Det är tredje gången som Luis Suarez hamnar i blåsväder för att ha bitit en motspelare, och det är oklart vilken gång i en lång rad av olika kontroverser som har omgett den uruguayanske fotbollsspelaren, som under säsongen vuxit fram som en av världens bästa spelare.
Från Uruguays landslagsläger kommer cyniska uttalanden om hur den starkes rättvisa styr fotbollen, hur mäktiga FIFA kör över lilla svaga Uruguay, tillsammans med konspirationsteorier om hur brittisk media på något sätt skulle kontrollera FIFA:s agenda.
På något sätt hamnar många i ett läge där man försöker försvara det oförsvarbara. Luis Suarez biter motståndare på fotbollsplanen, det kan inte på något sätt vara okej. Han gör det om och om igen, utan något som helst tecken på verklig ånger. Någon gång måste foten sättas ned.
Invändningarna mot FIFA:s beslut är dock många till antalet och varierade till innehållet. En genomgång av dessa invändningar kan vara på sin plats i sammanhanget.
:::
“FIFA:s beslut och fördömandet av Luis Suarez är kulturrasism”
Argumentet här är att de normer som ligger till grund för bestraffningen är nordeuropeiska, där hårda och brutala tacklingar på något vis är mer okej än filmningar, att bita någon eller att spotta på någon. En kulturell värdering hålls som överordnad andra kulturella värderingar.
Motargumentet bör vara att något annat resulterar i moralrelativism. Det måste vara möjligt att vara överens om att specifika beteenden helt enkelt inte är acceptabla, eller civiliserade om vi så vill, även om de kanske ses på ett något annorlunda sätt på något annat ställe i världen.
Invändningen är dessutom i sig själv perspektivlös. Vi talar om att bita andra människor här, inte om att förbjuda träskor eller idka strukturell diskriminering mot surströmming. Sedan är Luis Suarez tendens att bita motståndare knappast något som han har gemensamt med övriga spelare från Uruguay eller från fattiga förhållanden.
Det finns en benägenhet, kanske en politiskt korrekt vilja, att betrakta det som ett kulturellt beteende. Det är i själva verket ett högst personligt beteende.
“Det är fel att straffa Liverpool för vad Luis Suarez gör i landslaget”
Jag kan på flera sätt hålla med om detta. Det är riktigt synd om Liverpool som drabbas för vad Luis Suarez personligen gör. I synnerhet när han begår felet med en annan tröja på kroppen än Liverpools.
Frågan är bara vad som egentligen är alternativet. Att bara stänga av Luis Suarez från landslagsspel riskerar bli till ett inte tillräckligt kännbart straff för spelaren, vars ekonomiska incitament naturligtvis är kopplade till klubblaget snarare än landslaget.
Det måste rimligtvis också vara klubbens ansvar att betona för sina spelare att deras ansvar gentemot klubben inte gör uppehåll i landslaget. En spelare är intimt förknippad med sitt klubblag hela tiden och måste hela tiden tänka på sitt ansvar i detta avseende.
Något kan man också tycka att Liverpool till viss del, inte bara klubben men också klubbens supportrar, har gjort sig medskyldiga till Luis Suarez upprepade beteende. Hans tidigare felsteg har sällan fördömts i den utsträckning man skulle kunna önska, tvärtom har man kanske varit alltför förlåtande.
Kanske är det inte så märkligt att han då inte heller förändrar sitt beteende.
“Att bita någon är inte värre än karriärhotande tacklingar”
Det går naturligtvis inte att argumentera emot detta påstående. Självklart är det farligare med en riktigt ful tackling än att bita någon på planen. Prat om saliv och smittorisker etc är naturligtvis bara trams att klassiska ”nålen i höstacken”-argument.
Men det är inte förseelser som ligger på samma skala. Tacklingar etc anses tillhöra spelet och är en biprodukt av detta. Avsikten är också oklar och situationen svårkontrollerad. Att bita någon, eller spotta någon, kan inte på något vis anses vara en del av spelet, det finns inget man kan vinna spelmässigt på det. Det är också ett beteende som går att styra över helt på egen hand.
Där farliga tacklingar och dylikt snarare faller inom ramen för ”vårdslöst” beteende så faller bett och spottloskor alltså istället inom ramen för ”osportsligt” beteende. Ett sådant beteende som helt enkelt ger sporten ett dåligt rykte.
Frank Rijkaard stängdes av i tre matcher efter att under VM 1990 ha spottat Rudi Völler i huvudet. Detta för en förseelse. Jag säger detta eftersom många gärna vill göra jämförelsen med denna incident. Men anta att Rijkaard gör om samma sak en annan gång, och därefter upprepar det en tredje gång. Hur många matcher hade han blivit avstängd då?
Upprepade förseelser måste rimligtvis bestraffas hårdare. Man måste också säga att Luis Suarez fullständiga ovilja att ta ansvar för eller ens se något fel i sitt eget beteende, att ens acceptera att något felaktigt har hänt, är tämligen talande för dennes probleminsikt.
Dessutom, jag motsätter mig knappast att man tar en titt på så kallade karriärhotande tacklingar och i de fall där man kan fastställa att vårdslösheten var av en viss specifik art också delar ut saftiga avstängningar i efterhand. Det vore verkligen på sin plats.
Så jag kan hålla med om att det råder en obalans i straffskalorna mellan så kallat vårdslöst beteende och osportsligt beteende. Men jag menar att detta balanseras genom höjda straff för vårdslöst beteende, inte reducerade straff för osportsligt beteende.
“FIFA är hycklare som saknar moralisk rätt att döma någon”
Återigen ett argument som det självklart är svårt att säga något om. FIFA är naturligtvis en samling fotbollsinavlade kålhuvuden som representerar det allra värsta av den organiserade fotbollen. Deras moraliska auktoritet är rimligtvis någonstans runt fryspunkten.
Men återigen, vad är egentligen alternativet? Att säga att FIFA helt enkelt inte ska kunna bestraffa spelare för felaktigt beteende skulle i praktiken resultera i anarki på och vid sidan av fotbollsplanen. Som om ett samhälles rättssystem skulle läggas på is bara för att det förekommer oegentligheter på myndighetsnivå.
:::
Jag sa redan innan FIFA:s beslut idag att Luis Suarez hade ett straff någonstans mellan 10 och 24 matchers avstängning att vänta. Straffet måste vara högre än det straff han fick för sin andra förseelse, när han bet Chelseas Branislav Ivanovic, men kan naturligtvis inte vara högre än FIFA:s maxstraff.
Så jag är inte särskilt överraskad över Luis Suarez straff. I praktiken kommer han alltså inte att kunna spela fotboll förrän i november, vilket betyder att han den här säsongen har ett straff som pågår två månader längre in på den kommande säsongen än vad som var fallet denna säsong.
Jag menar att straffet absolut inte är orimligt. Det utesluter emellertid inte att straffet också har en politisk innebörd. Att FIFA helt enkelt av PR-skäl såg det som nödvändigt att sätta ned foten. För att inte förstöra den noga putsade fasaden av fair play och goodwill.
Politiska organisationer såsom FIFA hatar kontroverser mer än något annat, eftersom det urholkar deras legitimitet, och när det inte är de själva som står för kontroversen utan någon annan och utomstående, så kan de naturligtvis agera både snabbt och brutalt för att ta itu med boven.
:::
Be Champions!!