När Bill Kenwright utsåg Roberto Martínez som ersättare till David Moyes motiverade han det till stor del med att spanjoren lovade honom att ta Everton till Champions League: “Finishing in the top six was magnificent for Everton but we need to achieve more. There are six teams who are competing at a different financial level to the others. What is true is not always you need the money to achieve your aims.”
33 matcher senare konstaterar vi att Martínez har övertygat alla tvivlare att detta är sant. Det är fullt realistiskt att Everton når Champions League till nästa säsong. Även nu när jag skriver detta måste jag nypa mig själv i armen. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här bra.
:::
De senaste säsongerna har ändå känts helt okej sett ur blåa ögon, man har blivit van med att inte hoppas för mycket som Evertonsupporter. Men så klart känner även vi av plumpar, inte minst i våra derbyn. Har inte Gerrard gjort hattrick så har Carroll nickat in ett mål på övertid. Vitala spelare i truppen har lämnat varje säsong; Arteta, Rodwell, Lescott, Fellaini och Cahill (även om han var på nedgång) är exempel på detta.
Inför denna säsong lämnade även David Moyes klubben och en ny era skulle ta sin början. Många experter samt fans var tveksamma till Martínez ankomst, inte minst med tanke på att Evertons försvar varit vår kanske allra starkaste egenskap, samtidigt som det var nedflyttade Wigans akilles häl. I skrivande stund är Everton det lag som släppt in minst mål i ligan. Moyes poängrekord under en säsong är även det slaget.
Hur har det då kunnat gått så otroligt bra redan under Martínez första säsong?Jo, det är främst tre faktorer som jag tror har bidragit till succén detta år:
1. Everton sprudlar av positiv anda
Jag har alltid varit ett stort fan av David Moyes, men karismatisk kan man inte kalla skotten. Tråkiga “inom ramen” intervjuer var det enda som sågs via media. Martínez är tvärtom, han har alltid ett leende på läpparna. Det höjer känslan runt klubben något enormt. Titta bara på senast när Lukaku dunkade in 2-0 mot Arsenal för att sedan springa till bänken och krama om tränaren. Martínez missar aldrig en möjlighet att hylla spelare eller tränare runt om. Alla verkar fått en dos av spanjorens optimism. Och i The People’s Club är det otroligt uppskattat.
2. Förmågan att få spelare att nå sin “peak”
Roberto Martínez har lyckats höja många spelares prestationer denna säsong. Redan i första matchen fick vi se hur stor påverkan Ross Barkleys potentiellt kunde stå för under årets upplaga av Premier League. Tim Howard har fått en ordentlig pånyttfödelse och hålls som årets spelare av många supportrar, precis som Séamus Coleman. Phil Jagielka har blivit den kapten man hoppats på. Men inte minst är det rotationsspelarna, “the impact subs” som han har lyckats motivera. Oviedo, Deulofeu, McGeady, Naismith, och Stones är spelare som kanske inte nödvändigtvis är ordinarie, men det är just tack vare deras höga nivå när de väl fått chansen som vi har lyckats uppnå så bra resultat som vi faktiskt har.
3. Matchcoachningen
Något som många fans har tröttnat på de senaste säsongerna är att Moyes inte är kapabel till att göra är att förändra matcher. Fingertoppskänslan när det gäller byte av spelare och anpassning av taktiska ändringar har liksom aldrig funnits där. Tidigt denna säsong minns vi när Martínez byter in Lukaku redan i halvtid borta mot West Ham, där han senare gör segermålet. Steven Naismith byttes in efter en trött första halvlek mot Fulham och ordnade segern för oss. Deulofeu kastades mot Arsenal och fixade oavgjort med ett lysande skott förbi Szczęsny. Just fingertoppskänslan har räddat oss många poäng och även en stark tro hos spelarna på bänken, som vet att när de kommer in så finns det en tanke bakom det.
:::
Denna säsong har jag sett matcher med Toffees i Sverige, England och USA. Det är så klart lätt att vara klok i efterhand, men många hävdar att Moyes borde lämnat för flera säsonger sedan. Även om vi aldrig egentligen gick ner oss, så gick vi ju inte uppåt heller. Det stod ganska stilla. Istället för att gnälla om dåliga resurser, så har Martínez övertygat oss alla att även i tider då stora lag köper ihop en superelva, så finns det öven hopp för mindre lag att ta sig till toppen. Tack vare en briljant spelíde och en väldig tro på sig själva så har man nått långt.
Det var länge sedan man fortfarande fick hoppas på någonting som Evertonsupporter så här långt in på säsongen. Så varför sluta hoppas nu? Så länge Mr. Martínez tror, så tror även jag.
:::
Avlutningsvis vill jag även tillägga att Liverpool (tyvärr) spelar ligans absolut roligaste fotboll och är värdiga mästare. Även om jag så klart inte kan unna dem en titel.
Justice for the 96!
COYB!!!
:::
Jag som skrev detta heter Anton Brandberg och jobbar som radiojournalist.