Englands VM är som bekant över. De slogs ut i det som på förhand kallades för Dödens grupp, också innehållandes Italien, Uruguay och Costa Rica. Uruguay slogs ut redan i åttondelsfinal och Costa Rica är det enda laget som tagit sig fram till kvartsfinalerna.
Så mycket för Dödens grupp med andra ord.
England har naturligtvis inte gått längre än till kvartsfinal sedan 1990. Vilket inte är någon tillfällighet, England har bara passerat kvartsfinalstadiet i VM två gånger under landets hela historia. 1966 på hemmaplan när England vann VM-guld och så då 1990.
Därför är det så klart desto märkligare att just detta VM 1990 har blivit till någon form av de höga förväntningarnas förbannelse för Englands landslag genom åren. När undantaget så att säga blir normen. Det var ju där det började, de orimliga förväntningarna på det engelska landslaget, den förvridna självbilden som skulle vara i två decennier.
Det finns så klart en annan aspekt av VM 1990, detta så succébetonade VM för England, som någon mailade mig om. Nämligen att det var en så förhållandevis oväntad framgång. Förhoppningarna var rätt låga inför mästerskapet, desto mer i och med att England under fem långa år varit utestängda från europeiskt cupspel efter Heyselkatastrofen.
Så hur kommer det sig då egentligen att England gör ett av sina två absolut bästa VM med just dessa förutsättningar? – är frågeställningen som därmed dyker upp.
:::
Det är en fråga som tål att funderas på. Personligen har jag landat i några olika förklaringsmodeller:
Tillfälligheter
VM är en cupturnering och som sådan är det mycket tillfälligheter som styr. Vi behöver bara tänka på Brasilien den här turneringen, som var ett skott i ribban från att vara utslagna nu.
Man kan hävda att dessa tillfälligheter genom åren har varit till Englands nackdel. Konstiga utvisningar, fuskmål och bortdömda mål, och så naturligtvis inte minst straffsparksläggningar.
Men kanske var 1990 ett VM när tillfälligheterna grovt räknat gick Englands väg. Mycket talar för det. Man knegade sig förbi gruppspelet i ett VM-format när det nästan var svårare att inte gå vidare från gruppen.
I åttondelsfinalen mot Belgien avgjorde man med ett mycket sent mål, lite från ingenstans. I kvartsfinalen mot Kamerun var England länge det sämre laget men vann mycket på grund av kamerunsk naivitet.
Englands europeiska exil
Frågeställningen utgår ju från att Englands europeiska exil borde ha legat England i fatet under VM 1990. Men kanske är det så att det faktiskt också kan ha varit till hjälp.
När engelska klubblag inte fick delta i europeiskt cupspel så blev det mer vanligt förekommande för Englands bättre spelare att söka sig till utländska klubbar.
I VM-truppen fanns exempelvis både Gary Lineker och Chris Waddle med flera års erfarenhet från Barcelona och Olympique Marseille. Gary Stevens spelade för Rangers, förvisso inte någon större kulturell resa.
I den engelska ligan fanns också andra spelare med erfarenhet av fotboll utomlands. Mark Hughes var exempelvis tillbaka i Man Utd efter några år i Barcelona och Bayern München.
Kanske ledde Englands europeiska exil till att spelarna själva faktiskt fick ett något mer internationellt perspektiv på sin fotboll, och således var något mer bekanta med den delvis annorlunda fotbollen i ett VM.
Alldeles för få engelska spelare överväger att spela utomlands nu för tiden. Till stor del så klart eftersom pengarna finns inom den engelska fotbollen. Men det är också en produkt av kulturell isolationism.
Det är till Englands nackdel.
Nu tror jag i och för sig vad gäller VM 1990 mer på tillfällighetsförklaringen, det vill säga i själva verket avsaknaden av någon tydlig kausal förklaring, men det säger sig själv att engelsk fotboll skulle vinna på att inte bara ta in spelare utan även skicka ut spelare.
:::
Löjligt men helt förutsägbart klagande på vätskepauserna, eller dessa så kallade ”cooling breaks”, i VM.
Visst, det ger TV möjlighet att sälja mer reklam under pausen. Absolut, det ger lagen möjlighet till en taktisk paus. Men, det är också ett sätt att faktiskt ta vara på spelarnas hälsa i den jobbiga värmen, att låta dem vila och dricka.
Man måste förstå att det kan vara både och, allt är inte antingen eller. Och spelarnas hälsa är helt enkelt något som måste prioriteras och värdesättas högre än mer eller mindre rimliga principer mot reklam i rutan eller taktiska pauser.
Och jag ger mig tusan på att många av de som gnäller på dessa cooling breaks är precis samma personer som gnäller på beslutet att lägga VM i Qatar 2022, till stor del med hänvisning till spelarnas hälsa som argument.
:::
Be Champions!!