Bra på att anfalla och bra på att försvara sig men utan att utmärka sig i något av dessa avseenden. Arsenals säsong var på samma gång ett trendbrott som den var ett återfall i alltför bekanta mönster. Poängproduktion mot mindre lag måste kompletteras med resultat även i stormatcher.
Det var en säsong som såg Arsenal få sitt hopp om framtiden tillbaka. När vi tittar tillbaka på den här säsongen så är det kanske det som kommer visa sig vara det bestående arvet från den nyss avslutade säsongen. En säsong vars första halva väckte drömmar om ligatitel och stora segrar men vars andra halva slutade i en välbekant återkomst till en mer krass verklighet.
Det var en säsong som slutade med en FA-cupseger och slutet på Arsenals nio år långa titeltorka. Det är en titel som kan ha dubbel effekt. Både att lyfta den bördan från Arsenals axlar och att samtidigt ge laget en kollektivt vinnande känsla som kan översättas under närmast kommande säsonger till ännu större triumfer.
Ändå är det en seger som inte riktigt kan dölja det faktum att Arsenal ännu en gång föll ifrån i ligaspelet när konkurrensen hårdnade under vårsäsongen. Och det är vare sig Arsenal själva eller deras motståndare omedvetna om. Skador spelade sin del i att ligasäsongen rann ut i sanden, men som ett återkommande tema så är det också en otillräcklig förklaring.
Arsenal är fenomenalt bra på att producera poäng mot ligans mindre och medelstora klubbar. Lagets genomgående svaghet har dock alltid varit att producera tillräckligt många poäng mot konkurrenterna i tabelltoppen. Vad den här säsongen har lärt oss är att denna svaghet består, och det är inget som en FA-cupseger åtgärdar.
Vad man anser om Arsenals säsong beror rätt mycket på vad man har för förväntningar på Arsenal som klubb. En fjärdeplats och bibehållet Champions League-spel, samt en FA-cuptitel, är dock utan tvivel bättre än vad som har varit utfallet under de senaste fem åren.
:::
![Arsenal, 2013-14]()
Den statistiska sammanfattningen av Arsenals säsong visar oss ungefär det jag tror att vi känt på oss. Arsenal är av tämligen naturliga skäl offensivt betydligt mer produktiva och effektiva än ligans genomsnitt. Men även defensivt har Arsenal höjt sig och producerar förhållandevis bra i det avseendet, ett område som genom åren har varit en svaghet.
Ett annat mönster framträder emellertid också, som kommer bli mer tydligt när fler lag ingår i grafen, och som kan förklara varför Arsenal har svårt att konkurrera högst upp i tabellen. De är hyfsat bra på att anfalla och de är hyfsat bra på att försvara sig. Men de är inte väldigt bra vare sig på att anfalla eller på att försvara. De är allround men saknar spetskompetens.
Ett annat intressant mönster är att Arsenal för första gången på fyra år inte längre var det lag med störst bollinnehav. Med endast 57 procent var de bara fjärde mesta bollägare i Premier League. Det pekar på att Arsenal den här säsongen har haft ett mer direkt angreppssätt på planen, vilket gör det lite märkligt att laget samtidigt producerar förhållandevis få öppna målchanser, där åtta lag producerar mer chanser under en match än Arsenal.
:::
Säsongens spelare: Aaron Ramsey. Mesut Özil kan visa sig bli en betydelsefull spelare på sikt och han låg onekligen till grund för mycket av den positiva stämningen på Emirates under hösten. Men bäst under säsongen har utan tvivel Ramsey varit. Med hans skada följde kollapsen i ligaspelet, och det var Ramsey som stod för det avgörande målet i cupfinalen på Wembley.
:::
Sommarfokus:
(1) Värva en anfallare. Arsenals stora misstag förra sommaren var att inte värva en anfallare av hög kvalitet, utan istället fästa blicken på ännu en offensiv mittfältare. Möjligen lades för mycket energi på att försöka värva Luis Suarez. Men den här säsongen har bekräftat vad vi redan visste, att Olivier Giroud ensam inte är den anfallaren som kommer producera tillräckligt med avgörande mål och poäng för Arsenal.
(2) Lös högerbacken. Med intill visshet gränsande sannolikhet är det nu så att Man City raidar skafferiet på Emirates igen, och Bacary Sagna tar motsvarande kliv som före honom Gael Clichy, Emmanuel Adebayor och Samir Nasri. Därmed tappar Arsenal en viktig resurs på högerbacken och de kommer inte på ett fullgott sätt kunna ersätta den resursen internt.
(3) En symbolvärvning. Problemet med att börja göra symbolvärvningar, som Mesut Özil i visst mått faktiskt var förra sommaren, är att man då också förväntas fortsätta göra dem. En gång är ingen gång är lätt att hävda och det är nödvändigt för Arsenal att visa att förra sommaren inte var något undantag, att de är fortsatt på marsch uppåt och framåt. Förslagsvis kombineras denna punkt med punkten ett ovan.
Om jag känner Arsene Wenger rätt, och om jag känner kollektivet av Arsenalfans rätt, så kommer Arsenal också den här sommaren ha det väldigt svårt att hålla fingrarna borta från ytterligare offensiva mittfältare. Eller centrala mittfältare med offensiva tendenser. Det vore väl okej så länge det inte tog tid och pengar från andra mer relevanta projekt.
Just tid är också en nyckelaspekt den här sommaren. Två sommarsäsonger i rad har Arsenal varit ute närmast i sista sekunden med sina värvningar, i alla fall de lite större värvningarna. Det känns som om Arsenal stundtals vrider sina händer i beslutsångest på transfermarknaden. Viktigt den här sommaren är att visa handlingskraft och hinna landa innan säsongen faktiskt hinner börja.
:::
Betyg: Väl godkänd (+++)
Det tjänar inte något större till att vara alltför filosofisk i betygsättningen av en säsong. Vad som här kan åsyftas är i vilken utsträckning Arsenal har presterat bättre eller sämre än vad man trodde inför säsongen. I det fallet är väl svaret att de har presterat rätt precis så som man trodde, sett över hela säsongen, men att FA-cuptiteln helt klart är ett uppköp mot tidigare säsonger. Men det är Arsenals kommande säsonger som egentligen kommer att avgöra värdet av den här nyss avslutade säsongen.
:::
Be Champions!!