Brasilien vann VM 1970 men gjorde ett svagt VM fyra år senare. Västtyskland fick svårt att upprepa sin bedrift 1978. Argentina vann VM 1978 men föll igenom 1982. Italien gjorde fiasko 1986 efter att ha vunnit 1982. Tyskland hade inget bra VM 1994 som regerande världsmästare. Frankrike gjorde inte ett mål 2002. Italien som vann 2006 hade ett mycket svagt VM i Sydafrika, och nu har de regerande världsmästarna Spanien alltså gjort ett historiskt fiasko i detta VM 2014.
Det är alltså ett återkommande mönster att världsmästarnationer misslyckas i därpå följande VM. Undantagen från den regeln verkar heta Brasilien och Diego Maradona. Spanien är emellertid inget undantag. Men vad beror då detta mönster på?
Det går säkert att hitta ett flertal olika små förklaringar. Men den största och mest betydelsefulla tror jag helt enkelt är den mentala och intellektuella svårigheten att förändra och förnya ett vinnande lag. När ett lag har framgång så är det väldigt lätt att bli blind för det, och hålla fast alldeles för länge vid det som skapade framgången.
Men det är i själva verket omöjligt att hålla fast vid det som en gång har varit. Det är inte samma lag eller samma spelare fyra till sex år senare. Tiden, åldern, motivationen, verkligheten hinner till sist ikapp. Till det kommer konkurrenter som inget annat vill än att knuffa ned mästarna från pallen. Spanien har fått erfara allt detta under den här sommaren.
Lite kan något liknande ha drabbat Uruguay. De individuella spelarna kan så klart ha skördat både framgångar och utveckling under de här senaste fyra åren, men som lag betraktat var Uruguay måhända som allra bäst för tre-fyra år sedan. Därefter har inte hänt så värst mycket nytt. Var det begynnelse till likstelhet vi såg mot Costa Rica?
:::
Nu är förvisso Uruguay trots detta fortfarande ett rasande skickligt fotbollslag i sina bästa stunder. Och om det var en ödesmatch vi bevittnade igår mellan Spanien och Chile, så kommer vi att bevittna exakt detsamma ikväll mellan Uruguay och England, två lag som båda förlorade sina första matcher i gruppspelet.
För England är framför allt tre frågor aktuella:
(1) Wayne Rooneys position. På kanten eller i mitten? Centralt eller längst fram? Synpunkterna var många efter Englands match mot Italien där Rooney spenderade en halvlek på respektive kant. En allmän uppfattning är att Rooney inte kommer till sin rätt på en kant, utan ska spela centralt. Till stor del beror säkert det där på hur Roy Hodgson ser på Rooneys uppgift på planen och hur han värderar övriga spelares förmåga att ta defensivt ansvar på sin kant. Sant är emellertid att om England ska få ut maximalt av Wayne Rooney så måste hans uppgifter på planen vara i första hand offensiva, inte defensiva. Det är skon klämmer, inte exakt var på planen Rooney utgår från.
(2) Ett mer intensivt presspel. Det var en återkommande bild under Englands match mot Italien att de italienska spelfördelarna gavs all tid i världen med bollen. Andrea Pirlo och Marco Verratti kunde ta emot bollen, vända om och titta upp och hade fortfarande all tid i världen att prickslå en passning framåt i planen. Båda de italienska målen kommer till som en produkt av dessa ytor. Till viss del kan det ha varit en effekt av klimatet i Manaus, men det är hur som helst inget som tål att upprepas mot Uruguay, då det osvikligen är något som kommer att straffa sig under matchen. England måste sätta tidigare och mer intensiv press på motståndarnas bollhållare, annars kommer distributionen till Edinson Cavani och Luis Suarez till sist bli för farlig.
(3) Samarbetet med ytterbackarna. En av de engelska akilleshälarna är ytterbackarna. Glen Johnson hade det besvärligt rent allmänt mot Italien och Leighton Baines hade en riktigt dålig dag. Italiens andra mål kommer till efter att yta lämnats på Englands vänsterkant. Mot Uruguay kommer det vara otroligt viktigt att den engelska lagorganisationen fungerar, att samarbetet mellan respektive ytterback och mittback håller ihop, samt att yttermittfältaren ger ytterbacken nödvändigt understöd. Uruguay kommer försöka utnyttja kanterna för sitt anfallsspel och Cavani och Suarez med flera kommer försöka utnytta korridorerna mellan mittback och ytterback för att skära hål i Englands försvar. Dessa områden måste England förstärka.
I övrigt så känns det som om England mest får ta ett djupt andetag och fortsätta jobbet de faktiskt gjorde offensivt mot Italien. För England var absolut inte dåliga i det avseendet.
En av matchens nyckelfrågor är så klart för det första om Luis Suarez spelar samt, om han gör det, för det andra i vilken matchform han i sådana fall kommer befinna sig i.
Laget som förlorar är i praktiken utslaget ur VM. Blir det oavgjort så ser det tufft ut för båda lagen, även om England i så fall med all sannolikhet fortfarande har allt i sina egna händer. För Costa Rica lär inte rimligtvis vinna mot Italien.
:::
VM-KOLLEN:
(1) Spaniens modell är kraschad. Laget har gått på en rejäl mina den här turneringen. Som redan utvecklats är det kanske inte så märkligt. Två saker är dock frapperande. Dels att Spanien har framstått som så otroligt håglösa när de hamnat i underläge, motsatsen till de vinnarskallar man höll dem som. Dels hur Vicente del Bosque framträder som den ”taktiktaliban” han själv påstod sig inte vara inför turneringen, fullständigt fantasilösa byten när hans lag jagar mål och nya idéer på planen.
(2) Australien har verkligen fallit med flaggan i topp den här turneringen. Jämnt skägg med Chile och nu gav de också Holland riktiga problem, som nog inte hade förväntat sig sådana besvär efter storsegern mot Spanien. Ett fantastiskt mål av Tim Cahill.
(3) Kroatien avfärdade förhållandevis enkelt Kamerun och har nu krattat scenen för en i mina ögon fantastiskt intressant avgörande gruppmatch i sista omgången mot Mexiko. Kamerun har varit precis så svaga i detta VM som jag misstänkte att de skulle vara.
:::
Be Champions!!