Bibeln talar om sju goda år följda av sju dåliga år. Man Utd har haft 20 goda år på toppen av engelsk fotboll. Och om vi således ska tro på den bibliska parallellen så stundar nu således 20 dåliga år. Något som för tillfället inte känns som någon direkt omöjlighet. Supportrar till Man Utd känner sig för tillfället säkert lika frustrerade och modförstulna som Farao själv mot slutet av Egyptens plågor.
Helt rationell är så klart inte den här uppfattningen. Modern fotboll har alltmer blivit en funktion utav ekonomiska förutsättningar, och Man Utd är och förblir en ekonomisk maktfaktor inom den moderna fotbollen. Det kan helt säkert gå illa i några år men det är närmast att betrakta som ett ekonomiskt axiom att Man Utd på sikt återigen kommer blanda sig i den engelska fotbollens tätstrid.
Diskussionen centreras dock på David Moyes. Det var måhända oundvikligt att det skulle bli fallet. Man ersätter inte det oersättliga utan att det uppstår kritiska frågor. Kanske är det till och med något av en självuppfyllande profetia, frågorna uppstår eftersom det socialt och kollektivt har ”bestämts” att frågorna ska ställas.
Men nu finns det ju så klart sakliga och objektiva skäl för frågorna. Det var förvisso möjligt att förutse att Man Utd skulle få problem efter Alex Fergusons avgång, jag var inte minst en av dem som gjorde det. Men ingen, inte heller jag, kunde förutse att problemen skulle bli så här omfattande, allvarliga och djuplodande. Det är alltså inte bara en fråga om undermåliga resultat, utan om prestationer så långt under normal Man Utd-standard att det är direkt alarmerande.
Frågan som naturligtvis väcks är: Kan David Moyes verkligen fortsätta fungera som manager för Man Utd? Oavsett ens personliga uppfattning i den frågan så går det inte riktigt att förneka att argumenten för att svara nej på frågan alltmer börjar hopa sig.
:::
Ledarskap. Det kan vara lätt att förledas att tro att en manager bara är en fotbollsfigur. Det stämmer dock inte, allra helst inte i en global klubb av Man Utds mått där företrädaren därtill är Alex Ferguson. Man är i minst lika stora delar en symbol och en ledargestalt, som i kraft av sin personlighet ska bibehålla den kollektiva tron på klubben som idé. En viss ödmjukhet är aldrig fel men det fordras också en viss kaxighet, en sorts konstruktiv arrogans och en tro både på sig själv och på sin klubb. Då håller det exempelvis inte att börja prata om motståndarna som favoriter, allra helst inte när man själv spelar på hemmaplan. Det spelar i det fallet ingen som helst roll ens om det sakligt sett är sant att motståndarna är favoriter.
Taktik. En viktig del av ledarskap är kommunikation. I vad för mån Moyes har lyckats kommunicera sina taktiska budskap till sitt lag är dock högst oklart, för Man Utd har sällan om någonsin sett så förvirrade och allmänt frågande ut på en fotbollsplan som de gjort hittills den här säsongen. Defensiven är skröplig och offensiven kan i bästa fall beskrivas som ensidig och i värsta fall måste den beskrivas som obefintlig. Detta trots att Man Utd kan tillgå offensiva krafter som Robin van Persie, Wayne Rooney och numer Juan Mata. Om en taktisk idé inte får genomslag på snart nog en hel säsong så måste man ifrågasätta dess utgångspunkt.
Media. Det var måhända omöjligt att undvika redan på förhand, men David Moyes börjar alltmer framstå som en dead man walking i mediadebatten. Det spelar kort sagt inte riktigt någon roll vad han tar sig till, det blir ändå på något sätt fel. Det hela blir så klart inte bättre av att Moyes själv bidrar med all tänkbar ammunition. Risken är emellertid att mediagranskningen gör att arbetsklimatet runt klubben blir fullständigt ohållbart och i längden destruktivt för lagets prestation. Måhända var det här helt oundvikligt oavsett vem som faktiskt tog över efter Alex Ferguson, och i så fall vore den förste efterträdaren ett givet bondeoffer oavsett vem det än blev.
Spelare. Det går alltid att diskutera sanningshalten i medias rapportering av spelarattityder. Frekvensen av sådana rapporter säger dock något i sig och en viss sanning ligger ändå i uttrycket att där det finns rök måste det också finnas någon form av eld. Enskilda spelare kan förvisso ha uttryckt missnöje också under Alex Fergusons tid som manager, men det var aldrig i närheten av det missnöje som rapporterats från så många spelare som varit fallet under den här säsongen. Det börjar bli alltmer tydligt att David Moyes har tappat greppet om spelartruppen, att de tongivande spelarna i Man Utd helt enkelt saknar förtroende för David Moyes. Om detta kan man tycka vad man vill, men det riskerar göra Moyes situation alltmer ohållbar.
:::
David Moyes handplockades av Alex Ferguson som dennes efterträdare. Det är så klart ett hedersbetyg i sig, och ett välförtjänt sådant sett till vad Moyes faktiskt åstadkom med Everton. Man kan dock fråga sig om det faktum att han är Alex Fergusons helt egna namn kan ligga honom i fatet när nu Man Utds ägare, styrelse och klubbledning måste ta ställning till hans framtid i klubben.
Om David Moyes var Alex Fergusons man så kan han inte samtidigt vara styrelsens man. I alla fall lär inte styrelsen känna något särskilt ägarskap vad avser den anställningen. Snarare är det kanske så att styrelsen helt enkelt kände sig tvingade att acceptera det namn som Ferguson presenterade för dem, så stark är Fergusons ställning i klubben och dess omgivning. Att anställa en annan manager kunde föra med sig risken att Ferguson då skulle vädra sin annorlunda uppfattning.
Men om det visar sig att Alex Fergusons man är ett misslyckande så sätts det hela naturligtvis i en annan dager. Klubbens ägare och styrelse ges då en helt annan handlingsfrihet än vad de hade tidigare. Huruvida David Moyes överlever politiskt i ett sådant läge återstår att se.
:::
Beslutet att anställa David Moyes som manager var inte nödvändigvis felaktigt när det fattades. Det var ett modigt beslut som gick i linje med Man Utds egna klubbideologi, man sökte en förlängning och en fortsättning på ett koncept som uppenbarligen hade fungerat förut.
Det går så klart alltid att i efterhand ifrågasätta om detta var rätt tänkt. Kanske blir kontrasten mot efterträdaren alltför påtaglig och uppenbar om man enbart försöker fortsätta i gamla hjulspår. Möjligen var det något helt nytt som behövdes. Kanske fordras det snarare en oerhört stark personlighet som manager i ett dylikt läge, snarare än att satsa helt och hållet på institutionell kontinuitet.
Oavsett vilket så kan även kloka beslut omvärderas och visa sig utifrån rådande omständigheter okloka att hålla fast vid. Det börjar bli allt svårare att hitta något annat argument för att David Moyes ska fortsätta som Man Utds manager än just ideologin om långsiktighetens självtillräcklighet. Idén om det säger något om klubben att inte sparka sin manager.
Det kan så klart låta vist och klokt. Men skillnaden mellan vishet och vanlig hederlig envishet är egentligen bara förmågan att ändra sig i takt med att ny information tillkommer. Vilken ny information tillkommer ikväll, efter Man Utds Champions League-match mot Olympiakos hemma på Old Trafford, med ett 0-2-underläge som utgångspunkt?
:::
Be Champions!!