Arsenal måste rädda vad som återstår av säsongen

It’s Arsenal fans you feel sorry for. They seem to get the same thing every year, there may be a little hint of the title for a few weeks and then they go to Chelsea, they go to City, they go to Liverpool and do nothing. Fans expect Arsenal to be going for the league trophy but they’re a million miles away in my eyes.”

Orden kommer från Paul Scholes som i tisdags befann sig i Skys fotbollsstudio och delade ut ett omdöme rätt precis lika brutalt som kärnfullt. Av lätt insedda skäl så kommer många av Arsenals anhängare ha problem att svälja innehållet givet vem som är avsändaren, men nedbrutet punkt för punkt så är det ändå väldigt svårt att på ett trovärdigt sätt säga emot.

En stor del av Arsenals nyvunna optimism den här säsongen har baserats på den grundmurade tron att något nu var annorlunda mot förut. Att de problem som hemsökt Arsenal ända sedan 2005 till sist var övervunna och att Arsenal nu rörde sig från en period av konsolidering in i en tid av framgång och expansion. Äntligen värvade Arsenal stora spelare igen, äntligen kunde Arsenal utmana om ligatiteln.

Istället har det blivit just precis samma sak vi har sett så många gånger förut. Under en tid, den här säsongen kanske något längre än de flesta tidigare säsonger, så ser Arsenal ut att kunna utmana hela vägen, men under våren faller laget samman. Det är i de avgörande matcherna, mot det absoluta toppmotståndet, som laget sviker och tappar mark.

Slutresultatet har blivit att Arsenals fans har ställts inför en obehaglig reflektion. Nämligen att det kanske egentligen inte är så att laget har kommit så värst mycket närmare ligatiteln, utan att det under den kanske mest öppna ligasäsongen under hela Premier League-eran bara råkade se ut så under en något lite längre tid.

Det är dessa funderingar som simmar i bakvattnet när Arsenal idag tar emot Man City hemma på Emirates. Som lök på laxen cirkulerar ny rykten att Man City har Arsenals framstående högerback Bacary Sagna i sitt sikte till sommaren. Självklart är det ingen tillfällighet att dessa rykten blir offentliga just den här veckan. Arsene Wenger kan bara hoppas att match 1,002 blir något helt annat än match 1,000.

:::

Paul Scholes poäng om bristen på ledarskap i Arsenal kan till viss del kännas tröttsamt välbekant, men den saknar för den sakens skull inte substans. En stor del av detta har att göra med Arsene Wengers relativa ovilja att efter Patrick Vieiras avsked ersätta denne nyckelspelare med något annat än tekniskt begåvade centrala mittfältare.

Cesc Fabregas var spelaren runt vilken Arsene Wenger försökte bygga upp ett nytt lag och forma detta lag utifrån en specifik idé om hur fotboll skulle spelas. I någon mening är det oklart om hönan här kom före ägget, om Cesc Fabregas ledde fram till idén eller om det var Arsene Wengers idé som gav utrymme åt Cesc Fabregas.

Problemet var att idén togs till överdrift, så att den tilläts dominera lagets själva funktionalitet. En mer eller mindre identisk spelartyp värvades över hela laget, på mer eller mindre varje position. Rent tekniska egenskaper fick för stort utrymme samtidigt som andra egenskaper, fysiska, taktiska och mentala, fick ge vika. Något skämtsamt kunde man påstå att Wenger värvade offensiva mittfältare även till anfall och backlinje.

Det är i själva verket en rätt spännande förändring i Arsene Wengers sätt att tänka som vi här kan observera. Under sina första tio år i Arsenal byggde han lagets spel på kraft och fart. Det var först efter sina två första lagbyggen, efter The Invincibles, som de här nya idéerna slog rot. Ett bevisat framgångsrikt koncept fick ge vika för ett nytt men oprövat ideal.

I de allra flesta andra ligor hade detta varit tillräckligt för att göra Arsenal till seriösa titelutmanare. Men Premier League är i detta avseende inte lika förlåtande som andra ligor, utan bygger fortfarande mycket på just kraft och fart. Passningsspelet har vunnit mark, men under de senaste åtta åren så har antalet snabba löpningar per lag och match ökat med mer än 30%, från 330 per match till 431.

Det handlar dock inte bara om fart. Premier League har ett betydligt mer flödande tempo i matcherna än andra ligor, och fysisk aggressivitet lönar sig mer i Premier League. Antalet frisparkar per match i Premier League är väsentligt lägre än i övriga ligor som Serie A (31 st), La Liga (29 st), Bundesliga (32 st) och Ligue 1 (31 st). I Premier League uppstår i genomsnitt endast 23 frisparkar per match.

Till viss del känns det som om Arsene Wenger har valt att ignorera detta, att han förväntar sig att få frisparkar som laget garanterat hade fått i La Liga eller Bundesliga. Uttryckt något annorlunda kan man säga att de försöker spela sin egen idé om fotboll samtidigt som deras konkurrenter spelar Premier League-fotboll. Vad som fungerar bäst i Premier League blir närmast uppenbart per definition.

Arsenal är tillräckligt duktiga på det de gör för att kunna bryta ned motståndare som Fulham och West Brom. Men det räcker inte till mot skickliga och aggressiva konkurrenter i toppen av tabellen. De senaste fem säsongerna har Arsenal spelat 15 matcher mot Premier Leagues vid varje givet tillfälle fyra bästa lag. Av dessa matcher har de vunnit en och spelat en oavgjord. 13 matcher har de förlorat. De har alltså tagit 4 av 45 poäng, gjort 15 mål och släppt in 42.

Mesut Özil och Santi Cazorla är otroligt skickliga fotbollsspelare. Men i den fysiska kampen som Premier Leagues huvudkonkurrenter utsätter dem för så ställs de inför väldigt svåra utmaningar. Svårare än så är det inte att förstå varför Özil tappar bollen i avgörande positioner mot Liverpool, eller varför Cazorla tappar bollen i avgörande positioner mot Chelsea. Och förstår man det så förstår man varför Arsenal förlorar oftare än de vinner mot sina rivaler.

Paul Scholes poäng om ledarskap gällde spelarna på planen. För Arsenals del är det emellertid också en fråga om ledarskapet vid sidan av planen. Förmågan att se dessa mönster och förmå kombinera höga ideal med en högre grad av pragmatism.

:::

Arsenal befinner sig i den icke särskilt avundsvärda positionen att ha gått från att ha diskuterat en möjlig ligaseger till att oroligt behöva se sig om över axeln för att behålla sin Champions League-plats. En utveckling som troligtvis ingen Arsenalfans hade förutsett för bara några månader sedan.

Läget är ändå uppenbart. Om Arsenal förlorar idag samtidigt som Everton besegrar Fulham imorgon så befinner sig Everton blott tre poäng bakom Arsenal med en match mindre spelad. Dessutom lurar Tottenham i vassen bakom och skulle med en mycket stark säsongsavslutning faktiskt kunna ställa till det för Arsenal.

Momentum talar heller inte för Arsenal. De befinner sig inte i sin bästa form, samtidigt som inte minst Everton verkar befinna sig i strålande form, och det är alltid svårt att höja sin prestation när man känner att man riskerar förlora något snarare än har möjlighet att vinna. Klarar Arsenal av den psykologiska omställningen från ligautmanare till Champions League-försvarare?

Vad är med det här utgångsläget att betrakta som en lyckad säsong för Arsenal? Är det att lyckas kvalificera sig för Champions League, trots allt prat inför och inte minst under säsongen om de goda chanserna att vinna ligan. Om förväntan inte, som Paul Scholes säger, är att faktiskt vinna ligan, vad säger i så fall det om Arsenal som fotbollsklubb?

Vad frånfallet i Premier League till största delen betyder för Arsenal är att de nu måste uppnå sina båda andra återstående mål den här säsongen för att kunna betrakta den som lyckad. De måste kvalificera sig för Champions League och de måste vinna FA-cupen.

Endast då, men inte med något mindre än så, kan Arsenal med rätta betrakta 2013-14 som en för dem lyckad fotbollssäsong.

:::

Be Champions!!