Det var självklart en mycket speciell känsla i lördags att se Ryan Giggs som åtminstone ställföreträdande manager i Man Utd, uppbackad som han var av Paul Scholes, Nicky Butt och Phil Neville. Fotbollsromantik på dess allra mest sötsliskiga nivå och den så kallade Class Of ’92 som i alla fall tillfälligtvis vårdar arvet efter Alex Ferguson.
Det var naturligtvis heller ingen överraskning att det gick som det gick. Som den typ av fotbollsspelare av Ryan Giggs är, och med den personlighet han är både bland spelare och inte minst bland publiken på Old Trafford, så var det en omöjlig situation för Norwich. Det gick att inledningsvis spåra en del av den osäkerhet som alltid var närvarande under David Moyes, men när dörren väl öppnades på glänt så sparkades den därefter obönhörligen in.
Nu ska självklart inte betydelsen av en 4-0-seger på hemmaplan mot Norwich överdrivas. Särskilt inte som liknande misstag har begåtts under snart sagt hela säsongen, att en stor vinst mot ett mindre lag har gett förhoppningar om att nu har minsann säsongen vänt. Ändå var det inte så mycket resultatet utan snarare farten och glädjen i spelet som var något helt väsensskilt från det vi tidigare har kunnat se.
Det är både naturligt och kanske oundvikligt att många nu menar att Ryan Giggs och Class Of ’92 bör ta över Man Utd permanent. Samtidigt ryktas det alltmer ihärdigt om att Louis Van Gaal ska vara på väg att skriva på för Man Utd, och ta över klubben under sommaren.
Det skapar naturligtvis ett dilemma för dem som å ena sidan är benägna att falla för den romantiska sötsliskigheten och som å andra sidan vill se ett stort managernamn ta över klubben, efter det i slutänden misslyckade försöket med David Moyes.
:::
Jag betraktade det innan matchen mot Norwich som en risk att en stor seger för Man Utd skulle resultera i att Ryan Giggs och de tidigare spelarna alltmer skulle börja ses som ett realistiskt perspektiv också på lång sikt. En risk eftersom jag inte tror att de är redo för uppgiften.
Det är så klart inte det att jag inte förstår idéns skönhet, och naturligtvis skulle jag vilja se det och se det fungera. Men det här är ett sådant fall där hjärtat skriker en sak samtidigt som huvudet lite bror duktigt och torrt försynt försöker påpeka det motsatta. Att man som supporter ser på klubben med känsla men att det finns mycket lite för utrymme för känsla i manageruppdraget.
Som i alla relationer uppstår det en form av smekmånad. Resultaten är positiva och allt är frid och fröjd. Allt går lätt. En sådan smekmånad kan så klart bli både längre och härligare när förspelet har varit så långt som fallet är mellan Man Utd, klubbens supportrar och Ryan Giggs. Men till sist tar smekmånaden slut, man stöter på problem och motgångar, och då går det inte längre lika lätt.
Vi vill gärna betrakta managerskapet som innefattandes magiska egenskaper, något som bara finns där eller inte finns där. Men magi är bara ett ord vi använder för att karaktärisera det vi ännu inte riktigt förstår eller känner till. I själva verket handlar det bara om olika grader av kompetens.
Managerskapet är kort och gott ett hantverk. Och som med alla hantverk så tar det tid att lära sig att bemästra det till fullo. Det kan ta mer eller mindre tid för vissa, men tid tar det för alla. Så också för Ryan Giggs och Man Utds gamla spelare, även om de haft en unik möjlighet till on-the-job training.
Det är så klart inte omöjligt, kanske är det till och med sannolikt, att Man Utd nu vinner också sina återstående ligamatcher. Många kommer att peka på den resultatraden och se den som ett argument för att permanenta Ryan Giggs som Man Utds manager. Men i längden tror jag det vore att göra både honom och Man Utd en otjänst.
Love would tear us apart.
:::
Louis Van Gaal verkar annars vara alternativet, och det till synes alltmer troliga alternativet. Han har så klart under en längre tid pratats om att vara på väg till Tottenham, vilket även det vore en väldigt intressant möjlighet, men allt annat lika så är det så klart inte märkligt om han väljer Man Utd.
Van Gaal är så klart en egensinnig herre. Det finns så klart en farhåga att han med denna egensinnighet kombinerat med en tilltagande ålder, och således närmar han sig pensionen, mer är fokuserad på att gå in och göra sin grej lite snabbt, plocka ut ett saltat lönekuvert under några år, och därefter rida långsamt iväg mot solnedgången.
Men det är också just denna egensinnighet som kan vara honom till gagn och göra honom nyttig för Man Utd. För ska man efterträda Alex Ferguson, vilket är vad Van Gaal i så fall i praktiken gör, så måste man förmodligen vara egensinnig och ha en hälsosamt god uppfattning om sig själv.
Man Utd behöver hitta sin egen fotbollsidentitet efter Alex Ferguson, och Man Utd behöver åtminstone delvis förnya och föryngra sin spelartrupp. Det är ett svårt uppdrag men det är också ett arbete som Van Gaal redan har genomfört framgångsrikt i såväl Ajax som Bayern München. Han var också framgångsrik på samma sätt under sin tid i AZ.
Gemensamt för Van Gaals olika manageruppdrag är att det inte är några evighetsåtaganden. Han befinner sig i en klubb i tre-fem år för att därefter gå vidare, och lämnar ofta klubbarna med en god grund att stå på och bygga vidare från. Han bygger för framtiden.
Vid en sådan tidpunkt skulle det kunna vara mer aktuellt att Ryan Giggs tillsammans med Scholes, Butt och Neville tar över klubbens styre. De har då haft några år på sig att acklimatisera sig för uppgiften, de har kunnat samla på sig värdefull erfarenhet och klubben står på stadig mark. Viktigt blir en klok arbetsfördelning mellan Van Gaal och Giggs, där Van Gaal tillåts fokusera mer på klubbens ideologiska och institutionella strukturer.
Alex Ferguson har själv ofta nämnt Bayern Münchens modell som en förebild, där klubben skapar identitet och långsiktighet genom att integrera sina gamla spelare i klubbens ledning. Att Louis Van Gaal är aktuell för Man Utd, med dennes bakgrund i Bayern München och erfarenhet av att jobba tillsammans med starka klubbkaraktärer, är således kanske ingen tillfällighet.
Att Louis Van Gaal dessutom har en gedigen bakgrund i Ajax, med deras tradition av ett framgångsrikt akademibygge, är självklart inte heller till hans nackdel. Allt detta talar rakt till hjärtat av Man Utds egen klubbidentitet, och i den meningen kan Van Gaal mycket väl vara helt rätt i tiden för Man Utd.
Betydligt mer rätt i tiden än Class Of ’92, som skulle få svårt att applicera den typen av europeiska idéer i Man Utd, då de inte själva har någon direkt erfarenhet av dem. Class Of ’92 är ett skådande bakåt i tiden, ett sökande tillbaka till något man vet har varit framgångsrikt men som i själva verket är passerat.
Ramverket måste under en tid läggas av någon annan, så att Ryan Giggs med flera, om och när han tillsätts som manager, blir en lösning för framtiden och inte ett försök att återskapa vad som varit.
:::
Be Champions!!