England har alltså förlorat sina båda första matcher i detta VM med 1-2 och möter i sista gruppspelsmatchen, med en marginell chans att ta sig vidare till slutspel, Costa Rica. Det känns på något sätt skrämmande välbekant.
Italien måste slå Costa Rica och därefter Uruguay. England måste slå Costa Rica med två mål. Kan ju låta överkomligt så klart. Men för det första har det aldrig hänt att ett lag går vidare som förlorat sina två första matcher. Och för det andra så vinner aldrig Italien mot Uruguay i sista matchen om oavgjort räcker för att ta båda de lagen vidare.
Spelmässigt finns absolut inget att orda om. Italien var ett bättre lag än England och Uruguay gjorde en bättre match än England. Inte minst gjorde Luis Suarez en bättre match än England.
Den stora skillnaden är defensiv. Både Italien och Uruguay har gett England smärtsamma lektioner i hur man försvarar sig som ett lag. För England var det dock för sent att hinna lära sig något av det. Englands defensiv skickar hem dem från turneringen.
Offensivt såg det bättre ut, men inte heller här ska vi lura oss själva. England brister tekniskt. Varje enskild spelmoment tenderar att ta någon sekund eller några bolltouch för mycket, och det avgör väldigt mycket på den här nivån. Allt tar lite för lång tid för England.
Motvapnet mot detta, i alla fall det enda som står England till buds, är att kompensera teknisk brist med fart och intensitet. Något som England endast glimtvis lyckades producera på fotbollsplanen.
Anfallsspelet var helt enkelt lite valpigt. Och det är kanske inte så konstigt givet att nu England och Roy Hodgson valde att satsa på de yngre spelarna i lagets offensiva delar den här gången. Flertalet spelare, bland dem Danny Welbeck och Raheem Sterling, delvis också Daniel Sturridge, visade sig vara inte riktigt fullmogna på den här nivån.
Dock var det i första hand de äldre och mer rutinerade spelarna, i de övriga lagdelarna, som svek England den här gången.
:::
Wayne Rooney missade en tung målchans mot Italien och sumpade en hörna tämligen spektakulärt. I övrigt var han fullt godkänd och en av de mer initiativrika engelska spelarna mot Italien, särskilt som Roy Hodgson då placerat honom på kanten.
Kritiken mot Rooney efter matchen är inte direkt nådig, vare sig från media eller supportrar. Prat om att peta honom dyker upp igen och han ges i stort skulden för förlusten.
När så Steven Gerrard gör två ödesdigra misstag mot Uruguay, som båda leder fram till mål, och han i övrigt är en minst sagt slätstruken figur, så är media i efterhand minst sagt förlåtande eller åtminstone överslätande. Man försöker föreställa sig kritiken om Rooney gjort dessa båda misstag.
Poängen är inte att det är den enes eller den andres fel. Poängen är att kritik som kommer efter match är obalanserad och tenderar att fokusera på helt fel saker. Det finns en ständig vilja att leta efter syndabockar, och vilka som utses till syndabockar bestäms genom någon form av politisk process.
Vilken spelare är tryggast och mest bekväm att attackera? – är drevets logik. Jag har för mig att det finns ett ord för det i andra sammanhang, och det är väl vuxenmobbning jag i så fall kommer att tänka på.
:::
Leighton Baines och Glen Johnson, båda Englands ytterbackar, har haft ett riktigt svagt VM. De höjde sig något i andra halvlek mot Uruguay men det var för lite och för sent. De kom sällan framåt och deras bollfördelning höll en betydligt lägre nivå än vad vi är vana vid från Premier League.
Samtidigt var Gary Cahill och Phil Jagielka påtagligt nervösa och tagna av stundens allvar, nerver som spred sig vidare i hela laget. Kort efter Englands kvittering mot Uruguay såg man hur snabbt det blev stirrigt i Englands försvar, oceaner av yta lämnade fria.
Ett mål för Uruguay hängde liksom i luften.
Tony Adams menade innan VM att Englands försvar var otillräckligt och att Roy Hodgson gjort ett misstag som inte tog med John Terry och Ashley Cole i VM-truppen. Att döma av VM-facit så hade Adams helt rätt, åtminstone rent spelarmässigt. Truppmässigt är en annan historia.
Själv reagerar jag mer över att Roy Hodgsons matchplan framstod som så hjärtligt förutsägbar. Samma startelva i båda matcherna, mer eller mindre exakt samma byten som inte på något vis kan förväntas förändra en matchbild som glider England ur händerna.
Roy Hodgsons byten hade noll effekt detta VM. Han förmådde inte göra det som är hans främsta jobb under match, påverka matchbilden. Det var också ett misslyckande.
:::
Förväntningarna på England inför detta VM var inte höga. Många misstänkte nog, antingen trodde eller kanske till och med hoppades, att England skulle få det svårt mot Italien och Uruguay och åka ut redan i gruppspelet. Så i det avseendet är det här så klart inte förvånande eller kanske inte ens någon större besvikelse.
Men sättet det skedde på måste vara en besvikelse, för England hade verkligen chansen i båda de här matcherna, men lät den glida dem ur händerna. Man tog inte tillvara de möjligheter som faktiskt fanns och man blev sin egen värste fiende.
Det riktigt tråkiga är så klart att den positiva känsla som ändå fanns efter den första förlusten mot Italien är helt bortspelad nu. Insatsen mot Uruguay, i en match som var ännu mer avgörande, var flera nivåer sämre och inte alls godkänd för England.
Samtidigt ska man komma ihåg utgångspunkten. Det var ett ungt och delvis experimentellt lag som England tog med till detta VM. I någon utsträckning var de faktiskt i Brasilien för att se och lära. Då måste man rimligtvis också utvärdera dem efter dessa målsättningar.
Och hoppas att de tar med sig något positivt till framtida mästerskap. Vem som nu är förbundskapten när dessa går av stapeln.
:::
Glad midsommar!