Upp till kamp!

Jag tvekar inte när jag säger att Atlético Madrid är det bästa lag jag sett utanför ”the usual suspects” på många år. Det känns som ett komplett lagbygge, en produkt av bra management med en spelartrupp som de har kunnat utveckla i hyfsad lugn och ro under ett antal år. Det är ju naturligtvis så som klubbar med mindre resurser faktiskt kan konkurrera, åtminstone under en viss tid, med de stora giganterna inom europeisk fotboll.

Problemet med den här typen av framgång för mindre kapitalstarka klubbar är så klart att den också gör klubben till ett skyltfönster för de större klubbarna, och klubbens spelare blir heta villebråd på transfermarknaden. Alltså blir det desto viktigare för Atlético Madrid att verkligen ta tillfället i akt nu, för vilken final vi har framför oss. Frågan är om det är tidernas största derby vi kommer att få titta på i Lissabon om en knapp månad i slutet av maj.

Nu är det emellertid början av maj, den första maj närmare bestämt. Dags med andra ord att damma av fracken, ta fram bubblet och jordgubbarna, öppna upp myntburken och ägna dagen åt att slänga lite mynt på de förbipasserande majtågen. Det var väl sådant man ägnade sig åt som student. Åtminstone var det så skrönan löd, jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett det ske.

Under denna arbetarnas högtidsdag kan det dock vara en idé att ägna några tankar åt den engelska fotbollens arbetare. Dessa representeras väl då närmast av spelarna men även av tränare och managers. Den moderna fotbollens främsta produktionsfaktorer vid sidan av det kapital som ägarna investerar i klubben.

Det kan så klart bära emot att kalla mångmiljonärer av detta slag för arbetare, det känns inte riktigt som vad begreppet från början avsåg, men allt är som bekant relativt. Därtill bör man komma ihåg att det nedanför den största scenen finns väldigt många fotbollsspelare, tränare och managers som alls inte är i närheten av några mångmiljoner i lönekuvertet. Tvärtom kan vi där hitta bitvis undermåliga arbetsvillkor.

Den fackliga rörelsen i Storbritannien är som bekant tämligen svag sedan Margaret Thatcher skar bollarna av den på 1980-talet. Dessutom lär den ha svårt att få fotfäste i en så pass individualiserad bransch som fotbollen. Där finns istället vad som mer liknar intresseorganisationer såsom PFA (Professional Footballers’ Association), LMA (League Managers’ Association) samt organisationen för domare och matchfunktionärer.

Här är några idéer på arbetsrelaterade frågor som dessa organisationer skulle kunna ta itu med och driva, på det att spelare, tränare, managers, domare med flera på samtliga nivåer faktiskt skulle ges bättre möjligheter till ett drägligare liv:

:::

Ta bort transferfönstren

Ett tungt skäl för att klubbarna var genomgående positiva när transferfönstret infördes under 1990-talet var att det gav dem en ökad kontroll över sin egen arbetskraft, det vill säga spelarna. Det begränsade i tiden spelarnas möjlighet att byta arbetsgivare.

Det finns naturligtvis skäl för transferfönstret också. Bland annat är ett argument att det gör det lättare för klubbarna att planera på längre sikt. En del menar också att det gör fotbollen mer rättvisa att spelare inte bara kan byta lag exempelvis mot slutet av säsongen.

Vad transferfönstret emellertid också gör är att begränsa den fria rörligheten på arbetsmarknaden för spelarna. Det ger också klubbarna en betydligt större förhandlingsstyrka på spelarmarknaden, då de kan utnyttja den begränsade tidsperioden till att trissa upp priser. För en spelare kan det leda till tråkiga situationer då han i princip finner sig fastlåst i en klubb under allra minst ett halvår, vilket är en förhållandevis lång tid i vad som är en tämligen kort karriär till att börja med.

Transferfönster har inte funnits i all evighet. De farhågor som förespråkarna av ett transferfönster lyfter fram med att ta bort transferfönstret motsvaras inte av några egentliga reella problem när transferfönstret faktiskt inte fanns, i alla fall inte i någon betydelsefull utsträckning.

Garantera varje ungdomsproffs en betald yrkesutbildning

Det är varje ung fotbollsspelares dröm att bli proffs. Två saker är dock sanna med detta. Dels att antalet drömmare är mångfaldigt fler än de som faktiskt lyckas. Dels och således att klubbar har goda möjligheter att utnyttja och dra fördel av dessa drömmar.

Till de professionella klubbarnas akademier tas det in ett överflöd av spelare, i enligheten med insikten att få spelare i en ålderskull kommer visa upp en förmåga att slå sig in i a-laget. Utslagningen från dessa akademier är därför både oundviklig och stundtals brutal. Vissa klubbar gör ett bra arbete med att slussa sina spelare vidare, men det finns mycket kvar att göra.

För alla ungdomsproffs som lyckas slå sig igenom på den stora scenen finns säkert det dubbla antalet berättelser om före detta ungdomsproffs som hamnat på kant i den sociala tillvaron, brist på utbildning inom allt annat än fotbollen som inte längre vill ha dem.

Det borde åligga varje professionell fotbollsklubb att som ett alternativ ansvara för att en spelare som bedöms inte hålla måttet erbjuds möjligheten att gå igenom en yrkesutbildning med frivillig inriktning. På så vis tar klubben ett bredare ansvar för att spelaren slussas in i ett alternativt arbetsliv, till gagn för både spelare och samhälle.

Ge domarna befogenheter som matchar deras ansvar

Att vara domare är ett psykologiskt skitgöra. De krav som ställs på en domare är enorma, och förväntningarna på perfektion fullständigt orimliga. Vi förväntar oss ofta att en domare inom loppet av bara någon sekund ska kunna fatta ett helt felfritt beslut i en situation vi själva inte sällan behöver både timmar och mängder av repriser ur olika vinklar för att komma fram till en välgrundad gissning om hur vi tror att det borde vara.

Det är i och för sig okej, det ingår i uppgiften. Men FA tillsammans med UEFA och de olika ligaorganisationerna sviker sina domare när de samtidigt tar ifrån dem befogenheter att både korrigera sina bedömningar i efterhand och när de belägger dem med munkavle så att de i efterhand inte ens ges möjlighet att förklara och försvara sina beslut.

FA med flera förklarar detta förhållningssätt med att det syftar till att skydda domarna. Detta betraktar jag som doublespeak. Syftet är i själva verket mest att hålla den egna ryggen fri, att tysta debatt och upprätthålla en illusion utav ett enhetligt och konsekvent regelverk. Makten och befogenheterna har därför tagits bort från domarna och istället tilldelats regelkramare och byråkrater inom FA och liknande instanser.

Domarna skulle ges mer mänskliga förhållanden för att fatta beslut om de gavs möjlighet att i efterhand granska och vid behov revidera några av de mest allvarliga besluten. Inte minst vore detta aktuellt i disciplinära beslut, det vill säga gula och röda kort. En match kommer naturligtvis aldrig att kunna spelas om, men det går att begränsa ett felbesluts följdeffekter. Det mest humana för domarna vore om de ägde den frågan, istället har FA till viss del tagit på sig att själva undergräva domarnas beslut genom att exempelvis upphäva röda kort, vilket så klart riskerar försätta domarna i väldigt pinsamma situationer helt i onödan.

Kritiken mot enskilda domslut är ofta hård. Ofta tar sig exempelvis managers friheten att gå till tämligen hårda angrepp. Kritiken i allmänhet kan dessutom ofta grundas på en grumlig förståelse av själva regelverket. En domare som ges förtroendet att motivera sina beslut får dels möjligheten att replikera på direkt kritik från en manager, dels möjligheten att faktiskt vid behov klargöra vad regelverket faktiskt säger.

Är domslutet korrekt så ges domaren möjlighet att förtydliga att det faktiskt var korrekt och varför. Om domslutet var felaktigt så ges domaren allra minst möjligheten att sätta in det i ett sammanhang och förklara varför det blev fel. I många fall kommer det säkert leda till en större förståelse för det svåra jobb en domare faktiskt har att utföra.

:::

Be Champions!!