Det klagas ibland högljutt över hur bortskämda och hur bra professionella fotbollsspelare är idag. En spelare som emellertid inte har särskilt mycket att vara lycklig för är Andy Carroll, som i dagarna fick veta att han ännu en gång är skadad och behöver opereras, en åtgärd som innebär att han missar de fyra första månaderna av den här säsongen.
Andy Carrolls fotbollskarriär började ju så bra. Han var en local lad i Newcastle och fick uppleva pojkdrömmen att som anfallare skjuta laget tillbaka till Premier League med 17 mål på 39 matcher. Han fortsatte vara framgångsrik i Premier League där han under höstsäsongen gjorde elva mål på 19 matcher för Newcastle.
Han var en stjärna på Tyneside och det började pratas om Andy Carroll både i landslaget och bland de större klubbarna. Och det är också vid den här tidpunkten som Andy Carrolls karriär kolliderar med det isberg som ska få denna karriär att sjunka lika långsamt men obevekligt som Titanic.
Regissörerna till Andy Carrolls olycka var Chelsea och Liverpool. Chelsea försökte desperat vända tillbaka titelstriden till sin fördel och köpte således Fernando Torres från Liverpool för en obscen summa pengar. Liverpool vill ersätta sin anfallsstjärna med en ny talisman och riktar in sig på Carroll, det nya engelska stjärnskottet.
Väl medvetna om att de kan kräva Liverpool, eller i själva verket Chelsea, på vilka pengar som helst så säljer Newcastle Carroll till dem för osannolika £35m, en summa som ska komma att hänga likt en albatross runt halsen på Andy Carroll.
Summan är självklart en ren marknadskonstruktion och har ingenting med Carrolls kvalitet som fotbollsspelare att göra. Han själv är naturligtvis helt oskyldig till summan. Ändå leder summan till att han värderas utifrån en omöjlig måttstock, en psykologisk börda som blir en drygt 20-årig spelare övermäktig.
Carroll hjälps självfallet inte heller av att komma till ett Liverpool i ett sent stadie av institutionellt förfall, fortfarande levandes i skuggan av ett tidigare katastrofalt ägarskap. Fansen drömmer om framgångar i det förgångna och inte minst Carroll får symbolisera lagets misslyckanden att motsvara dessa i nutid.
Hans tid på Anfield blir ett enda långt mörker. Han har svårt att prestera, han passar inte in taktiskt i laget samtidigt som hans speltid är begränsad i en för fotbollen tämligen klassisk ond cirkel. Målproduktionen börjar sina. Det är också vid den här tidpunkten som hans skadeproblem börjar ge sig tillkänna.
West Ham erbjuder en väg ut ur eländet. De lånar Andy Carroll inför säsongen 2012-13, en säsong där Carroll spelar 24 ligamatcher och gör sju mål. Inte någon fantastisk säsong men ändå tillräckligt för att övertyga West Ham om att där fortfarande finns potential. Ett år senare köper West Ham Carroll från Liverpool för £15m.
Men den andra säsongen börjar illa för Andy Carroll. En skada håller honom borta hela höstsäsongen och han ligadebuterar först i januari. Totalt hinner han göra 15 ligamatcher under våren, på vilka han gör två mål. En mager skörd som nu alltså följs upp av beskedet att han missar också den första halvan av denna säsong.
Man kan föreställa sig att livet i det här läget känns rätt tungt för Andy Carroll, och inte ska det bli bättre. För då beslutar sig David Sullivan, en av West Hams ägare, för att sparka på den som redan ligger ner genom att säga att West Ham gjorde ett misstag som värvade Carroll, och att de köpte honom på inrådan från en läkare som utav en händelse inte längre arbetar kvar i klubben. Hint, hint.
Det talas ofta om fotbollsspelares klubblojalitet, eller kanske snarare om bristen på sådan. Men det sätts kanske i ett annat ljus när klubbarna själva visar upp dylika prov på bristande spelarlojalitet. Sakligt sett kan Sullivan ha rätt, men det är självklart helt fel sätt att framföra det på och kan bara leda till att skuldbelägga spelaren ytterligare.
Helt utan skuld är kanske (!) inte Andy Carroll. Bakgrunden till hans långvariga problem är skador, men skador blir också mer sannolika om grundträningen inte sköts tillräckligt bra. Man kan spekulera i om motgångarna i Liverpool ledde till att Andy Carroll började missköta sin grundträning. Samtidigt kan man se det mänskliga i detta, åtminstone om man försöker.
Andy Carrolls karriär befinner sig alltså i vad som alltmer börjar likna en återvändsgränd. Delvis är det en påminnelse om hur också väldigt lovande fotbollskarriärer kan förvandlas till dess raka motsats enbart utifrån ett enda beslut.
Delvis kan det också vara en påminnelse om hur unga fotbollsspelares öden till stor del är beroende av råd och nycker från agenter, klubbägare, managers och dylika aktörer. I vissa fall talar vi nu om mänskliga gamar som ser till sig själva och skiter fullständigt i vad som i övrigt händer med dessa spelare.
Det positiva för Andy Carroll är att han fortfarande är förhållandevis ung. Han har fortfarande möjligheten att rädda sin karriär från denna återvändsgränd, frågan är om kraften och energin finns kvar att ta denna möjlighet tillvara.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Frazier Campbell (ST), Cardiff till Crystal Palace, £1m. Inte så dum värvning av Crystal Palace som värvar en hyfsat erfaren och kraftfull anfallare för en billig penning, om än kanske inte någon anfallare som lyfter laget till några högre nivåer. Väl godkänd (+++)
Didier Drogba (ST), till Chelsea, fri. Nu ska vi inte tro att en 36-årig Didier Drogba kommer att göra några underverk i Chelsea, och skulle han tvingas till det så vore det ju ett rejält underkännande av övriga anfallsalternativ som står Chelsea till buds. Men det är en feelgood-värvning. Godkänd (++)
David Ospina (GK), Nice till Arsenal, £4m. Arsenal värvar en bra målvakt, om det råder inga tvivel. Mina tvivel gäller mer att Arsenal redan har en etablerad förstamålvakt i Wojciech Szczesny, och målvaktspositionen brukar inte må särskilt bra av otydlighet där, vilket inte minst Arsenal borde känna till rätt bra vid det här laget. Väl godkänd (+++)
:::
Be Champions!!