I lördags skrev jag ju en text om Tim Sherwood och om en aspekt i hans managerskap som jag faktiskt ansåg var bra. Vilket några fullt i enlighet med supportrars oförmåga till nyansering valde att beskriva som en hyllningstext till Sherwood. Men likt den populistiske flöjel i opinionens vindar jag är så känner jag mig så klart nödgad att balansera.
Jag valde ju i lördagens blogg att kommentera Tottenhams utmärkta ligafacit med Tim Sherwood som manager. Ett ligafacit som så klart blev något mindre utmärkt efter lördagens match mot Chelsea. Hur som helst så föranledde det Englandsbloggens alldeles egna Spursnörd FilleP att, måhända bara en aning bittert, påpeka att Sherwoods cupfacit är allt annat än utmärkt.
Och det stämmer ju helt klart. Faktum är att Tim Sherwood hittills har spelat fyra cupmatcher med Tottenham sedan han den 16 december tog över Andre Villas-Boas uppgifter. Tre av dem har han förlorat och Tottenham har på hans korta tid vid rodret blivit utslagna ur två cuper, först mot West Ham i Ligacupen i hans första match och sedan mot Arsenal i FA-cupens tredje omgång.
Även den första matchen i Europa Leagues slutspel förlorades, borta mot Dnipro. Sedan lyckades Tottenham med nöd och visst näppe ändå att vinna returen hemma på White Hart Lane. Ändå är det en bjärt kontrast med den perfekta matchrad som Andre Villas-Boas presterade i gruppspelet under höstsäsongen. Villas-Boas var naturligtvis också en omvittnat meriterad och skicklig cupcoach.
Ikväll ställs Tottenham å andra sidan mot gammal europeisk cupadel i form av storklubben Benfica. Två gånger har Benfica vunnit Europacupen eller Champions League som turneringen heter i sin moderna form. Ytterligare fem gånger har Benfica emellertid slutat tvåa i turneringen. Så sent som förra säsongen var Benfica i final i Europa League, men då blev det stryk mot ett annat lag från London, Chelsea. Ett dramatiskt mål på övertid avgjorde finalen till Chelseas fördel.
:::
En sak framstår alltså som mycket tydlig. Om Tottenham ska lyckas besegra Benfica och ta sig till kvartsfinal i Europa League så måste Tottenham rejält förbättra sitt cupspel under Tim Sherwood. Den här gången har Tottenham heller inte fördelen att kunna avsluta på hemmaplan.
Tottenhams problem på den europeiska scenen hänger naturligtvis på sätt och vis ihop med deras framsteg på den engelska arenan. Framgångarna i ligan följer på att Tottenham börjat spela med två anfallare och således reducerat antalet spelare på det centrala mittfältet. Detta har gjort dem mer effektiva mot generellt ligamotstånd men också mer sårbara mot mer kontinentalt cupmotstånd.
Självklart är det den klassiska balansen eller motsättningen mellan England och Europa som återigen spökar, den här gången för Tottenham. Det är inte samma typ av fotboll som är framgångsrik i Premier League som också är framgångsrik i europeisk cupfotboll. Åren har presterat otaliga exempel på just detta och det är en balansgång som få lag genom åren har behärskat. Att behärska det är något som bara går att lära sig med tid och erfarenhet.
:::
Det vore väl fel att säga att det är vad som ligger bakom Arsenals och Man Citys manusenliga uttåg ur Champions League den här veckan. Det blev som man misstänkte på förhand, mer eller mindre självklarheter till matcher som mest spelades av fram till det oundvikliga slutet.
Man City kan förvisso hävda brist på erfarenhet, även om den ursäkten börjar bli lite trött också för dem. Arsenal kan det definitivt inte. Men i de båda fallen handlar det så klart mest eller kanske till och med enbart om att de faktiskt råkade möta för tillfället bättre fotbollslag.
Jag har länge trott att engelska lag gör sig själva något av en otjänst i Europa genom att konformera alltför mycket mot ett kontinentalt taktiskt ideal. Jag tror de skulle vinna på att behålla mer av en unikt engelsk identitet. Det är något bara de har och något som alltså kan tillföra värde. Det är svårt att vara mer europeiska än européerna själva.
Visst kan man heller inte vara överdrivet brittiskt naiva i sitt taktiska upplägg, då går det som för Man Utd under 1990-talet. Men det bör rimligtvis finnas någon mellanväg mellan något sådant och vad vi har sett av engelska lag under mer eller mindre de senaste tio åren. Inte minst Tottenham själva visade på värdet med en mer brittisk approach under 2010-11.
Frågan är om Tim Sherwood kan reproducera lite av magin från den säsongen till Tottenhams Europa League-äventyr.
:::
Besvikelse att ingen kommenterade uttrycket epistemologisk omöjlighet under gårdagens blogg.
:::
Be Champions!!