Vi har å ena sidan Sir Alex som, halvt på skämt och halvt på allvar utgår jag från, menar att Arsenals fjärdeplats på grund av klubbens systematiserade misslyckande är ett större misslyckande än Man Utds sjundeplats. Vi har å andra sidan andra som på motsvarande sätt vill hävda att denna förevigade medelmåttighet är fullt godkänt, en ”positiv överraskning” och på något sätt självklar.
Jag håller inte med Sir Alexs slutsats att Arsenals misslyckande vore värre än Man Utds den här säsongen, men jag tycker ändå det ligger en mycket god poäng just i formuleringen om det systematiserade misslyckandet. Med andra ord, medelmåttigheten satt i system.
Man får vara försiktig med vad man jämför. Många som vill mena att Arsenals säsong är godkänd syftar tillbaka till de närmaste säsongerna och menar att det har ju inte varit bättre då heller, som om det på något sätt skulle göra det hela bättre. Men om man nu som jag betraktar även dessa tidigare säsonger som ett återkommande misslyckande så är det enda man då gör att göra misslyckandet till en benchmark.
Med ett sådant perspektiv misslyckas man självklart aldrig.
:::
Arsenal har varit extremt duktiga på att managera förväntningar.
Det har förmodligen varit en viktig egenskap för en klubb som för tio år sedan var regerande och obesegrade ligamästare men som var på väg att ge sig iväg på ett årtionde utan titlar och utan några egentligen andra ambitioner än enbart att sluta bland de fyra första i ligan.
I detta syfte, att managera förväntningar, så har Arsenals klubbledning tillämpat en imponerande retorisk akrobatik. Samtidigt som klubben redovisar positiva ekonomiska resultat, har intäkter som andra klubbar bara kan drömma om, berömmer sig själva för sin starka finansiella ställning samt framhärdar med att där finns en ständig ”war chest” för stora värvningar, så säljer man in bilden till de egna om en klubb som helt enkelt inte har möjlighet att spendera mer än vad de gör.
Och fansen köper det. Eftersom alla supportrar ju så gärna vill tro att just den egna klubben på något sätt är handikappad.
På samma gång tillämpar Arsenal en solidarisk lönepolicy som närmast är att betrakta som ett av Arsene Wengers sociala experiment. Det är en policy som har sina fördelar. Högre löner för unga spelare är en stor anledning till att Arsenal lyckas attrahera några av Englands och Europas främsta unga spelare, som ska komma att tillföra till Arsene Wengers lagbygge. Men för att då få löneekvationen att gå ihop så skapar Arsenal på så vis ett lönetak åt sig själva, de kan inte samtidigt konkurrera avseende löner för sina nyckelspelare.
Effekten på Arsenal är förödande. Arsene Wengers projekt att bygga laget i alltför hög utsträckning runt unga spelare fortfarande under utveckling tar bort lagets hårdhet och mentala styrka i titelstriden. Brist på framgång och till synes ambition tillsammans med en ovilja att betala marknadsmässiga löner för sina nyckelspelare gör att de försvinner en efter en. Emmanuel Adebayor, Samir Nasri, Gael Clichy, Cesc Fabregas, Robin van Persie. En hel stomme till ett potentiellt titelvinnande lag går upp i rök.
I detta syfte, att managera förväntningar, så tar då Arsenals klubbledning till ett annat beprövat knep. Man anklagar konkurrenterna för fusk, närmare bestämt för finansiell dopning. Naturligtvis är klubbar som först Chelsea och därefter Man City främst i skottgluggen. Det är inte rättvist hur dessa klubbar kan betala så höga löner menar Arsenal, och säljer in bilden till de egna om hur andra klubbar vinner bara för att de vinner otillåtna medel i kampen med det fantastiska Arsenal.
Och fansen köper det. Eftersom alla supportrar ju så gärna vill tro att det egna laget aldrig förlorar så länge spelplanen är jämn och rättvis. Det måste ju vara något fuffens någonstans.
På samma gång så motsäger verkligheten detta synsätt. För även om Chelsea och Man City har överlägsna ekonomiska resurser så vinner de under den här tiden inte ligan hela tiden, tvärtom så vinner de den relativt sällan. Även två klubbar som Liverpool och Tottenham visar på vad som är möjligt även med begränsade resurser, men med en annan form av management baserad på sportsliga före finansiella prioriteringar.
:::
Frågan är då om det går att vara för bra på att managera förväntningar.
För vad händer egentligen när en klubbs hela omgivning, i form av både supportrar och i någon mening även media, är inställd på att något annat än enligt dem hedersamma tredje- och fjärdeplatser är att betrakta som normalt och fullt godkänt, när absolut ingen förväntar sig något mer av en av världens största fotbollsklubbar?
Krav och förväntningar från omvärlden är en väldigt viktig motor till utveckling för alla organisationer, det gäller företag såväl som fotbollsklubbar. Man måste kämpa för att motsvara dessa förväntningar. När man inte längre måste kämpa för att motsvara högt ställda förväntningar, eftersom klubben har lyckats hålla dessa förväntningar så låga som möjligt, så är det lätt hänt att en klubb stagnerar och slutar utvecklas. Det blir till en effektlös marsch på stället utan någon egentlig rörelse uppåt i tabellen.
Till sist leder det också till att medelmåttigheten börjar betraktas som det normala läget. Vad som från början hade setts som ett misslyckande, eller som sämst ett övergående fenomen, börjar nu istället ses som helt naturligt och självklart. Denna medelmåttighetens benchmark blir vad klubben och dess omgivning nu jämför sig med, snarare än högt ställda förväntningar på framtiden. Och på så vis institutionaliserar klubben sin egen underordning.
Arsenals medvetna policy att managera förväntningar har alltså resulterat i att de snarare har institutionaliserat sitt eget misslyckande, de har satt sitt eget misslyckande i system.
Det som för tio år sedan hade betraktats som fullständigt undermåligt betraktas nu som fullt godkänt och som positiva överraskningar. Detta för en av världens största klubbar, med både finansiella och organiatoriska resurser att vara en av den europeiska fotbollens stormakter.
Det finns självklart de som kommer att betrakta detta som en besinningslös kritik av Arsenal. Kanske till och med som något så fånigt som att jag skulle hata dem. Snarare handlar det om att jag ser potentialen i Arsenals inneboende kapacitet, i allt det som klubben under det senaste årtiondet inte bara har gjort utan medvetet valt att inte göra. Så stort är alltså mitt förtroende för Arsenals förmåga.
I det avseendet skulle jag säga att jag förmodligen respekterar Arsenal, eller i alla fall vad klubben historiskt står för inom engelsk fotboll, mer än vad en majoritet av klubbens egna supportrar gör.
:::
Mot detta kommer de gamla vanliga invändningarna att framföras.
Hur kan jag förvänta mig att Arsenal ska prestera bättre än vad de gör när de inte betalar mer i löner eller i spelarsummor? När laget inte består av bättre spelare än det faktiskt gör? När laget ständigt råkar få skador på någon eller några av sina nyckelspelare? Och så vidare i all oändlighet.
Detta är för det första ”in the box”-invändningar. Den här bloggens poäng är att Arsenal till stor del har valt att begränsa sig själva i vad de spenderar, och spelartruppens sammansättning speglar detta grundläggande förhållande. Om Arsenal prioriterat annorlunda så hade spelartruppen också sett annorlunda ut, om detta kan vi vara helt övertygade. Ingen har tvingat Arsenal till detta, det är inte direktiv utfärdade från ovan.
Skador är också något som är ofrånkomligt för alla lag. Om det dessutom har varit ett ständigt återkommande problem i närmare ett årtionde så kan man tycka att det är något som en professionell fotbollsklubb hade möjlighet att planera och parera för.
Bygget av Emirates lyfts ofta fram som Arsenals alldeles egen deus ex machina, roten till allt. Detta bortser från att Arsenal knappast saknade goda finansiella resurser trots arenabygget. Det bortser från att det knappast är ett projekt som ska handikappa Arsenal under ett helt årtionde. Det bortser även från att Arsenal knappast är den första klubben inom engelsk fotbolls historia som byggt om eller byggt nytt vad avser sin arena, utan att det för den sakens skull har begränsat dessa klubbar i motsvarande utsträckning.
Dessa invändningar skall ses för vad de är. Retoriska verktyg för att managera förväntningar på klubben. Men som den här bloggen också kraftfullt hävdar, instrument som befäster Arsenals institutionaliserade misslyckande.
:::
Be Champions!!