Fångad mellan en sten och ett hårt ställe. Pest eller kolera. The immovable object versus the irresistible force. Det svenska och engelska språket vimlar av retoriska motsatser som ställs mot varandra, av tankefigurer som delar upp vår värld i mer eller mindre verkliga ytterligheter.
Liverpool mot Chelsea på Anfield idag alltså, i en för ligatiteln helt avgörande match. En stor match på alla sätt och vis, men också en match där just den här typen av motsatsfigurer har kommit till väldigt kraftig användning. Laget man älskar att hata mot laget man hatar att älska.
En seger för fotbollen har det utan något egentligen uppehåll brölats i diverse krönikor, artiklar, bloggar och kommentarsfält angående Liverpools allt mer sannolika ligatitel. Underförstått i detta är så klart att det anses vara en förlust för fotbollen ifall Chelsea skulle snuva dem på mållinjen. Den retoriska figuren är tydlig, Liverpool är de goda och Chelsea de onda.
Det här har självklart sina lätt insedda förklaringar. Dels har Liverpools återuppståndelse så klart väckt många engelska fotbollsromantiker till liv, uppfödda på Liverpools dominans under 1970- och 1980-tal. Sådant kan så klart fördunkla även de bästa av omdömen. Dels är det naturligtvis en fråga om nyhetens behag, att en vinst för Liverpool betyder att det inte är någon av ”de gamla vanliga” som vinner Premier League.
Vi kan så klart också tänka oss en del andra skäl. Många uppskattar helt klart mer Liverpools ägarmodell och ser det som ett mer hälsosamt och sympatiskt sätt att uppnå framgång. Självfallet finns det ett element av att vilja se en underdog vinna, vilket Liverpool rent resursmässigt så klart är mot kapitalstinna klubbar som Chelsea och Man City.
Men ”seger för fotbollen” framstår ändå för mig som något strunt som de säger med en för stunden något inflaterad självkänsla och uppfattning om sin egen och den egna klubbens betydelse. Inte minst upplever jag det som nedsättande mot Chelsea som knappast har gjort fotbollen något illa.
De som är ivriga på att kritisera Chelsea kan ju för övrigt reflektera över att det knappast saknas skäl att kritisera Liverpool om man nu vill det. En överdriven offermentalitet och motvilja att ta ansvar för egna misstag. En både obehaglig och självgod tendens att framträda som självutnämnda smakdomare över vilka klubbar som saknar ”klass” och ”historia”. Några skäl som knappast försvinner bara för att Liverpool nu ligger högst upp i tabellen.
Inte minst Chelsea har ju under åtminstone det senaste årtiondet tvingats uthärda dylikt nonsens, när klubben på fotbollsplanen har lyckats uppnå vad Liverpool själva har varit oförmögna att replikera. Det går naturligtvis att hitta skäl att ogilla klubbar, om man verkligen vill, poängen är att det är knappast unikt för Chelsea och Liverpool är definitivt inget undantag.
:::
Ändå skulle jag säga att det faktiskt finns ett gott skäl att betrakta en ligaseger för Liverpool som i grund och botten något positivt. Vilket jag för övrigt inte har något problem att tillstå också som Man Utd-supporter, då mitt supporterskap av dem inte medför någon allvarligt menad uppfattning om vilka jag vill inte ska vinna ligan. Det är ett negativt supporterskap, och jag försöker vara positiv i mitt supporterskap.
Det handlar inte om att Liverpool är offensiva och Chelsea defensiva. Det är en helt och hållet falsk motsättning. Dels för att alla lag är både defensiva och offensiva, och ett bra fotbollslag måste besitta båda kvaliteterna. Dels kan man knappast påstå vare sig att Chelsea är direkt defensiva eller att Chelsea på något vis skulle vara tråkiga att titta på.
Snarare är det en fråga om inställning. Liverpool och Brendan Rodgers har byggt sin säsong framför allt på en ambition att hela tiden försöka vinna matcherna de spelar, det har handlat om att uttrycka sig själva snarare än att obstruera för motståndet. Det var länge sedan vi såg något dylikt. Inte ens Barcelona skulle jag säga var så ensidigt inriktade på sitt eget spel kontra motståndarnas.
José Mourinho representerar en annan och måhända mer taktisk filosofi, nämligen att undvika att förlora fotbollsmatcher. Det har varit ett för hans karriär genomgående drag, och det är även med den utgångspunkten som Chelsea har nått sina huvudsakliga framgångar som fotbollsklubb.
Det ska absolut inte förnekas att det är en framgångsrik metodik. Chelseas facit vore ett övertygande argument mot alla sådana försök. Men som alternativ så känns Liverpools inställning den här säsongen betydligt mer spännande, och om den visar sig hålla också på sikt så vore det en fascinerande syntes mellan traditionell brittisk flärd och mer modern kontinental taktik.
:::
Dagens match är så klart en match där José Mourinho tvingas acceptera en annan inställning. Det räcker inte med att inte förlora matchen, de måste helt enkelt vinna matchen mot Liverpool på Anfield för att de alls ska ha någon realistisk chans att snuva dem på ligatiteln.
Oavgjort duger inte. Fem poäng hämtar inte Chelsea upp på de två omgångar som därefter återstår, i all synnerhet inte som Liverpool dessutom har en helt överlägsen målskillnad. Frågan är om det är en påtvingad omställning i tanken som gynnar och frigör Chelsea eller om det är något som snarare ger Liverpool större öppningar på planen.
Oavgjort räcker å andra sidan alldeles utmärkt för Liverpool. Visst, teoretiskt skulle Man City i så fall kunna skugga dem på poäng och en fullt jämförbar eller till och med bättre målskillnad. Men Chelsea vore i så fall helt och hållet bortspelade från ligatiteln.
Det är å andra sidan viktigt att Liverpool inte börjar tänka på det viset, och vi har hört flera utsagor inför dagens match från spelare och ledare i Liverpool att de måste spela för vinst. Men det är ändå en omständighet som kan få det att gå troll i huvudet och bli till hjärnspöken, på samma sätt som närheten till en för klubben historisk ligatitel kan ställa till det mentalt.
Dessutom vore det ju en kontraproduktiv attityd sett till att Liverpool har genomfört hela den här säsongen så här långt genom att bara blåsa på framåt utan någon egentlig oro eller överdriven rädsla för risk. Det är egentligen först i den senaste matchen, borta mot Norwich, som vi mot slutet av matchen började ana tendenser åt det hållet.
Naturligt så klart. Men något som ledarskapet på sidan av planen i form av Brendan Rodgers och ledarskapet på planen i form av Steven Gerrard både måste och kan hantera.
:::
Be Champions!!