I vilken kategori denna bör placeras är tillsynes övertydligt men då ska ni veta att Steve Evans alltid bär “den” bäst.
Här hittar ni vinnarna från de riktiga/seriösa Football League Awards, där bedömningen är skev på grund av att de har krav på sig.
BIG WEST SAM HAM 2011-12-PRISET
(Underpresterande superdyr-trupp som ändå krånglade sig tillbaka till Premier League via playoff):
QPRedknapp
Det lättaste sättet att påpeka hur ofantligt dyr och svullen QPRs trupp blivit är det att man enligt deras senaste årsredovisning hade högre löner än nyliga CL-finalister Atletico Madrid och Borussia Dortmund. Vilket är ganska jättekul och det spär även på den eviga kopplingen mellan Redknapp och överspenderande.
Men trots deras ekonomiska överkompetens krävdes det också likt för West Ham och Newcastle tidigare att man faktiskt presterade och tog sig tillbaka till PL för att slippa medverka i Lyxfällan. Tror också att inför nästa säsong inte bör underskatta QPR då Redknapp faktiskt är en bevisat bra manager och han gjorde ett par imponerande. Såsom att övertala Joey Barton att stanna och få en lysande säsong ur honom, värva Ravel Morrison och Charlie Austin, och att han fortsätta övertyga Clint Hill att han är en högklassig vänsterback istället för den malplacerade mittbacken han borde vara.
Inte ens nära: Blackburn, Bolton
MAYNARD & MCGUGAN-PRISET
(För säsongens snyggaste mål):
Joe Garners “Keepie Uppie-Van Basten” mot Rotherham i playoffspelet
Bubblare: Paddy McCourts stökiga slalomdribblingsmål, Ian Hendersons skoplobb, Prestons passningsekvensen á Brasilien -82 där alla utespelare nuddade bollen innan lillgrabben Josh Brownhill avslutade med att placera den i krysset,
MATTHEW LE TISSIER-PRISET
(För flera, avancerade, och distinkt olika snygga mål under samma säsong):
Franck Moussa, Coventry
Två stycken olika mål-pris denna säsongen för att Franck Moussa gjorde så många snygga mål men Joe Garner gjorde det allra snyggaste efter att Moussas säsong tagit slut.
Franck Moussas moussé-chip mot Leyton Orient (framröstad till FLs snyggaste), Franck Moussas vänster-moussare mot Preston, Franck Moussas högerkanon från långt håll mot Port Vale,
För fler briljanta Franck Moussa mål finns alla hans 2013-mål uppe på Youtube.
PURPLE WEDDING-PRISET
(När något är så väntat att det nästan är förvånande när det faktiskt händer):
Barnsley
Barnsley hör rent historiskt hemma i The Championship där man spenderat nästan 80 säsonger men under en längre tid har varit ett av minsta lagen i divisionen om man räknar storlek efter intäkter och lönebudget. Därför har det varit imponerande hur de hållit sig kvar i flera säsonger och gett stöd för devisen att bottenlag är bäst lämpade för att överleva bottenstrider. Barnsley har varit Vietcong i sin bottenjungel och lag som Wolverhampton, Sheffield United, och Bristol City har involverat sig i “landskrig” i Asien. Det otroliga är också att Barnsley inte lever upp till normen för vad en smart liten klubb kan göra för att överleva då de ständigt sparkade managers trots att klarade att hålla laget kvar.
Men denna säsongen hände det till slut att Barnsley åkte ur vilket alla alltid tippar.
Utmanare: Blackpool som bottenlag, mästar-Leicester
LINCOLN CITY 2010-11-PRISET
(För otroligt tabellras som ledde till nerflyttning):
Bristol Rovers
Visst för att Bristol Rovers haft en miserabel tid sedan de åkte ner i League Two men jag förmodade nästan att det värsta som skulle hända var i stil med hur Bradford bosatte sig på nedre halvan av tabellen.
Istället kan nu Bristol Rovers tack vare inkompetent styre inkluderas bland Luton, Oxford, Cambridge, Grimsby, och andra “ligalag” som åkte ner i Non-league.
Utmanare: Tranmere, Stevenage, Blackpool
SIR ALEX FERGUSON-PRISET
(Säsongens managers):
The Championship: Sean Dyche, Burnley.
Det är överdrivet att säga att Burnley var något i stil med “nedflyttningstippade” inför denna säsongen. Visst lär någon ha sagt det men det är ganska oärligt att försöka etablera det som sanning och missa allt det intressanta som är verklighetsförankrat.
Burnley har i flera säsonger försökt hitta sitt nya jag efter man åkte ur PL post-Coyle(tus) och man har lyckats på ett konstigt sätt genom en föryngring som inte är särskilt ung eller egen producerad. Man tog in Eddie Howe som föryngrade för mycket på kort tid men som gav Burnley förgrundfigurer som målvakten Heaton, Englands Bästa Högerback-Kieran Trippier, den osjälviska Ben Mee, och skyttekungen Danny Ings.
Det låter som att Howe egentligen är säsongens manager(och han är trots allt utmanare) men alla dessa spelare har varit ännu bättre under Dyche, de har under Dyche varit ett mer moget, kompakt, och harmoniskt lag, och han har också tillfört med ett helt gäng viktiga spelare samtidigt som Dyche varken hade Jay Rodriquez eller Charlie Austin.
Småkul trivia ni kan minnas tills ni ser Burnley i PL och vill briljera lite – Vokes och Ings på topp är båda ifrån staden Southampton olikt alla spelare i laget Southampton men Southampton har Jay-Rod från Burnley medan Burnley inte har någon egen spelare från Burnley. Och Burnley har dessutom två Man City-produkter i Trippier och Mee.
Utmanare: Eddie Howe (Bournemouth), Uwe Rösler (Wigan).
League 1: Russell Slade, Leyton Orient
Det är sant att man rent praktiskt skulle kunna säga att Steve Evans borde ha priset då han faktiskt slog Slade(och Grayson) men olikt verkligheten eller tidigare/pågående säsonger av Game Of Thrones vinner alltid Russell Slade (som faktiskt är slående lik Varys) i dueller mot stora groteska bestar. Slade är ett ovanligt fenomen i den moderna fotbollen då han lyckats behålla jobbet trots att han misslyckats ett par säsonger. Det förhöjer bara anomalin när man konstaterar att han misslyckades efter initiala framgångar men Slaydeton Orient har varit oerhört resilienta.
2011-12 slutade man nämligen 20:a efter en säsongsinledning som var så usel att bara en osparkbar manager kunde ha överlevt den. Förra säsongen slutade man sjua(likt man gjorde 10/11) men denna säsongen slutade man 3a och borde verkligen i en fin, rättvis, och beboelig slutat med uppflyttning.
Utmanare: Nigel Clough (Sheffield United), Simon Grayson (Preston), Steve Evans (Rotherham)
League 2: Russ Wilcox, Scunthorpe United.
Wilcox succé i Scunthorpe är något i stil med ifall Tord Grip skulle tagit över efter Svennis i någon klubb och leda dem till stora framgångar och fått alla att ifrågasätta vad Svennis åstadkommit fast i detta scenariot är det Brian Laws som tappat allt sitt anseende sedan hans eviga Nr 2 varit “Mr Invincible” denna säsongen. 30 matcher med blott en förlust har Wilcox inlett sin managerkarriär med i Scunthorpe.
En av mina speciella tankelekar (ibland för att känna av hur full/pigg man är) är att försöka nämna så många gamla/nuvarande Scunthorpe-anfallare jag kan och denna säsongen har jag fått en ny bekantskap i Sam Winnall som kom från Wolves och vann skytteligan i League Two med 23 mål. Och i Terry Hawkridge har man en spelare lika intressant som sitt namn och Hakeeb Adelakun imponerade efter han blev Scunnys yngsta spelare någonsin.
Utmanare: Paul Cook (Chesterfield), Nigel Worthington (York), Keith Hill (Rochdale)
JOHN STILL-PRISET
(För en managerprestation lik någon av John Stills managerprestationer):
Keith Hill, Rochdale
Hill var för några säsonger sedan ansvarig för Rochdales första uppflyttning sedan dronten dog ut och efter en kort period i Barnsley är han tillbaka i Rochdale och tog dem tillbaka till League One. Spelare som Ian Henderson och kometkarriären Scott Hogan gjorde att man alltid vakna till när de kom till Rochdales match under The Football League Show.
Utmanare: Wayne Burnett (Dag & Red), Nigel Pearson (Leicester), John Still (Luton)
DWIGHT GAYLE-PRISET
(Från ingenstans/non-league till skyttekung):
Callum Wilson, Coventry
Hade inför förra säsongen gjort ett enda mål för Coventry och inte heller varit särskilt framgångsrik på lån Kettering och Tamworth. Coventry är dock en klubb med rejäla problem utanför planen vilket tvingat dem till en lovande ungdomssatsning. Höll sig kvar trots tio minuspoäng mycket tack vare Callum Wilsons 21 ligamål.
Utmanare: Scott Hogan (Rochdale), Nouha Dicko (Wolverhampton)
VINNY TAN-PRISET
(Tilldelas den mest kontroversiella/galna/udda klädda/superskurkiga ägaren):
Massimo Cellino, Leeds.
En underskattad komponent i att vara en intressant ägare är faktiskt omgivningen. Vinny Tan hade antagligen blivit mer kortlivad om han inte valt Cardiff som har en historia av superskurk-ägare (Sam Hammam) och inkompetens styre (Peter Ridsdale), en fanskara desperat efter åtskilliga playoff-förluster och att “lillebror” Swansea hoppade bock över dem till Premier League samtidigt som man alltid varit Championships främsta antagonister.
Väldigt liknande är det för Cellino. Han är dock inte superskurk-typen utan snarare bara högst kontroversiell på ett väldigt sydeuropeiskt (Zampari/Jesus Gil) sätt där det förstås är så att man kan styra en ganska framgångsrik klubb men minst lika viktigt är det att leverera sköna citat och sparka managers.
Utmanare: Roland Duchâtelet (Charlton), Oystons m.fl (Blackpool), Carson Yeung (Birmingham)
VAN BASTEN-PRISET
(För imponerande målskytte trots rejäla skadeproblem):
Danny Ings, Burnley.
Det är svårt att bedöma hur Ings skadeproblem kommer påverka hans framtid som spelare då det gjorts stora medicinska framsteg men det lilla jag vet om skador är att knäskador inte är de mest lindriga och Ings skadade båda sina knän ganska rejält med bara en säsongs mellanrum.
Men trots knäna har Ings fått ett rejält genombrott med 26 mål denna säsongen och vann faktiskt priset som säsongens spelare i The Championship. Vilket inte är oförtjänt delvis med tanke på skadeproblemen.
LUIS HERNÁNDEZ-PRISET
(För vem jag tycker är säsongens spelare i alla divisioner):
Craig Bryson, Derby.
Jag gillade Clough Jrs Derby men McClarens var en uppgradering och Brysons box-to-box-dominans har varit ett lysande resultat av deras totalfotboll. Will Hughes lär bli den bättre spelaren men Bryson var fullständigt otrolig överallt denna säsongen. 16 mål och 11 assist samt alla dundertacklingar och brytningar. All-fucking-action mittfältare.
Utmanare: Kieran Trippier (Burnley), Adam Forshaw (Brentford), Ben Pringle (Rotherham), Anton Sarcevic (Fleetwood), Gareth Roberts (Chesterfield)
HANK SCORPIO-PRISET
(Boss som trots kriminella aktiviteter lyckas motivera sina anställda till stora framgångar):
Steve Evans, Rotherham United.
Jag, och många andra, är ofta hårda mot Steve Evans. Det är ganska rimligt då han är en composit av flera andra mindre omtyckta managers. Han har Big Sam Allardyce’s arrogant-och-elak-tjockis utstrålning, Paul Jewell och Mike Newells kvinnosyn, Ron Atkinsons politiska korrekthet, Neil Warnock och Alan Pardews sidlinje-beteende, Tony Pulis “alleged” nakenhet, och Harry Redknapps moraliska kompass. Han är nog det närmasta vi får en “Drunk Uncle“.
Men trots detta får man ändå belysa och sammanbitet gratulera Steve Evans till två raka uppflyttningar. Ett nyrikt Rotherham lockade honom från Crawley och Evans sägs ha lovat dem spel i Championship inom tre säsonger om han bara fick värva rätt (dyra) spelare redan i League Two och nu två säsonger senare är han i The Championship.
Inte ens nära: Gary Johnson (Yeovil)
::::
Det kommer aldrig va över för mig
Detta blogginlägget blev ganska försenat av att jag fick sommarjobb på Ullevi för att förberedda stället för Håkan Hellström och hans rekordpublik och flera av oss jobbade drygt 80 timmar under veckan inför det så tiden för annat var väldigt knapp. Men konserten var väldigt bra och jag har ölpengar tills studiemedlen återvänder.
Jag vet inte om det är intressant att meddela att jag lär fortsätta skriva här på detta sättet så här även i fortsättningen, antagligen. Var annars hittar ni någon som fortfarande talar skit om Nathan Ellington och spenderar tankekraft på huruvida Paul Tisdale (Exeter) fortfarande är FLs bäst klädda manager trots Keith Hills räv-jägaroutfits?
Nästa säsong vill jag se Fulhams unga spännande spelare, kanske coachade av Magath, ge klubben hopp för framtiden och Barnsleys eccentriska spelartrupp få ut sina fulla härlighet under en skön manager. Och hur Vinny Tan och hans röda drakar hanterar återkomsten.
:::
/Peter A Linhem