Jag har stundtals varit skeptisk till Roy Hodgson, som ibland kan framstå som lite för försiktig för min smak.
Men man måste i alla fall tillstå att han har verkligen lyckats skapa ett lag med en positiv gruppkänsla av det här unga och spännande engelska landslaget. En hög trivselfaktor med andra ord.
Laget före jaget har varit Roy Hodgsons melodi, och det syns i att han valt bort uttagningar av exempelvis John Terry och Ashley Cole, två spelare som skulle kunna störa denna lagharmoni. Vilket har hänt förr.
Tony Adams har ju varit väldigt kritisk till just den uttagningen. Han menar att med Chelseaförsvaret intakt i VM, det vill säga Terry och Cole bredvid Gary Cahill, så hade försvaret hållit hela vägen i den här turneringen.
Det är inte omöjligt att Adams faktiskt har rätt i det, även om liknande resonemang inte har fört England längre i VM-turneringar förut. Men Hodgson har gjort ett annat val.
Han har betonat lagets trivsel och värderingar framför individuella spelare.
:::
Med trivsel och trygghet följer ett större kollektivt självförtroende.
Ett självförtroende som klart och tydligt märks i Roy Hodgsons laguttagning. Danny Welbeck, Daniel Sturridge och Raheem Sterling spelar alla tre bredvid Wayne Rooney.
Hodgson fäster således sin tilltro till de unga spelarna, han väljer att utmana Italien taktiskt med fart, han tänker framåt. Personligen hade jag velat se Rickie Lambert på planen, men man måste beundra modet.
Attityder reflekterar ledarskap. Och om Englands attityd på fotbollsplanen reflekterar Roy Hodgsons ledarskap så kommer Italien få jobba ikväll.
:::
Wayne Rooneys attityd verkar helt klart ha påverkats av Roy Hodgsons lugna och trivselskapande ledarskap.
Han har ju stundtals tjurat i klubblaget när han blivit placerad på en kant. Till stor del för att det signalerat ett mindre förtroende från managern. Men i England säger han sig villig, och jag tror det är uppriktigt, att ta det jobbet.
Nu går han in i VM och säger att han tänker se till att njuta av stunden, att ta vara på det roliga. Och lyckas han med det så kommer Wayne Rooney ha ett bra VM.
I någon mening måste Rooney spela med ilska på fotbollsplanen, det är något som driver honom. Men det är en ilska som måste kombineras med glädje och spellust.
En sådan glädje är svår att känna när man bara spelar under press och med världen på sina axlar. Vilket har varit fallet i de tre senaste mästerskapen, inte bara för Wayne Rooney utan för alla engelska landslagsspelare.
Med press följer rädsla. England har spelat med sådan rädsla egentligen ända sedan 1990, det VM som formulerade de helt orimliga förväntningarna på Englands landslag.
Roy Hodgson stora bidrag som förbundskapten kan vara att ha fått England att spela med glädje utan rädsla.
Om det är något som håller i sig också efter det att avspark i kvällens match mot Italien är genomförd återstår att se. Det är naturligtvis inte på något sätt en självklarhet.
Men det ser bättre ut än vad det har gjort på mer än 20 år.
:::
Dödens grupp – som Englands grupp snabbt döptes till – har för övrigt precis blivit ännu lite mer dödlig, i och med Costa Ricas överraskande seger mot Uruguay.
Överraskande i och för sig, men att Uruguay skulle kunna få problem i detta VM förvånar mig inte helt och hållet. Som lagkollektiv var de bäst för fyra år sedan. Den här gången överraskar de ingen.
Och de saknar fart. Vad VM har visat hittills är att fart snarare än teknik, eller rättare sagt teknik med fart, är ett avgörande vapen.
:::
Be Champions!!