Egentligen kommer jag med den här bloggen göra något jag avskyr. Att fokusera på den stora klubben när det är den mindre klubben som har gjort en enastående bedrift.
Vi borde egentligen ägna det här utrymmet åt att hylla Tony Pulis och Crystal Palace. Vilken satsning, vilken publik, vilken comeback, vilken vansinnig lagmoral och frenesi av ett lag som ligger under med 0-3 och inte längre har något kvar att spela för bortsett från stoltheten under deras sista hemmamatch för säsongen.
Ändå vill man säga några ord om Liverpool. För de faller ju verkligen med flaggan i topp, och de har onekligen lyst upp den här säsongen med sin blotta närvaro. De har stundtals spelat en både fantastisk och karismatisk fotboll, och lyckats gå från att vara avhängd sjua till en seriös titelkandidat.
Som ni förstår är det ett scenario jag för närvarande uppskattar lite extra.
Nu är det ju så klart inte helt kört för Liverpool. Men även om det här som sagt har varit en minst sagt tokig säsong så har jag det väldigt svårt att föreställa mig att Man City tappar hemma mot Aston Villa och West Ham. Det vore alldeles för galet till och med för Premier League.
Lite på sin plats kan det ändå vara att fundera över fyra slutsatser, eller ”takeaways”, från Liverpools säsong och dess slutliga sammanbrott under gårdagskvällen.
:::
(1) Lagkänsla är Liverpools stora styrka
Bland det som imponerat mest på mig med Liverpool den här säsongen har varit Liverpools synliga lagkänsla. Brendan Rodgers har verkligen gjort ett stort jobb i det avseendet.
Det har inte minst märkts i lagets kollektiva beteende, bland annat i samband med Steven Gerrards huddle direkt efter matchen mot Man City. Det har märkts i hur lagets spelare i vissa stunder har spelat inte minst för just Steven Gerrard.
Jag tycker det är anmärkningsvärt hur Luis Suarez, som ägnade stora delar av sommaren åt att försöka manipulera fram en flytt från Liverpool, faktiskt visar så stort hjärta för laget under säsongen. När Crystal Palace dramatiskt kvitterar i matchen igår så gråter han. Det gör han inte bara för att han själv med all sannolikhet inte vinner en titel.
Det räcker förmodligen inte hela vägen fram, men mycket av Liverpools hopp från sjunde plats till andra eller tredje plats, och hugg på ligatiteln ända in i maj, har att göra med hur väl laget har fungerat som en social enhet.
(2) Glen Johnson blev aldrig ”den sista pusselbiten”
Det är kanske att betrakta som en historisk ironi att Liverpool värvade Glen Johnson för dyra pengar sommaren 2009.
Det var efter att Liverpool slutat på andra plats i tabellen, och på något vis lyckades Rafa Benitez intala sig själv att Johnson, en högerback to boot, skulle vara den sista pusselbiten för Liverpool att vinna ligatiteln.
Så blev naturligtvis aldrig fallet. Och fem år senare är det i högsta grad han som är skyldig till att Liverpools titelhopp drar sitt sista andetag med en så utstuderat urusel defensiv insats under matchens sista kvart mot Crystal Palace att man nästan blir stum av förundran.
”Defending is easy” menade Brendan Rodgers lite sarkastiskt efter Liverpools förlust mot Chelsea på Anfield. Nu var Johnson knappast någon defensiv jedi förut, men med en så pass kavalier attityd till defensivt arbete från sin manager så lär det knappast göra läget bättre.
Att försvaret har varit Liverpools akilleshäl den här säsongen är dock tydligt.
(3) Ett lags utveckling är aldrig linjär
Man förleds ofta att tro att utveckling är linjär. Att ett lag till synes på uppgång bara kan bli bättre och motsvarande att ett lag till synes på nedgång bara kan bli sämre. Historien visar oss dock att så inte alltid eller till och med sällan är fallet.
Det råder inget tvivel om att Liverpool har tagit ett stort kliv framåt den här säsongen och har alla skäl att se positivt på framtiden. Men man ska heller inte vara blinda för de utmaningar som ändå existerar.
Liverpool var förmodligen aldrig fullt så dåliga som deras återkommande sjundeplaceringar möjligen antydde. Där fanns hela tiden en orealiserad potential. Samtidigt är kanske Liverpool inte heller nu så fantastiska att en plats bland de tre bästa lagen är att betrakta som given framöver.
Mycket kan hända till nästa säsong. Konkurrenterna stabiliseras och förstärks, Liverpool själva riskerar naturligtvis tappa för dem viktiga spelare såsom Luis Suarez, kanske köper nya spelare som måste komma in i laget, och Liverpool måste naturligtvis kombinera ligaspel med spel i Europa.
Vi har naturligtvis ingen aning om hur allt detta faktiskt kommer att påverka Liverpool. Vi vet inte ens om det kommer att påverka. Vad vi däremot vet är att det är sådant som gör framtiden och prognoser om framgång osäkra.
Det har pratats mycket om Liverpools fördel av att slippa spela i Europa den här säsongen. Jag håller med om att det är en faktor vars betydelse förmodligen har överdrivits. Samtidigt måste man kunna gå med på att det säkert har varit till viss hjälp.
(4) Liverpool visar värdet av ”strong management”
Jag är ekonom i grunden, så det är knappast så att jag inte har en cementerad uppfattning om pengars betydelse, att ekonomi har en väldigt stor betydelse för framgång på både kort och lång sikt.
Men det finns också en förenklad mytbild hos många att pengar styr allt, när det i själva verket finns många exempel på att så alls inte är fallet. Framför allt begår många misstaget att med ekonomi endast fokusera på mängden pengar men inte alls på hur pengarna som finns faktiskt används.
Liverpool har den här säsongen visat med all önskvärd tydlighet hur en klubb som jämfört med flera av sina konkurrenter lever med begränsade resurser ändå kan utmana och överträffa dem.
Smartness som någon sa igår. Att värva rätt spelare till billiga priser, att scouta spelare på ett begåvat sätt, att tillhandahålla bästa möjliga förutsättningar för yngre spelare att utvecklas, att motivera och träna sina spelare, att svetsa dem samman i en socialt och taktiskt samspelad enhet.
Management, uttryckt med ett enda ord. Bra management är en minst lika viktig konkurrensfaktor som pengar. En klubb med begränsad mängd pengar men bra management kan fortfarande vinna. En klubb med mängder av pengar men taskigt management vinner inte.
Management handlar också om hur man prioriterar användandet av sina egna resurser. Kanske måste man ha det perspektivet för att sluta använda en begränsad ekonomi som en svepande ursäkt för alla tillkortakommanden.
Liverpool har svalt det pillret inför den här säsongen, de har prioriterat rätt och sedan ett par år tillbaka lagt grunden för ett starkt management i klubben. Det gav dem en seriös titelfajt och rejält hugg på titeln. Något som andra klubbar med liknande förutsättningar har betraktat som helt orealistiskt.
Liverpool vann på det. Premier League och engelsk fotboll vann också på det.
:::
1,200 kommentarer på en blogg. Crazy bastards.
:::
Liverpool står i mina ögon inför en fråga utav existentiell karaktär under de närmaste månaderna. Nämligen ifall den här säsongen representerar deras version av Newcastle 1995-96, eller deras version av Man Utd 1991-92.
:::
Be Champions!!