Jag har vid några tillfällen under mitt bloggande kommenterat att fotbollsfans är manodepressiva till sin karaktär. Det mesta i livet är himmel eller helvete, några mellanlägen finns knappast. Ett känslomässigt tillstånd som inverkar menligt på emotionell balans såväl som förmåga till intellektuell nyansering.
I den riktiga världen utanför fotbollen så är manodepressivitet så klart ett medicinskt tillstånd, och ofta ett allvarligt sådant. Något som brukar behöva behandlas av läkare och psykologer som rätt ofta, åtminstone inom västerländsk medicin, brukar ta hjälp av piller av olika slag.
Fotbollens metaforiska manodepressivitet måste behandlas på ett likvärdigt sätt. Och en observation som slagit mig på senare tid är att fotbollens metaforiska piller helt enkelt är värvningar, eller spelarköp. Få saker kan som ett spelarköp lugna ned den mest obalanserade supporter, ofta svängandes blixtsnabbt från djup depression till maniskt glädjetillstånd.
Självklart är det ingen tillfällighet att observationen har slagit mig på senare tid, särskilt inte så här dagarna efter Man Utds dubbelvärvning av först Ander Herrera och sedan Luke Shaw. Två bra värvningar naturligtvis. Inget tal om den saken.
De har ju också haft en påtaglig effekt. Flertalet Man Utd-fans, som närmast vältrat sig i cynism och negativism efter den katastrofala säsongen som gått, möjligen som ett sätt att kompensera för två decenniers permanent lyckorus, börjar plötsligt se positivt på tillvaron igen, som om någon liksom tryckt på en magisk knapp.
Den kritik som tidigare inte varit nådig mot Ed Woodward, Man Utds VD, i synnerhet inte efter dennes insatser förra sommaren, har nu bytts ut mot beundran. Tidigare misstag är ursäktade. Allt som förut var tecken på Man Utds oundvikliga undergång är nu istället frid och fröjd. Och med Louis van Gaal är en frälsare nu kommen.
Men, naturligtvis finns det också en inte obetydlig risk att spelarköp av det här slaget motverkar symptomen utan att egentligen bota det underliggande problemet, precis som ofta visat sig vara fallet med användandet av piller inom den psykologiska medicinen.
För när allt kommer till kritan så är det ju egentligen inte särskilt mycket som har förändrats i och med Man Utd. De gamla problemen återstår. En ny manager ska fortfarande framgångsrikt ta över efter Alex Ferguson. Det är i huvudsak samma grupp av spelare som återstår, även om ett antal äldre spelare nu lämnar.
Spelarköpen i sig förändrar inte denna grundläggande omständighet. Louis van Gaal har fortfarande ett mäktigt och svårt jobb framför sig och hans insats kommer vara helt avgörande för hur framtiden utvecklar sig för Man Utd. Så var det innan spelarköpen och så är det fortfarande.
Men. Inom läkarvetenskapen så är också den så kallade placeboeffekten både känd och erkänd. Det vill säga, även medicin som i själva verket inte är medicin kan fungera, bara vi tror att det är medicin. Mycket sitter alltså i huvudet, om vi tror att vi kommer bli friska så ökar också sannolikheten att vi faktiskt blir friska.
Vi ser det också inom fotbollen. Mycket av supportrarnas glädje och optimism följer av spelarköp och de flesta lag har ofta lättare att prestera bra resultat när det råder en god stämning bland de egna supportrarna. På så vis uppstår en god cirkel. Negativism skapar å andra sidan press och resulterar i en motsvarande ond cirkel.
Så kanske finns det en rationell poäng med silly seasons Prozacknaprande trots allt.
Men det finns också en mer än marginell chans att vi ett tag in på den kommande säsongen kommer att vakna kallsvettiga och upptäcka att gamla problem och demoner kvarstår. Varmed vi sakta men säkert glider tillbaka ned i depression igen.
Fram till nästa silly sesaon det vill säga.
:::
VM-KOLLEN:
(1) Brasilien var en hårsmån från att snubbla ut ur turneringen i förtid. Rimligtvis måste de höja sig i fortsättningen, om de vill nå “himmelriket” som Luis Felipe Scolari beskrev det, det vill säga vinna VM. Men samma mönster återkommer, alldeles för mycket ska gå genom Neymar utan att övriga spelare bidrar i någon vettig utsträckning.
(2) Nerverna utanpå tröjorna när straffläggningen skulle genomföras. Det var ett antal riktigt dåliga straffar som lades från båda håll, men det genomgående mönstret under hela straffläggningen var ändå alltid att det var fördel Brasilien. Chile fick kämpa i motlut.
(3) Uruguays fans valde inför matchen mot Colombia att betrakta Luis Suarez som någon form av frihetskämpe. “Yo soy Suarez” var tydligen budskapet på läktarna, i sann klassisk “I am Spartacus!”-anda. Det hjälpte nu föga, utspelade som de blev av ett av VM:s mest spännande lag, och ett av VM:s ocharmigaste lag får packa och lämna VM.
:::
Be Champions!!