Föreställ er känslan av att ha kommit över en biljett till en match där ditt lag ska spela semifinal i FA-cupen. Du har kanske jobbat extra för att få råd med biljetten, på något vis tagit ledigt från jobb eller familj för att kunna gå på matchen. Du har garanterat sett fram emot matchen under lång tid och planerat dagen. Kanske hade du till och med lite svårt att sova natten innan.
Dagen är en strålande vårdag. En dryg timme innan match promenerar du i solen på väg mot arenan. Andra fans sjunger och skrålar längs vägen och på stadens uteserveringar. Du når fram till arenan och tar dig upp på läktaren. Du har gott om tid, en timme till avspark.
Sorlet på läktaren tilltar inför matchen. Allt mer människor börjar strömma in på läktaren. Redan en halvtimme innan avspark känner du hur det börjar bli obekvämt trångt där du sitter. Äldre supportrar runt omkring dig börjar se sig om oroligt. Trycket bakifrån ökar. För att hitta en mer bekväm position så söker du dig fram till arenans kravallstaket.
Minuterna tickar och situationen blir allt värre. Med ungefär en kvart kvar till avspark är det nu så trångt att människor svettas och har svårt att andas. Att röra sig är omöjligt. Och fortfarande fyllde fler supportrar på från läktarens baksida.
Oron som förbytts i ångest går över till panik. Samtidigt sprider sig en otäck tystnad längs läktarens främre rader. De ihopklämda supportrarnas ansikten är vita men deras läppar är blåa. De stirrar tomt framför sig. Några av dem är redan döda. Samtidigt kommer ingen polis och inga matchvärdar till undsättning.
Klockan 15:00 blåser domaren igång matchen. Det lägger du inte längre märke till. Du har tappat känseln i kroppen och tvingas kämpa för varje andetag. Den livsglädje som inledde dagen har förbytts i dödsångest. Sex minuter senare blåser domaren av matchen när staketen till sist rämnar under trycket. I kaoset trampas flera supportar ihjäl.
:::
Det här är grovt sammanfattat vad 96 Liverpoolsupportrar tvingades uppleva den 15 april 1989 för att aldrig mer kunna uppleva något igen. Ingen nuvarande eller blivande familj, inga nära och kära, och heller inte det egna lagets sorger och triumfer. Allt blev stulet från dem en solig vårdag i april.
Det är samtidigt vad tusentals övriga Liverpoolsupportrar på plats tvingades uppleva den dagen. Och vad de därefter har tvingats återuppleva både i mardrömmar och för vissa kanske i en återkommande känsla av kollektiv skuld som bara de kan känna som överlevt.
Det som skedde var en mänsklig katastrof. Vad som därefter skulle följa skulle visa sig bli en av den brittiska moderna historiens största och mest upprörande rättsliga och moraliska haverier.
Resultatet av alla katastrofer är ett sökande, fördelande och undvikande av skuld och ansvar. Det är kanske mänskligt att leta efter svar på de frågor som alltid uppstår i sådana här lägen men, som också skulle visa sig, översatt i ett politiskt system så blev det lika mycket fråga om att gömma undan svaren och fördunkla sanningen.
Polisen gjorde flertalet grova fel i samband med katastrofen på Hillsborough. De öppnade upp grindarna utanför arenan och tillät på så vis flera tusen fler supportrar att tränga in på den redan överfulla läktaren. De såg inte eller ignorerade supportrarnas dödsångest. När tragedin var ett tydligt faktum så förhindrade de samtliga ambulanser utanför arenan utom en att ta sig in på planen.
Att detta alls var möjligt var en direkt konsekvens av det allmänna förakt för fotbollssupportrar som fostrats hos polisen, och som sanktionerats också på högsta politiska nivå. Politikerna å sin sida tog till de byråkratiska maktmedel som stod till deras förfogande för att dölja de missgrepp och övertramp som polisen gjorde sig skyldiga till den 15 april 1989.
Den politiska propagandaapparaten gjorde till och med gällande att tragedin var supportrarnas eget fel. Att de fick skylla sig själva.
Mot denna politiska och förvaltningsmässiga maktmaskin har de anhöriga till de 96 omkomna supportrarna, tillsammans med Liverpools hela supporterkollektiv, kämpat och stångat sig blodiga. Dag för dag, månad för månad och år för år har de överlevande offren och anhöriga kämpat och plockat bort sten efter sten i myndigheternas försvarsmur.
Först nu, 25 år efter katastrofen, har muren till sist rämnat. Sanningen har kommit fram i ljuset och rättvisa har börjat skipas. Det har talats om segrar för fotbollen. Vad vi i de anhörigas kamp och framgång faktiskt ser är en seger större än fotbollen.
Det skulle även Bill Shankly hålla med om, som i ett av sina mest kända men samtidigt övertolkade citat menade att fotboll var så mycket viktigare än liv och död.
:::
Be Champions!!