Newcastles säsong har gått från tämligen lovande, via inte särskilt bra, till oroväckande dåligt. Att laget ändå slutar på tabellens övre halva är ett intyg om hur starkt Newcastle faktiskt inledde säsongen, och hur ojämna övriga lags resultat faktiskt har varit.
Två händelser mot slutet har varit rätt talande för sinnesstämningen på St James’ Park. Dels när en boll tidigt i matchen mot Swansea deflekterade rätt upp i ansiktet på domaren Chris Foy, vilket föranledde den matchens högsta jubel. Dels när hemmafansen i senaste matchen mot Cardiff i 69:e minuten organiserade en gemensam utmarsch i protest mot klubbledningen.
Två tecken på att allt inte står riktigt rätt till med klubben.
Mest oroväckande är kanske de tecken på resignation och likgiltighet som finns på läktarna. Ilska kan i någon mening vara ett positivt tecken då det ändå tyder på att man bryr sig. Nu känns det som om man har förlikat sig med den tröghet och stundtals snålhet som Mike Ashley och klubbledningen visar upp i fråga om spelarvärvningar, och den taktiska blindhet som Alan Pardew visar upp.
Newcastle påstås ofta ha problemet att deras supportrar tror att klubben är större än den faktiskt är, och därmed har orimliga förväntningar. Men för en klubb med den supporterbasen, den traditionen, och som en av max två-tre storklubbar i nordöst, så är det rimligt att begära att klubben lämnar Premier Leagues ingenmansland.
Ryktet säger att Newcastle var en av de klubbar som Roman Abramovich tittade på innan han bestämde sig för att köpa Chelsea. Liverpool har också fått ett lyft genom professionellt arbetande amerikanska ägare. Det börjar bli alltmer tydligt att Newcastles främsta hopp om framtiden är ett annat ägarskap än det rådande.
:::
Att Mike Ashley, Newcastles ägare, har haft ett problematiskt förhållande med klubbens supportrar sedan flera år tillbaka är väl känt. Relationen med media är även den ansträngd, flertalet lokala tidningar har i olika omgångar stängts av från Newcastles presskonferenser och anläggningar.
Nu visar det sig att det missnöjet har börjat sprida sig även mot Alan Pardew.
I en nyligen genomförd undersökning bland Newcastles supportrar visade det sig att 88 procent ville se ett byte av manager. Det är en förhållandevis ny uppfattning, en produkt av återkommande svaga prestationer under våren, av taktisk villrådighet och av Pardews eget beteende vid sidlinjen.
Alan Pardew själv har valt att ge den lokala pressen skulden för supportrarnas kritik av honom. Vilket är både bisarrt och något kontraproduktivt. En manager som både har supportrarna mot sig och gör sig till ovän med lokalpressen får svårt att bli särskilt långlivad på posten.
Alan Pardew har utan tvekan gjort en hel del bra saker med Newcastle under de drygt tre år han befunnit sig i klubben, och en hel del av Newcastles problem går att härleda till andra källor.
Men det finns inget som tyder på att Alan Pardew har vad som krävs för att få Newcastle att ta ett steg uppåt och framåt i utvecklingen. Han har snarare stagnerat på jobbet.
:::
Allt är knappast dystert för Newcastle. Klubben sitter nu på sin förmodligen bredaste och starkaste spelartrupp på minst ett årtionde, en spelartrupp med god förmåga att ta upp kampen med klubbarna på tabellens sex-sju översta placeringar.
Vad Newcastle emellertid i nuläget saknar är en styrelse, en ledning och en manager med den rätta kompetensen att göra det mesta och bästa möjliga av denna spelartrupp.
Mycket av synpunkterna så här långt har som vanligt alltså handlat om behovet av att värva spelare. Och det är om detta som synpunkterna inför sommaren med all sannolikhet kommer att handla. Men den förändring Newcastle är i behov av har egentligen inte så mycket med spelartruppen att göra, möjligen med undantag av anfallet.
Behovet av förändring är störst i styrelserummet och på tränarbänken.
Förhållandevis få managers med den rätta profilen och tillräckliga egenskaper skulle dock vara särskilt attraherade att ta över ett Newcastle med de interna problem som Newcastle har, och det undergrävande av managerns auktoritet som Ashley ständigt ägnar sig åt.
Problemet verkar vara att Mike Ashley inte riktigt verkar veta vad han vill göra med klubben. Han verkar ovillig att i någon större utsträckning själv investera i den, han har vid flertalet tillfällen signalerat att klubben är tillgänglig på marknaden, men några större ansträngningar att hitta en köpare verkar heller inte göras.
Ett halvljummet ägarskap leder till en halvljummen klubb.
:::
Be Champions!!