Åtta matcher återstår av ligasäsongen för Liverpool och med dem chansen att äntligen, efter snart ett kvarts sekel utav lång och tröttsam väntan, vinna den engelska ligan igen, för 19:e gången.
Säsongen 2008-09 var annars den säsong under egentligen hela Premier League-eran när Liverpool hade sin kanske bästa chans. De slutade då tvåa i ligan bakom Man Utd samtidigt som det antal poäng de samlade på sig under säsongen under flertalet säsonger dessförinnan faktiskt hade räckt till att vinna ligan.
Efter Arsenals förluster och poängtapp under senare tid så är det i realiteten tre lag som gör upp om ligatiteln: Chelsea, Man City och Liverpool. Om vi tittar rent sakligt på spelartrupperna i dessa tre klubbar så framstår det som klart och tydligt att både Chelsea och Man City har såväl bättre som bredare spelartrupper.
Men med endast åtta omgångar kvar av ligan, hur viktig är egentligen spelartruppen i ett sådant läge?
En bred trupp har definitivt sin funktion under säsongen som helhet, men definieras inte upploppet av ligan snarare av vilja och passion, förmågan att klämma ut den sista gnuttan av energi? Av spelarnas självförtroende och så vidare.
:::
Liverpool har haft en genomgående fördel den här säsongen i det att de har kunnat koncentrera sig helt och hållet på Premier League. Liverpool visade dessutom redan under förra säsongen att det under Brendan Rodgers är ett fysiskt väl förberett lag som orkar hålla ut under en hel säsong.
Laget som sådant knakar av självförtroende och dess offensiv skrämmer för närvarande slag på vartenda motståndarförsvar, som inte riktigt vet hur de ska agera för att försöka kontrollera Luis Suarez, Daniel Sturridge med flera.
Offensivt verkar det som om Liverpool behärskar det mesta. De kan spela sig igenom ett tätt liggande försvar. De är livsfarliga på kontringar. Och de kan göra mål på fasta situationer. Att ha alla dessa lösningar på flera olika problem ger så klart i sig ett självförtroende.
Liverpools problem är emellertid försvaret. Hittills har det problemet lösts på enklast möjliga sätt. Man har helt enkelt gjort fler mål än vad man släppt in.
Ett angreppssätt som helgens match mot Cardiff belyste perfekt, matchen slutade alltså 6-3. Men det är samtidigt en något riskfylld taktik, om man nu ska beskriva det som taktik. Inte alltid men ibland hamnar man i en match där anfallet helt enkelt inte klickar, och sådana matcher är dyrbara i en titelstrid.
:::
Endast nio lag i ligan har släppt in fler mål än Liverpool. Normalt sett har det lag som vinner Premier League ett bra försvar. Sex lag i Premier League har släppt in färre mål i ligan än Liverpool den här säsongen, och i det kan ses som toppen av tabellen så är det bara Tottenham som släppt in fler mål.
Sett till Liverpools direkta konkurrenter i titelstriden så har Chelsea släppt in 15 mål färre än Liverpool och Man City har släppt in 11 mål färre. Inget lag har någonsin vunnit Premier League och släppt in fler än 45 mål. Med åtta matcher kvar av säsongen har Liverpool släppt in 38. Rent statistiskt måste de alltså släppa in mindre än ett mål per match under ligaavslutningen.
Liverpool spelar ikväll hemma mot Sunderland. Av återstående sju matcher spelar Liverpool fyra av dem hemma på Anfield, mot Chelsea, Man City, Tottenham och Newcastle. Tuffa matcher samtliga. Det bådar hur som helst för en fantastisk säsongsfinal på Anfield. Liverpools tre bortamatcher är mot West Ham, Norwich och Crystal Palace, samtliga tre lagen är i behov av poäng i bottenstriden.
Man City å sin sida har även de ett tuffare spelschema. De har precis klarat av en potentiellt tuff bortamatch mot Man Utd, men kvar på schemat står alltså Liverpool, Arsenal och Everton samt Crystal Palace – samtliga på bortaplan. På hemmaplan ser det lite lättare ut med nästan bara matcher mot lag från den nedre halvan.
Chelseas spelschema är det som ser bekvämast ut. Titelslaget på Anfield ska inte underskattas men utöver det så möter de Stoke, Sunderland och Norwich på hemmaplan samt Crystal Palace, Swansea och Cardiff på bortaplan. Fördel Chelsea med andra ord.
:::
Att vinna Premier League bör vara den högsta drömmen av dem alla för en klubb som Liverpool. Det kan visa sig efter den här säsongen att det mesta Liverpool har att glädja sig åt efter säsongen är att de så långt in på säsongen faktiskt hade en god chans att vinna ligan.
Men för en klubb som så sent som förra säsongen befann sig på sjunde plats i ligan så är kanske det anledning nog. Bara att känna optimism igen kan vara en seger i sig då det vittnar om något positivt inför framtiden. Dessutom kommer Liverpool så klart få spela Champions League igen nästa säsong.
Och vem vet, om Liverpool lyckas besegra både Chelsea och Man City hemma på Anfield. Då är spelfältet faktiskt öppet, och pjäserna under förflyttning.
:::
Det var en film från 1990-talet med Bill Murray i huvudrollen. Groundhog Day kallad.
Det handlade om en man som fastnade i en småstad och tvingades upprepa samma dag hela tiden. Varje gång han vaknade upp så var det samma dag som förra dagen.
Vilket påminner otroligt mycket om Man Utds säsong så här långt.
Det har varit en säsong med ett stort antal lågpunkter och anskrämliga prestationer. Det har varit ungefär samma cykel under hela säsongen. Man Utd gör ett eller ett par undermåliga resultat. Negativismen är utspridd. Därefter följer några klart bättre resultat och viss optimism spirar. Sedan börjar det hela om igen med ännu ett katastrofalt resultat.
Jag kommer inte ihåg hur Bill Murray lyckades bryta sin förbannelse. Troligtvis, eftersom det är en amerikansk film, hade det väl något med att bejaka sig själv och sina känslor att göra.
Vid det här laget borde David Moyes vara redo att pröva alla idéer.
:::
Be Champions!!