Rätt precis 34,5 omgångar har spelats av The Championship. Det återstår med andra ord 10-12 omgångar och överlägsna ligaledare är Leicester City, som har ett poängförsprång om 15 poäng ned till tredjeplatsen med option på 17 poäng om de vinner sin hängmatch, och om vi antar att QPR gör detsamma.
Den feta damen har alltså kanske inte riktigt börjat sjunga ännu, men hon har helt klart börjat värma upp tonsillerna. Om inte något enastående och fenomenalt inträffar så kommer Leicester City alltså att återvända till Premier League igen efter tio år.
Till sist verkar det alltså som om Leicester City lyckas. Det har ju varit en av klubbens uttalade ambitioner under flera år. Leicester är ju en av dessa klubbar som köpts upp av en asiatisk ägare som lovandes guld och gröna skogar hade för avsikt att ta den snabba vägen upp i Premier League.
Det blev ju inte riktigt så. Snarare gjorde sig kanske Leicester lite löjliga i och med diverse extravaganser som att anställa Sven-Göran Eriksson som manager och andra omdömeslösheter från en klubb vars ägare väljer att tänka med plånboken snarare än hjärnan.
Det var istället den andra vägen som blev Leicesters lycka. När de struntade i flashiga lösningar och kanske slutade värva för värvandets skull. Med Nigel Pearson som manager har Leicester gått från att vara ett lag som slår krokben för sig själva till att bli ett lag som även när de snubblar ändå på något vis lyckas ta sig framåt.
Lite typiskt ett mästarlag med andra ord.
:::
Det är inte lätt att flyttas upp från The Championship. Att lyckas i The Football League ställer krav på en särskild kunskap om spelare som etablerade managernamn oftast saknar. Leicester City har med andra ord Nigel Pearson att tacka för mycket.
Peter Taylor värvade dåligt under sin tid i Leicester. Sven-Göran Eriksson å sin sida värvade kanske inte dåligt men alltför dyrt, naturligtvis ett utslag både av allmän vana från hans sida men även bristande kunskap om spelarmarknaden i The Football League.
Resultatet av detta blev att Leicester City drog på sig en kraftigt inflaterad lönekostnad. Ambitionen var så klart att snabbt nå Premier League, men när den ambitionen misslyckades så kunde inte intäkterna motsvara kostnaderna. I längden skulle Leicester således få svårt med de i The Football League införda financial fair play-reglerna.
Leicester Citys styrelse har alltså gett Nigel Pearson i uppdrag att trimma klubbens lönekostnader och tillämpa en annan transferpolicy. Pearsons taktik har varit att hitta relativt billiga och prisvärda spelare längre ned i ligasystemet och bygga ett lag runt dem.
Ett bra scoutnätverk och spelarkunskap är alltså Leicesters och Nigel Pearsons viktigaste resurs. Pearson har samtidigt fått bort flertalet av klubbens högst betalda spelare. En positiv bieffekt är att Pearson samtidigt har lyckats bygga ett yngre och hungrigare lag.
Det var samma upplägg som Leicester hade under sin senaste stora period, när Martin O’Neill var manager. En tid när Leicester spelade i Premier League och även vann Ligacupen två gånger.
:::
Leicester City är förmodligen ändå glada att faktiskt komma upp i Premier League, och slippa ifrån The Football Leagues financial fair play-regler. De begränsar naturligtvis klubbar som inte har tillgång till fallskärmspengar från Premier League. Nu kan Leicester istället planera framåt med Premier Leagues TV-intäkter i åtanke.
Men hur skulle då Leicester klara sig i Premier League? De är i och för sig överlägsna ligaledare i The Championship men har alltså till nästa uppgift att hävda sig i en allt jämnare Premier League, där även bottenlagen har tillgång till stora resurser och bra spelare.
Även här väcks en fråga om Nigel Pearson. För ofta är det olika kompetens som fordras hos en manager att ta sig upp till Premier League jämfört med att hålla sig kvar i Premier League. Det är ingen tillfällighet att många managers som tagit upp ett lag till Premier League kort därefter ersätts och får sparken.
En form av moment 22 där managers genom sin egen framgång sår fröet till sin egen undergång.
Till viss del är detta kanske en naturlig följd av att laget går från att vara ett i huvudsak vinnande lag i The Championship till att bli ett i huvudsak förlorande lag i Premier League. Den högre divisionen diskonteras sällan mentalt, det är bara sämre att förlora än att vinna.
Men det är också så att Premier League och The Football League är två olika organismer. Det är två olika divisioner med olika kompetensprofiler på de managers som är verksamma i de båda divisionerna. I The Championship krävs mer lokal kunskap samtidigt som Premier League kräver en mer global kunskap. Få managers förmår vara både lokala och globala i sitt tänk.
Kraven på taktiskt kunnande är naturligtvis också högre i Premier League, som är mer influerat av utländska managers. Det spelas en delvis annorlunda fotboll i The Championship jämfört med Premier League.
:::
Att etablera sig i Premier League är alltså ingen lätt uppgift för Leicester. Det saknas i och för sig inte ekonomiska resurser, men det saknas inte kapitalstarka lag i Premier League.
Leicester har tidigare begått misstaget att anställa Premier League-managers i syfte att vinna The Championship. Om de vill undvika misstaget att ha anställt en The Championship-manager för att etablera sig i Premier League så måste Leicester och Nigel Pearson ha en tydlig strategi på plats för hur de ska hantera uppflyttningen.
Där finns de klubbar som helt saknat en sådan strategi. QPR och Cardiff är två mer sentida exempel. Där finns även de klubbar som tidigt i sin första säsong ansett sig sakna sådan strategi och anställt en ny manager i syfte att upprätta en strategi. Southampton och Crystal Palace är tydliga om än något motsatta exempel.
Kanske är det inte någon dum idé för Leicester City och Nigel Pearson att titta lite närmare på Hull och hur de agerat för att klara av sin första säsong i Premier League. Hull har valt att inte konkurrera med stora spelarköp vilket borde intressera Leicester. Precis som Leicester så har Hull en utländsk ägare men samtidigt en brittisk manager.
Leicester City kommer i alla fall att bidra till den generella kvalitetshöjning som Premier League som helhet genomgått under senare år, som en följd av allt högre intäkter till samtliga klubbar. Om Nigel Pearson visar att han förmår mer än bara att ta Leicester till Premier League.
Premier League kan inte vara målet för Leicester. Det måste vara starten. Det är den utgångspunkten som är gemensam för alla framgångsrika nykomlingar i Premier League.
:::
Be Champions!!