Om klubblagsfotbollen är en konstant känslomässig upplevelse så är VM å sin sida alltså minnen. Inte sådant man lever i och med hela tiden utan sådant man en regnig dag kan plocka fram ur hjärnbarken och komma ihåg. Det är ögonblick och händelser som på ett eller annat sätt framträder i det klara och blir odödliga i sin egen tid.
Sådana minnen kan naturligtvis både vara bra och dåliga. Oavsett vilket så definierar de ändå det VM av vilket de är en del. Poängen är kanske att de är starka minnen och att det är dessa minnen man har med sig i bagaget när vi nu ska sätta oss och börja titta på ett nytt VM, det 20:e i ordningen.
Det här är mina personliga bästa och sämsta minnen, och inte nödvändigtvis i någon direkt rangordning.
:::
(10) Neapel håller på Diego Maradona
Stämningen runt det italienska laget hade varit euforisk under hela turneringen, och de blåa hade utan några större problem navigerat sig fram till semifinalen. Efter att hela tiden ha spelat i Rom skulle de nu förflytta sig söderu till Neapel för semifinalen. Fortfarande Italien så klart men problemet var att de nu skulle möta Argentina och i Argentina spelade Diego Maradona, Neapels adopterade son. Atmosfären var minst sagt tvetydig under matchen som Italien förlorade på straffar. Just att de egna supportrarna inte ställde sig bakom laget sågs i Italien som skäl till förlusten.
(9) David Beckham blir utvisad mot Argentina
Beckhams VM var lite speciellt, inte minst för mig. Han var en ung spelare som spelade för Man Utd som presterat bra i kvalet men som Glenn Hoddle höll tillbaka på grund av någon konstgjord anledning som att han inte var ”koncentrerad” på uppgiften. Bänkad mot Tunisien och Rumänien så gick han in och avgjorde måstematchen mot Colombia.
Han började bra också mot Argentina i åttondelsfinalen men sedan skedde det olyckliga. Han blir nedgjord och markerar naivt och onödigt lite lätt mot Diego Simeone, som faller ihop som ett korthus. Domaren Kim Milton Nielsen visar rött kort, England förlorar matchen och supportrarna på hemmaplan hänger Beckhamdockor från lyktstolparna.
Ett fånigt misstag, en manipulativ reaktion av Simeone och det argentinska laget, ett groteskt vansinnigt beslut av domaren och en fullständigt absurd supporterreaktion. Om det var någon gång jag möjligen ledsnade till lite på fotbollen så var det väl här.
(8) Sovjet
Sovjet var ett både mäktigt och mystiskt land inte allt för långt från vårt eget lilla hemvävda Sverige. Vår egen mer påtagliga erfarenhet av dem hade nog mest att göra med militärmarscher på TV, i perfekta kolonner, en allmän rysskräck samt en och annan strandad u-båt. Dessutom spöade de med jämna mellanrum skiten ur oss i ishockey.
Fotboll var ju däremot en annan grej. Där kände man inte till dem, i alla fall framstod de inte som så omänskligt överlägsna. Där fanns ju andra storheter som Brasilien, England, Italien och Tyskland. Ändå drar jag mig till minnes 1986 där Sovjetunionen var ett av de mest överlägsna lagen i gruppspelet, där de bokstavligt gjorde kanonfoder av både Ungern och Kanada. De gjorde många mål och det var liksom inte bara mål, det var Tajfoonmissiler rätt upp i våra västerländska imperialistrumpor.
Jag satt där på campingen och var helt övertygad om att Sovjet skulle vinna VM-guld i fotboll. Sedan blev de nesligen bortdömda i åttondelsfinalen mot Belgien, av den svenske Erik Fredriksson no less. Fyra år senare skulle de på ett liknande sätt dömas bort mot Argentina. Vad man mest sörjer nu är att något Sovjet kommer vi aldrig mer få se i ett VM, de är ett minne blott.
(7) Scheisse! Scheisse!
Tyskland, eller Västtyskland, var ju lite grann som Sovjet i hockey. Nej förresten, det var de inte alls det. Överlägsna förvisso, men inte i närheten så sympatiska på grund av sin egen briljans som ryssarna var i hockey. Dem kunde man trots allt beundra, tyskarna var bara organiserade och effektiva, eller äckligt disciplinerade som senare skulle bli ett svenskt hockeybegrepp.
Tyskland var hur som helst en stormakt, som allra minst tog sig till VM-final, detta var min VM-ungdom i ett nötskal. De tog silver 1982, de tog silver 1986 och de vann 1990. Sällan vackert, men ett fotbollslag som väldigt sällan förlorade, trots att de bråkade ständigt och jämt.
Så när Tyskland går på pumpen i VM-kvartsfinalen 1994 mot Bulgarien så är det inte precis någon liten grej som inträffar. Åtminstone inte i mitt fotbollspsyke just där och just då. Och tydligen inte heller för den inte alltför gamle tysk som brölande rätt in i TV-kameran fäller sitt återkommande omdöme: Skit! Scheisse! Skit!
(6) Zidanes skallning
Le head but. Frankrike var ju egentligen slut, över, fin. Laget hade presterat enormt svagt i både VM 2002 och EM 2004 och såg knappast ut att vilja göra någon lycklig i inledningen av VM 2006 heller. Men turneringen skulle utveckla sig till Zinedine Zidanes avskedsfest, den turnering där han gjorde sitt sista stora avtryck på den internationella fotbollsscenen.
Ända fram till VM-final bar det för Frankrike, som kanske mer än något annat lag sedan Argentina på 1980-talet bars fram på denne ende mans axlar. Han svarade för en otroligt kylig straff fram till 1-0 i finalen, innan Italien kvitterade och matchen gick till förlängning. Sedan brast något för Zidane. Jag vet inte om det är helt klarlagt vad Marco Materazzi egentligen sa till honom, men det fick i alla fall Zidane att tappa besinningen.
Eller? Kanske är det så att vi bara utgår från att Zidane tappade besinningen. He lost it helt enkelt. Men kan det inte bara vara så att han kan ha tänkt, ”Nej tamigf-n, det här tänker jag inte tolerera!”. Vi kan erinra oss en annan fransman som drygt tio år tidigare hade ”tappat besinningen” på ett liknande sätt där det kanske i själva verket var så att det var en nödvändig mänsklig markering.
Om det var så att Zidane tappade besinningen, inte klarade av att behärska sig, så var det en personlig förlust för honom själv och en skugga på en i övrigt makalös turnering, Om det istället var så att Zidane var helt medveten om konsekvenserna men beslutade sig för att ändå markera skarpt och principfast mot fotbollens mer smutsiga sida, så är det kanske snarare att betrakta som en personlig och moralisk seger.
Jag kan bara inte bestämma mig för vad som är vad.
(5) Straffarna i solen
Svensk som man är så är det här naturligtvis ett av de allra främsta VM-minnena. Kvartsfinalen mot Rumänien, det bländande spelet, det så onödiga underläget, frälsningen från ovan och, till sist, den utdragna dramatiken i straffläggningen.
Till upplevelsen hör så klart också sammanhanget. Det var en strålande sommar i Sverige. Om sedan vädret förgyllde VM eller om det var VM som förgyllde vädret är inte så viktigt i efterhand. Matcherna gick dessutom mitt i natten. Inför matcherna kunde man ladda upp med Matlock och 1-Adam-12, amerikanska dumburksserier av bästa snitt. Sedan dök Bosse Hanssons raspiga röst, eller Sven-Göran Erikssons inte alltför TV-geniala småmuttranden, upp i rutan.
Själv var man ju ensam uppe vid den här tiden. I övrigt var det mörkt och tyst runt omkring, något större fotbollsintresse än så fanns inte bredvid mig. Så samtidigt med dramatiken så fick man ju inte göra för mycket väsen av sig. Men när Ravelli räddar den där sista straffen, då är det inte längre frågan om att hålla fast vid någon omtänksam tystnad.
(4) Sydkoreas hemmaplansfördelar
Jag brukar kunna störa mig något enormt när det pratas om fusk och att vissa lag har fördelar. Ofta handlar det så klart mest om sura supportrar som har lite svårt att ta en torsk. Därför irriterar det mig också desto mer när det faktiskt sker sådant som ger konspirationsteoretikerna vatten på kvarn.
VM 2002 var ju en stor grej. Det var det första världsmästerskapet som skulle avgöras i Asien. Sydkorea var således hemmalag men inte bara det, de var på något sätt ambassadörer för hela den asiatiska fotbollen, och kanske var det viktigt att lagets prestation i VM på något vis skulle rationalisera i efterhand att mästerskapet förlagts just i Asien.
För det skulle bära ända fram till semifinal för Sydkorea, vilket absolut ingen hade kunnat föreställa sig på förhand. Men på vägen dit hade de minst sagt en hel del god hjälp. Mot Italien i åttondelsfinalen får Italien fullt godkända mål bortdömda samt Francesco Totti oerhört tufft utvisad. Mot Spanien i kvartsfinalen fortsätter parodin där Spanien i slutänden får tre regelrätta mål bortdömda innan Sydkorea till sist vinner på straffar.
VM i Sydkorea och Japan präglades av glädje och just glädjen var påtaglig bland de sydkoreanska fansen på läktarna. Det var på flera sätt en välförtjänt glädje, vilket gör det desto tråkigare att den egna glädjen över en sådan prestation solkas ned av den här typen av frågetecken.
(3) Guds hand
Vi kan nog alla ena oss om att för att bli professionell idrottsman av något slag så måste man verkligen vilja vinna. Det kan inte finnas någon tvekan där för i så fall blir man troligtvis inte professionell idrottsman, åtminstone inte särskilt länge. Är man därtill uppfostrad i en totalitär kultur präglad av korruption, eller i ett samhälle med väldigt svaga institutioner, så blir det naturligt, ja kanske till och med berömligt, att försöka ”lura till sig” fördelar.
Det är naturligtvis i det här ljuset man måste betrakta Diego Maradonas första mål, med handen, mot England i VM 1986. Han kommer in i en situation med Peter Shilton, Englands målvakt, och förmodligen helt och hållet instinktivt så sätter han dit handen, han fattar nog att han inte kommer kunna nicka in den men han vill verkligen få in bollen i mål.
Den här enskilda händelsen har alltså fått väldigt många att helt och hållet avfärda Diego Maradona som en fuskare, övriga aspekter av såväl spelare som människa helt bortglömda. Det är naturligtvis lätt att hävda att instinkten är svår att göra något åt, men när Diego Maradona fattar vad som har hänt så skulle han ju kunna erkänna vad som faktiskt skedde. Där sker ju trots allt ett medvetet val.
Så sant. Men låt oss nu pröva ett tankeexperiment. Du som läsare spelar precis en otroligt intensiv VM-kvartsfinal, ”allt” står på spel. Du möter en inte särskilt omtyckt rivalnation. Instinkten driver dig till att använda handen, egentligen bara att ”få in bollen i mål”. Du upptäcker därefter till din förvåning att ingen har sett att du använde handen, målet godkänns. Ditt lag leder matchen. Hur många av er går nu i det här läget fram till domaren och säger att ni slog in bollen med handen?
Jag vågar påstå att ytterst få av er, uppväxta i Sverige eller i trygga Europa som de allra flesta av er troligtvis är, faktiskt säger något i det här läget. Det går att önsketänka bäst man vill om sig själv på internet, men i skarpt läge när mycket står på spel så tar vi de fördelar vi trots allt kan få. Det är normalt mänskligt beteende, och kanske är det elakt att belasta Diego Maradona alltför mycket för att ha betett sig som vi nog själva skulle kunna ha gjort.
Vi har en liknande situation med Luis Suarez under VM 2010. Han räddar instinktivt med handen på mållinjen. Naturligtvis! Vem f-n skulle inte ha gjort det i motsvarande läge?! En sådan spelare skulle i alla fall inte jag vilja ha i mitt lag. Han får sitt straff och han tar sitt straff, Ghana får chansen från straffpunkten men bränner den. Det egentliga skälet för de som i efterhand gnäller på Luis Suarez är att de ville att Ghana skulle vinna. Inget annat.
Guds händer är hur som helst ett minne från VM-historien. Och från och med 2010 därtill ett återkommande minne.
(2) Zico, Roberto Baggio, Roberto Donadoni, Chris Waddle, Socrates, David Batty, Luigi Di Biagio, David Trezeguet, Dragan Stojkovic, Håkan Mild
Det brukar sägas att det oftast är de stora spelarna som missar när det kommer till straffar. Kanske för att den blytunga pressen som finns på spelarnas axlar i dessa lägen ligger desto tyngre på just de stora spelarna, de som förväntas ta det stora ansvaret. Kanske för att det är när just dessa spelare missar som det lever kvar i historiens långa minne.
VM-historien är i alla fall full av stora spelare som missar straffar i helt avgörande lägen. Zico under förlängningen i kvartsfinalen mot Frankrike 1986, bara några minuter efter att han kommit in på planen. Roberto Donadoni som missar Italiens straff 1990, Chris Waddle som bränner sin i den andra semifinalen. Luigi Di Biagio som bränner sin straff och ger Italien deras tredje raka VM-uttåg på straffar.
(1) Målen
Men sedan har vi så klart de fantastiska målen också, utan vilka VM-historien naturligtvis vore desto fattigare. Sovjetunionen från 1986 är naturligtvis en enda lång uppvisning i fantastiskt distansskytte. Från samma VM hämtar vi Diego Maradonas båda solouppvisningar mot först England och därefter Belgien, som definierade ett helt mästerskap.
Roberto Baggio fick sitt genombrott på hemmaplan 1990 där han gjorde ett mål som till stor del erinrade om Maradona. VM 1994 var inte minst präglat av ett antal lysande frisparksmål, bland annat Eric Wynalda för USA mot Schweiz och naturligtvis Tomas Brolins variant mot Rumänien. Sveriges alla mål i detta VM är för övrigt väldigt skickliga och vackra fotbollsmål, inte precis många strumprullare och slumpmål där.
VM-historien är en lång kavalkad med fantastiska mål från Diego Maradona, Dennis Bergkamp, Michael och Brian Laudrup, Manuel Negrete, Ronaldo och Ronaldinho, Georghe Hagi, Hristo Stoitchkov, Romario och Bebeto, Miroslav Klose, Philip Lahm, Rivaldo, Michel Platini, Jürgen Klinsmann, Sergej Aleinikov och Pavlo Yakovenko.
Förhoppningsvis kommer vi få några fler sådana mål att lägga till den kavalkaden under den här sommaren.
:::
Be Champions!!