Ett inte ovanligt problem med antingen väldigt rika eller väldigt mäktiga människor är att de liksom i någon mening isoleras från sin omvärld. De förblir kanske inte alla gånger kvar med fötterna på jorden, som det så vackert brukar heta, utan förlorar sin förankring till verkligheten. Det är inte alltid de själva som skapar den där bubblan utan ibland är det deras omgivning som skapar den åt dem.
Det finns exempel på hur vissa engelska fotbollsägare verkar leva lite grann i en sådan bubbla. Hull Citys ägare Assem Allam exempelvis som efter många turer hit och dit fortsätter hota med att om han inte får sin vilja igenom så kommer han minsann att lämna klubben. Det fanns under det kalla kriget en doktrin om det trovärdiga hotet. Ett hot måste vara trovärdigt för att vara effektivt. Med vilket säkert varenda förälder förstår precis vad som avses. Dock verkar Allam ha missförstått något fundamentalt.
Ägandet inom engelsk fotboll har under de senaste tio åren varit en minst sagt het potatis såväl medialt som i supporterkretsar. I och med att Premier League blivit ett alltmer omfattande globalt varumärke, med ett ständigt tilltagande kommersiellt marknadsvärde, så har också ägandet inom den engelska fotbollen blivit alltmer globalt. Utländska ägare tar antingen över klubbar i Premier League eller så tar de över klubbar under Premier League med den uttalade ambitionen att ta sig upp i Premier League.
Nu ska inte det förstås som att utländska ägare per definition är dåliga ägare eller att alla engelska eller möjligen brittiska ägare är bra ägare bara för att de råkar ha sitt ursprung så att säga på hemmaplan. Men det finns normalt sett en betydligt större chans att en utländsk ägare ger sig in i något de inte hade riktigt full koll på och styrda av andra värderingar än de som är de normala och traditionella inom engelsk fotboll.
Ibland slår det ju verkligen fel och några ägare kan bli både katastrofala och rent ut sagt pinsamma för sina respektive klubbar. Det här är min sammanställning över de fem värsta ägarna just nu inom engelsk fotboll, vilket alltså innefattar också divisionerna under Premier League.
:::
(5) Coventry City – Otium Entertainment Group
Oförmåga att investera i spelartruppen och inkompetens i klubbens ekonomiska förvaltning kan förvisso vara illa nog men är kanske ändå inte det mest centrala i en supporters ögon. Som supporter förstår man möjligen intellektuellt att ekonomin är viktig för klubben men det är inte vad som ligger närmast om hjärtat. När något så fundamentalt och identitetsbundet som den egna arenan emellertid sätts på spel så reagerar desto fler. Mammon styr i förhandlingarna runt Ricoh Arena och klubbledningens beslut att flytta lagets hemmamatcher ett flertal mil till Sixfields Stadium har varit ett våldsamt impopulärt beslut.
(4) Hull City – Assem Allam, Allamhouse Ltd
Det pågår inom Hull för tillfället en rejäl maktkamp angående klubbens kultur, identitet och varumärke. Allam föreslår på något skakiga företagsekonomiska grunder att ta bort AFC och City från Hulls namn och helt enkelt kalla dem för Hull Tigers. Värdekonservatismen inom den engelska fotbollskulturen slår så klart bakut men frågan är om den största skadan Allam ändå gör är att framstå som en så pinsam parodi på sig själv. Att hota med att lämna klubben, något som hans omgivning snarare skulle uppfatta som ett fagert löfte, är fånigt nog men när han i intervjuer gör bort sig genom att hänvisa till företagsekonomiska resonemang alltför ihåliga för till och med en distanskurs på Hermods, och hävda att han skulle döpa om Man City till Manchester Hunters, så är risken alltför hög att det till sist skvätter över på klubben. Keep it in your pants, Allam!
(3) Birmingham City – Birmingham Int Holdings, Carson Yeung
Fagra löften om att investera stora pengar i spelartruppen i syfte att vinna supportrarnas förtroende. Check. Bristande vilja eller förmåga att därefter uppfylla dessa löften. Likaså check. Redan när en klubb rent bolagsrättsligt är registrerad på Cayman Islands så börjar man så klart ana oråd, och man kan ju lugnt säga att ägarförhållandena i Birmingham har varit minst sagt oklara. Att Carson Yeung leder någon form av konsortium har stått klart, men vilken substans som finns bakom detta konsortium är desto mer oklart. Någon form av aning av denna substans börjar man dock få nu när Yeung står åtalad för grova brott relaterade till penningtvätt. Den smutsiga byken finner sig nu Birmingham indragen i.
(2) Cardiff City – Vincent Tan
Cardiffs supportrar har fått svälja mycket sedan Vincent Tan med sina malaysiska pengar tog över klubben. Förändringen av klubbens logga och tröjfärger var svåra att smälta men förmodligen gick det till sist ned mycket till stor del för att resultaten trots allt kom. Cardiff gick upp i Premier League för första gången i klubbens historia. Inte bara det, en bit in på säsongen såg det dessutom ut som om klubben skulle kunna hålla sig kvar. Då får Tan för sig att sparka Malky Mackay, klubbens manager, i vad som i huvudsak mest framstår som en intern prestigestrid. Den direkta konsekvensen har blivit att Cardiff sjunkit som en sten i tabellen och nog troligtvis kommer att befinna sig i The Championship igen i början av nästa säsong. Stolthet går före fall, inte många illustrerar det mer tydligt än just Vincent Tan.
(1) Leeds United – GFH Capital / Eleonora Sport Ltd, Massimo Cellino
Rent ägarmässigt får Leeds sägas befinna sig i en brytpunkt mellan å ena sidan GFH Capital och å andra sidan Massimo Cellino. Men i en lång nutidshistoria av äckliga ägare så befinner sig Leeds nu troligtvis i sin absoluta nadir, och den enda förhoppningen är kanske att det efter det djupaste mörker bara kan bli ljusare. Invändningen är att så har det tänkts om Leeds förut. Med GFH Capital fanns förhoppningar men den enda viljan de visade upp efter köpet av klubben var att sälja den vidare. Massimo Cellino, en posterboy för ”fit and proper person”-testets otillräcklighet, har formellt köpt klubben från GFH Capital men måste först godkännas av The Football League. Nu visar det sig att misstankar om skattebrott riskerar omöjliggöra hans köp av klubben, något som följer på tidigare misstankar om förskingring. Leeds emellertid fortsätter sin frustrerande tillvaro som den sista storklubben utanför Premier League.
:::
Det går säkert att ha andra uppfattningar om vilka ägare som platsar på en sådan här lista, både grundad i rent sakligt formella skäl men även baserat på personlig moral och subjektiva värderingar. I dessa avseenden upplever jag mig inte som helt representativ för det engelska supporterkollektivet.
Att notera från min topplista, eller vad man nu ska kalla den, är dock att samtliga klubbar på den befinner sig i The Championship eller har alldeles nyligen befunnit sig i The Championship. Det säger mig att detta i sig säger någonting.
För det första att ägarskapets kompetens faktiskt avslöjar sig. Dåligt ägarskap resulterar inte i framgångar på fotbollsplanen. Indirekt är det kanske också ett gott betyg för i övrigt utskällda utländska ägare som Abramovich, Glazers, Mansour, Kroenke och allt vad de heter. Det visar också på värdet i att sätta in fotbollen i ett större institutionellt sammanhang. Det handlar inte bara om taktiska dispositioner och spelarvärvningar.
För det andra att det är framför allt den här nivån inom engelsk fotboll, det vill säga typ The Championship, som attraherar de inkompetenta ägarna, lycksökarna, opportunisterna och rövarbaronerna. Klubbarna här är naturligtvis värda mindre och kostar således mindre att köpa, samtidigt som där finns närheten till Premier League, dess allmänna popularitet och löften om snabba intäkter.
Det är alltså här som behovet av starkare och mer kraftfull reglering gällande ägandet är som störst. Ändå är det här som The Football League och engelsk fotboll i största allmänhet har valt att istället vara som mest släpphänta i sin reglering.
:::
Be Champions!!