Det är ju den tiden på året. Silly season. Transferfönstret är öppet vilket betyder att det snurrar rykten om spelare på väg till alla möjliga klubbar, det ena ryktet värre och mer långsökt än det andra. Klubbar spenderar väldiga summor pengar på att köpa spelare och fans sitter som klistrade vid internet för minsta nys om vilka spelare som kan tänkas vara på väg till just deras klubb.
Det är en hektisk tidpunkt, så uppfylld av köphets att väldigt få stannar upp för att fundera över en i själva verket tämligen existentiell fråga: Varför värvar klubbar fotbollsspelare? Det kan verka som en bedrägligt enkel fråga, vilket det på sitt sätt är, men det är också en fråga med ett flertal olika möjliga svar som alla äger sin giltighet.
(a) Man värvar för att förbättra laget. Det första svaret är det mest uppenbara och även det svar som närmast följer den rationella modellen. Klubbar värvar för att förstärka sitt lag. Det går knappast att ifrågasätta i sig självt. Två saker kan däremot ifrågasättas. Dels hur mycket analys och research som ligger bakom dessa värvningar. Dels hur spelarköp som metod prioriteras framför mer långsiktig spelarutveckling. Att kasta pengar på problem framstår som mycket enkelt.
(b) Man värvar för att förnya och tillföra energi. En annan rationell tanke är att nya spelare också värvas inte nödvändigtvis för att de måste vara bättre än befintliga spelare, men för att ändra på gruppdynamiken och få in ny energi och motivation i spelartruppen. Ofta är detta ett grepp för storlag som har vunnit mycket att försöka undvika en så kallad mättnadskänsla som annars lätt uppstår. En teori är att ett framgångsrikt fotbollslag är satt under konstant förändring.
(c) Man värvar för att stärka klubbens varumärke. Det har klagats mycket bland traditionella fans att fotbollen har blivit alltmer av affärsverksamhet, och spelarköp är en del av detta. Det har blivit närmast som en teater under somrarna där man stundtals kan se det som att klubbar värvar spelare till största delen för att väcka uppmärksamhet och generera intresse, något som ska öka klubbens kommersiella potential, TV-intäkter och försäljning av säsongsbiljetter.
(d) Man värvar för att visa att man kan värva. Alla människor är utsatta för grupptryck, så också managers och klubbledare. Fotbollsklubbar förväntas värva, de klubbar som inte värvar under en sommar eller värvar lite brukar av media och fans beskrivas som ”förlorare” under sommaren, vilket kan vara en psykologiskt jobbigt etikett när säsongen väl drar igång. I större klubbar kan den interna kritiken bli våldsam om inga värvningar görs, så att värva spelare blir ett sätt att köpa sig handlingsutrymme.
(e) Man värvar för att motståndarna värvar. Denna förklaring är besläktad med den föregående. Men fotbollsindustrin är till största delen befolkad av män så vi ska kanske inte låta oss förvånas över att transfermarknaden ofta blir till en arena där den ena stora klubben ska mäta snopp med någon annan stor klubb. Real Madrid värvar exempelvis Cristiano Ronaldo och då värvar Barcelona Zlatan Ibrahimovic. Eller så byter vi ut dessa mot Luis Suarez och James Rodriguez.
(f) Man värvar för att dominera sina rivaler. En maktpolitisk och strategisk aspekt av spelarköp är att köpa spelare som samtidigt stärker det ena laget och faktiskt eller psykologiskt, eller båda delarna, försvagar det andra laget, ett sätt att markera sitt revir som alfaklubb helt enkelt. Fernando Torres till Chelsea, Robin van Persie till Man Utd, Arsenals försök att köpa Luis Suarez från Liverpool precis som Chelseas försök att köpa Wayne Rooney från Man Utd, Cesc Fabregas till Chelsea och Man Citys tidigare köpraider i Arsenal är allt exempel på detta.
Dessa svar är inte ömsesidigt uteslutande, inte heller är det nödvändigtvis en uttömmande lista. En och samma värvning kan med andra ord motiveras av både ett eller flera av dessa ovan nämnda svar, vilket inte är så svårt att inse om vi exempelvis skulle gå igenom några av de värvningar som faktiskt gjorts denna sommar eller tidigare somrar, exempelvis Mesut Özil, Alexis Sanchez, Luke Shaw, Juan Mata, Fernando Torres, Robin van Persie med flera.
Vi kan så klart också förundras över några inbyggda motsättningar. Att inte minst media utnämner klubbar till ”förlorare” för att de inte spenderar stora summor på transfermarknaden blir naturligtvis till ett slags moment 22 för klubbarna som samtidigt kritiseras av samma mediaexperter för att trissa upp priser och löner, för att spendera alldeles för mycket, och för att vara alldeles för kortsiktiga i sitt arbete. Men de som bara kommenterar måste självklart inte vara konsekventa och varje dag är en ny dag.
Alla sex svaren på varför klubbar köper spelare är naturligtvis rationella i någon mening. Men de först nämnda svaren är i högre utsträckning mer traditionellt rationella. Det är dessa svar som skulle stå i en hypotetisk kursbok om spelarköp i fotbollsklubbar. Men även de senare svaren har sin plats i vår förståelse över varför klubbar köper spelare, och dessa senare svar kommer också bli alltmer aktuella ju närmare transferfönstrets stängande vi kommer.
Så mitt tips skulle vara för de intresserade att fundera över de värvningar som görs under de närmaste fem veckorna, och vilka motiv som egentligen ligger bakom just dessa värvningar.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Muhamed Besic (DM), Ferencvaros till Everton, £4m. Evertons andra värvning den här sommaren och det handlar om ännu en defensiv mittfältare. Roberto Martinez arbetar alltså huvudsakligen med att bredda Evertons spelartrupp. Begåvad mittfältare som spelade med Bosnien i VM. Väl godkänd (+++)
Jefferson Montero (LW), Morelia till Swansea, okänt. Kan spela på båda kanterna men spelade huvudsakligen på vänsterkanten för Ecuador i VM. Är först och främst snabb och passar på så vis rätt väl in i Swanseas sätt att spela fotboll. Väl godkänd (+++)
:::
Be Champions!!