Det måste kännas lite besvärande att vara Southampton i dessa dagar.
Säsongen är knappast mer än några dagar gammal för dem och redan har andra klubbar börjat rycka dels i Luke Shaw, deras unge och mycket talangfulle vänsterback, och dels i Adam Lallana, deras kreativa nyckelspelare på det centrala mittfältet.
Dessutom har nu Tottenhams mycket väntade beslut att säga höger vänster om till Tim Sherwood resulterat i att Southamptons framgångsrike manager Mauricio Pochettino tämligen idogt ryktas vara på väg till White Hart Lane som dennes ersättare.
Southampton å sin sida vill naturligtvis att Pochettino ska stanna kvar i klubben. Pochettino sågs ju som en del i ett mer långsiktigt projekt när han anställdes, och det vore ju nesligt att då bli av med honom efter bara 16 månader.
Å andra sidan är ju det här the cost of doing business för en klubb som slutar på en för dem finfin åttondeplats i tabellen, väl förankrad på den övre halvan med bred marginal till lagen nedanför dem.
När ett lag med begränsade resurser i någon mening överpresterar, även om det är ett ord som borde brinna i helvetet, så kommer det att väcka större klubbars intresse och de spelare och personer som gjorde laget framgångsrikt kommer en efter en att försvinna från laget.
Det är den så kallade framgångsfällan, och beroende på var någonstans i den globala fotbollens näringskedja man befinner sig så kommer alla klubbar någon gång att drabbas av den.
Det här borde Nicola Cortese, Southamptons förre ordförande, vars ersättare med ett namn som förpliktigar är Ralph Krueger, så klart ha insett. Det är så klart i de allra flesta fall tomma ord att börja beskriva ett managerval som en långsiktig lösning.
Men Southampton kommer säkert att jobba vidare. Att deras grundmodell är framgångsrik kan det inte råda några tvivel om.
:::
Tottenhams grundmodell är desto mer tveksam sett till sina resultat.
Till stor del känns det som om mycket av tveksamheten ligger i Daniel Levys tålamod som ordförande. Under sina 13 år som ordförande i Tottenham så har han nu låtit nio managers passera revy. Mauricio Pochettino skulle således bli den tionde.
Långsiktighet och kontinuitet är begrepp som möjligen övervärderas något i den allmänna fotbollsdiskussionen. Möjligen finns ideologiska skäl bakom detta, det är i alla fall sällan man hör sådana argument i samma utsträckning i exempelvis Serie A. Men Southampton visar också lite på motsatsen, de har nått relativ framgång med ett mer kortsiktigt förhållningssätt till managerposten.
Ändå känns det som om Tottenham skulle vinna på mer stabilitet. Tanken var ju att denna skulle komma med Andre Villas-Boas, men även där tröt tålamodet tämligen kvickt hos Daniel Levy.
Mauricio Pochettino känns som en manager stöpt i en liknande form som Villas-Boas. Kanske känns han något mer flexibel men med ett taktiskt tänk som så här långt har fungerat bättre i Premier League. Det vore utan tvekan en mycket intressant tillsättning av Tottenham.
:::
Intressant är även hur en sådan flytt skulle skaka om spelbrädet på den engelska spelarmarknaden.
Lite beror det ju på hur väl Pochettino kommer överens med Luke Shaw och Adam Lallana, men man kan så klart tänka sig att det är spelare han själv gärna skulle vilja ha med sig till Tottenham. Vilket i så fall riskerar störa Man Utds och Liverpools väl genomtänkta planer, eller allra minst tvinga dem att betala ännu högre priser för dessa spelare.
För Southampton riskerar det oavsett vilket att bli en turbulent sommar, och ett helt nytt utgångsläge inför nästa säsong.
:::
Be Champions!!