Det brukar ibland påstås från klentrogna håll att jag besitter närmast magiska egenskaper att jinxa lag. Själv förnekar jag naturligtvis all kännedom om mina högst eventuella magiska färdigheter.
Men om det nu var en jinxning jag stod för igår när jag gjorde en about face i David Moyes-diskussionen så var väl den i så fall ytterst välplacerad och vältajmad. Det är inte många gånger den här säsongen man som Man Utd-supporter har haft skäl att vara lycklig, men igår var en sådan gång.
Frågan är emellertid om resultatet igår kväll egentligen förändrar någon av de slutsatser som återfanns i gårdagens blogg. Jag tycker inte det. Slutsatserna igår var inte baserade på en enda match, exempelvis debaclet mot Liverpool i helgen, och alltså kan de heller inte förändras i och med en enda match.
Som komplettering till gårdagens diskussion ska dock också sägas att det mycket väl kan visa sig att jag får fel. Att David Moyes lyckas kämpa sig igenom den här till synes omöjliga perioden och kommer ut på andra sidan tunneln med huvudet högt och Man Utd återigen på toppen av engelsk fotboll.
Ingen vore i så fall gladare för det än jag. En sådan återupprättelse vore mer värdefull för mig personligen, som Man Utd-supporter, än en motsvarande återkomst under en annan typ av manager, såsom exempelvis Carlo Ancelotti, Jürgen Klopp eller vilket som helst erkänt demonnamn.
Jag har bara lite svårt att föreställa mig den möjligheten.
:::
Det vore idioti att påstå att Man Utds spelare för en gångs skull den här säsongen presterade när det behövdes som mest.
Det var inte igår kväll det behövdes som mest. Det har behövts som mest vid ett antal tillfällen hittills den här säsongen, och Man Utds spelare har varit likbleka.
Gårdagens blogg tog upp David Moyes roll i och ansvar för Man Utds förfall. En del av bloggens läsare poängterade helt riktigt spelaransvaret, som ofta glöms bort i diskussionen.
Igår tog Man Utds spelare det ansvaret. Vilket så klart väcker frågan vad som förhindrat dem i tidigare matcher.
:::
Guldnugget från gårdagens kommentarsfält av Sir Alex:
Fergietime: Domaren lägger till några minuter för att Man Utd ska kunna avgöra.
Moyestime: Domaren drar bort tid för att Man Utd ska kunna klara av att hålla undan.
Man kan ju skratta åt det där, men det fanns nog inte en levande Man Utd-supporter i hela världen som inte tänkte tanken att Man Utd ännu en gång skulle släppa in ett ödesdigert mål på övertid.
Något säger kanske också skämtet om attitydförändringen som faktiskt skett i laget och på Old Trafford.
:::
Ett tämligen säkert tecken på att laget är skräp, eller i alla fall spelar som skräp, är att man börjar berömma fansen. ”Okej, laget spelade uselt, men fansen var minsann fantastiska!”
Vilket säkert kan stämma men ändå påminner lite väl mycket om en elak opponents inledning när han eller hon ska dryfta det obligatoriskt positiva med pappret, innan allt det negativa skall tas itu med: ”du har valt ett spännande ämne!”
Men man får ändå säga att publiken på Old Trafford har varit en resurs för klubben och laget under de senaste matcherna. Lite anmärkningsvärt kanske med tanke på de allmänna föreställningarna om hemmafansen där.
:::
Ligasnack är ju alltid lite skoj. Alltid retar det någon.
Någon gjorde sig lustig över att Arsenal och Man City åkt ut med sammanlagt 2-7. Schalke och Bayer Leverkusen åkte å andra sidan ut med sammanlagt 3-15. Tema lustigheter som kommer tillbaka och biter en i rumpan.
Mer intressant är så klart att Premier League har två lag i kvartsfinalerna, och att ett av dessa lag är sjua i Premier League och befinner sig mitt i en för dem fullständig katastrofsäsong.
Champions League är en klubbtävling. Inte en ligatävling. Värt att komma ihåg.
:::
Omöjlig uppgift för Tottenham ikväll i Lissabon. Det enda roliga jag tar med mig från det Europa League-mötet var följande rubrik efter den första matchen på White Hart Lane:
”Sherwood accuses Jesus of lacking class!”
:::
Be Champions!!