Det dök upp en rätt rolig skämtsam observation på twitter igår: ”Adel Taarabt couldn’t get a game at Fulham so he went to AC Milan. Tom Ince couldn’t get in the Crystal Palace side so he has gone to Inter. How times change.”
Bakgrunden är så klart att Tom Ince, spelaren som har ryktats vara intressant för i alla fall fyra-fem klubbar i Premier League, varav en av dem är Liverpool, nu befinner sig i Milano och påstås vara på väg att skriva på för Inter. Det finns så klart en familjehistorik, Paul Ince spelade ju i Inter under två säsonger på 1990-talet.
Naturligtvis är observationen i sak rätt intressant. Det säger något när Adel Taarabt går från Fulham till Milan. På samma sätt som det känns märkligt att ett storlag som Inter skulle vara intresserat av Tom Ince, mer eller mindre helt utan Premier League-erfarenhet.
Samtidigt är det kanske inte så märkligt. Engelska klubbar tar ju in unga spelare från hela världen i sina akademier och ungdomslag. Exemplen på unga och fjuniga italienska spelare som gått till engelska klubbar är ju många. Så varför skulle inte detsamma kunna ske åt andra hållet.
Anledningen är väl förmodligen att vi föreställer oss att engelska eller brittiska spelare ska spela för engelska klubbar. Att flytta till någon klubb utomlands kan framstå som att gå över ån efter vatten.
Tom Ince är självklart 22 år redan, så han är kanske inte så värst ung och fjunig längre. En viss skillnad jämfört med exempelvis Sunderlands värvningar under förra sommaren. Samtidigt vore det kanske dumt av honom att inte betrakta Inter som ett alternativ om det nu kan bli aktuellt med en flytt dit för honom.
Snarare är det väl så att alldeles för få unga engelska spelare faktiskt överväger alternativet att spela utomlands. Man är lite för hemmakära, lite för nationella bundna i sitt tänkande. Istället blir man kvar på en lägre spelnivå i England, eller får alldeles för lite speltid i större klubbar, och så stannar man av i utvecklingen.
Alternativet är tilltalande. Att spela fotboll utomlands skulle med all säkerhet ge unga engelska spelare mer speltid och därmed snabbare utveckling, en mer gedigen teknisk utbildning och en större erfarenhet av taktiska variationer och kulturella skillnader. Det skulle höja den allmänna fotbollskompetensen.
Med tanke på att det här är ett prioriterat problem för både engelsk fotboll i allmänhet och Englands landslag i synnerhet så kunde man tycka att det borde vara ett prioriterat område för FA. Men några särskilda initiativ i den riktningen ser vi inte. Snarare går deras tänk ut på att tvinga de engelska storklubbarna att använda engelska spelare.
I praktiken går således FA:s planer ut på att kvotera in engelska spelare i de engelska klubbarna. Vilket känns något fantasilöst och knappast som något som kommer att gynna utveckling på mesta möjliga sätt.
Vi kan naturligtvis se ett liknande mönster med brittiska managers. Det är mycket sällan vi ser dem bege sig bortanför öarna i sina yrkesroller, åtminstone innan dess att deras karriärer har börjat röra sig in i skymningslandet. De stannar hemma.
På något vis känns det som om kompetensutvecklingen hos engelska managers har blivit lidande av detta. Perspektiven blir för instängda och låsta i gamla idéer och traditioner. Det finns ett värde i dessa också, men desto mer i ett samspel med fräscht tänkande.
Kanske vore det en idé för FA. Att införa som ett anställningskrav på alla coacher och förbundskaptener på samtliga nivåer inom den engelska landslagsstrukturen att de under någon period av sin karriär ska ha varit verksamma utomlands.
Jag tror det skulle garantera ett mer kreativt arbetsklimat inom den engelska fotbollen. Och leda till bättre resultat i längden.
:::
Det börjar tydligen närma sig för Tottenham och Mauricio Pochettino. Bra nyheter för Tottenham. Dåliga nyheter för Southampton.
:::
Be Champions!!