En mellansäsong men en riktigt bra mellansäsong för Chelsea som trots förnyelse fortfarande utmanar i högsta grad både i Premier League och i Champions League. Mästerliga mot topplagen men medelmåttiga mot de mindre lagen. Defensiv världsklass men lagets anfallsproblem stod Chelsea dyrt under säsongen.
När Chelsea och José Mourinho själva under sommaren slänger ett getöga på den gångna säsongens ligatabell så lär det vara med ångerfullda tankar om att de förmodligen hade kunnat uppnå något stort den här säsongen. Det var kanske inte uttalat att Chelsea tvunget skulle vinna ligan under Mourinhos första säsong tillbaka i klubben, men som säsongen utvecklade sig så hade de en väldigt god chans att göra det.
Det brukar pekas på de så kallade toppmötena i Premier League och menas att det lag som bäst klarar av dessa sannolikt vinner ligan. Så visade sig vara allt annat än fallet i år. Chelsea var det överlägset bästa i interna möten, men kom alldeles för många gånger till korta mot de mindre lagen, mot vad José Mourinho till sist i frustration skulle komma att kalla för 1800-talsfotboll. Lite ironiskt så klart.
Till stor del visar det på Chelseas återkommande dilemma den här säsongen i att få någon ordning på sitt anfallsspel. Om laget hade haft en produktiv anfallare, kort sagt en anfallare av Didier Drogbas kaliber, så hade Chelsea vunnit ligan i år, och kanske mer än så. Defensivt var laget Premier Leagues klart bästa.
Nu ska inte Chelsea vara alltför missnöjda. De befinner sig mitt i någon form av generationsväxling och ombygge under José Mourinho. Att mitt i en sådan process fortfarande i högsta grad utmana om ligatiteln samt ta sig till semifinal i Champions League vittnar fortfarande om rejäl styrka och lovar gott inför kommande säsonger. Att säsongen slutar utan en titel är måhända en trist omständighet men knappast något att hänga läpp för.
Varje säsong bör utvärderas utifrån vilka steg framåt ett lag tar i termer av allmän konkurrenskraft. Och i det avseendet är det inga tvivel om att Chelsea har blivit bättre, något som inte minst märks i den totala poängsumman. Bristerna går också att åtgärda. Chelsea kommer knappast att bli svagare med tiden.
:::
![Chelsea, 2013-14]()
En otroligt tydlig bild av Chelseas styrkor och svagheter. Laget är Premier Leagues överlägset bästa lag i defensiva termer. Laget släpper in väldigt få mål och är dessutom tämligen bra på att hålla sina motståndare borta från öppna målchanser.
Chelsea förlorade emellertid ligatiteln på sin relativt svaga offensiv. Ett genomsnittligt bollinnehav om endast 55% visar på ett lag som hade svårt att dominera sina motståndare och som normalt sett föredrog att ligga på kontring, en framgångsrik taktik mot topplagen men en inte helt gångbar taktik mot lågt liggande motstånd.
Chelseas problem låg generellt inte i att skapa målchanser, i det avseendet var laget väl i paritet med både Liverpool och Man City. Men Chelsea gjorde 25% färre mål än sina båda toppkonkurrenter, något som i slutänden stod dem mycket dyrt i titelstriden. Ingen av Fernando Torres, Samuel Eto’o eller Demba Ba gjorde mer än tio mål under säsongen.
:::
Säsongens spelare: Eden Hazard. Det finns naturliga och goda skäl att ställa sig lite frågande till Hazards insatser i Champions Leagues semifinal, precis som om hans framtid i klubben, men under säsongen som helhet var det framför allt Hazard som bidrog med offensiv kreativitet på planen, den som kunde bryta mönstret när Chelsea alltför ofta började slira i gruset. Ett bra passningsspel och Chelseas främste målskytt under säsongen.
:::
Sommarfokus:
(1) Lös anfallet. Anfallet har varit ett problem som Chelsea har skapat åt sig själva i flera år. Det började förmodligen med det olycksaliga köpet av Fernando Torres. Istället för att ta ett helhetsgrepp på frågan har Chelsea försökt lösa det genom att köpa fler anfallare, men sällan bättre. Samtidigt har den potentiellt rätte spelaren lånats ut och ser nu ut att vara på väg att säljas. Det här är en fråga Chelsea måste lösa under sommaren.
(2) Hantera generationsväxlingen. Chelseas gamla garde är på väg bort från klubben, och även om det inte sker över en natt eller ens över en hel säsong så är det en process som måste hanteras, samtidigt som yngre spelare måste fylla på underifrån. Frank Lampard sägs vara på väg till New York. Att spela in yngre spelare har inte varit Chelseas stora styrka under tidigare säsonger, nu börjar det bli nödvändigt.
Det har ända sedan Roman Abramovich tog över klubben för drygt tio år sedan varit en följetong kring dennes korta tålamod och benägenhet att ge managers sparken som av än det ena och än det andra skälet inte har ansetts leva upp till krav och förväntningar. Tanken när han valde att återanställa José Mourinho var att han nu kommit till någon djupare form av insikt.
Detta bortser från att Abramovich har tröttnat på Mourinho en gång förut och i praktiken gett denne sparken. Huruvida Abramovich kommer att visa sig mer tålmodig med uteblivna resultat och en stundtals överdriven defensiv cynism återstår att se. Något säger mig att vare sig Abramovich eller Mourinho är några särskilt lyckade motgångsspelare, och att de nog kan börja tära på varandra om inte resultaten börjar komma.
:::
Betyg: Väl godkänd (+++)
Det kan knappast beskrivas som någon succésäsong för Chelsea, men heller inte något misslyckande. Chelsea befinner sig i en förnyelseprocess få om något lag kan mitt i en sådan process förvänta sig omedelbara framgångar. Att ändå utmana i titelstriden både i Premier League och Champions League visar på styrka och bibehållen konkurrenskraft. Det var från början att betrakta som en mellansäsong för Chelsea och som sådan var den mycket bra.
:::
Be Champions!!