Man vet att man förmodligen har suttit rätt rejält i skiten när man får det grövsta straff som en manager någonsin har tilldelats i Premier Leagues historia, men ändå känner sig rätt lättad efteråt.
Det borde vara rätt precis så som Alan Pardew känner sig efter att FA:s oberoende panel igår beslutade att han skulle stängas av i sju matcher, av vilka de tre första innebär att han över huvud taget inte får befinna sig på matcharenan i samband med Newcastles matcher.
Det är på sätt och vis förunderligt att Pardews bestraffning inte blev värre, med tanke på den masspanik och kollektiva hysteri som följde i engelsk media efter incidenten där Pardew med lite god vilja kan sägas skalla Hulls David Meyler.
Det är å andra sidan rätt skönt att dessa oberoende paneler faktiskt inte verkar så överdrivet styrda av den allmänna opinionen. Det tyder på ett sakligt, juridiskt resonemang bakom deras beslut.
Huruvida man sedan tycker att straffet var för hårt eller för milt är så klart fråga om olika personers subjektiva uppfattningar, och där är ju er uppfattning lika mycket värd som min.
:::
Bakvägen kan man ändå säga att det är ett litet lurigt läge för Alan Pardew att börja fistpumpa alltför mycket över FA-panelens beslut.
Visst, det blev inte något våldsamt straff och det ser heller inte ut som om Newcastle kommer att sparka honom för det inträffade. Så på så vis har han så att säga överlevt stormen.
Problemet är bara att han nu faktiskt befinner sig i vad som skulle kunna beskrivas som ett tämligen obehagligt experiment.
Experiment som metod inom vetenskaplig forskning går oftast ut på att i laboratoriemiljö försöka återskapa en verklig situation, och därefter avlägsna eller tillföra ett enskilt element för att isolera och avgöra just det elementets betydelse, baserat på ett antagande om ”allt annat lika”.
Det är en metod med tydliga begränsningar för att förstå sociala mönster och relationer, i och med att dessa relationer ofta består utav väldigt komplexa samband där ”allt annat lika” är en epistemologisk omöjlighet.
Dock så tror jag att vi nu i och med Alan Pardews straff faktiskt har lyckats komma så nära det går att komma för att isolera och avgöra en managers betydelse för sitt lags prestation, mer precist Alan Pardews betydelse för sitt lags prestation.
Utgångspunkten och baslinjen är alltså hur Newcastle presterar med Alan Pardew som närvarande manager, och den är känd sedan tidigare. Nu kommer vi först att få veta hur Newcastle presterar utan Pardew närvarande alls under matchdagen, och därefter hur de presterar med Pardew placerad uppe på läktaren, dock i engelskt format så han får gå till omklädningsrummet i halvtid.
Presterar Newcastle då bättre eller sämre?
Det är självklart i någon mening förenklat, och dessutom är experimentet till viss del korrumperat i och med att motståndet är annorlunda match för match, men det kan ändå bli en otäckt påtaglig granskning för Pardew.
Jag menar, vem skulle egentligen vara bekväm med en så pass potentiellt granskning på sitt eget jobb? Romerska kejsare hade en slav som skulle påtala deras dödlighet. Vi vanliga dödliga ska istället riskera att få vår egen oduglighet påtalad.
Själva skallningen fick inte Newcastles klubbledning att sparka Alan Pardew. Men vad drar Newcastles klubbledning för slutsatser om laget presterar bättre utan Pardew?
FA-panelens riskerar visa sig vara en pyrrhusseger.
:::
För övrigt så hoppades jag innerligen när jag såg att David Meyler i helgen hade gjort mål mot Sunderland att han skallade in målet.
:::
Be Champions!!