planen i riktigt samma utsträckning som deras konkurrenter uppe i tabelltoppen.

:::

Men kanske har det fysiska spelet ännu större betydelse i den andra änden av tabellen, i fråga om vilka lag som går vinnande respektive förlorande ur den så kallade nedflyttningsstriden. De lag som deltar här är ju sällan de tekniskt eller taktiskt mest framstående så rimligtvis är det först och främst fysiken som borde vara deras främsta angreppssätt.

Tony Pulis var den som till viss del satte Stokes funktionalism på kartan. Han har sedemera lämnat klubben och befinner sig numer i Crystal Palace, en klubb han tog över tidigare under säsongen samtidigt som laget såg ut att gå en säker nedflyttning till mötes. Under Pulis har dock Crystal Palace tuffat till sig väsentligt och har stadigt rört sig uppåt i tabellen.

Daniel Storey på Sky Sports har gjort en statistisk sammanställning över olika aspekter av Premier League-lagens fysiska spel. Om vi håller oss till tabellens nedre halva så har Storey tagit reda på att dessa lag står för i genomsnitt 3,3 gula kort per match och 11,4 fouls per match.

Storey har emellertid brutit ned denna statistik lag för lag och en intressant omständighet är att Cardiff, som ligger näst sist i tabellen, också är Premier Leagues minst fysiska lag, något som alltså talar mot den intuitiva tanken att bottenlag är mer fysiska. Cardiff har dragit på sig färre gula kort än något annat lag och har hittills inte fått en enda spelare utvisad. Deras 9,17 fouls per match är väsentligt lägre än såväl ligans genomsnitt som genomsnittet på den nedre halvan.

Det hela blir så klart ännu lite märkligare sett till att Cardiff samtidigt har ett genomsnittligt bollinnehav om 45,3%, vilket gör dem till ett av ligans fem lag med minst bollinnehav. Med andra ord, Cardiff har inte bollen särskilt mycket och gör heller inte särskilt mycket för att ta bollen från motståndaren. Cardiff är exempelvis det lag i Premier League som genomför lägst antal tacklingar per match i Premier League.

Trenden pekar dessutom mot ännu mindre fysiskt spel för Cardiff under Ole-Gunnar Solskjaer som manager. Under dennes åtta ligamatcher har Cardiff stått för endast 7,4 fouls per match, och de har lyckats genomföra i snitt åtta tacklingar per match jämfört med tolv förut.

Cardiff har ju också stadigt rört sig nedåt i tabellen, till dess att de nu befinner sig på gränsen till att vara avhängda i Premier Leagues nedflyttningsstrid. I så måtto är de motsatsen till Crystal Palace, som blivit mer fysiska med Tony Pulis som manager och sedan dess står för 27% fler tacklingar per match än vad Cardiff gör. Crystal Palace har alltså rört sig konsekvent uppåt i tabellen sedan Pulis tog över laget.

:::

Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor sägs det. Men snälla pojkar vinner heller inga fotbollstitlar och snälla pojkar klarar inte av att hålla sig kvar i Premier League. Det är den oundvikliga och oomkullrunkeliga slutsatsen man drar av Daniel Storeys statistiska akrobatik. Teorin om det fysiska spelets betydelse verkar alltså stämma.

Cardiff måste tuffa till sig om de ska kunna vända trenden och hålla sig kvar i Premier League. Ole-Gunnar Solskjaer kallades under sin tid i Man Utd för ”The Babyfaced Assassin”. Det är ju medvetet tudelat men slutsaten är ändå rätt enkel. Solskjaer måste bli mindre babyface och mer assassin.

:::

Be Champions!!

Men även om alla matcher i någon mening är jämlika så är vissa matcher mer jämlika än alla andra. Vissa matcher antar inte minst med historiens facit en sorts episk eller ikonisk karaktär, matcher som sammantaget definierar en säsong eller en era.

Ofta talar vi här om matcher som innehåller mer än ett element. Vad som snarast gör den speciell är hur den kombinerar olika aspekter som intensitet, fart, teknik och många mål. Mycket av en match formas också i interaktion med publiken på plats, en stor del av upplevelsen av en match utgjörs av de ljudintryck som publiken förmedlar.

Vilka matcher som varit de bästa och mest minnesvärda är i grunden så klart en helt subjektiv upplevelse. Vad som bedöms är kanske inte alltid enbart matchens faktiska kvaliteter utan dessa sätts i relation till matchens betydelse, vilket inte är detsamma för alla.

Mina fem favoritmatcher från den engelska fotbollen under de senaste 25 åren är alltså dessa. Det är matcher som jag utan tvekan skulle kunna sätta mig ner och se igen. Säkert med en liknande behållning som när jag en gång såg dem för första gången.

:::

(5) Man City 3-2 QPR – 2011/12, Premier League

När vi tittar tillbaka på engelsk fotboll om sisådär 25 år så kommer vi inte helt osannolikt att prata om tiden före och efter att Man City växte fram till en av Premier Leagues storklubbar. Många kommer i så fall påpeka att det var här det så att säga började. Man City hade gjort en strålande säsong även om de var jagade ända in på målsnöret av Man Utd. I sista omgången hemma mot QPR skulle de dock bara spela hem ligatiteln. Men i 90 minuter gick precis alla planer helt fel och när matchklockan rörde sig mot tilläggstid så ledde QPR med 2-1. Två mål på några få minuter förändrade dock allt och orsakade den mest underbara och jävligaste ligaavslutningen på samma gång. Vad som hade hänt om inte QPR fått reda på att de inte riskerade nedflyttning oavsett under slutet av matchen kommer vi aldrig få veta.

(4) Man Utd 4-3 Man City – 2009/10, Premier League

Derbymatcherna mellan de båda Manchesterklubbarna har genom åren helt klart producerat några episka men inte sällan ensidiga matcher. En match av en helt annan art var den här mellan ett Man Utd som vunnit tre ligatitlar i rad och ett Man City som befann sig i inledningen av sin enorma uppgång. Rivaliteten mellan de båda klubbarna var därtill inflaterad av Carlos Tevez kontroversiella övergång och diverse utspel under försäsongen. Tre gånger om tog Man Utd ledningen men tre gånger kvitterade också Man City, inte minst genom en helt magnifik insats av Craig Bellamy. Djupt in på övertid spelade dock Ryan Giggs fri i straffområdet Michael Owen, som med sitt derbyvinnande mål kanske gjorde det enda riktigt minnesvärda under sin tid i Man Utd.

(3) Newcastle 4-4 Arsenal – 2010/11, Premier League

Det talas ofta om vilka de mäktigaste vändningarna är inom fotbollen. Men den tveklöst mäktigaste upphämtningen har Newcastle svarat för, och absolut ingen kunde så att säga se den komma. Arsenal gick triumferande in i halvtid med en 4-0-ledning och alla trodde att matchen var i praktiken helt och hållet över, bland dem flera av Newcastles hemmafans som dock skulle få anledning att ångra sig. Framförda av ett extatiskt St James’ Park gjorde Newcastle fyra mål på en halvlek och stod för en av Premier League-erans mest minnesvärda matcher.

(2) Arsenal 1-2 Man Utd – 1998/99, FA-cupsemifinal

Den engelska fotbollens båda titaner drabbade samman med jämna mellanrum mellan 1998 och 2004, och flertalet av dessa matcher var som sig bör episka både till sin karaktär, sin uppbyggnad och dess eftermäle. Det kunde handla om allt från militariserade pizzabufféer till prat om en ny världsordning. Få andra matcher har dock tydligare karaktäriserat tvekampen mellan de två kanske bästa lagen i Premier League-historien än den här FA-cupsemifinalen. Det var ett omspel efter att de båda lagen inte kunnat skiljas åt i det första mötet, och det var en match som dessutom skulle gå till förlängning. Det var sista gången som omspel skulle användas i en FA-cupsemifinal och matchen var således speciell också av det skälet. Engelsk fotbollshistoria.

(1) Liverpool 4-3 Newcastle – 1995/96, Premier League

”I would love it if we beat them!” grät Kevin Keegan rätt in i en TV-kamera mot sluttampen av den här säsongens magnifika titelstrid med Man Utd, efter ett av Alex Fergusons vid den tiden klassiska intervjuutspel. Även om Keegans utbrott blev allmänt häcklat så var det nog ändå många som sympatiserade med andemeningen. Dels för att det var Newcastle mot Man Utd så klart, men också tack vare Newcastles hisnande snabba och glädjerika anfallsfotboll. Ingen match har mer symboliserat denna fotboll än den här matchen på Anfield, när inte bara Newcastle bjöd upp till dans utan Liverpool deltog i den med lika vild frenesi dem. Det var en fantastisk fotbollsmatch, och propaganda för fotbollen, men det var också en match som pekade något på den naivitet som gjorde att Newcastle aldrig lyckades vinna ligatiteln alla trodde var självklar.

:::

Be Champions!!

Helgens stora skandal var naturligtvis Alan Pardews skallning, eller vad man nu ska kalla det, på Hulls David Meyler. Det var en handling som omedelbart åkallade FA:s och LMA:s uppmärksamhet, väckte indignation och upprördhet hos varenda kommentator och expert i det kända universum, och något som föranledde Newcastle själva att dela ut kraftiga böter tillsammans med en allvarlig reprimand.

Diskussionen som följt på detta har egentligen haft mindre mindre att göra med moraliska och humanistiska perspektiv men desto mer har den berört rent tekniska aspekter. Framför allt har det diskuterats hur man kan förändra det tekniska området vid sidan av fotbollsplanen, där managers har rätt att befinna sig, för att på så vis minska risken för liknande incidenter i framtiden.

Det borde inte överraska någon att denna senare diskussion framför allt har förts av LMA, eller League Managers’ Association, som naturligtvis har ett professionsbaserat intresse att rikta ansvaret bort från sina managers dem själva och snarare sätta fokus på yttre omständigheter. Andra tyckare, såsom exempelvis Graeme Souness, placerade istället all skuld på Pardew och menade att detta var något för vilket han riskerade sparken.

:::

Det är inte första gången som Alan Pardew befinner sig i hetluften. Bråk med andra managers har varit förekommande. För några år sedan knuffade han en av linjemännen och så sent som j januari så var han inblandad i kontrovers efter att ljudligt ha svurit åt Man Citys manager Manuel Pellegrini.

Misstaget jag tycker många gör när de ska försöka förstå vad som ligger bakom dylikt beteende är att de utgår från att det handlar om ett medvetet beslut eller ställningstagande. Det verkar som om man utgår från att Alan Pardew har kallt och sakligt bestämt sig, vägt fördelar mot nackdelar, och intellektuellt resonerat sig fram till minsann gå fram och skalla David Meyler. Och därefter följt upp tanke med handling.

Detta är som jag ser det inte ett helt rimligt perspektiv. Visst är alla människor i någon mening ansvariga för sina beslut och handlingar, medvetna eller omedvetna, och får hållas till svars för dem. Men människan är en varelse styrd minst lika mycket av känslor och impulser som av rationellt tänkande, vilket gör något som intention till ett minst sagt luddigt begrepp.

:::

Känsloläget är högt och spänt till bristningsgränsen inom fotbollen. Kanske inte minst för en manager som är personligt investerad i lagets prestationer och matchernas utfall i en utsträckning som få eller någon annan egentligen kan anses vara.

En manager blir inte en manager i en klubb på den allra högsta nivån genom att betrakta förluster som någonting normalt eller acceptabelt, och en manager förblir ännu mindre en manager i en klubb på den allra högsta nivån genom att inte reagera instinktivt och häftigt negativt mot själva föreställningen om det egna lagets förlust.

För en utsatt manager är det kanske desto mer påtagligt. Alan Pardew har under en längre tid befunnit sig i ett problematiskt förhållande till sin egen klubbledning, hans lags prestationer har varit minst sagt svaga och svajiga under senare tid, ett byråkratiskt gräl med förre sportdirektören Joe Kinnear är precis avklarat, men risken att förlora jobbet är alltjämt överhängande.

De flesta människor skulle i det här läget kunna gå till sig själva. Föreställ er att ni själva upplever ett hot om att bli avskedad och ni befinner er på en arbetsplats i ständig konflikt och alltid inblandad i diverse småbråk. Med all sannolikhet är detta något som kommer göra er nervösa, oroliga, stingsliga, lättretade och benägna att uppfatta det mesta som någon form av allmän provokation riktad mot er.

Föreställ er sedan att ni utför ert dagliga arbete framför 50,000 åskådare på plats och framför 50,000,000 människor som bevittnar det på TV.

Jag tror mer än några få av oss skulle vara benägna att reagera irrationellt och känslobaserat i en sådan utsatt situation. Det fråntar inte Alan Pardew från ansvar men det borde göra det möjligt för oss att betrakta det som skett med ett mänskligt synsätt snarare än att behandla det som någon form av intellektuell abstraktion. Döm andra såsom vi själva vill bli dömda.

Den logiken lever sällan media efter dock. ”When the seagulls follow the trawler, it is because they hope sardines will be thrown into the sea.”

Och kanske finns det anledning att återkomma också till fotbollsmatchens yttre omständigheter. De inre omständigheterna – pressen, resultatkraven och den ständiga avskedsrisken – är troligtvis oföränderliga. Men yttre omständigheter såsom det tekniska områdets placering i förhållande till planen går att påverka, och kanske skulle man vinna på att managers inte försätts i riktigt samma typ av fysiska situationer.

Eller så menar man att detta utgör en för stor inskränkning på en managers möjlighet till deltagande i matchsituationen, samt betraktar det som något utav en överreaktion på vad som i själva verket är ett ytterst fåtal och isolerade incidenter. Det absoluta normalfallet är hur som helst att det inte uppstår några egentliga problem.

Men om det är något som den engelska fotbollen gör riktigt bra i sådana här situationer så är det så klart att överreagera.

:::

Be Champions!!

:::

Chris Hughton lever farligt. Det kan normalt sett vara okej att förlora för en manager, men det gäller att inte förlora på fel sätt. En manager som fått erfara det den här säsongen är Andre Villas-Boas. Chris Hughton riskerar efter 1-4 mot Aston Villa bli nästa.

Ole-Gunnar Solskjaer är ligans mest misslyckade manager. Möjligen är inte misslyckad rätt begrepp utan kanske ska det snarare vara malplacerad. Det beror på hur stor vikt man vill tillmäta betydelsen av tumultet i klubben. Men Solskjaers start i klubben är sett till inspelade poäng traumatiskt usel och detta traumas omfattning antyds kanske bäst av att Vincent Tan gick ut i veckan och hävdade likt den värste 11-åring i pingishagen att Malky Mackay minsann hade haft tur som samlat ihop så många poäng med Cardiff som han gjorde.

:::

Snipp snapp snut så var Arsenals titelsaga slut?

:::

Omgångens vinnare: Liverpool, Chelsea, Newcastle

Omgångens förlorare: Arsenal, Hull.

Omgångens manager: Paul Lambert. Var en hjälte under sin tid i Norwich men har sedan han lämnat klubben mer eller mindre vägrat att förlora mot sin gamla klubb. Aston Villa gjorde processen kort med sina motståndare idag och visade upp sig från sin bästa sida.

Omgångens mål: Christian Benteke, 1-1 vs Norwich. Målet var viktigt i så måtto att det kvitterade Norwichs ledning, och Bentekes nedtagning på bröstet och volley därefter rankar högt på min snygglista.

:::

Sunderland stod emot länge men till sist räckte det inte till. Man City vann programenligt och välförtjänt Ligacupen, och för Sunderland räckte det alltså inte med 41 års titelöken. Det blir minst 42 år.

:::

Omgångens stora vinnare: MAN UTD!!

:::

Be Champions!!

Sunderland är historiskt sett en engelsk storklubb. Det är dock en storklubb som har vunnit märkvärdigt lite genom åren. I det har de något gemensamt med sina närmaste grannar och rivaler, Newcastle. Sett till de båda klubbarnas storlek så borde de ha vunnit mer. Ett av de största ögonblicken i Sunderlands historia är dock även det en cupfinal, när de 1973 skrällde i FA-cupfinalen på Wembley mot den tidens giganter, Leeds.

Självklart hoppas Sunderland på något liknande den här gången och möjligen drar de inspiration dels från sin egna historia från 1973, dels från Wigans insats förra säsongen. Å andra sidan kan man så klart hävda att Sunderlands chanser kanske hade varit större om inte Wigan hade vunnit förra säsongens final. För inte bara Sunderland lär ha det i åtanke, även Man City själva lär komma ihåg vad som hände.

Underskattning eller bristfällig motivation lär med andra ord vara ytterst osannolikt den här gången.

:::

Sunderlands manager Gus Poyet gick ju ut starkt i förhandspratet inför den här finalen och påstod i klara ordalag att han minsann värderade en cupseger högre än om Sunderland skulle klara sig kvar i Premier League. En uppfattning som i så fall går helt på tvärs med hur de flesta skulle formulera en sådan prioritering.

Naturligtvis finns det i detta ett visst mått av spel för galleriet. Det skulle Poyet säga alldeles oavsett vad han faktiskt tyckte. Han kan knappast gå ut några dagar innan en cupfinal och säga att han egentligen inte tycker att den är så väldigt viktig sett i ett större sammanhang. Hans arbete går ut på att få sina spelare att tugga taggtråd och pissa napalm därute på Wembleys gräsmatta. Då får man vara lite taktiskt med vad man säger.

Dessutom är det ju så klart ett falskt samband. Sunderland befinner sig inte i någon situation där de måste välja mellan Ligacupen eller Premier League, och kommer så klart heller aldrig att göra. Matchen idag ska spelas och vinst eller förlust så följer därefter avslutningen på ligaspelet. Exakt hur Ligacupen tillåts påverka Sunderlands spel är något som bara Sunderland själva kan påverka och avgöra.

Men det är klart, under senare år har vi ju sett flera exempel där ett lag först har vunnit en av cuperna för att därefter åka ur Premier League samma säsong. Wigan så klart men innan dem Birmingham.

:::

Även Sunderlands spelare verkar dock vara väldigt fokuserade på uppgiften i Ligacupen och betrakta den som viktig. Sunderland hade ett mäkta uselt genrep i och med en 1-4-förlust mot Arsenal där Sunderland i princip inte ens lämnade omklädningsrummet, så bleka var de. Om tankarna var på annan tid och annan plats är klart men inte helt osannolikt.

Lite talande för Gus Poyets prioriteringar var emellertid att han i den matchen valde att vila Lee Cattermole. Eller om han möjligen var rädd för att Cattermole skulle dra på sig en utvisning i den matchen och på så vis lyckas bli avstängd till Ligacupfinalen. En inte helt ogrundad farhåga när det gäller just Cattermole så klart.

Just Lee Cattermole kommer vara ett otroligt viktigt verktyg för Sunderland för att få någon form av kontroll på mittfältet. Om Man City lyckas få igång sitt passningsspel på det centrala mittfältet och kan hålla igång det förhållandevis ostörda så är matchen mer eller mindre förlorad för Sunderland.

Sunderlands vapen i den här cupfinalen måste för övrigt vara deras fart. Med snabba spelare och ett direkt passningsspel har de möjligheten att hitta bakom Man Citys backlinje, vars allmänna svaghet är just att de är förhållandevis långsamma i djupled. Med spelare som Adam Johnson, Emanuele Giaccherini och Jozy Altidore har Sunderland potentialen att kunna utnyttja detta.

:::

Om Sunderland faktiskt skulle vinna Ligacupen idag så kan ingen levande människa säga att det inte är väl förtjänat. De har på vägen till Wembley slagit ut såväl Chelsea som Man Utd, och att i finalen besegra Man City vore så klart bara det en imponerande insats.

Det vore Sunderlands första större titel sedan 1973. Det skulle innebära att Sunderland nästa säsong spelade i Europa League. Det får de inte göra om de förlorar. Bara det vore naturligtvis en stor sak för den stora klassiska klubben däruppe i nordost.

Men om det ska inträffa så krävs det att Vito Mannone upprepar några av Jimmy Montgomerys bravader från FA-cupfinalen 1973. Några av de svettigaste räddningarna i den engelska fotbollshistorien hittar vi där. Bland annat en fullständigt sanslös räddning på Peter Lorimers närskott.

[youtubeplay id=”0PpW0oH10Zw” size=”large”]

Klassiska klubbar med något av ett historiskt prestationskomplex. Det finns vissa likheter mellan dagens båda motståndare.

:::

Be Champions!!

Detta menade Västtysklands legendariske förbundskapten från det VM-vinnande laget 1954, Sepp Herberger. Med andra ord, Tyskland är inte bara mil bättre än England på fotboll, till och med ett av engelsk fotbolls mest bevingade uttryck är föga mer än en rip-off, eller i bästa fall en homage, till ett åldrat tyskt uttryck formulerat cirka 40 år tidigare.

En teori som för tillfället snurrar runt i det engelska fotbollssamtalet är att det lag som vinner Premier League den här säsongen kommer vara det lag som agerade bäst i det nyss avslutade januaritransferfönstret. Det är en intressant teori värd närmare granskning kan tyckas.

Rent tabellteoretiskt kan det så klart handla om tre eller möjligen fyra lag. De tre som ligger närmast till hands är Chelsea, Arsenal och Man City. Det fjärde laget är Liverpool. Om vi alltså ska pröva teorin så är det hur dessa lag lyckades i januari som måste utvärderas.

:::

Chelsea

Nemanja Matic är inte tillgänglig för Chelsea i Champions League. Det brukar ibland sägas att man förstår vad man saknar först när man inte längre har det, och det kan man säga till stor del stämde för Chelsea nu senast mot Galatasaray. Matics prestationer hittills i Premier League ligger bakom lagets marsch uppåt i Premier League-tabellen och lagets serieledning, även om Man City har en match mindre spelad.

Arsenal

Arsenal vill å andra sidan göra Chelsea striden skyldig med sin värvning av Kim Källström. Nåja, med all respekt för Källström så är det ingen värvning som i sig förstärker Arsenal i någon meningsfull utsträckning. Det var enligt mitt sätt att se på saken framför allt anfallet som Arsenal behövde förstärka i termer av spetskvalitet. Vid sidan av Källströmvärvningen så förhöll sig Arsenal tämligen avvaktande i januari och det skulle då antyda att inte heller det här är deras säsong i ligan.

Man City

Spelar i sina bästa stunder Premier Leagues bästa fotboll. Mycket av lagets styrka bygger dock på de förstärkningar som laget gjorde i somras, i huvudsak då Alvaro Negredo och Fernandinho. Man City var inte aktiva i januari och enligt teorin så skulle det alltså betyda att de inte kommer vinna Premier League den här säsongen. Å andra sidan, om något lag ska felbevisa teorin så är det förmodligen Man City.

Liverpool

Det sades innan januarifönstret att Brendan Rodgers var missnöjd med bredden på sin spelartrupp. Det sades till och med att han demonstrerade sitt missnöje genom att plocka ut reservspelare i laget. I så fall var det demonstrationer som inte fick någon omedelbart önskad effekt i och med att Liverpool även de var tämligen inaktiva i januari. Liverpool har ändå några poäng upp till tabelltoppen och kan alltså inte vänta sig någon teoretisk januariboost.

:::

En teoris syfte är att hjälpa oss att förstå och förutse vad som skall komma att ske. Kvaliteten på en teori bedöms genom dess förklaringsvärde, hur mycket av det som sker förklaras faktiskt med hjälp av aktuell teori?

Enligt teorin att det lag som gjorde det bästa januarifönstret kommer att vinna Premier League så kan vi alltså sluta oss till att det är Chelsea som kommer vinna Premier League 2013-14. Nu vet vi så klart ännu inte om det faktiskt kommer att bli så, och även om det skulle bli på det viset så vet vi inte hur mycket av det som egentligen beror på just januarifönstret.

Vad vi däremot vet med någon form av säkerhet är att av de fyra lagen i toppen av tabellen så är det Chelsea som är januarifönstrets tydliga vinnare. Av det bör vi åtminstone kunna dra den rimliga och rationella slutsatsen att det bör öka deras möjligheter att vinna Premier League den här säsongen.

Fotboll är samhällsvetenskap. Och säkrare än så kan man ytterst sällan bli i samhällsvetenskap, även om såväl politiker som ekonomer, och inte minst fotbollstyckare, gör sitt bästa för att inbilla sin omgivning om motsatsen.

:::

Be Champions!!