Förhoppningen inför matchen var att England skulle visa upp ett spel fullt av glädje men utan den rädsla som har präglat landslaget under egentligen alla VM-turneringar sedan 1990.
Och i det avseendet infriades faktiskt förhoppningen. England förlorade förvisso matchen, men visade en hel del goda indikationer som vi inte har sett röken av under tidigare VM.
Nu ska det hela så klart inte sopas under mattan. England visade upp en del påtagliga defensiva brister. Framför allt i en oförmåga att sätta tillräcklig press på Italiens bollhållare. Framför allt Andrea Pirlo fick agera alldeles för ostört, men även Marco Verratti tilläts jobba fritt.
Båda Italiens mål kommer till på det viset. Engelska spelare som ger sina italienska motsvarigheter för mycket utrymme. Italiens bollinnehav är också det som i slutänden gör att England rent fysiskt får svårt att orka med hela matchen under andra halvlek.
Annars bekräftar matchen det intryck man tidigare hade. England har ett kreativt och fartfyllt lag men lider defensiva brister. Och till sist var det defensiven som utgjorde skillnaden mellan England och Italien, vars försvar i andra halvlek höll världsklass.
Att inte få med sig något efter en genomgående bra insats kan kännas tungt, men nu gäller det att ladda om för nästa match mot Uruguay, som troligtvis kommer vara helt avgörande för Englands chanser att ta sig till slutspel.
Vi kan ladda om här och nu med lite lättsam söndagsläsning. En rolig sak med VM är ju att det är en väldig samling av både kända och okända spelare, med namn som ibland liksom rullar av tungan som honung. Andra gånger utstrålar namnen hårdhet. Inte sällan ger de uttryck för sådana kulturella särdrag som gör VM så speciellt.
Jag fastnade för det där med hårda spelarnamn, vilket så klart är lätt att blanda ihop med hårda spelare. Att betrakta namnet skiljt från spelaren är en utmaning. Giorgio Chiellini är exempelvis lätt att uppfatta som stenhårt, men i huvudsak på grund av vad vi vet om Chiellini som spelare.
Det här är enligt mig de tio hårdaste spelarnamnen i VM:
:::
(10) Dante
Dante är den självrefererande karaktären som vandrar på en rundresa genom helvetets nio cirklar. Synderna han stöter på blir bara värre och värre, och straffen alltmer hiskeliga. En bildad anfallare gör förmodligen i brallan vid Dantes åsyn.
(9) Joel Veltman
Holländare är omvittnat lite elaka karaktärer, något med den trotsiga nationella karaktären skulle jag tro. Det finns ju också några omvittnat hårda holländska namn som Stam, Blind och Koeman. Den som kommer närmast och kanske ett steg längre i dagens Holland är Veltman.
(8) Ezequiel Garay
“The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men.” Ezekiel 25:17. Klassiskt bibelcitat från en klassisk film, och Garay är en försvarare av den där typen man faktiskt kan föreställa sig leverera en sådan replik.
(7) Eden Hazard
Det blir på något sätt poetisk stringens när en otroligt kreativ och farlig offensiv spelare inte bara är farlig utan faktiskt också heter farlig. Det finns något rätt härligt avfärdande i det. Inget dölja sig där i fårakläder, utan sticka ut hakan bara och vara lite elakt kaxig.
(6) Marco Verratti
Det finns ju några klassiska italienska hårdingnamn som Bruno Conti och Enrico Chiesa, men en rätt god konkurrent till dem är dagens Verratti. Överflödet av konsonanter ger ett något kantigt intryck samtidigt som namnet för tankarna till en känd italiensk sportbil för medelålderskrisande män.
(5) Granit Xhaka
Ordvitsen är så förutsägbar att man nästan får skämmas för den, men det här namnet är naturligtvis hårt som granit. Men som om inte förnamnet vore nog så är efternamnet i princip minst lika hårt det. Det måste vara X:et som gör det, eller att han är döpt efter en gammal indianhövding.
(4) Keisuke Honda
Japanska hästkrafter i kubik. Om man tycker att Eden Hazard har ett tämligen beskrivande namn så får man säga detsamma om Honda, den japanske mittfältsmotorn. På något sätt andas också namnet det där coola Japan som framträder i typ Kill Bill-filmerna.
(3) Vladimir Granat
Ett namn så hårt att det exploderar. Man skulle nästan kunna förvänta sig att han ackompanjeras av ljudeffekter när han spelar fotboll. Det ashäftiga efternamnet får någon form av skön kontrast i och med att det flankeras av den ryska förnamnsmotsvarigheten till typ Sven.
(2) Darjo Srna
Korta efternamn som innehåller en hög koncentration av konsonanter är alltid hårda. Under 1980-talet fanns det en tjeckoslovakisk hockeyspelare som hette Vlk, vilket så klart är stenhårt. Srna är rätt precis lika östeuropeiskt hårt det, kompromisslöst på något vis.
(1) Julian Draxler
”No Mr Bond, I expect you to die!” Det hårdaste namnet av dem alla tycker jag tillhör Draxler, som mest framstår som ett hopkokat namn till en superskurk i en gammaldags James Bond-film. Världsherravälde känns dessutom som något man borde fundera på om man heter just Draxler.
:::
VM-KOLLEN:
(1) Otroligt imponerande VM-premiär av Colombia som är skadedrabbat men fortfarande har tillgång till några av VM:s häftigaste offensiva spelare. Inte minst Juan Cuadrado hade rejäl lekstuga mot Grekland, som var precis så svagt som man misstänkte.
(2) Superskräll när Costa Rica välförtjänt besegrade Uruguay med 3-1. Från matchen drar vi två slutsatser: Costa Rica var rejält underskattat och Uruguay var överskattat. Uruguay var en överraskning i förra VM, i detta VM är de inte längre någon överraskning.
(3) Fart är det nya svarta.
:::
Be Champions!!