Eftermälet till tisdagens Manchesterderby, och ännu en svidande och förnedrande förlust på hemmaplan mot en av sina främsta konkurrenter, är i huvudsak supportrarnas raseri och frustration både mot David Moyes, som haft ett fruktansvärt första år som ny manager, och mot Alex Ferguson, som allmänt anses vara den som ligger bakom utnämningen av David Moyes som sin egen efterträdare.
Det har under de senaste dagarna gjorts många både lustiga och kloka poänger i media om hur Man Utd å ena sidan är den här superprofessionella moderna fotbollsklubben, en av de absolut mest seriöst arbetande klubbarna vad avser både fotbollen och det kommersiella. Men också om hur Man Utd å andra sidan väljer att fatta ett så fundamentalt och avgörande beslut som att utse en ny manager efter Alex Ferguson till stor del på så godtycklig grund som en enda persons godkännande.
I detta ligger helt klart en paradox. Detta sker också mot bakgrund av en allmänt hållen men inte desto mer ihärdig kritik från vissa företrädare i media av Man Utds ägarskap, i form av Glazers. Det som framför allt kritiseras är hur en utländsk ägare kan köpa en klubb och på så vis sätta den i skuld, men i huvudsak kopplat till hur detta enligt dessa meningsföreträdare resulterar i att supportrarna ställs helt utan något inflytande över klubbens innehåll och riktning.
Glazers representerar på många sätt och vis det moderna ägarskapet inom den globala fotbollen. Alex Ferguson representerade å andra sidan det traditionella ledarskapet inom fotbollen. Och kanske är det just i denna skärningspunkt mellan modernism och traditionalism som man måste förstå Man Utds tillsättning av David Moyes.
:::
Det generella perspektivet är alltså att Man Utds supportrar förlorar inflytande i och med att Glazers äger klubben och driver det som ett företag. Huruvida Man Utds supportrar egentligen hade mer inflytande under tidigare ägarskap är dock mer oklart, men är inte något som kritikerna riktigt bemödar sig med att reda ut.
Det är en kritik som består av flera komponenter. Dels protesterar man mot att supportrarna i allt väsentligt ses på och behandlas som konsumenter. Dels protesterar man förmodligen mot själva föreställningen att se på en fotbollsklubb, sin egen fotbollsklubb, som ett företag. Ett företags existerar utifrån andra ideal än den mer idébaserade relation vi själva har till en fotbollsklubb.
Det är alltså i grund och botten en kritik utav kapitalismen inom fotbollen. Men det är också en kritik som till stor del har missförstått en grundläggande aspekt av kapitalismen. Nämligen att den är marknadsstyrd. Och marknaden består utav konsumenterna, det vill säga de som är tänkta att köpa företagets produkt. Konsumentmakt är således ett framträdande fenomen inom kapitalismen.
Så om supportrar ses på och behandlas som konsumenter så måste det alltså vara ett rimligt perspektiv att faktiskt betrakta konsumentmakt i det här avseendet som just supportermakt. Två till synes oförenliga ideal visar sig med andra ord vara ett och samma.
Översatt till det specifika fallet med Man Utd så kan vi konstatera att David Moyes främsta tillgång förut var det uppfattade supporterstödet. Om vi köper antagandet att Glazers huvudsakliga syfte med att äga klubben är affärsmässigt så lär de vara väldigt känsliga för hur Man Utd som varumärke uppfattas av marknaden, då det tämligen påtagligt påverkar deras bottomline.
Med andra ord, när det nu rapporteras om att även de mest lojala Man Utd-supportrarna börjar vända sig mot David Moyes, i sådan utsträckning att de till och med ifrågasätter klubbikoner som Alex Ferguson och Bobby Charlton, så är det något som kan vara rena dödsstöten för Moyes som manager, och göra Glazers väsentligt mer benägna att agera påstått kortsiktigt genom att byta manager.
I det avseendet är det alltså Man Utds supportrar som har det yttersta inflytandet, om inte makten, i en väldigt avgörande fråga för Man Utds framtid och utveckling. Det vore måhända inte det minsta mer professionellt att fatta beslut på det viset, men det sätter det kritiska gnället om supportrarnas maktlöshet i ett nytt ljus.
:::
Detta allra helst som en sådan supportermakt, maskerad som konsumentmakt, går hand i hand med vad som framstår som en betydligt mer konstruktiv form av spelarmakt än vad vi tidigare haft det högst tveksamma nöjet att betrakta i till exempel Chelsea.
När Gary Neville och Paul Scholes, två spelare som definierat en era i Man Utds historia och som utgör själva sinnebilden av klubbens obändliga jakt på framgång och ständiga krav på prestation, sitter i TV och närmast lustmördar sitt tidigare lags insatser på fotbollsplanen, så är det en tydlig signal om att vad som nu sker helt enkelt inte är acceptabelt.
Det är inte bara kritikens innehåll som betyder något. Innehållet är självklart också viktigt men det är inte mindre viktigt från vem kritiken kommer. De bästa vännerna en fotbollsklubb kan ha är inte de som hela tiden okritiskt agerar hejaklack, utan de som vid nödvändiga tillfällen vågar säga sanningen just precis så som de ser den.
Kanske är detta en viktig funktion som gamla spelare kan fylla. Hur som helst är det avsevärt mer lämpligt att framföra kritik, om än med visst mått och sans, när man inte längre själv är en del av laget. Det är alltid känsligt att kritisera kollegor. Närheten ger ett förtroendekapital samtidigt som distansen ger ett perspektiv och möjlighet till avståndstagande.
Hur som helst är det ett jobbigt läge för David Moyes när han samtidigt kritiseras både av Man Utds lojala supportrar och av Man Utds gamla spelare. I en sådan rävsax av kombinerad supportermakt och spelarmakt så kan ingen manager överleva särskilt länge.
:::
Be Champions!!