Om den första matchen var ett exempel på Chelseas och José Mourinhos vilja och förmåga att försvara sig kompakt så var det också en match som tydligt visade på riskerna med en sådan taktik. Chelsea hade under matchens nästan samtliga minuter ett helt acceptabelt resultat i ryggen. 1-2 på bortaplan är mer än godkänt i Champions League.
Men i matchens allra sista minut fick PSG in ett mål till, genom Javier Pastore, och vann med 3-1, ett resultat som är att betrakta som betydligt svårare att vända. Visst har Chelsea fått med sig ett värdefullt bortamål men ett tvåmålsförsprång är psykologiskt betydligt bekvämare att försvara för PSG än uddamålet.
José Mourinho verkar inför matchen ha förläst sig på Jan Guillous Arn-böcker i sitt prat om vikten av att tro. ”Ni måste tro! Endast med tron kan vi besegra dansk…”, hrrmm. Nåja, PSG. Mourinho älskar så klart att framställa sina lag som underdogs men han har så klart inte helt fel i att ett kokande Stamford Bridge bara kan vara Chelsea till hjälp.
Huruvida den mentala bilden av José Mourinho som en moraliskt fullkomlig korsriddare är till någon hjälp är mer oklart.
:::
Om Chelsea ska lyckas ikväll så förutsätter det en helt annan taktik och ett helt annat upplägg än deras första matchen. Den andra matchen måste snarare bli ett exempel på Chelseas och José Mourinhos vilja och förmåga att anfalla snabbt och intensivt.
Om det finns risker med ett defensivt upplägg så finns det naturligtvis risker också med ett för vidlyftigt offensivt. Det kommer uppstå större ytor framför Chelseas backlinje än vad som var fallet i Paris, och Chelseas backlinje måste med nödvändighet flytta fram en bit. Snabba spelare som Esequiel Lavezzi kan utnyttja detta faktum.
Men det finns inga större möjligheter för Chelsea att hålla fast i handbromsen den här matchen. De måste framåt, de måste skapa målchanser, och de måste försöka skapa en sådan atmosfär på och runtom planen att de skrämmer PSG till underkastelse.
:::
Chelsea kan också dra viss trygghet från det faktum att de under åtta raka matcher på Stamford Bridge inte har släppt in ett enda mål. Backlinjen med Gary Cahill och John Terry har varit enastående stabil, understödda av två bra ytterbackar.
Denna stabilitet i backlinjen ger så klart övriga i laget förtroende att veta att de kan gå rejält framåt utan att de behöver känna att det därför med nödvändighet kommer att leda till katastrof bakåt. Ett sådant förtroendekapital är oerhört värdefullt i ett fotbollslag, att spelarna litar på varandra.
PSG har så klart även de ett formidabelt mittbackspar i Thiago Silva och Alex, den gamle Chelseabekantingen. Frågan är emellertid hur de reagerar om Chelsea lyckas sätta dem under rejäl press. Samt vilket stöd de i så fall kan få av övriga i laget.
För PSG brottas ju också med en annan utmaning, de är omöjligtvis vana vid att spela under hård press. I ligaspelet är det i nästan samtliga fall de som styr och dominerar spelet, och så har också varit fallet hittills i Champions League. Har de karaktär, disciplin och organisation nog att vara det försvarande laget?
Vi vet på ett ungefär hur kvällens match kommer att se ut rent taktiskt. Det som i slutänden kommer att vara avgörande för matchens utseende och utfall är snarare psykologi, precis som José Mourinho är inne på. Att skapa ett scenario på Stamford Bridge där det bara kan bli en enda segrare.
Chelsea kan naturligtvis dra på sentida exempel för att mentalt frammana ett sådant scenario. Det var bara två år sedan de befann sig i nästan exakt samma läge mot Napoli. 1-3 efter första matchen som sedan vändes på Stamford Bridge.
Vad som hände därefter är modern Chelseahistoria.
:::
Åkte Sunderland ur Premier League igår kväll? Risk för det.
:::
Be Champions!!