Det är idag det är tänkt att ske. Dagen då nio långa år av titeltorka förväntas ta slut för Arsenal. Arsenal ska marschera ut på Wembleys gräsmatta och vinna en fotbollsmatch mot Hull.
Om de lyckas med det så vinner Arsenal FA-cupen, som av en händelse även den förra titeln de vann. Upprepas bedriften så skall Arsenals stämpel som en förlorarklubb tvättas bort. Av en seger i en cup som inte minst många av Arsenals fans under dessa nio titellösa år frekvent har kallat för en Mickey Mouse Trophy.
Båda tankegångarna haltar. FA-cupen är för det första inte någon Musse Pigg-titel och har aldrig varit det. Men även om Arsenal vinner FA-cupen ikväll så rätar det inte ut alla frågetecken som finns om Arsenals förmåga att konkurrera på den allra högsta nivån. Men det vore ändå en plattform att bygga vidare ifrån.
Självklart är Arsenal favoriter på förhand. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda så mycket i en cupfinal. Och om några borde vara medvetna om det bättre än många andra så är det just Arsenal, som ju befann sig i en närmast identisk situation för drygt tre år sedan.
”You don’t play with history, you play with quality” påstod Arsene Wenger inför dagens match. Det har han så klart fel i. Man spelar med både kvalitet och historia. Nyckeln ligger i att kunna använda båda till sin fördel snarare än att låta det vara en nackdel.
Arsenal spelar inte bara mot Hull ikväll. De spelar också mot situationen, det vill säga en cupfinal, och de spelar inte minst mot sig själva och vetskapen om lagets titeltorka. Den utsträckning i vilken Arsenal kan uppvisa den nödvändiga psykologiska beredskapen för detta är ett mått på hur mycket laget har mognat på senare år.
Arsenal kan vinna klubbens femte FA-cuptitel med Arsene Wenger som manager, något endast tre managers före honom har mäktat med. Om Arsenal lyfter den nya bucklan på Wembley ikväll så är det en bedrift som Wenger och Arsenal kan titta tillbaka på med stolthet.
Men den stora betydelsen med att Arsenal lyfter bucklan på Wembley ikväll är att det ger klubben tillförsikt att blicka framåt igen. Kanske med förnyat självförtroende och med ett spöke mindre på axeln.
:::
Hull är emellertid inga pushovers.
Nu ska vi inte mot bättre vetande försöka hävda att det inte hade kunnat vara tuffare motstånd för Arsenal i den här FA-cupfinalen. Någon motståndare bland någon av Englands storklubbar hade med all säkerhet dämpat Arsenals förhoppningar mer än bara lite grann.
Men om vi bortser från dessa klubbar så är Hull förmodligen den typ av motståndare som Arsenal helst av allt hade velat undvika. Hull har haft en väldigt bra säsong och är alltså en enda ynka fotbollsmatch från att göra det till en helt fantastisk säsong.
Steve Bruce har gjort ett strålande jobb taktiskt med Hull och har skapat en defensivt organiserad enhet. Det är också två taktiska aspekter som kommer visa sig väldigt viktiga om Hull ska lyckas besegra Arsenal:
De måste centrera sitt försvar. Arsenal baserar mycket av sin offensiv på att dra isär motståndet och spela sig igenom de luckor som därmed uppstår. Hull får inte låta sig luras in i detta. Priset de då tvingas betala är att Arsenal får kanterna, men därifrån är Arsenal dokumenterat betydligt mindre farliga för att inte säga beskedliga. Hull har en fördel i det att laget består av en stabil central linje med duktiga huvudspelare. Bruces tendens att under säsongen prova en 3-5-2-uppställning talar också till lagets fördel.
De måste försöka överbelasta Arsenals mittförsvar. Vi kan räkna med att Hull kommer spela med en ensam anfallare och till stor del försöka använda kanterna för att komma bakom Arsenals backlinje. En sådan taktik i sig självt kan Arsenal utan några större problem kontrollera, men om Hull kan skapa utrymme för någon av sina centrala mittfältare att fylla på så riskerar Arsenals backlinje bli överbelastad i ett för dem mycket farligt område.
Det vore bara dumt av Hull att försöka konkurrera om bollinnehavet på det centrala mittfältet. Hull kommer aldrig vinna den kampen mot ett mittfält bestående av Mikel Arteta, Mesut Özil, Jack Wilshere och Aaron Ramsey, utan måste få matchbilden att handla om något helt annat.
:::
Den här FA-cupfinalen, den 133:e i ordningen, kommer som jag ser det att påverkas väldigt mycket av hur matchbilden utvecklas. En tidig ledning för Arsenal och det kan bli en promenadseger. Om Hull lyckas hålla i och tiden börjar rulla så ökar Hulls chanser.
Mycket av matchbilden kommer påverkas av hur väl respektive manager lyckas med att motivera och inspirera sina spelare.
För Arsene Wenger handlar det mycket om att få spelarna att se finalen som en möjlighet snarare än en risk. Arsenal kommer utan tvekan att vara laddade för uppgiften, de vill inte förlänga lagets egen titeltorka. Men det handlar inte bara om att vara laddad utan att vara laddad på rätt sätt.
Steve Bruce å sin sida vet med sig att Hull knappast är favoriter. Men han har samtidigt en viss vana vid att få sina lag att trotsa odds och favoritskap och prestera över förväntan. Att kämpa det lilla extra. Han visade det med Birmingham när de kom upp i Premier League 2002 och förväntades åka ur igen, och han har inte minst visat det med Hull den här säsongen.
:::
FA-cupfinal för mig är i alla fall en bra meny med kallskuret, tillsammans med några bra ljusa och iskalla öl. Den traditionen lär hålla i sig. Enda skillnaden den här gången lär vara att det samtidigt på en andra skärm också lär rulla en spansk ligamatch.
:::
Det talas så klart om Arsenals titeltorka. Men med tanke på att Hull aldrig har vunnit någon större titel alls så är så klart deras titeltorka desto mer imponerande. Det betyder så klart att oavsett vilket lag som än vinner ikväll så tar i alla fall en titeltorka slut.
:::
Be Champions!!