Det är självklart en kanonvärvning för Chelsea som för en någorlunda rimlig penning värvar en av världens bästa och mest mångsidiga mittfältare, och som kan ta många olika roller på planen. Det ger också Chelsea fler alternativ och ett bättre förhandlingsläge gentemot trubbelmakare i de egna leden såsom Eden Hazard.
Det är naturligtvis också en fantastisk ersättning för Frank Lampard, en spelare av ett liknande snitt men troligtvis med en ännu högre nivå. Värvningen av Cesc Fabregas, tillsammans med exempelvis en värvning av Diego Costa till anfallet, och Chelsea har rustat riktigt starkt inför kommande säsong. Rustat i sådan utsträckning att de börjar framstå som favoriter till ligatiteln.
Sedan ska man inte sticka under stolen med att det är en rejäl styrkemarkering, en form av symbolvärvning. Man värvar en spelare av högsta världsklass och på samma gång ger man en av ligakonkurrenterna en rätt rejäl käftsmäll. För det kan inte kännas kul för Arsenal att se Cesc Fabregas dra på sig en Chelseatröja, blott några år efter att han lämnade klubben för sitt eget drömlag.
Det vore bara dumt att tro att det faktiskt låg bakom köpet, men man kan vara rätt säker på att det är en bonus som José Mourinho minst sagt lär uppskatta rätt mycket.
:::
Det är samtidigt ett tämligen rejält underkännande av Arsenal som ett konkurrenskraftigt fotbollsprojekt. Fabregas egen motivering till varför han nu väljer Chelsea är alltså klubbens hunger och ambition att vinna titlar, något han alltså inte ansåg sig kunna finna i Arsenal.
Det var naturligtvis den analysen som en gång drev honom bort från Arsenal till Barcelona, hur mycket det än pratades om hans pojkklubb. Det är i grund och botten samma analys som nu får honom att välja Chelsea. Vilket är tämligen naturligt, men det är inte alltid så det framställs.
Fabregas beslut att spela för Chelsea rimmar rätt illa med tidigare gjorda uttalanden om att han aldrig kunde tänka sig att spela för någon annan engelsk klubb än Arsenal. Det är fullt förståeligt att situationen inte fungerar för honom i Barcelona, men kanske var det möjligt att hitta en annan klubb i en annan liga om han sökte efter en ny utmaning.
Nja, Fabregas ville naturligtvis tillbaka till Premier League. Det är världens största och förmodligen bästa liga, det är ligan med överlägset störst prestige. När inte Barcelona och La Liga är ett alternativ så väljer han självklart det som han anser vara bäst för sin egen karriär, och det är Premier League och det är Chelsea.
Alldeles oavsett vad han har sagt angående Arsenal förut.
:::
Arsenals supportrar har ju viss rätt att känna sig lurade. Inte minst de som tog honom på allvar när han påstod att han aldrig ville spela fotboll för någon annan engelsk klubb än Arsenal. De har ju så klart blivit slagna med fel i denna självsäkra tilltro.
Men Arsenals supportrar är märkligt förlåtande sett som kollektiv. Möjligen eller troligen för att de inte riktigt gillar vad alternativet säger om Arsenal som klubb och dess konkurrenskraft. Att Arsenal var en plattform för Fabregas och att Arsenal saknar resurs och ambition att konkurrera med en klubb som Chelsea om de största spelarna.
Standardförsvaret den här gången är att Arsenal tackade nej, de ville inte värva Fabregas. Men för det första förändrar ju inte det sakläget att Fabregas trots allt satt dem i situationen att behöva fatta det beslutet. För det andra är jag mer än benägen att kalla det för ren och skär bullshit.
Det försvaret lutar sig på är att Arsenal har haft en klausul om första option på Fabregas. Men det ger dem ingen automatisk rätt att köpa tillbaka Fabregas till vilket som helst pris. Det ger dem bara möjligheten att matcha i det här fallet Chelseas bud för att därefter komma överens med Fabregas om dennes personliga villkor.
Naturligtvis vill Arsenal värva en spelare som Cesc Fabregas för en summa runt £30m. Varför skulle de inte vilja det? Man tackar inte nej till en spelare av Fabregas kaliber för den summan, han är bättre än i princip allt annat Arsenal har på den positionen och det vore en enorm symbolvärvning. Att Arsenal är beredd att värva spelare för den summan visade förra sommaren med köpet av Mesut Özil och budet på Luis Suarez.
Som en någorlunda kritiskt och förnuftigt tänkande supporter hyllar man inte ena stunden värvningen av Mesut Özil som en väldig symbolvärvning för att i nästa stund snusförnuftigt, och krampaktigt klamrandes vid partilinjen, mena att en värvning av Cesc Fabregas för £30m vill man minsann inte göra. Då tappar man i all trovärdighet.
Det kan finnas moraliska skäl att inte vilja värva tillbaka Fabregas, efter att denne lämnade klubben till att börja med, men det är en helt annan historia, och knappast en dimension som jag tror att Arsenals klubbledning arbetar utifrån. Än mindre bör de arbeta utifrån den.
Men för att Arsenal ska kunna värva Fabregas så måste de också anse sig kunna komma överens med spelaren. Det vill säga mer konkret betala honom den lön han anser sig förtjäna. De måste också kunna övertyga Fabregas om lagets trovärdighet som titelkandidater. Båda dessa sakerna hänger naturligtvis intimt samman.
Och i just det viktiga avseendet har inte Arsenal kunnat konkurrera med Chelsea. Vilket har absolut ingenting att göra med att de inte vill. Om man inte betraktar Arsenals självpåtvingade lönetak som ett uttryck för bristande vilja så klart, men det är ju knappast vad som avses.
:::
Det borde vara en återkommande mardröm för Arsene Wenger och Arsenals supportrar att tvingas se Cesc Fabregas lyfta Chelsea till lagets kommande framgångar. Tanken var ju att han skulle lyfta Arsenal fram till just dessa framgångar.
Det känns onödigt att det skulle behöva bli på det viset. Förvisso är det utifrån ett rent personligt perspektiv fullständigt förståeligt att Fabregas själv fattar det beslutet. Man skulle bara önska att det hycklades lite mindre i samband med den här typen av övergångar. Både vad avser övergången från Arsenal till Barcelona och denna övergång till Chelsea.
Det spelar i sak mindre roll att Fabregas tog omvägen några år via Barcelona innan han kom till Chelsea. Övergången säger lika mycket om Arsenals position som klubbens tidigare tapp av spelare till Manchester, eller som när Chelsea senast norpade en Arsenalspelare i form av Ashley Cole. En påminnelse om vad klubben har tappat.
Att säga att man inte ville värva Fabregas gör egentligen bara saken värre, då det på alla sätt understryker den fundamentala brist på ambition som har präglat Arsenals lagbygge i snart ett decennium. Hellre i så fall spänna bågen men se strängen brista.
Då hade man kanske dessutom tvingat fram ett ärligt ställningstagande från Fabregas för en gångs skull. Inte bara sett till att skapa både sig själva och honom själv en bekväm utväg i form av plausible deniability (”vi ville inte ha honom” / ”de ville inte ha mig”).
:::
VM-KOLLEN
(1) Brasilien vann med 3-1 mot Kroatien men imponerade föga och visade sig mer sårbara defensivt än väntat, i synnerhet bakom lagets ytterbackar, där både Kroatiens mål kom ifrån tillsammans med ett flertal andra svettiga målchanser.
(2) Brasiliens spel var omständigt och laget hade markant svårt att få med sina båda anfallare, Fred och Hulk, i spelet. Neymar och Oscar dock duktiga på det offensiva mittfältet.
(3) Kroatien spelade riktigt bra och förtjänade mer, lurade på konfekten av ett riktigt dåligt domslut till hemmalagets fördel. Men Luka Modric en säkerhetsrisk som defensiv mittfältare när motståndet lyckas sätta honom under press och ta bollen av honom.
:::
Be Champions!!